Låter lite som Asperger to me…

Ska i allafall gå på en utredning om Asperger men står i kön just nu…

Under tiden, så passa gärna på att inhämta kunskaper om syndromet. Så gjorde jag under väntetiden, och blev allt mer övertygad om att jag var på rätt spår.

Har läst genom det…och genomför testet på nätet. Det såg iaf ut som med poängen gick över gränsen att jag har drag av asberger.

Frågotecken…är det mer någon känner så som jag? situationer som jag beskrev…

Jadu, usch, år av teater har satt sina spår för mig. Jag har också ADD och det du skrev fick mig att fundera. Jag har enormt svårt för det där med "mellan raderna" i dagligt tal, ironi och sånt. Trivs mycket bättre med samtal i text så man hinner tänka. Blir nervig när nån säger nåt jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Tankarna rusar och jag försöker få grepp om situationen för hua om nån skulle märka nåt. Det blir därför ofta missförstånd, jag fattar inte folks skämt osv. Kanske för att jag inte hör alltihop för jag är så koncentrerad på den andres mimik och kroppsspråk och så fullt upptagen med att analysera vad de sa så jag hör inte resten.

Jag har nyss fått min diagnos och det är ledsamt att så många år gått åt till teater. Jag har trott att det är livet som är så och det är svårt att tänka om och bryta gamla mönster. Men det är många pusselbitar som faller på plats nu och det finns bara en väg och det är framåt!

Winta, jag tror att du är en aspergare. Själv har jag fått höra, att jag "inte kan ljuga" och det stämmer. "Fången i ärlighet" skulle man kunna säga om syndromet Aspergers. På gott och på ont.

- Men varför säger du som så, att

"Jag har kämpat att ta bort all känslor men det var inte vidare lätt."

 ?

Tack för era rader!

nr 6: Jo det jag menade med att t.ex klara av kritiken, alltså att lära mig att det är vad de tycker och inte bry mig om det. Men svårt när all känslor kommer fram och "hånar" mig…rodnaden, ångesten, och må dåligt efteråt. Även oavsett om det är nåt jag har gjort var fel eller bara att de betett sig dumt åt.

Jag får ångest så fort jag känner att rodnaden kommer fram. Tänkte nej nej nej kom inte nu… så då märker de och "ahar".

Det var en gång som var ingeting att rodna över men ändå fick jag det. I våras när jag och en vän satt i finska båten och åt på resturangen och det var fullt av folk där. Jag har lite svårt för män. och i den situation plötsligt så jakade vännen att en par killar kunde få sitta bredvid oss för det var fullt där och i våra bord var det två lediga platser. Jag blev helt oförberedd och rodnade (fick vända ansiktet till andra hållet). killarna fick frågotecken "vad nu då?" och sen att vännen skrattade gjorde inte saken bättre. jobbigt…

Ojj… nu skriver jag mycket som vanligt. :)

#7 Nej, men bra uttryckt! Winta. Jag förstår nu precis vad du menar. Stackars dej, skulle jag vilja säga, som kämpar med att inte visa dina känslor. Kan inte låta bli att börja fundera lite över, om vi inte lite till mans, vi aspergare, har en historia som liknar din existentiella situation. Att vi strävar efter att tona ned känslouttrycken - för att vi inte önskar människor för nära oss. Det kan hänga ihop, som orsak och verkan. Kan inte bortse ifrån att det skulle kunna vara på det viset.

Samtidigt så känner jag mig övertygad om, att det inte är så ändå. Grundproblemet för oss aspergare tror jag är, att vi har känslor, men dessa kommer inte till uttryck i vår mimik. Där börjar det, och sedan föds en kedja.

#6,7,8, *gillar* Känner igen mig riktigt brafast det kan vara ett h-e

igår var jag på en typ grupp middag hos en vän och fick tre gånger rodnader. Speciellt när en väns kille skämtade med mig att "tåflirta" även vännen vet men ändå när andra tittar på. Jag vet inte själv om vännen skulle gilla det som gör mig stressad… plus uppmärksamheten när alla tittar på mig om jag ska säga något. Idag är jag väldigt trött efter igår…

Jag blev faktiskt trött på situationer som jag hamnar på. Nästan som man lika bra fick avstå att gå med på såna gruppmiddag eller sånt..

Winta

Känner igen mig i dig, har också problem med att få uppmärksamheten vänd mot mig och jag har jätte svårt för män, förstår dina problem. Jag skippar allt som kan göra mig obekväm nu mera. Har som du stora bekymmer med att tolka ironi osv därför tror jag att jag dragit mig ifrån män mer just för att det är så dom komuniserar =/.

Jag har ingen diagnos även om jag misstänker att jag har ADD, kan nog ha drag av Asperger också.

Jag tycker ändå inte att ni ska dra alla män över en kam där. Vi AS- och ADHD-män är av en helt annan kaliber än de där nt-männen ni tycks ha råkat ut för…

Låter som Asperger…

Tack för era rader! (jag försöker min bästa att besvara efter era inlägg). Det har hänt att nån uppfattat att jag inte lyssnar men det gör jag.  :)

Det kändes skönt att ni förstår hur det är att uppleva som jag gjort. Ja, kan kanske vara att jag har drag av asberger. Väntar ännu på när psykologen ska höra av sig om en tid att genomgå tester om asberger.

Sen undrar jag också en fråga: Kan det bero på det förlutna?..även man gått vidare så drog nån upp i diskussion om en ämne som man gjort av misstag eller det är ett obekvämt ämne. Då blir jag obekväm och stressad. Blir det samma för er?

Förstår hur det där kan funka för dig; var nog lite så för mig också när jag var yngre - men har "slipat bort" det mesta genom åren, tror jag. Att man känner sig väldigt obekväm när vissa samtalsämnen förs på tal beror säkert på det faktum att vi aspergare har så svårt för att ljuga. Vi saknar medfödda funktioner att linda in, slingra oss, slå bort, göra undanglidande och bortledande manövrer etc. Utan det där får vi med stor möda lära in, steg för steg.

Just på den punkten tror jag att det skulle fungera bra med kognitiv beteendeterapi (KBT) för oss, kanske.

Varulv: Det stämmer väldigt bra också på mig att jag har svårt att ljuga.

Jag går på KBT även det hjälper ganska bra och beroede också tar längre tid. Har lärt mig olika metod som jag håller på att träna för.

Låter bra! Då tror jag du är på rätt kurs.