Ge det ett försök tycker jag.

Det är en extremt stor och problematisk omställning att flytta, och om dessutom nya okända människor ska finnas där så blir det inte bättre om man har Asperger. Jag tror dock att om man får ställa in sig på detta under en längre period, träffa boendestödet i förväg och så, så bör det fungera.

Sedan är det klart att det känns jobbigt, kanske som ett rent nederlag att behöva sådan hjälp.

Men å andra sidan, han kanske ska få prova att bo själv först? Fungerar det inte så lär han bli varse det, och kanske lättare tar till sig hjälpen. Ibland behöver man lära sig den hårda vägen för att komma till insikt. Så fungerar jag iallafall, och jag har Asperger.

Tack för ditt svar.

Tyvärr kan han inte få en vanlig lägenhet med en gång genom soc. På något annat sätt kan vi inte lösa det då han går i skolan och inte har någon inkomst, omöjligt i Göteborg att få ett kontrakt utan inkomst.

Den här lägenheten kallas tränings lägenhet, nästa steg är vanlig lägenhet, när han har visat att han klarar sig själv.

Annars hade jag föredragit detta alternativ då han har motivationen.

Han har utvecklats otroligt de senaste 2 åren sen han fick sin medecin så han kommer säkert att klara eget hem när han mognat och lärt sig mer.

Då gäller det att motivera honom att acceptera tänket att om han sköter boendet bra så får han snabbare bo själv och ha det precis som han själv vill.

Jag kan tänka mig att jag själv skulle ha satt mig helt på tvären i samma situation som honom, men jag klarar inte att tänka mig in i situationen helt. Jag försöker dock komma på något vettigt som kanske kan hjälpa för att hitta motivationen att prova.

Ja, jag hade sparkat bakut om mina foraldrar foreslog att jag skulle bo med "barnvakter" vagg-i-vagg! Hade skamts som en hund infor kompisarna aven om de inte behover veta. Dock sa kan ju Tassys forslag om att prata med honom att ju battre han skoter traningslagenheten, desto snabbare far han en egen.

Du kan ju ocksa saga att om en manad eller sa vill du ha honom ute. Och da har han tills dess pa sig att hitta en annan lagenhet sjalv, annars sa far han acceptera traningslagenheten for stunden.

Betonar att det inte är för alltid hela tiden, mer en chans.

Men han vägrar att ens prata om det.  Jag bor kvar här, säger han…..Hur ska jag få honom att förstå att det inte är bara hansom bestämmer, utan att han ska känner att jag inte finns där för honom. För det kommer jag alltid att finnas men inte i samma bostad.

Jag är tacksam för att ni delar era erfarenheter från "han hans sida av saken"

Jag vet att jag som person kan vara väldigt trotsig, tjurig och provocerande. Jag var även väldigt dominant hemma, allt skulle vara på mitt vis, jag skulle vara hemmets "diktator". Situationen i hemmet blev ohållbar och jag flyttade samma dag som jag tog studenten. Efter det har jag varit hem och vänt flera gånger, men samma problem återkommer jämt.

Däremot så fort jag får bo själv så har jag en jättefin relation med mina föräldrar.

Jag har många gånger blivit kallad för egoist, vilket har gjort mig mycket ledsen. Numera vet jag dock att jag är egocentrisk, vilket är en del utav mitt handikapp. Numera jobbar jag med detta varje dag.

Det bästa jag kan komma på är att helt enkelt inte låta honom få sista ordet. Det är en förändring som behöver ske, vilket får honom att slå bakut. Sedan om det behöver bli med eller utan stöd lämnar jag osagt då jag inte alls känner till situationen i erat hem.

Fint skrivet av dig Tassy som sätter "huvudet på spiken". Här spetsar också hela tråden till sig i all sin existentiella problematik - till synes ett olösligt dilemma. Å ena sidan har vi aspergare ett absolut behov av egen integritet (och denna integritet störs givetvis av "tillsyningsmannen/kvinnan" i lägenheten i samma farstu). Å andra sidan i behov av "markservice". Å ena sidan mycket självständig, kreativ och duglig; å andra sidan ovanligt hjälplös…

Tack för era tankar!

Jag kämpar på och försöker göra så gott jag kan. Hoppas också vi ska få en bättre relation när han har sitt eget. Det är så jobbigt att kämpa så mycket med allt han ska göra. Han säger att jag gör allt för att förstöra för honom. Om han bara kunde förstå allt jag gör för honom. Han är hela mitt liv. En underbar son!! Men fortsätter vi bo ihop kommer jag att gå under.

Jag tror det är av stor vikt att han flyttar. Vanlig lägenhet eller övningslägenhet. 

