kan bara instämma och sälla mig till skaran

Jag vill leva men inte i världen som den är…

Precis Hanna. Hur fanken ska man orka egentligen. Världen är så hemsk att det inte är konstigt att så många mår dåligt och tar livet av sig tyvärr. Det är en skrämmande utveckling som sker mitt framför ögonen på oss. Och så blir det till dubbelt helvete pga våra funktionshinder.

Jag vill bara skrika rakt ut av frustration. Jag är fånge i min egen kropp och fast på denna eländiga jord. Och jag lider så oerhört av att se min dotter lida. Vad är det för värld våra barn måste växa upp i? Hemsk är vad det är

Kram Tassy

Dom enda som mår bra i detta samhälle är antingen de som vill eller har förmågan att passa in i mallen, resten mår skit. Själv så vill jag dra för gott till något varmare land där tempot är riktigt långsamt och bekräftelsehysterin är väck.

håller med..

kram

Kämpar varje dag med att orka kliva upp ur sängen, numera orkar jag oftast det även fast det kan ta halva dagen. Det viktigaste är att hitta en anledning till att finnas till, till att kliva upp på morgonen. Då klarar iaf jag av resten, hur mycket ångest det än medför så pallar jag att leva vidare om jag har en anledning.

Jobbar med att acceptera att jag är som jag är, och att världen är som den är och att jag inte kan påverka den. Acceptera och sedan göra det bästa av situationen.

När jag mår som mest kasst så kan jag inte tänka längre framåt än nån minut utan att bryta ihop. Men då gör jag det, planerar för en minut framåt och låter resten bero.
Nu kan jag tänka ett par timmar framåt, ibland en hel dag, resten tar jag som det kommer då jag ändå inte kan göra nåt åt att tiden går.

Men japp, jag tänker varje dag på hur skönt det vore att dra en filt över sig och inte finnas längre. Men av nån anledning gör jag det inte, och för den anledningen finns jag för.

Just nu orkar jag, kanske jag inte orkar längre imorrn, men just nu orkar jag eftersom jag väljer att inte dö.

Suck, så många som lider.

Jag känner bara att jag behöver prata av mig. Det finns ju ingen annan stans man kan göra det. Jag har inga vänner som skulle vilja elller orka lyssna och de skulle definitivt inte förstå.

Det går inte att hålla allt inom sig för då stiger ångestnivån drastiskt.

Bad min läkare om annan medicin för min ångest men det fick jag inte och dessutom hotade han med att ta bort min sobril som är min enda trygghet för tillfället. Han sa att min ångest ska behandlas med KBT istället. Jaha, nu har jag gått på KBT (vad jag vet) i nästan tre år och min ångest har bara blivit värre.

Jag känner mig helt värdelös och nonschalerad av läkaren jag hade. Varför ta bort det som hjälper mig och ger mig någon form av trygghet.

Hej min lilla Aspie!

Jag är din vän och jag skulle orka lyssna OCH förstå!

Kan bara hålla med

#9 Tack goa lilla Kerstin och vad kul att du är tillbaka

Aspie, försök att ta det en minut i taget, det är enda sättet att klara sig ur det hela…

Se inte nyheterna, titta på tecknat. Läs inte dagstidningar utan plocka fram en serietidning istället.

Ta en paus från omvärlden  för den kan du inte göra något åt.

Jag vill hjälpa men jag häver antagligen bara ur mig en massa floskler… Men en minut i taget använder jag och det funkar.

#11 Aspie, jag har bytt mobil och tappat bort ditt nummer. Om du vill kan du PM:a det till mig.

#12 Jag läser aldrig tidningar haha och ser bara ibland på nyheterna för man måste ju hänga med lite.

Visst, jag tar en dag i taget men blir hela tiden bryskt påminnd om att sjukförsäkringen snart försvinner för mig och hur ska de gå då? Sen blir jag ständigt påminnd om hur svårt min dotter har det så det är nästan lögn att få lugn och ro. Ångesten går på högvarv.

