Jag håller med dig. Tyckte snarare att han verkade ha klassisk autsim i filmen vilket också Inger Jalakas (författaren av nördsyndromet bl.a)påpekade när hon intervjuades i tv.

Jag blev mycket beskviken när jag såg filmen och det vet jag fler med AS som också blivigt.

Jag gillade filmen jag. :) Tyckte jag kände igen massor. Men sen får man ju också försöka komma ihåg, att det är en film. Det är inte menat att vara superrealistiskt eller en dokumentär. Det är som med alla filmer, man får ta det med en nypa salt.

Håller med #2. Jag tyckte om filmen så mycket att jag såg den 3 gånger på bio.

Den hade ju inte varit speciellt rolig om det var en nt som var huvudpersonen. Det är ju alla misstag han gör som ger filmen sin charm. Jag tycker inte den är dålig på något sätt, om än överdriven, men jag tror att den behöver vara överdriven för att man ska se svårigheterna en med AS har, för det hade man knappt gjort om han var mer "normal". Då hade han ju bara varit en kille som gillar cirklar. :)

Jag gillade filmen och skrattade så jag grät (skrattade igenkännande). Däremot håller jag med om att den är överdriven, men hey - det är film.

#2 Javisst är det så! Jag gillade också filmen, men det var inte detta min fråga gällde.

Anser du att Simon är representativ för AS?

#4 Ja, det är bara en film. En ganska bra film, för övrigt. Och som fiktiv karaktär tycker jag att Simon funkar alldeles utmärkt.

En film är en film är en film.

Men likväl: När NT begränsar sin "AS-kunskap" till att se I rymden finns inga känslor och är alldeles övertygade om att AS uttrycker sig på exakt detta vis, är en film inte bara en film längre. Då har en film kommit att bli en väldigt den enda, väldigt begränsade informationskällan, som förmodligen gör mer skada än nytta. Inte att förglömma.

Om man medvetet vill göra karaktären Simon så uppskruvad som möjligt för att göra problematiken extra tydlig, anser jag nog att man även bör göra detsamma med NT i filmen - d v s göra dem så NT som möjligt, så att även de blir karikatyrer på sig själva.

Jag känner igen många AS'are i honom faktiskt. Såklart är de inte på pricken som honom, men man får samma känsla och intryck som man får av honom.

#6 Ingenstans går man ut med info om att Simon ska föreställa en "ventenskapligt korrekt aspergare". Han äör en filmkaraktär, och jag tycker att man har hakat upp sig alldeles för mycket på detta.

Det är en påhittad person, en NT som spelar en som är drabbad av ett funktionshinder. NTs specialité är att överdriva det mesta. Så och även denna karaktär.

Om någon nu sedan väljer att se filmen i syfte att lära sig om AS, så är det bara beklagligt, det är inte syftet med filmen. Det kan man inte klandra skaparna för heller.

Men jag tycker nog faktiskt att ja, han är väldigt typisk aspergare, även om rollen är grav, och ja, det finns en del överdrivna grejor. Man spelar över på grundproblematiken. Men ska man göra ett överslag så är jag mycket mer lik honom än en NT.

Jag kan vråla åt folk att dom inte ska röra mig, jag kan knuffas, jag kan skärma av mig (även om jag inte sitter i en soptunna och tjurar(?)) och jag har många scheman, bland annat ett uppsatt på en vägg hemma.

Jag gillar kantighet, inte runda saker som han gör. Men jag vill ha allt kantigt. Mina scheman är kantig, frukosten är kantig etc.

Ja, han är uppskruvad, men inte en karikatyr på AS. Jag kan inte se det iallafall, isåfall är jag också en karikatyr när jag tappar kontrollen för då blir jag precis likadan. Även om jag normalt sett är lugn och samlad så finns det där under ytan.

#8 "Ingenstans går man ut med info om att Simon ska föreställa en 'vetenskapligt korrekt aspergare'", skriver du och detta säger jag inte emot. Som jag nämnde tidigare, tycker jag att han funderar alldeles utmärkt som en fiktiv karaktär. Jag är helt med på noterna gällande detta, men vill likväl skapa en diskussion i ämnet.

Jag står dock kvar vid att han i mgt och mkt är en karikatyr på AS, då karikatyr innebär just en framställning av en persons karakteristiska drag eller hållning på ett överdrivet sätt så att en skrattretande effekt uppstår.

Därmed inte sagt att du, eller ngn annan som känner igen sig i honom, är en karikatyr de ggr du/de förlorar kontrollen. Det är just det onyanserade och schablonmässiga som gör att han blir en karikatyr, menar jag. Inte ett beteende/symptom i sig, inte heller flera av dessa beteenden/symptom tillsammans - utan snarare klipp-klistrandet av diverse symptom och fördomar om en diagnos som man bara valt att skapa på på ytan.

Men, som du själv påstår: Detta är ingen vetenskaplig dokumentär och den gör heller inte anspråk på att vara det. Således funkar den bra som underhållning (iaf i mitt tycke).

Men när jag får höra av NT som sett filmen och som skapat sig en bild av AS efter denna, kan jag ändå inte låta bli att 1) tycka att NT är förbaskat enfaldiga, som baserar sin kunskap om en diagnos på en fiktiv karaktär i en dramakomedi 2) tycka att det är smått irriterande.