Jag har själv misstänkt AS och bodde hemma tills jag var 16. Jag hatade min mamma, jag ville aldrig mer se henne och hon förstörde totalt mitt liv genom att finnas under samma tak. Det var en mardröm att bo hemma, även om i stort sett fick göra mycket som jag ville och vara ute så sent jag ville. Jag hade mycket mindre med min mamma att göra än vad normala tonåringar har, men jag stod verkligen inte ut.

Jag hatade att hon fanns, att hon lagade mat åt mig, att hon pratade med mig eller brydde sig om mig eller mitt liv.

Hon grät ibland för att jag skrek åt henne, och hon hotade med att skicka mig på ungdomsanstalt eller låta mig bo hos min pappa. Hon orkade inte med mig, men jag vägrade bo någon annanstans än hemma eller i en egen lägenhet. Det var ju mitt hem, och jag ville bo där, jag ville bara inte bo med henne.

Nu har vi en mycket bättre relation, även om den ännu inte är helt reparerad då det bara gått 1.5 år.

Det är svårt för en med AS att leva efter någon annans villkor. Bara en sån sak som att föräldern frågar hur dagen har varit kan göra en arg, så var det i alla fall för mig. 

Jag tror det är viktigt att du pratar med honom och försöker få honom att se att övningslägenheten är ett bra alternativ. Han kan ju i alla fall försöka, och skaffa en vanlig lägenhet om det inte känns bra. Berätta att han är 18 och att du inte vill att han ska bo hemma längre. Han kommer nog bli arg för att du säger så, det hade jag blivit, men du måste ju få tid för dig själv, och det blir förmodligen även mycket bättre för honom att bo själv också.

kanske kan du oxå få mer råd,stöd hos Autism & Aspergerförbundet? på deras sida kan man hitta mkt info ang lagar,tips ideer,osv osv.Och dom verkar finnas på många platser i sverige… kram

Autism & Aspergerförbundet

# 9

Han säger elaka saker när han är arg, alltså trött,stressad,hungrig…om man inte lyder tillräckligt fort.

Men när allt funkar så är han jätte trevlig och käleks full. Så jag vet att han har ett gott hjärta. Men oron för ständiga utbrott förstör de bra tillfällena också. Måste gå på tå och försöka förutse vad jag bör göra/säga för att hålla hemfriden.

#10

Tack för tipset!

# 11

vassego & styrkekramar

#9, #11 Oj, det är ju jag på pricken

#11 Jag vill rikta mig till dig, pimmi, men vill svara på #9, för jag tycker att du, LinaIsabell, uttrycker vår aspie-problematik så bra här i ditt inlägg. Ingen, ingen kan förstå oss i detta avseende, tror jag, och det är så tragiskt, för vi begär egentligen så lite, faktiskt.

"Bara en sån sak som att föräldern frågar hur dagen har varit kan göra en arg" - ja, ack! så typiskt! Själv befinner jag mig i ett långvarigt samboförhållande, och känner mig allt som oftast väldigt taskig mot min sambo som bara vill mig väl (och jag vill också henne väl), när jag kan reagera sådär konstigt som LinaIsabell berättade om sig själv. Vi aspergare har ett ograverat behov av fullständig integritet, och det måste respekteras; något annat är icke möjligt. Never ever! Tyvärr. Vi vill inte så i och för sig, men vi reagerar så, instinktivt.

Men hur ska vi få andra (läs: nt) att förstå!?

apropå samboskap och sådär, här pratar vi så gott som alltid via tele/sms innan vi möts fysiskt. Detta ger bättre chans att slita sig ifrån sin sak utan att partnern "kommer hem och stör". (bara en liten inflik i konversationen, lite väl OT kanske..)

#15 Ett bra tips! Tassy.

Mycket intressanta tankar..

Eftersom ni som skrivit själva har liknande diagnoser som min son vill jag ställa en fråga.

- Hur mycket förståelse för era närmaste kan/kunde ni se/känna?

Jag försöker lära mer och sätta mig in i hans situation och annpassa mig mycket. Men att vara en marktjänst som han kan vara aggresiv mot känns hemskt. Även om jag vet att det kommer från hans AS, och lite allmän tonårsattityd.

Kram på er!

#17 Pimmi, när jag första gången - för några år sen - hörde talas om att vi med AS skulle sakna empati, så stod jag fullständigt frågande inför det påståendet. Jag, som - om jag exvis tänker på min mor, alltid var full av omtanke och omhuldningar - ja, av concern. Skulle jag sakna empati!?

Och när jag nu ser på vårt - min mors och mitt - förhållande i backspegeln, så inser jag att min mor ganska tidigt hade - kanske inte riktigt resignerat, men mera respekterat - och lärt sig att "gå på tå". Jag lämnades verkligen ifred, och åtminstone min mor försökte få det att se ut som att det var helt ok och normalt och inget märkvärdigt alls med det. - "Varulv han är sån." Så jag lämnades till min frihet - vilket jag mådde mycket bra av.