Önskar verkligen att jag kunde ta paus från omvärlden men den gör sig ständigt påminnd.

Tusen tack för dina rader och din omtanke Förresten, jag tittar mycket på tecknat hehe

#13 Skickar dig ett PM

Ja det är många som lider och tyvärr verkar inte de som bestämmer bry sig så mycket om det. Det är bara att få alla arbetsföra som gäller. KBT verkar vara dagens modeord. "Allt" ska lösas med KBT numera.

Jag har också provat KBT men det var inget positivt för mig. Tyvärr har jag också dålig erfarenhet av sjukvården/psykiatrin. De är inte intresserade och/eller kunniga. De vill mest bli av med en.

Jag vet inte vad du ska göra Aspie för att må bättre. Inte vad någon ska göra. Samhällsklimatet lär vi inte kunna ändra på, inte så snabbt i alla fall.

Du får gärna prata med mig också om du tycker att det hjälper.

Jag överlever tack vare mina djur. De är min livlina!

#16 precis Sighni, det är djuren och min dotter som håller mig vid liv. Utan dem hade jag lika gärna kunnat ge upp helt.

Tack för att jag får prata med dig oxå. Kram

KBT, ja man kan undra hur det ska gå eftersom jag har läst att det direkt kan vara skadligt för en med Aspergers

#17 Fel KBT kan säkert vara skadlig - sådan, där de mot bättre vetande klampar in på ens Asperger och tänker sig i sin naivitet och okunskap att kunna förändra den med sin handpåläggning…

Men jag tror att många av oss aspergare - för att inte säga de flesta - skulle kunna få ökad framgång i samhället med hjälp av kompetent KBT. Detta därför att vårt funktionshinder gör oss alla mer eller mindre alienerade i samhället. Denna alienering skulle kunna mildras eller rent av hyvlas bort, med tillhjälp av rätt sorts KBT.

Aspie, har du hört talas om mindfulness?

Har du isf försökt att använda dig av de principer som de lär ut?

För att leva här och nu, och inte oroa sig över framtiden eller det som varit.

Definitivt något jag rekommenderar, finns kurser i det och även psykiatrin och sjukgymnaster brukar kunna ge kurser i det.

KBT som är influerad av mindfulness tror jag kan vara en bra hjälp för dig. Men som med all KBT handlar det också om att vilja må bättre, att ta ansvar för sitt mående och ha orken att arbeta sig upp.

Zaphix, det gäller att använda sig av det direkt det blir jobbigt annars kommer man inte in i det.. blev påhoppad av panikångest idag, hjärtat gjorde fruktansvärt ont och jag kunde inte andas… Och jag kan principerna i mindfulness….

Kanske det hade funkat om det det inte varit tomtar överallt…

#19 Jag håller med! Mindfulness eller medveten närvaro är det enda som fungerat på mig. Jag har provat massor bl.a. basal kroppskännedom, feldenkreis, qi gong, avslappningsband av olika slag. Inget har fungerat.

Jag brukar göra den sk. kroppskanningen och det kan lugna ner mig en hel del. Fantastiskt!  Dessutom lär man sig ett tankesätt som man har nytta av överallt.

Jag tror säkert att det finns dem som blir hjälpta av KBT. Det jag vänder mig emot är att nu är det enbart KBT som gäller. Det måste finnas en flexibilitet som gör att behandlingsmetoderna väljs ut individuellt. Dessutom ska alla vårdgivare ge detta nu och snabbutbildas till både höger och vänster. Det säger sig självt att kvalitén på behandlingen skiftar.

Åh så jag håller med dig som vanligt Varulv. Känns gott att läsa dina rader. Du vet vad det handlar om TACK och bamsekram

#19 Jag vet precis vad du talar om då jag gått kurser i detta utan framgång. Det fungerar inte på mig och kanske det veror på att jag har AS. Skulle åtminstone tro det. Jag har bara mått sämre trots dessa kurser i mindfullness

#21 Jag har provat allt det där du skriver om men inget funkar på mig utan jag mår bara sämre av det. Det funkar helt enkelt inte på mig och inte terapin som jag gått på under 3 år heller. Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska ta mig till

#24 Jo men du sa det ju mer eller mindre själv - sök rätt sorts KBT!

