Jag kanske inte är rätt person att svara på den här tråden egentligen eftersom jag är lite hemlig med min diagnos än så länge. Fick min AD/HD diagnos i våras. Jag har därför bara berättat för mina föräldrar och mina absolut närmaste vänner ur vänskaran.  Den absolut vanligaste reaktionen jag får är att jag inte KAN ha AD/HD eftersom jag inte är hyperaktiv och relativt välanpassad. Det finns så mycket okunskap och fördomar kring NPF. Men jag har väl inte direkt fått negativa reaktioner. Det skulle vara från mina föräldrar i så fall som reagerade lite som att jag förstörde deras positiva bild av mig (dvs ett totalt mörkande av alla svårigheter och en käckt tillkämpad attityd).

Min pappa reagerade inte särskilt bra… men hörde på honom i telefonen att direkt jag hade Asperger så sjönk min IQ med 60 poäng…

Allamej: Vad konstigt. Han har ju känt dig hela livet med eller utan Asperger. Vad är det för skillnad om du har diagnos eller inte? Du är ju den du är. Men folk reagerar ju som de gör och det är väl svårt att ändra på. Om han får förståelse för dig och hur du har det så lär han säkert komma på bättre tankar så småningom.

Vi kan hoppas men mostern med alzheimers blev aldrig nämnd igen… hon upphörde att existera… Det är inte ok med funktionshinder på hans sida av släkten

Sorgligt. Men du är säkert mycket viktigare för honom än en gammal moster.

Säg inte det… han har en ny familj och dom har inte problematiken som den gamla har så…

Inget negativt. DÄremot är det ju en del som inte förstår alls.

De få som jag har informerat om saken, tycks inte förändra sin attityd gentemot mig så att jag märker det iaf. Som om det bara blev en officiell bekräftelse på något de redan visste eller hade nästan klurat ut själva.

Men, som jag har berättat i andra trådar här, så tror jag att mina föräldrar mörkade totalt - de ville inte veta av att jag inte var hyper-normal, ty det hade inneburit ett fatalt misslyckande för dem. Nu vill jag inte anklaga dem i efterhand för något sådant, eftersom de båda är döda, men jag kan ändå ha mina bestämda aningar, åtminstone beträffande en av föräldrarna.

Jag tror att det är ett misstag att berätta för andra än just dina närmaste. Man vill ju gärna tro att folk kommer att acceptera en i dessa moderna tider, men tyvärr bär vi alla på fördomar. Jag misstänker att man antagligen kommer att bli behandlad annorlunda, troligen till det sämre. Man får en stämpel på sig typ: "Ja han är ju trevlig fast han/hon har ADHD,AIDS, är HOMO, är SVART etc".

Jag har inte fått negativa reaktioner, inte berättat för så många iofs. Men inte så många har kunskap om ADHD, ingen vet riktigt vad det är tror jag. Eller endel har förståelse, men andra inte.

Stör mig otroligt mycket på alla som säger "damp" hit om dit. Typ att de får "damp" pga. den saken inte fungerar eller nåt sånt. Eller att "min hund har adhd", "han måste ju ha ADHD eller nåt". Vid såpna tillfällen berättar jag gärna vad DAMP och ADHD är för nåt, men ingen bryr sig ändå..

Jag är ganska öppen med diagnosen, vilket inte innebär att jag berättar för alla. Jag säger lixom inte "Hej jag har ADHD…", utan jag informerar om jag behöver för att få folk att förstå vilka problem jag ibland kan ha. Reaktionerna har blivit allt mellan "åh stackars dej!", att jag inte kan ha ADHD eftersom jag har fel symptom, till att bokstavsdiagnoser bara beror på dålig disciplin som jag kan uppfostras ifrån ifall jag hade velat!

Jag upplever att folk inte vet (läs: tror att de vet) så mycket mer om ADHD än att man är värsting och oftast missbrukare, så jag vill hellre förklara vilka symptom jag har, än att säga att jag har ADHD, för att slippa stämplas med fördomarna redan  innan man har tagit reda på vad som är just mina svagheter.

