ooo ja….säger jag

jag är ännu värre än dig tror jag…..jag är oerhöert känslosam av mig och det blir bara värre och värre suckar

gråter nästan varje gång jag tittar på tv sen oavsett om det är av glädje eller sorg gråter nästan alltid när jag blir arg plus att jag rodnar nuförtiden så gråter jag ofta när jag blir glad oxå

suck alla jag känner tycker jag är lite jobbig mellan varven och suckar åt mina känsloyttringar

jag har ADHD och kanske kan förklara lite av det har oxå varit med om väldigt jobbiga saker och funderar själv på om jag kanske är Biopolär

att vara känslosam i lagom Sverige är riktigt jobbig när man inte kan hålla känslorna i styr ute  en gång fick jag totalt psykbryt på Ica och bara satte mig vid en hylla och stortjöt folk gick långa omvägar runt mig och ingen inte ens personalen vågade gå fram till mig 
men lyckades samla ihop mig efter nån timme och komma därifrån

Jag är också väldigt känslosam. Det hänger troligen ihop med ADHD, men det som ju är det "gängse" symtomet är att brusa upp och bli arg hela tiden. Men det är troligen lika vanligt att ta illa upp och bli ledsen och sårad, gråta av medlidande, bli upprörd av empati över orättvisor, etc. Jag gråter för minsta lilla, t ex. Jag blir jättestressad av spännande filmer och kan inte titta utan går ut i köket, etc. Emotionellt läckage brukar jag kalla det. Min rehab-sjuksyrra håller med

Jag har nära till alla känslor, vilka de än är. Lättast har jag nog för stress, den känsla jag dessutom mår sämst av. Men även andra känslor, blir jag ledsen så stortjuter jag, eller så blir jag mer irriterad än jag skulle behöva när nån bär sig dumt åt. Eller störtförälskad i nån som jag eg. vet att jag antagligen inte kan få, eller som är olämplig att ha som partner av andra orsaker…

Så, JAAA! Jag känner igen mig i att ha nära till känslor av alla slag!

Ja, absolut. När jag "mår bra", är som vanligt (som friska jag), är jag så. Extremt arg, extremt glad, extremt ledsen o.s.v. Jag switchar från ett humör till ett annat på en tiondels sekund. Kan inte kontrollera det.

Men för mig är det ett sundhetstecken att vara så, andra skulle väl tro att de hade glivit tokiga, men sådär är mitt normala jag.

Men när jag är nere, är periodsvis i depressioner, så är jag rätt jämn. Inget humör alls, eller ledsen.

ja

tyvärr

Jag känner mig lite dubbel. Å ena sidan kan jag vara fullständigt hudlös när jag känner mig kritiserad. Å andra sidan får jag för mig att jag "tål" en hel del jämfört med andra. Att jag ibland är okänslig för saker som andra upprörs över. Känner ni igen detta?

Irritation är ett stort problem för mig. Är säkert jätteirriterad 10 ggr om dagen. Önskar jag var lugn och stoisk men nej…

jag skiftar mellan extremt känslosam och totalt apatisk.

# tassy tog orden ur mitt huvud å skrev dom åt mig.. samma lika

Skönt att höra att man inte är ensam =) Jag kan tycka att jag är den mest märkliga personen i Sverige, men samtidigt så är man mer levande som människa kan jag tycka =)

Asperger är jag, och har långt till känslorna, ibland mycket, mycket långt. Men jag anar dem för det mesta, men inte alltid. Kanske att psykosomatiska effekter kan uppstå ur denna hos mig speciella mekanism? Ja, det tror jag.

Någon nämnde irritation. Ja, tyvärr tycks det vara den enda känsla som jag dagligdags upplever. Och åtskilliga gånger om dan, dessutom, även hos mig. Mitt förnufts-jag vet dock att kunna tygla irritationen så att den håller sig inom rimliga gränser - utåt. Men som den individ jag är på insidan, är det inte alla gånger särskilt trevligt att behöva dras med den där irritationen i så stor omfattning som den faktiskt förekommer.

Dock har jag numera en situation, som har blivit rättså ideal för mig, så att jag slipper ifrån mycket av den irritation, som förut var legio. Och det är jag väldigt tacksam för!

Jag vet inte riktigt vad jag skall kategorisera mig som i detta fall. Utåt sett, uppfattas jag nog som ganska sval - fast ändå trevlig.

Det är egentligen väldigt få människor som jag verkligen bryr mig om och den jag älskar högst av allt i hela världen är min hund. Skall jag vara ärlig, så värderar jag nog mga av mina prylar högre än mina vänner. Det känns inte helt okej att säga en sån sak, men nu gör jag det ändå. Jag är heller inte den som brister ut i gråt över filmer (såvida de inte handlar om djur), över döda släktingar och annat. Jag är således väldigt nogräknad med mina känslor. Det är förresten evigheter sedan jag skämdes sist; ja, så pass länge sedan att jag inte ens minns när det var…

Men när jag väl känner ngt, då känner jag ordentligt.

Oftast handlar det om irritation, eller rentav ilska. Irriterad är jag nämligen så gott som dagligen - och det beror nästan alltid på att någon annan har gått och flyttat på mina saker eller på ngt vis stört min ordning. Jag är nämligen väldigt pedantiskt lagd och kan bli skogstokig på en sekund om ngn stör detta sinne.

Ledsen kan jag också bli rätt ofta. Förr hade jag svårt att gråta, men numera gör jag det desto oftare. Oftast beror det på frustration, eller - som i dag - besvikelse (över att frisören har saboterat mitt hår). *morr*

Kan tillägga att jag lätt får psykosomatiska besvär; har t ex kronisk värk p g a att jag gått och spänt mig under så gott som hela mitt liv. Och jag hade magkatarr redan som 10-åring.

Jag hamnar i samma fack som Tassy som uttryckte det så bra.

Men just nu, pga av depression, så är känslorna utanpå skinnet.

#11 Vi tycks fungera rättså lika överlag härvidlag, du och jag, Fiction.

Especiellt beträffande det där med flyttade saker. Och det värsta av allt när det gäller mig är, att min stackars sambo - som ofta kan vara helt oskyldig - får bära hundhuvudet för allt…

#13 Hihi! Var sak HAR ju sin plats!

#13 & 14 Ibland önskar jag att jag hade förmågan att lägga var sak på sin plats… Jag förlägger allting och glömmer bort var sakerna är nånstans. Tur huvudet sitter fast, annars hade jag tappat bort det med…

#15 Fast för mig funkar det som så, att jag aldrig behöver tänka på var jag "droppar" mina saker. När jag senare behöver dem, så vet mitt omedvetna bergsäkert var de finns: benen går dit automatiskt, och armen sträcker utan hjärnans kommando ut sig åt rätt håll; och handen greppar ett tveklöst tag om rätt pinnal… Egentligen mycket märkligt detdär…

#16 Jag är likadan! Det är effektivt som tusan.

#17 Kul att höra! Den förmågan hos mig själv har jag varit medveten om väldigt länge, säkert tio år innan bokstavsdiagnoserna var namngivna. Men nu tror jag att den på nåt vis hör ihop med neuro-atypin. Hur som hels så förklaras därav såväl "slarvigheten" som pedanteriet.