#25 Ja inte vat jag vad som är rätt sorts KBT. Får hoppas att det jag ska få nu är det men jag måste erkänna att det oroar mig

Ja förklara gärna vad ni menar med olika sorters KBT. Det skulle vara intressant.

Jag visste inte ens att det fanns olkia sorters KBT så därför undrar jag ju om det är rätt jag får

Jag förstår inte varför KBT inte skulle fungera för de med AS?

Handlar om att förändra tankebanor och beteendemönster, varför man inte kunna det för att man har AS?

Har en känsla av att det mycket hanflar om att man inte är redö för en förändring, antingen för att man är så trygg i sina nuvarande mönster eller att man inte orkar ta tag i det.
Kan tänka mig att en orsak till att man inte lyckas med KBT är att man saknar drivkraften, antingen för att man mår för dåligt så man inte ser någon anledning till att ta itu med saker eller för att man helt enkelt saknar energin. Eller så för att man inte mått tillräckligt dåligt för att se att man behöver en föränding, för ens mönster fungerar ju ändå hyfsat nu och då behöver man ju inte ändra på dom.

KBT är hårt arbete, jag tyckte det var riktigt jobbigt. För mig tog KBT'n upp lika mycket energi som ett heltidsjobb, för man måste ständigt försöka bryta sina negativa tankebanor.
Är ingen terapiform som man kommer och pratar om sin dåliga barndom och bearbetar gamla minnen, utan man förändrar det man kan, nuet. Och det är krävande, eftersom man hela tiden måste kämpa, annars lyckas man inte.

KBT handlar också mycket om att ge kunskap, att genom lärdom om ens problem kan man lättare acceptera dom. Och när man väl har accepterat, då får man lära sig metoder om hur man tar itu med problemen.
Det är inte meningen att man ska vara frisk efter en KBT-behandling, utan meningen är att man ska få så pass mycket kunskap att man sedan kan jobba på egen hand för att komma till tillfrisknandet. Man ska helt enkelt bli sin egen terapeut.

En KBT-behandling är inte meningen att den ska hålla på i tre år, utan det är meningen att den ska vara under en kortare period. Just för att det ska hända saker, man ska aktivt ta tag i problemen och börja jobba med dom. Drar man ut på behandlingstiden till flera år mister KBT'n sig enetgliga mening, att utbilda patienten till att bli sin egen terapeut. Finns helt enkelt ingen anledning till att den ska behöva hålla på så länge.

När jag började med min KBT-behandling gick jag in i den med inställningen att jag skulle bli frisk, men jag trodde int att jag själv skulle behöva lägga ned så mycket tid och energi på det.
Utan jag fick lära mig att ta ansvar för mitt eget mående, terapeuten ska bara vägleda en och visa en olika metoder, ansvaret till att bli frisk ligger på mig som patient.
Så jag tror att det är viktigt att man går in med inställningen att man vill må bättre, man tycker det är värt att lägga ned energi på det och att man är beredd att ta eget ansvar för sitt mående.

Bara mina tankar ang. KBT. Vilket gör att jag inte förstår varför inte någon med AS skulle kunna få hjälp av KBT. Jag vet att AS'are kan ha svårt för förändring, kanske även svårt för att göra saker på andra sätt än sitt eget. Och är man inte beredd att förändras så kommer man heller inte må bättre, och vill man göra saker på sitt sätt och inte testa andra sätt så borde man inse att man redan skulle mått bra om ens eget sätt fungerade.

#29 Det gäller också att terapeuten vet vad han/hon gör och det är jag inte så säker på att alla gör. Särskilt inte nu när det ska snabbutbildas för att "alla" ska kunna få KBT-behandling.

#30: Ja, såklart. Förutsätter det. :)

#29 Du har förmodligen helt fel i din inställning, Zaphix. Och just det felet som du uppvisar, tror jag att det är som aspie reagerar på.