Detdär att din son kräver att allt ska vara så som han vill ha det är ju ett urtypiskt asperger-drag. Sådan är jag i hög grad fortfarande. Saker som inte fungerar, dem accepterar jag helt enkelt inte. Det kan vara lätt att förstå för vem som helst. Svårare blir det, då kraven framstår som mera udda och personliga. Vilket förmodligen är fallet i ditt fall med din son.

Jag har en liten teori om det där. Vi aspergare är noga med att allt ska vara som vi vill ha det. Har vi möjlighet, så fixar vi det själva. Men har vi en vårdnadshavare som ansvarar för en viss sektor (tex mathållning), ja då kräver vi helt logiskt av den, att uppfylla våra önskemål.

Ja, jag vet att ett sådant förhållningssätt är mycket primitivt och naivt. Som alla andra individer, så utvecklas även vi aspergare med åren. Vi lär oss att bli mer ödmjuka, precis som de flesta andra människor. Så kommer att ske även med din son.

Som svar på din grundfråga, om jag kan känna någon empati och förståelse för min mors engagemang i min uppväxt, så är svaret ja idag. Men kanske tveksamt när jag var i din sons ålder just beträffande de delar som du avser. Jag var egocentrisk, och ville inte dagtinga med mina krav. Men för övrigt, så var jag mycket inkännande och hjälpvillig på alla sätt och vis.

#17 Där och då när jag var mitt i "kriget" så trodde jag att mina föräldrar, i synnerhet mamma, gjorde precis allt för att jävla så smycket som möjligt och försökte sätta krokben för mig. Jag förstod verkligen inte alls hennes "goda vilja". Jag var så arg, så frustrerad och rent förtvivlad. Och det tog lång tid att läka alla såren efteråt.

Nu är jag mycket envis, långsint och tjurig som person i och för sig. Men räkna inte med att allt blir mirakelbra bara han har flyttat. Det kan ta år för honom att lägga sitt pussel. Men när han gör det så kommer han att förstå, han kommer att se hur du har kämpat. Men det tar tid.

Det kommer, låt det bara ta tid.

Kanske han heller aldrig kommer att erkänna när han kommer till insikt.

#18 #19

Tusen tack för era ord.

Jag är imponerad och rörd av er självinsikt och mognad.

Jag hoppas min son kommer att komma dit också. Hur jobbig han än må vara så känner jag att han i hjärtat älskar mig, även om han inte älskar allt jag gör..samma gäller ju mig…

Jag ser med tillförsikt på framtiden om man kunde hoppa fram 5 år eller så, för han har utvecklats och kämpat mycket de senaste 2 åren. Han fick AS diagnosen för 3 år sen (ADD i mellanstadiet), sen tog det nog tills i våras då han gick en " kurs" med andra AS undommar tills han kände att det sjunk in….Fick lägga ner min själ i att få iväg honom på 4 ggr, men han har efteråt sagt att det gav honom många insikter…så det var det värt. Han har tom tackat för att jag inte gav mig, vilket värmer en mors hjärta.

Jag kan känna igen mig i #18 -

"Och när jag nu ser på vårt - min mors och mitt - förhållande i backspegeln, så inser jag att min mor ganska tidigt hade - kanske inte riktigt resignerat, men mera respekterat - och lärt sig att "gå på tå". Jag lämnades verkligen ifred, och åtminstone min mor försökte få det att se ut som att det var helt ok och normalt och inget märkvärdigt alls med det. "

Tack, en resengerad mamma

#20 Kära du, jag kan väldigt väl känna med dig. Att "begåvas" med ett asperger-barn det är verkligen ingen dans på rosor.

Men nu är då sakerna som de är. Bäst att gilla läget. Och att resignera, det är givetvis det naturliga, och fullt förståeligt. Men jag skulle ändå vilja säga, att "respektera" vore en bättre strategi. Inte i alla lägen förstås. Och Doris Lessing har skrivit en roman om hur snett det kan gå, så en varning är befogad. Men i stort sett så tror jag, att vi aspergare har osedvanliga förmågor till egen överlevnad - även om det inte kan verka så. Lämnas vi vind för våg, ja då städar vi inte, duschar inte, byter inte kläder, äter knappt, och då enahanda och gärna samma mat dag ut och dag in. Så visst behöver vi "support". Men på många andra områden kan vi visa oss överlägsna. Det gäller att se de förmågorna, tror jag. Och som förälder har du en unik möjlighet att spåra sådana positiva drag hos din son - och med lite listighet kanske du kan lotsa honom.

# Pimmi… vilken underbar å supergo å jättebäst mamma du är! Även om din son ej " ser " det i dag eller inom en nära framtid så tycker jag du ska veta det …

DU E EN JÄTTEBRA MAMMA!!

Väl talat Varulv och Svea!

# 22#23

Tusen tack!!