Jag har väldigt svårt med medkänsla… på samma sätt som du beskriver. Jag tycker synd om vänner som är ledsna men känner inte så mycket egentligen. Har också svårt att minnas känslor, förutspå vad jag kommer att känna inför något som händer senare eller få fatt i dom känslor jag känner.

Varför vet jag tyvärr inte. Men jag känner igen det.

Det har med AS att göra. Men jag är precis tvärtom.

Jag kan känna sympati om någon gråter eller ramlar eller om det är en sorglig film.

Men jag har svårt med empatin. Att sätta mig in i hur det känns för andra presoner vid ett visst tillfälle. Innan diagnosen blev jag oftast kallad bortskämd, egoistisk mm bara för att jag hade svårt att förstå att andra hade egna viljor och tankar och tycken.

#2 Men om man inte har AS vad har det då med att göra?

#1

Stör det inte dig då? Jag stör mig nog mest på det för jag vet inte om jag älskar folk, vad dom betyder för mig, eftersom jag inte känner något.

#2

Hurdå? :/ Jag har bara läst/hört om att folk med AS kan ha svårt med att sätta sig in i andras situationer, men ingenting om att känslorna kan vara "domnade".

#3 Borderline (emetionell instabil personlighetsstörning), Hanna. =) Många personlighetsstörningar har bristande empatiförmåga.

Om man inte har en hel AS diagnos kan du ju ha atypisk autism (autismliknande tillstånd). Det är den man får om man har drag av, men inte får en komplett diagnos inom autismspektrat.

#4 Fast det är så det känns, tomt, domnat. Som om man vore i en bubbla.

#5 Yes men jag tror mig inte ha Borderline heller även om någon läkare för ett och ett halvt år sen var inne på det.

#4 Stör och stör.. till viss del men tja.. jag försöker att itne se på det på det viset. Det blir så jobbigt då.

# 6

Jag har dock väldigt lätt att sätta mig in i folks situationer? Jag är, somsagt, normalfungerande.
Så, jag kan mycket lätt sätta mig in i hur det skulle vara för vem som helst.

Sen, jag känner aldrig något, och det behöver inte ha med folk att göra, det kan vara om allt möjligt.

#7

Hur ser du på det då? :/
Liksom, jag har inte stört mig på det tidigare, har också kännt saker tidigare, det är bara förra året, under sommarn som mina känslor började domna bort, men det kan också vara för jag blev väldigt stort sviken under sommarn.
Jag vet inte, men jag har märkt att jag inte känner något nu. Annars har jag inte tänkt på det faktiskt.

#8-9 Hmm, det kanske inte har med AS att göra då.

Min fråga:

Känner du igen detta?

 Undvikandesymptom där personen försöker undvika tankar, känslor, platser, händelser mm som har med händelsen att göra vilket kan leda till isolation. Undvikandet kan visa sig i en oförmåga att minnas viktiga delar av händelsen och minskat intresse av att delta i viktiga aktiviteter. Personen kan också få en känsla av likgiltighet och främlingsskap inför andra människor och ha begränsad förmåga att hysa varma känslor till sina medmänniskor. Upplevelsen av att ens framtid är kort är också ett symptom. Behovet av att undvika kan leda till missbruk, anorexi och/eller självstympning.

Har inte läst alla svar, men ajg känner igen mig i den där tomheten. Men jag kan ändå sitta och gråta floder över sorgliga saker, kanske som inte ens berör mig, utan gråter andra så gråter jag, men jag känner igenting egentligen, men allt blir så intensivt på något vis. Jag kan gråta över sorgen så att säga, men inte för det som har hänt. Luddigt.. Jag har egentligen inget svar… hrm

Ofta reagerar jag med känslor utan att förstå varför. Som att börja gapskratta hos läkaren, gråta bara sådär ändå, bli arg vid helt fel tillfälle när någon försöker vara snäll..

#11 Tassy: Exakt =)

Hej kan gråta under en sorglig film men om det är människor jag känner i verkligheten och som ja egentligen inte tycker särskilt mycket om så kan jag absolut inte ha någon känsla över för dom.

Däremot människor jag bryr mig om så kan jag känna en sorg ( men dock inte alltid). Klart för mina barn och make. Dom älskar jag ju.

#1 Tror inte att du behöver gå och oroa dig för detta då du är så medveten om problemet. På detta sätt så bryr du ju dig ändå. fast du inte gråter och känner förtvivlan över deras situation. Tror inte heller att det är nyttigt att göra det hela tiden.

Knäppt nog kan jag tom känna en uns glädje om det går åt helvete för någon som det alltid har gått kanonbra för förut. Jag ser det bara som om det jämnas ut lite i livet för alla.

#11 Kanner igen det dar. Far ofta hora att jag ar sjalvisk och bortskamd ocksa, just for att jag har svart att forsta andra och har svart att satta mig in i hur de kanner. Har ocksa en liten "bubbla" nar det galler att kanna for andra. Jag blir ofta ledsen nar nagon ar ledsen, men da for att de ar ledsna, inte for orsaken som de ar ledsna osv.

# 10

Njaa, vissa delar. Jag har inget bra minne och minns nästan inget av min barndom (Men har fått höra att den inte var vidare bra). Jag kan känna varma känslor, har en flickvän och när jag tänker på henne så mår jag bra. Visst, jag känner ingenting, men jag blir glad. Sen tror jag inte att jag försöker undvika att känna, men jag kanske gör det omedvetet? :/

# 11

Det kan jag också märka. Kan bli ledsen när som helst av ingen anledning, kan bli skitglad i fel situationer och sådant. Jag fattar oftast inte varför.

Om man förvånas över att man inte känner känslor, så har man förmodligen råkat in i ett tillstånd, där känslorna har avskärmats, och att man dess för innan kände känslor. Det kan röra sig om djup depression, kanske.