Du själv har ju inte asp, så jag klandrar dig inte på något sätt. Men vi aspar lever med ett funktionshinder vilket vi får dras med. Mot vårt funktionshinder hjälper ingen KBT.

Vi aspar är vanliga människor. Vi är inte sinnessjuka. Vi har inte på något vis en vanställd verklighetsuppfattning. Vi ser allt så, som nt ser det, det vill säga normalt.

Men vårt avvikande beteende har i regel skuffat undan oss till olika vrår.

Och det är dessa vrår jag talar om när jag nämner KBT. Med kbt:s tillhjälp, kan vi i bästa fall backa ut oss ut ur desa våra vrår.

Och i allra bästa fall bli nästan vanliga människor.

#32 Jag tror inte någon här tänker sig att KBT ska användas för att "bota" Asperger utan för att hantera andra problem. Det finns människor med Asperger som har ångest liksom det finns nt-människor och människor med ADHD som har ångest.

En kbt-terapeut som har bra kunskap om det funktionshinder patienten har kan säkert anpassa terapin så den fungerar för den patienten. För att då te.x. hantera ångest.

#32: Tror du missuppfattat vad jag menar, precis som #33 skriver så menar jag på intet sätt att man ska, eller ens kan, "bota" AS'en. Utan jag menar att bota sjukdomar, ångest, depression och sånt.

Jag tror fortfarande att KBT fungerar på AS'are, men för att bota sjukdomar eller hantera problem, inte ta bort en funktionsnedsättning.

Hade man kunnat bota bokstavssyndrom så skulle jag vara överlycklig, eftersom de skulle betyda att jag kunde få bort ADHD'n utan att behöva äta centralstimulerande resten av mitt liv.

Jag vet inte vad jag ska tro egentigen om detta. När jag började hos min psykolog så gick jag dit med tanken och viljan av att bli frisk men det blev raka motsatsen. Får väl ge denna nye teurapeft en chans, fast denna gången har jag inte så stor förhoppning. Får väl hoppas på att jag har fel.

I övrigt så förstår jag Varulvs tankegångar eftersom jag tänker lika

nu,,, precis nu,,, vill jag dö…själva orken med att leva tog slut för längesen

Svea… Är det så tungt? Jag vet att du har mycket..

Kramar om!

Svea, jag lider så med dig Hoppas hon kommit hem nu och mår bra

Det svåra med att jobba med människor är att möta dem "där de är" enkelt sagt möta dem "där de är" och genom det förstå dem så gott det går. I dagens stress-samhälle där allt ska gå så fort är det ännu svårare.

Anledningen till varför KBT och 12 stegprogram är populära är, enligt min teori, inte pga av att de är så bra (vilket de ofta är!) utan att det (i teorin) går fort och därför kostar lite pengar…

Sen så ligger det ett ansvar hos terapeuten att märka om den "når fram" till den som behandlas och om inte avbryta och skicka vidare. Det är mångas egon om har svårt med det…

Terapi som inte funkar kan förvärra så det ansvaret ska aldrig förringas.

pEr

#39 Jag håller helt med dig.

#39 Det låter logiskt det du skriver. Det tror jag på.

du vet ju att jag också hamnar i helvetet liksom. och det som tar mig upp är att jag kollar på positiva saker.

ja tänk er nyheterna, vad inriktas dom på, jo allt negativt.

då är det roligare med program som tar upp det positivta i samhället, tex svenska vardagshjältar

i ens egna vardag, så är det viktigt att fokusera på det där lilla som var så bra.

min favoritmening är denna

bli ditt livs arkitekt och inte ditt livs arkelog.

#42: Åh, vad bra skrivet!

bli ditt livs arkitekt och inte ditt livs arkelog.

Det är ju perfekt formulerat på en av de saker jag jobbar med just nu, tack! :)

#42 Hur bra som helst formulerat!