Jag tycker som så att man kan inte anta att alla som inte är insatta i vad AS är för något kommer få en felaktig bild för att de ser I rymden finns inga känslor. Visst, vissa gör det, men det är inte filmens/skaparnas fel. 

Då kan man ju också säga att alla filmer där huvudpersonen är religiös ger en skev bild utav den religionen. Då borde alla som sett the Boondock Saints tro att kristna är mördare.

Och alla filmer som handlar om en person som är förälskad ger ju isåfall en skev bild utav kärlek - för då tror man ju att alla känner precis som denne person. 

Dessutom är det en komedi. En komedi ger ju skeva bilder utav allt. En komedi kan exempelvis göra det roligt/ironiskt att någon dör (som t.ex. länge lever Bernie, South Park med mera).

Ja sen vettefaen om den ger så bra bild av Sollefteå/Kramfors kommun heller…

Men jag gillade den också…

pEr

#9: Men hur skulle du ha framställt honom?

Man måste ju göra det på nåt sätt, man kan såklart inte ha hundra karaktärer i en film med olika AS-personligheter. Och han är som en AS'are, kanske inte som dig, och på nåt sätt måste man ju framställa honom.

Du fördummar NT's rejält. Varför skulle inte vi som inte har AS förstå att alla med AS inte är som honom?

Ser inte alls problemet..

#12 Jag har själv ingen fullständig AS-diagnos, utan -drag. *klargör lite*

Nja, jag tycker tyvärr inte att jag fördummar neurotyper. Det finns givetvis även NT-folk som inte nöjer sig med den s k information man får genom film eller media, men dessvärre känner jag åtskilliga (däribland min egen syster) som inbillar sig att det är just precis så det förhåller sig. Personer som inte själva är intresserade av att söka information på annat håll och skapa sig en nyanserad bild av diverse diagnoser. Tyvärr är det ett ganska utbrett fenomen också.

Jag vet inte alls hur jag hade valt att framställa Simon. Det är en svår fråga att svara på, då jag inte är ngn filmskapare. Ett alternativ kanske vore att göra såsom jag skrev i mitt inlägg #6:

"Om man medvetet vill göra karaktären Simon så uppskruvad som möjligt för att göra problematiken extra tydlig, anser jag nog att man även bör göra detsamma med NT i filmen - d v s göra dem så NT som möjligt, så att även de blir karikatyrer på sig själva."

Jag är dock ambivalent, eftersom jag egentligen inte tycker att det är filmen i sig som är problemet. Problemet uppstår snarare när det finns folk som inte kan skilja fiktion från verklighet. Det är därför jag valde att ta upp detta till diskussion; inte som en kritik gentemot filmen i sig, men en frågeställning huruvida ni övriga anser att Simon är representativ för syndromet. För mig är det en väsentlig skillnad.

#13 Jag har ännu inte sett hela filmen, men väl en trailer, så jag har dock en bild av hur denne Simom framställs. Jag tror att trailern räcker i detta sammanhang för min uppfattning om filmens aspergare-karaktär.

Hade du frågat mig för ett år sen eller så, hade jag kanske svarat att - ja, denne Simon framställs som en typisk Aspergare. Men min uppfattning idag är en annan. Jag tror nuförtiden inte att man längre kan se på en person att vederbörande har en asperger-diagnos. De flesta autister med IQ över 70 tror jag nämligen hänger med väldigt väl i utvecklingen; i sättet att klä sig; i sättet att (om man är aspergertjej) sminka sig; i sättet att bete sig osv. Dessutom odlar de flesta ett rikt språkbruk, och kompenserar sina brister på det sociala området med duglighet inom ämnen som idag är "heta": IT, media, doktorandstudier, eller för all del "vanliga hederliga sysslor" som att jobba i livsmedelsaffär, på lager, i arkiv; eller göra rätt för sig nån annan stans. Allt detta tar bort fokus från aspergersyndromet och gör att det inte syns så väl i dag, som det kanske gjorde på säg 70-talet, då alternativet till lagidrottsutövning var hemmets gillestugas tv-spel.

#14 Och det är ju precis därför de måste förstora problematiken i Simon något. För att det just SKA synas. :) 
För du har absolut rätt. Det syns inte direkt på en människa om den har AS. Iaf inte alla. Endel kan jag se direkt. Typiska små proffessorer, små pojkar allra helst. Men de är långt ifrån vanliga, och ofta växer de upp och blir "normala", dvs de lär sig att inte synas allt för mycket.

Om man skulle göra en film om mig, överdriva lite grann, så skulle nog hälften av alla AS:are också skrika och vara förbannade och säga att "sådär är inte en typisk aspergare!!". Fast jag har diagnos. ;)

#14 Du beskriver det så väl; jag är personligen övertygad om detsamma.

Jag tror även att det faktum att mga är så pass medvetna om sitt funktionshinder, bidrar till att de kanske inte blir lika lätta att känna igen till det yttre - vissa blir duktiga på att "maskera" sin AS genom diverse uttryck.

Jag tror att en stor del av detta beror på kunskap om sig själv, erfarenheter som man tillskansat sig gällande såväl den egna personen som omgivningen, samt det faktum att man blir växer upp och blir äldre.