Jag står också i valet och kvalet, vet inte hur jag ska göra. Jag fick muntlig ADD-diagnos för ett tag sedan och i fredags fick jag det på papper, det har varit lång väntan och nu plötsligt är det klart, jag har nog inte landat riktigt ännu.

Jag har varit öppen med att jag har haft depressioner men jag anar att om jag nu berättar för folk, speciellt släkten, så kommer reaktionen att bli att jag hittat ännu nåt "krångligt" att lida av. Ingen vet nog direkt vad ADD är, och ADHD vet ju ALLA vad det är *not* så jag fasar för att reaktion från främst svärmor/svägerska kommer att bli att nu får jag väl f*n skärpa till mig och sluta tramsa. Man kan bara man vill är deras ledord för allt. Ledsamt.

Mina barn är 11 och 12. Jag vet inte hur jag ska berätta för dem heller. Skolan är ju en plats där alla kallar varandra för damp och adhd-pucko så det känns inte så lätt, de kanske får en chock och skäms för mig. Men jag är ju fortfarande den jag alltid varit, bara det att nu finns det ett ord för det

Samtidigt känner jag hur rebellen inom mig vaknar! Nu får det vara NOG liksom! Jag har inte gjort nåt fel, tvärtom har all teater hållit på att knäcka mig.  Jag ska inte behöva skämmas och mina barn ska inte växa upp som trångsynta medglidare, de ska få chansen att förstå och göra skillnad!

Men, det är lättare sagt än gjort…

#12 Nu får du banne mig rycka upp dig själv. Klipp håret, skaffa ett redigt arbetet och håll dig borta ifrån kriminalitet.

Dagens floskler:

1. Det blir dessutom inte bättre än vad man gör det till.

2. Det finns alltid någon som har det värre än du.

3. Försök att bete dig som en riktig karl, och sluta ömka dig som ett barn.

Följ dessa gyllene råd så ser du att vips så blir allt bra igen

Hej Panzer! Exakt!

Det västa är att det är såna floskler som ständigt snurrat även inom MIG själv. Ständigt dåligt samvete, jag kanske skulle kunna rycka upp mig/sätta fart/göra klart om jag bara ville, jag är nog bara riktigt sunkigt lat och bekväm. Ständig skuld, jag vet ju hur allt ska vara så varför får jag inte tummen ur? ADD blev svaret efter 40 långa år och kanske kan det vända nu när jag bättre förstår hur allt hänger ihop och om jag får nån medicin som fungerar.

En mig mycket närstående har fått sin bokstavsdiagnos och påbörjade behandling med Clomipramin hydrochlorid för en vecka sedan. Vi har redan till vår stora glädje sett en förbättring.

Det stora problemet är omgivningens oförstående. Det finns förstående människor, men de är inte många.

Vågar man skriva något här?

Jag berättar aldrig om min diagnos (Aspergers syndrom) till folk, men mina föräldrar gör det tyvärr.
Ingen har sagt något till mig om min AS, men jag märker att de antingen blir rädda för mig, behandlar mig som ett småbarn eller tittar på mig hela tiden. Vissa behandlar mig precis som vanligt, men visar förståelse, och det tycker jag är jättebra.

De flesta tycker inte att det är några konstigheter med att jag har AS, för jag har nästan alla AS-symptom som finns!

#16 Och då känner de dig ju redan (de som redan kände dig innan du fick din diagnos) - så du är ju samma gamla hederliga Linsenhejhej alldeles oavsett vilka diagnoser du råkar få…

Men känner igen det där du beskriver trots allt. En diagnos innebär uppenbarligen för somliga, att man genast får en massa egenskaper som liksom bekräftar deras fördomar. … Som om det plötsligt tydliggjordes för folk, att jag var en varulv… Nej men fy! vad hemskt, säger de då. För om jag är en varulv, då måste jag ju vara si och så och vara utrustad med allehanda omänskliga egenskaper. - Rättså kul, egentligen, för det avslöjar verkligen vissa människors oerhörda låghet…

En del säger: Jaha? Andra har sagt: Det vet jag väl. Somliga säger Vad bra att du har fått veta. Ingen har varit negativ, en del har nog kanske tyckt att det har varit svårt att förhålla sig till det.