Bli ditt livs arkitekt och inte ditt livs arkeolog

………………………………………timmelin

#42

ha ha jo man känner ju en och annan arkeolog då…

pEr

Jo, men iofs, "egen-arkeologi" är nog nödvändigt och bra i vissa lägen. Men visst, man bör aldrig någonsin förlora fokus på sin egen-planering.

#46: Det jag egentligen gillade mest var själva uppbyggnaden av meningen. Att lösningen kom innan problemformuleringen.

Det i sig gör att man lättare ser nya banor att tänka i. Skulle man istället ha skrivit "bli inte ditt livs arkeolog, utan bli ditt livs arkitekt" så hade man bekräftat problemet innan man kommer till lösningen.
Genom att få ett problem bekräftat så är det lätt att man accepterar att det är ett problem och att det inte finns så mycket att göra åt det. Man gör problemet till en del av sig själv.

Efter att man läst att man inte ska bli sitt livs arkeolog så blir det negativt och mindre lätt att ta till sig. Människor i allmänhet har mindre lätt för att se ett "inte", utan man ser mest "bli arkeolog", men ändå som något negativt.
Man bekräftas som arkeolog om det är så man är, och är man inte det så kan man istället komma att fundera på om man kanske är det.

Att sedan lösningen på problemet kommer sedan, det går lätt förbi efter att han fått ett problem bekräftats.  Även om man läser det så reflekterar man inte lika noga på det som man reflekterar över sin arkeologiska sida.

I citatet som timmelin skrev så bekräftar hon visserligen problemet, men efter att ha kommit med lösningen på det. Då funderar man mer över att man ska "bli sitt livs arkitekt", vad som menas med det, hur man uppnår det och av vilken anledning. När man läser problemformuleringen efteråt, att man är en arkeolog nu och gräver ned sig i problem, är i sig såklart en bekräftelse på problemet det med.

Men eftersom bekräftelsen kommer efteråt, så blir det snarare ett svar på varför man ska förändras och hjälper förändringen en bit på väg. Man fastnar inte lika lätt i det man är nu, utan kommer lösningen först så tänker man mer på den.

Men visst är undermeningen i citatet bra, att man inte ska gräva ned sig utan fokusera på framtiden, men det är inte vad jag tycker är trevligast att se i det. Utan citatets uppbuggnad är det intressanta, det som bekräftar min bild av timmelin, som en positiv människa som fokuserar på att utveckla sig själv och lösa problem som uppstår snarare än att gräva ned sig i de svårigheter hon tampas med.

Blev lite långt och flummigt. Men fick en "How intresting!"-upplevelse jag tyckte om. Har såklart funderat på hur negativa ord och negativa formuleringar inverkar på läsaren, men aldrig reflekterat över hur mycket man kan förändra genom att bara kanska om orden i en uppmaning.

Jag är klart mer för att fundera ut lösningar istället för att hitta orsaker till problemet. Även om man kan behöva gräva i bakgrunden till varför det är som det är för att kunna komma med en bra lösning. Men med på vägen ned i den grop man gräver så är det viktigt att komma ihåg att ta med en stege så man kan komma upp och omvandla den information man hittat i gropen till praktisk kunskap.

Vilket egentligen går ihop med trådens ämne, hur man gör för att må bättre. Eftersom det diskuterats lite om KBT så kan jag dra en parallell dit, eftersom det är en terapiform som ger människor verktyg till att må bättre snarare än att gräva efter orsaken.

Jag tror klart på det positiva tänkandets inverkan på människan, Att sluta formulera problem i all evinnerlighet och istället fokusera på lösningar. För allt hänger ihop, hittar man en lösning på ett problem man formulerat så kommer ofta lösningen automatiskt till andra problem, utan att man själv tänker på det eftersom det går bara i farten. Men när man sedan upptäcker att man faktiskt inte tänkt på att man löst ett problem, då kan man återkoppla till vad problemet var, orsaken till varför problemet uppstod. Men det gör man med en stege i handen, eftersom man måste komma upp till ytan igen och använda sig av kunskapen man funnit för att kunna förstå vad man ska göra för att slippa att det problem man haft återkommer igen.