Vad gäller AS, så lär det vara så, som också någon karaktäriserade hos sig själv, att vi aspergare inte minns känslor - vi minns bara händelser  så  att säga i fakta. Medan nt minns med känslor främst. Där finns således en rejäl skillnad. - Exvis: en aspergare tänker tillbaka på  sin mors död, och ser för sitt inre moderns utslocknande; begravningsceremonien; stöket med boets avveckling, osv. Allt medan nt:n förmodligen främst börjar gråta i tillbakatänkandet på moderns död.

För övrigt känner vi aspergare känslor: fyra stycken, enligt nuvarande forskning: glädje, sorg, ilska och fruktan - de så kallade fyra grundkänslorna. Nt:s lär känna åtskilliga nyanser i blandningar mellan dessa, något som alltså vi inte gör, tydligen.

#3 Nedstämdhet? Man blir fint avtrubbad av allmänt kasst mående och såvitt jag vet har jag varken AS eller Borderline men kan uppleva samma sak jag med.

#11 Tror det ligger någonting i det där med att "gråta över gråten". Minns en berättelse (från nt) om en släkting till mig, som jag nu i efterhand tror stenhårt på var aspie. Det var så, att man var på bio. På ett "opassande" ställe så började min släkting gapskratta, och kunde inte sluta, utan "skämde ut hela biografen". På frågan, varför han skrattade, klämde han fram: "Jag skrattar åt skrattet!" (Det var tydligen någon som hade skrattat i filmen.)

#16 Men nog kan en med AS känna mer än sådär. Jag börjar min utredning om 3 veckor, så jag vet ju inte med säkerhet att jag har det, men jag kan känna förälskelse (som i och för sig liknar glädje), besvikelse (som liknar sorg), skam/dåligt samvete (som känns likgiltigt, som att det är en stark blandning av sorg, ilska och ånger men som inte går att känna. Känslorna hänger i luften och trycker en nedåt, men man känner dem inte i hjärtat. 

För att svara till TS så är jag lite likadan, men inte helt.

Jag förstår folk. Jag förstår att folk inte alltid vill saker, och att folk har lika mycket tankar, åsikter och känslor som mig, men jag bryr mig inte.

Jag vill att de ska vara glada och få som de vill, men jag vill hellre att de ska göra som jag vill.

Jag tar ju hänsyn till folk. Om jag och en kompis ska välja mellan två filmer, och kompisen INTE vill se ena, då ser vi den andra, även om jag egentligen ville se den första, och jag väljer ju så för att jag lärt mig så. Men hade det funnits en tredje part som valde åt oss, och valde filmen kompisen inte vill se, så hade jag njutit av filmen och inte brytt mig eller tyckt synd om kompisen som måste se en film som den anser dålig.

Om en nära till mig är ledsen, så känner jag medlidande och en känsla som säger "Jag vill inte att du ska gråta" i hjärtat, men resten utav mig bryr sig inte, därför är jag likgiltig i mina handlingar och uttryck, ifall det inte gäller en nära vän som jag bör trösta för att vänner gör så. Mitt huvud är ofta inte alls brytt. Då kan jag tänka "Jaha, den är ledsen. Varför är den i skolan om den är ledsen? Den kan ju lika gärna gå och vara det hemma". Känslan finns för mig i hjärtat. Där känner jag mig som en liten flicka som "känner av stämningen" men som inte vet vad som pågår. Medan min kropp och min hjärna inte bryr sig.

#16 Det du skriver om de fyra grundkänslorna var intressant!

Jag har haft otaliga diskussioner med min pojkvän om detta, då han så gott som aldrig säger att han är "arg"; han använder sig snarare av termer såsom "irriterad", "anti", "sur" etc. Jag tycker att detta låter väldigt underligt, för i min värld är anti, sur och irriterad bara omskrivningar för "ilska". Vill han kommunicera att han är arg, ser jag därför hellre att han talar om ilska i stället för "sur" eller "anti".

"Anti" förstår jag inte ens - vad är det? Mig veterligen, betyder det bara att man "mot" något. Men hur känns det? Är det ens en känsla? Enda gången jag är mot ngt, är när jag känner ilska. Jag tycker därför att det är fånigt att använda detta uttryck; lite som att avskriva sig själv rätten till att känna ilska. Jag kan tyvärr inte se det på ngt annat vis. (Mr M och jag har som sagt haft låååååååånga diskussioner i ämnet, hehe.)

Därmed inte sagt att jag alltid beter mig adekvat i den specifika situationen. Ibland gråter jag, trots att jag i huvudsak känner ilska. Andra ggr får jag aggressionsutbrott, trots att jag i grunden är ledsen. Denna känsloförvirring uppstår allra helst när ngt sker plötsligt och jag inte riktigt "hinner med" i huvudet.

#20 Jag håller med dig i det mesta av vad du skriver här. "Anti"; "sur"; etc. - det låter för mig som nåt slags hämmade känslor på aggressionens område. Mera typiska för nt än för Asperger, om jag får säga. Är det någon känsla som jag kan "slås" av rejält och fullständigt, så är det ilska. Jag har helt enkelt förmågan att kunna bli riktigt förbannad. Och där är det fråga om någotslags vätskor, som liksom förgiftar hjärnan. Agerar man inte, då sjunker vätskorna in i hjärnan och förvandlas till kvalmighet, unkenhet, tunghet. Känns inte alls hälsosamt.

Men om jag reagerar på adeqwat sätt gent emot ilskan, då går den över lika fort som den kommit, och jag mår alldeles utmärkt bra sedan. Det är som att hjärnan då får endorfiner som belöning för sitt rådiga agerande.