De flesta jag har berättat det för, har nog mest uttryckt att det måste vara skönt för mig att äntligen få en diagnos och grattat mig till den. De beter sig inte annorlunda gentemot mig nu än tidigare.

En och annan har "inte trott på bokstavsdiagnoser" - men oftast har de iaf tillräcklig EQ för att inte underminera min diagnos, utan snarare vinkla det till att de tror att de flesta skulle få någon form av diagnos om de väl testades. De talar därför hellre om olika personligheter än funktionshinder. Tanken är god - men det förutsätter ett annat samhälle än det vi lever i i dag. Idealister, kallar jag dessa. (Tar inte illa upp av detta.)

De enda som verkligen har uttryckt sig i rent förakt, är min lillasyster (28 år) och hennes man. De vill få det till att min bokstavsdiagnos är ren "bullshit"; att "man kan om man vill" och att jag har lika förutsättningar som alla andra - men att jag själv väljer att må dåligt och så vidare. Det går inte att resonera med dem heller, för de har bestämt sig att det är på det viset.

Min syster (+ mamma) var förresten närvarande vid intervjun under utredningen. Psykologen ringde t o m upp mig efter detta möte för att kolla hur det var med mig, för han tyckte att min syster hade varit rentav elak i sina angrepp gentemot min person. Så även om hon var där för att anklaga mig för saker jag hade gjort och sagt, lyckades hon inte sabotera intervjun. Hon befäste snarare det faktum om att jag hade en ADHD-diagnos.

#19 Bra uttryckt och strukturerat utav dig, Fiction, tycker jag!  I synnerhet detdär med att "man väljer själv om man vill må dåligt". Rent av horribelt, men ett ! ack! så vanligt förhållningssätt, tycker även jag mig ha förmärkt. Trist så det förslår! Men det är tyvärr den typen av fördomar som vi har att offra stor möda på att bemöta och bekämpa så gott vi kan för att ändå försöka hålla huvudet ovan vattenlinjen.

#20 Jag tror tyvärr att detta förhållningssätt tyvärr till stor del är ett resultat av diverse "självhjälps-teorier". Det går alltid ut på samma sak: Du väljer vilket liv du vill leva - och vill du det bara tillräckligt mkt, så får du det livet. I annat fall, vill du det inte tillräckligt mkt och då har du inte heller anammat teorin.

Det är som om dessa teorier har kommit att ersätta religionen till stor del.

Visst finns det positiva aspekter med det också - det finns absolut ett ansvar hos individen själv - men man glömmer att sätta individen i ett sammanhang och ibland är detta sammanhang allt annat än till individens bästa. Vad gör man då? Flyr jordklotet och bosätter sig i en annan, förhoppningsvis mer trivsam, galax? Orealistiskt så det förslår!

Åh ja nog har jag fått negativa reaktioner allt men de flesta har då kommit från personer som själva har NPF. Har fått höra ett och annat från NPF personer. Min familj har alltid vetat/misstänkt sen jag var barn så där var det lättare.

#21 Precis. Det är den där intoleransen mot det icke-strömlinjeformade, som blivit alltmer accentuerat idag. Förr tillät man mera att människor var individer; i byarna fanns hela spektra av olika personligheter; de flesta fann sin plats och sina livsuppgifter på ett eller annat sätt, och därav accepterades de av de andra byborna.

#23 Jag ansluter mig helt och fullt till det resonemanget.

#24 Bra. Men vad ska vi göra åt problemet då?