Det är därför jag gillar KBT, därför att det fokuserar på framtiden, men samtidigt hänvisar till att man ska befinna sig i nuet eftersom det bara är i nuet man kan göra förändringar.
Jag tror att man måste tänka på vad KBT är, hur det är tänkt att fungera och faktiskt tro på att det kommer fungera. Går man inte in i KBT'n med inställningen att det kommer fungera och att man faktiskt är redo att göra en förändring så kommer det heller inte att gå speciellt bra oavsett om terapeuten är bra eller inte.

Jag vet att det kan vara bekvämt att befinna sig nära botten, jävligt jobbigt och tärande, men likväl lite bekvämt. Man är så van vid sitt dåliga mående att man inte tror sig kunna få till en bättring, även om man erbjuds ett rep för att få hjälp att komma upp från botten så tror man bara att repet kommer att gå av så man gör inte ett ärligt försök att klättra upp.
Denna inställning till sitt mående tror jag hör depressioner till, man blir handlingsförlamad eftersom det är för jobbigt och energikrävande att göra något. Så KBT tror inte jag fungerar när man befinner sig på botten, men när man väl har fått en gnutta vilja att försöka klättra upp, då är KBT en bra hjälp.

Oj.. Blev aldelens för långt och virrigt. Med ADHD'are som jag är så är jag ju expert på att hoppa från ämne till ämne utan att tänka mig för. Men ja.. Nåt ska man ju vara duktig på. ;)

#47 Trots att ditt inlägg blev långt, så var det inte en sekund virrigt, utan glasklart: det handlade om en och samma sak till hundra procent. Du kunde ha gått på, och skrivit i flera timmar till. Då hade det troligen blivit en roman eller nåt ditåt - som läsaren slukade lika fort som du skrev den.

Vad vi andra bevittnar här tror jag är något sällsynt: en aha-upplevelse som du fick. En aha-upplevelse som står i enlighet med ditt sanningssökande sinnelag. Här upplevde du ett faktum som helt sant, och såg visdomar i. Dessa beskrev du sedan lätt som en plätt och spontant.

Jag tycker mig tidigare ha märkt en del sidor hos dig, som jag vill beteckna som kreativa. Jag tror du kan vara en kreativ människa. Och den kreative ser hellre lösningar än icke-lösningar - av det enkla faktum att hon/han ser dem (eller anar dem; tror, att de kan bli möjliga att fånga).

Men detta hindrar inte, att varje individ kan förlora så mycket av sitt handlingsutrymme, att enda återstående valet är psykets botten. Och från det utgångsläget kan det vara mycket svårt att orka bibehålla sina kreativa sidor. Vilket givetvis är djupt tragiskt. Och precis som du säger, så är nog KBT ganska lönlöst i ett sådant läge. Där kan istället, hur konstigt det än kan verka, "arkeologi" vara en fruktbarare strategi till att återfå åtminstone en del av sitt sanna jag, så att man därifrån kan få lusten tillbaka att långsamt börja arbeta sig uppåt.

#48: Jag är inte kreativ, jag har varit kreativ tidigare men senaste åren har jag varit raka motsatsen. Dock börjar jag sakta få tillbaka min kreativitet, men på ett helt annat sätt än tidigare. På gott och ont.

Jag har i hela mitt liv befunnit mig balanserande på brunnskanten, ramlat ned men fått tillbaka greppet och vilat där ett tag innan jag fått hjälp upp. Men aldrig fått hjälp ifrån brunnskanten utan där antas det att man förstår hur man tar sig ifrån på egen hand, men jag har inte förstått det så jag har ramlat ned igen. Om och om igen i mina 23 levnadsår.

MEN senaste året har varit ett år av förändring på många sätt. Blivit av med en last som gjort mig osatadig så jag ramlat ned halvvägs i brunnen gång på gång men lasten har stannat uppe och dragit mig upp med repet igen men gjort mig ostadig så jag ramlat gång efter gång.

