"Jag hade väl en naiv tro på att när en människa får nån form av diagnos så blir den ett avstamp till kunskap om funktionshindret."

Bra uttryckt, tycker jag. Själv tänkte jag på liknande sätt i samband med min asperger-diagnos. Iofs fick jag ett mycket bra bemötande, och de jag mötte förmedlade beredvilligt sina kunskaper - men kunskaperna tycks magra, om Asperger såväl som ADHD. Kanske får vi acceptera att dessa diagnoser befinner sig på utvecklingsstadiet. Vi kan då tänka som så, att mycket kan vi bidra med själva. Genom exempelvis sådana här diskussioner som vi för på detta forum, så för vi insikterna om våra "bokstäver" ytterligare framåt.

Hej Varulv! Tack för fint och tänkvärt svar!

Jo, du har nog rätt, det mesta är på utvecklingsstadiet tydligen.

Men ändå blir jag frustrerad för det är nu efter alla år med strul som jag äntligen borde kunna få hjälp. Nu när man förstått att det inte är depression primärt som är problemet för mig utan att det är add'n som ställt till det för mig. Då vill man ha vårdpersonal runt sig som VET och som kan leda en vidare, jag vill ju inte vara den som får berätta för arbetsterapeuten om hur en ADD fungerar.

Det finns ju en massa bra kunskaper tydligen, verktyg för hur man hanterar vardagen mm och rimligen borde man få träffa personal som kan sånt. Jag känner vanmakt när de bara hummar och jag tänker att så här kan det väl ändå inte gå till!

Murphy: Verkligen konstigt. Om det är en ny enhet så måste personalen få handledning av någon som kan. Hur ska de annars lära sig? Sedan är det ju utifrån information om hur du haft det som diagnosen ska ställas. Testresultat är inte allt.

Tycker du har helt rätt i din uppfattning. Diagnosen är bara till för att du ska få rätt behandling senare. Det är klart att det inte räcker att du läst lite på internet. Tyvärr är glappet mellan hur det borde vara och hur det här alldeles för stort. Försök stå på dig om du orkar. Det är nog värt det i längden.

Tack också till dig boxfnykis för svar!

Just nu sitter jag här med diagnosen i min hand. Den kom med posten nyss och det blev ADD. Nu finns det på papper. Konstig känsla…

Jag hör till öppenpsyk, affektiva enheten på ett länssjukhus. Absolut ingen ny enhet men det har inte jobbat med att sätta npf-diagnoser tidigare tydligen. De har patienter med npf-diagnoser men min arbetsterapeut kan inte så mycket om det. Hon brukar prata om hur andra adhd-personer löser problem i sin vardag och det är ju värdefullt att ta del av men jag vill ju att hon ska ha kompetens själv och kunna stödja mig.

Min psykolog är psykodynamiskt inriktad. Hon förstår inte riktigt varför rätt diagnos är så viktigt för mig och varför jag hela tiden funderar i vilken grad mitt funktionshinder påverkat mig genom livet. Jag har inga direkta trauman mer än att ha spelat teater hela mitt liv och ständigt kompenserat för problemen med min ADD. hon vet inte heller så mycket om ADD, känns som en återvändsgränd…

Men det är skönt att ha hittat hit!!!

Grattis till din diagnos. Hoppas du får en som kan add/adhd så du kommer i rätt riktning nu.

Hej Ylva! Det var lite kul att du skrev "grattis till diagnosen" för det känns så!

För även om ingen borde vilja ha en npf-diagnos så känns det som att jag hittat hem till moderskeppet. Jag har varit ensam så länge, inte passat in men nu har jag hittat ett sätt att förstå mig själv. Kanske lite som en person som alltid känt att nåt inte stämmer och så får den veta att den är adopterad och bitarna faller på plats.

Faktum är att jag rentav känner lite stolthet när jag tänker efter. Npf-are är inte dumma, tydligen har många av världens uppfinningar kläckts i npf-hjärnor, inget dåligt sällskap att tillhöra precis.

Kanske är det så att vi fått förmågan att visserligen nästan dö men också nästan flyga, kanske är det inte en förbannelse som jag alltid trott…

Kram ?

Ja precis. Det känns upplyftande att äntligen få sin diagnos faktiskt men också lite skrämmande. Man vet ju inte vad som kommer att hända i framtiden. Jag har ännu en massa tankar kring mina diagnoser som jag fick i februari. Mycket kretsar kring mitt mående och så. Jag tänker och känner för mycket. Jag är inte ett med mina diagnoser.

Ylva, jag kollade din profil och såg att du hade en hel del i bagaget. Har du fått mediciner? Vilka i så fall? Har du fått hjälp och stöd i livet?

Jo det är en del mediciner. Just nu 4 styckna varav en är smärtstillande.

Jag har fått hjälp från Dagkliniken men psykologkontakten är avslutad för både DKL och hon jobbade med samma sak så psykolog avslutade vår kontakt. har inte så m¨nga att gå och prata med men har min psykiatriker på mejlen och träffar lite nu och då.

Har inga hjälpmedel hemma förutom mobilen som är jätteviktig för mig för annars glömmre jag.

Kommunen håller på och letar efter en stödperson. har haft en stödfamilj men den är slut nu också pga att hon hade för mycket denna höst. Fick ingen ny men farmor ställer upp varannan helg och tar någon.

Och sen får vi inte glömma min man som är otroligt hjälpsam med hushållet och ekonomin. Utan honom hade jag nog inte varit i livet idag.

Tack för svar Ylva! Skönt att höra från andra hur de får ihop livet. Hoppas det löser sig för dig!

Funkar medicinerna för dig eller får du massa biverkningar? Jag ska få prova Concerta, vet du nåt om den?

Jag inte fått så många biverkningar förrän jag fick min första antideppmedicin. Var megatrött i flera veckor men sen släppte det. Alla antidepp efter det har funkat utmärkt.

Concerta åt jag men efter några månader hade jag inga pengar att hämta ut den så det blev ett långt uppehåll. Nu när jag började om med dom så fick jag en massa huvudvärk och illamående. Så jag slutade efter två veckor för ett upphåll. Skall börja igen nu på måndag för det skall lyckas. :D

Lamotrigin mot svängningarna funkade inte alls för det började klia i kroppen så den fick jag sluta med. Skall få någon ny stämningsstabiliserande på fredag.

Lycka till med din Concerta.