Jag har inte Aspergers vad jag vet, men ville väl mest uttrycka mitt stöd typ och hjälpa till om jag kan. Det här är ett bra ställe så tror nog du kommer att kunna få hjälp ganska snart.

Tror, men är inte säker, att det kan vara bra för dom att veta hur gammal han är? Vill inte chansa för mycket eftersom jag inte vet tillräckligt själv för att tycka jag kan säga så mycket, men tänkte att eventuell pubertet och så borde kunna spela in lite grann också (alltså säger inte att du ska ignorera det som att det bara är pubertetsproblem utan att det kanske spelar in lite).

Du nämnde aggresivitet och deppression, är det något som också var med när han var mindre? Menar du att han bara är aggressiv hemma alltså, inte i tex skola?

Har han något, vad du vet, special intresse som han kan väldigt mycket om?

Mer än så vill jag inte fråga och säga nåt om än, men tänkte det är väl saker som eventuellt kan hjälpa någon annan att svara bättre. Hoppas det löser sig, lycka till

Hur gammal är han?

Har du varit i kontakt med bup och barn hab? Har själv en son med Asperger.

Se till att du får en diagnos så fort som möjligt för då har han betydligt mer rätt till hjälp.

och du med.

Min son har data som specialintresse. Ett specialintresse behöver inte vara knasigt liksom.

Han är 19 år gammal.Det enda han är intresserad av är data.Så jag det är nog hans specialite i så fall.

Ett tag höll han på att skära sig men det har gått över nu. Känns ibland som han tror han är ett offer i stället för en familjemedlem.

Den minsta jag har 17 år och ska på utredning för ADHD,precis som jag har.Detta har jag bett om i många år och dem har ännu ej kommit till skott

Tack för er vänlighet att hjälpa mig att bena upp detta.

Han vill inte till läkare.Kan säga att han inte är mycket för beröring av andra människor.Får jag en kram så är den allt annat än hjärtlig.

Han har också ett konstigt förhållande till mat.Skaldjur och fisk kan man bara inte äta,det är äckligt precis som vissa kötträtter.

Nästan inga kompisar ,håller sig mest inne.

Kommer jag på mer så skriver jag till er.

Det plågar mig ifall han inte mår bra och jag vill ju han ska ha hjälp om det finns ett problem.Jag är riktigt förtvivlad över detta.Samtidigt kan jag ju inte bära honom till BUP,kurator eller läkare.

#6 Min flicka ville heller aldrig till läkare trots att det var krig och kaos både hemma och i skolan. Fick tipset av en läkare att försöka få henne att inse fördelarna med en utredning och då gick hon till slut med på det när hon var 19 år. Din son påminner mycket om min dotter i den åldern.

Hoppas det löser sig till det bästa för er båda

(Välkommen tillbaka till oss, aspie!  )

Jag har Aspergers, och har numera uppnått övre medelåldern. Har klarat mig rättså bra i livet, och tror det beror på att jag fick en väldigt "naturlig" barndom - mina föräldrar åtminstone min mor accepterade alla konstigheter som jag drogs med, så jag fick faktiskt ingen egen insikt om min särart förrns långt opp i åldrarna. På gott och ont, givetvis. Det goda det bar med sig var att jag själv kunde acceptera min personlighet väldigt starkt. Och den personligheten har för det mesta varit mig till fördel - men inte alltid, såklart.

Din son har nog Asperger - om han står fast vid sina preferenser (att odla sitt specialintresse; inte ha särskilt mycket kompisar etc.) och inte blir deprimerad av sin situation - utan tvärt om liksom "odlar" sin situation. Då är han en aspergare, enligt min egen erfarenhet och sätt att se.

Vi aspergare är i första hand individualister. Det är inte helt säkert att alla aspergare vet om detta, men börjar de "söka sig själva", så hamnar de för det mesta där, där de oftast redan är. Det gäller att så att säga förlika sig med sitt öde - och må bra av det (vilket vi för det mesta gör)!

Jag tycket du ska bejaka din sons AS (om han nu har det) och se det som en skänk från ovan. Din son kommer som aspergare att få ett rikare liv än de allra flesta "normala" - det skulle jag vilja skriva under på.

#8 Tusen tack Varulv

Tack snälla för era svar.Varulv särskilt tack för det du säger.Han är en mycket intelligent kille men säregen.Får försöka övertala honom,hur det nu ska gå till.

Är det så att en ADHD mamma kan få en son med AS?

#10 Jajamen, visst kan en ADHD mamma få ett barn med Aspergers

#10 Japp, min mamma har ADHD och jag har ADHD samt AS (inklusive narkolepsi).

Personligheter är svårt att säga kring AS då alla med AS är helt olika. Det finns dock olika kriterier för just AS. Man delar också in autismspektran i en så kallad triad där varje spets heter socialt, kommunikation och repetitiv -Vid ren autism har man svårigheter i alla de tre områdena, vid AS har man svårigheter i två av dem.

#10 Ja, och det tycks rent av vara mera regel än undantag, att "bokstavsfolk" (dvs. Tourettes syndrom; AD(H)D; Aspergers syndrom; högfungerande autistisk; autistisk ev. m. fl.) gärna avlar varandra.