#25 Vi flyttar till en öde ö allesammans och bygger upp en ny civilisation? *föreslår*

Fast jag vet inte om jag har lust att vara civiliserad. Om vi bygger upp något nytt, så kan vi väl strunta i det. Bara låta vårat sunda förnuft råda. :)

#27 Det är givetvis fritt fram att omtolka begreppet "civilisation"…

Bra ;)

Jag tycker att idén med en nygrundad "civilisation" låter intressant. Hur skulle den se ut och vara beskaffad…?

Om jag skulle bestämma så skulle det få bli som det blir. Alla skulle få göra bara det de mäktar med, och ingen skulle ställa orimliga krav på någon. Solidariteten och empatin skulle vara de naturliga vägvisaarna.

Något åt det hållet låter som rena drömmen, tycker jag!

Inte sant?

Ursäkta mig Fiction, men nu blev jag irriterad så in i helsike på din syster. Inbillar hon sig också att de som har blivit förlamade väljer att inte röra på sig? Idiotiskt. Det är synd att det finns människor med den inställningen. Hade det varit mitt syskon hade jag aldrig mer velat ha med honom/henne att göra.

Själv umgås jag nästan aldrig med folk, och de jag umgås med kan ju inte direkt undgå att märka mina tics eller att jag rent personlighetsmässigt skiljer mig från andra, så de tycker inte att det är konstigt om de får ett namn på det. Mamma tycker till och med att det är gulligt, så jag har då inte varit med om några negativa reaktioner. (Och skulle jag det så hade de förmodligen fått jordens utskällning från mig, och ber de inte om urskäkt så hade de personerna varit ur världen för min del.) :)

#34 Det är fritt fram att irritera sig på henne, jag gör det ju själv. (Vi har, av förklarliga anledningar, inte särskilt mkt kontakt i nuläget.)

Jag är helt öppen med min ADHD och  alldrig ngn som bemött mig på ett negativt sätt för det.

Jag berättade det för mina före detta arbets kamrater som jag arbetat med i 25 år dom bara skrattde åt mig och sa det behövde jag väl inte gå till en läkare för den diagnosen satte dom redan för flera år sedan. sa dom. 

Är idag egen företagare och träffar väldigt mycket mäniskor men alldrig mött ngn som varit negativ eller fördomsfull mot mig när jag berättar att jag har ADHD.

Lasse

Jag berättar om min diagnos för främmande folk på stan om det är så. Det är mitt sätt att ursäkta mig. Då kan de inte snacka skit bakom ryggen på mig. Eller jo, det kan de men min förhoppning är att det ska förklara mitt beteende som de kanske uppfattar störande. Många jag känner säger att jag använder min diagnos som en sjukdomsvinst. Men å andra sidan förstår de inte mina motivationsproblem. Jag förstår att det inte är bra att lämna ut mig, eftersom jag efteråt får stark ångest och går igenom varenda ord jag sagt.

Min pojkvän trodde inte på att ADD/ADHD är något man föds med, trots att han inte är påläst. Han stödde mig inte under utredningsperioden överhuvudtaget och när jag fick min diagnos sade han "jaha". Varför jag fortfarande är tillsammans med honom beror på att han numera har ändrat uppfattning efter ha läst på. Däremot har han svårt att hantera min ADD. Det kan jag förstå :)
Mina föräldrar tycker att jag skyller på ADD och min syster säger att jag har ändrat mig sen jag fick min diagnos.
Åt helvete med allihopa : ) Haha…

#38 Saknar du energi/drivkraft precis som jag? Nu i vintertider är jag ständigt trött och de minsta stresspåkänningar suger musten ur mig totalt.

Jaaa! Om det inte är något som intresserar mig förstås!? Jag trivs med att bli arg för då får jag saker gjorda. Deppar jag händer ingenting alls. Hos dig?

Hobbies har jag haft gott om genom åren. Men dom tar mkt. tid/energi i anspråk så dom flesta ligger på hyllan i dagsläget. Är förvisso temperamentsfull men jag vill inte vara arg när jag försöker fokusera. Men jag förstår vad du menar att du får energi av att vara arg/uppjagad.