Så var du stolt över din pöjk!

Tack kära ni för era svar. Inget ont som inte har nåt gott med sig å andra sidan vem bestämmer vad som är normalt eller inte.Personligen ser jag många pos. sidor med ADHD vilket jag är säker på finns i andra bokstavs syndrom också.

Efter hand som jag tänker till så kommer jag på mer.Då folk samtalar lyssnar han oftast bara,för att se hur (how full of shit they are) som han kallar det.

Han är överdrivet renlig.Fick han tillåtelse så duschade han 3 ggr om dagen och det är inte måttligt varmvatten han använder.Han är pedantiskt när det gäller sitt utseende.Göra sig i ordning på morgonen tar 1 tim.

Har pratat med honom men han vägrar. Ska jag prata med hans kurator? Kan ni tipsa mig om vad han kan få för hjälp så jag kan föreslå det. Otaliga kuratorer,terapefter har jag bokat och sen helt plötsligt tycker han att det är inget för honom.

Just nu får jag se till att han tar sitt antidepr.varje morgon annars går det inte vara i närheten av honom.

Det är ett verkligt problem.

Hur kommer det sig att han har fått antidepp? Vem ha ställt diagnos för det? Kan du inte tala med vederbörande läkare, och förklara problematiken lite närmare? Så kanske ni tillsammans kan finna en gemensam strategi?

Apropå det där med dåligt morgonhumör, så kan jag berätta för dig, att jag själv alltid har haft ett absolut behov av att lämnas fullständigt ifred säg den första halvtimmen - timmen efter vaknandet. Annars kan jag hamna ur balans alldeles. jag har således en startsträcka. Får jag bara lägga upp rutinerna själv, så går allting mycket bra. Men minsta "distorsion" kan väcka en stor irritation hos mig. Jag skulle vilja gå så långt som att hävda, att det här är ingenting som jag kan göra någonting åt. Det bara är som det är. Och personligen tror jag att det har med aspergern att göra - men det kan jag emellertid inte vara helt säker på.

Jag var in på akutpsyk för lite mer än 1 år sen med honom.Han vart depr. och pratade om sina mörka tankar,dem satte in det då.

Depr. verkar vara återkommande för honom tyvärr.

Tack Varulv för dina otroliga svar/Kram

#17 Återkommande depressioner? Har han blivit testad för bipolär sjukdom?

Han har inte blivit testad för något då han vägrar.

#20 Försök få honom att se fördelarna med att bli utredd. Det var det enda som funkade på min dotter som sagt

Tack Aspie.Känner mig snart desperat. 1 på 17 där jag sa redan för 10 år sen att han hade ADHD men som vanligt lyssnar dem inte. Hela hans skoltid är förstörd. Nr 2 som ev. har Asperger(kan ju va annat med men känner mig säker på detta) även han var ju på BUP som 8 åring.Då trodde jag det var Tourettes.Skola,sjukvård,samhälle lyssnar ju inte på vad man säger eller att dem möjligen kan ta en tonåring på förtur innan nåt förskräckligt händer.

Jag är så j*vla trött på denna kampenvem mer än jag bryr sig om mina barn. Ska jag personligen behöva göra nåt dramatiskt för dem ska få ögonen hit.Det är ungefär så det känns.

#22 Åh jag förstår hur du har det. Jag har befunnit mig i samma helvete. Ingen som tog en på allvar, ingen som trodde på vad man sa. Inget hände förrän min dotter hamnade på psykakuten av allvarliga orsaker. Det var läkaren där som sa åt mig att försöka få min dotter att se fördelarna med en utredning.

Tills slut gick hon med på det och vi hamnade hos en läkare som konstaterade att hon behövde snabb förtur för läget var så allvarligt då hon var en fara både för sig själv och andra.

Hela min dotters skoltid är oxå förstörd (totalt) Jösses vad vi har kämpat. Men det är tydligt mycket vanligt för oss med NPF i familjen tyvärr. Det går i de flesta fall mycket illa innan man får hjälp.

Jag började söka hjälp för min dotter redan då hon var mycket liten och fick hjälp först då hon var 19 under mycket allvarlig omständigheter.

Man måste kämpa och stå på sig trots att man går på knäna tyvärr.

Jag hoppas verkligen att det ska lösa sig för er mycket snart och önskar dig all lycka och välgång i detta.

KRAM

Kanske vore det bra om han fick prata med en jämnårig med samma svårigheter? Om han nu skulle gå med på det. 

Jag har ju själv har perioder av depression, och utreds för Asperger (om 1 vecka), och jag vägrade totalt prata med kuratorer och sånt när jag var yngre (14-15) för att jag ansåg att de inte kunde hjälpa mig ett piss då de inte kände mig.

Jag skulle kunna prata med honom, om han ville det, och kanske få honom att se fördelarna, och dessutom så hade han kunnat prata ut om saker med en jämnårig som förstår. Är ju själv 17 år.

Om han skulle vela det, så är det bara pm:a hans msn till mig.

Tack för du delar med dig Aspie.Varför ska det gå så långt att man nästan förlorar ett barn.I sverige är det allt för många självmord redan.

Tack Lina tusen tack.Har pm:at dig/Kram