Eftersom jag senaste året inte haft någon last som kunnat hjälpa mig upp till kanten har jag därmed tillslut hamnat hjälplös på botten. Trodde jag befunnit mig där tidigare i livet, men numera vet jag att jag inte ens varit nära. Men genom att jag fått lite energidryck i form av mediciner kastat ned till mig så fann jag i sista sekund kraft till att klättra en liten, liten bit upp.

Med insikten om hur vistelsen på botten var så visste jag att jag bara hade två val, antingen falla ned till botten igen och därmed säkerhetsställa att jag skulle drunkna. Visste ju redan exakt hur det skulle bli då jag varje sekund på botten blivit mer och mer bekväm med tanken och allt för många gånger stått med ett kvarglömt rep någon slängt ned som snara runt halsen och vant mig.
Det andra valet jag hade var att kämpa med att klättra uppåt. Det var helt klart det valet som var minst lockande i och med att jag inte trodde jag skulle lyckas ändå.

Men hoppet fanns, och jag beslutade mig för att faktiskt klättra hur jobbigt det än skulle bli. Det är det tuffaste och underligaste beslutet jag tagit, men idag är jag glad för det.
Väldigt mycket energi har det tagit, har oftast inte kunna se mer än några sekunder in i framtiden innan jag velat släppa taget och falla. Men med stängda ögon eftersom jag inte kunnat se på framtiden och den jobbiga färd jag hade framför mig klättrade jag. Steg upp, flera ned, flera upp, ett par ner o.s.v. Men utan människor som gett mig rep att klättra på och medicin som energidryck hade det inte gått.

Nu äntligen börjar jag få lite energi över till annat än att överleva dagen, och då börjar kreativiteten sakta flöda igen. Men jag är på min vakt så jag inte tar för många steg i taget så jag blir så trött att jag tappar greppet.

Det jag vill komma till är att när man är på botten är det fysisk närvaro av andra människor och medicin som krävs för att man ska överleva. Men när man väl börjat sin resa uppåt så behöver man hjälp med att besluta sig för att kämpa.

Jag tror inte på att vara arkeolog då, jag tror iofs aldrig det. Det är inte att hitta tillbaka till sitt gamla jag man bör göra, då kommer man i slutändan hamna nere i botten igen.
Det är snarare hjälp att hitta sin Sanna Natur och sedan hjälp med vad man ska göra av den för att hitta en väg att färdas på som i längden är hållbar.

Den Sanna Naturen ser jag som ens grund, ens förutsättningar och svårigheter. Där är korrekt diagnostisering och utredning klart en bra hjälp på vägen. Men man behöver också hjälp efteråt.
En fågels Sanna Natur är bland annat att den kan flyga, även om den inte orkar eller har lärt sig ännu så är det dess Sanna Natur. Men fågelns sanna natur är också att den inte kan föda levande ungar. Hur mycket den än försöker, hur gärna den än vill och hur mycket energi den lägger ned på att försöka så kan den inte. Det är alltså slöseri på energi som den istället kan lägga på något som passar dess Sanna Natur.

En del av min Sanna Natur är att jag inte är speciellt duktig på springa snabbt. Jag varken har de fysiska eller mentala förutsättningarna för att kunna springa speciellt snabbt. Hur gärna jag än ville skulle jag aldrig kunna vinna OS-guld i att springa. Även om jag la ned all min energi på det är det inte möjligt, just därför att det är min Sanna Natur,
Min Sanna Natur har också saker jag är bra på. Jag har förutsättningarna för att bli duktig på hästkommunikation och Träning, därför strävar jag också efter att bli så duktig som möjligt på det då det ger mig mental tillfredsställelse och lugn.

Om du förstår vart jag vill komma med detta..
Jag tror inte det finns nån speciell nytta att gräva i den man var innan en depression, eftersom det ändå inte är den personen man kommer att vara efteråt. Man ska istället få hjälp att hitta de grundförutsättningar och grundsvårigheter man har och genom dessa sedan lära känna sig själv och se de möjligheter man har. Genom att se det man är bra på kan man hitta vägar att gå, men genom att inse och acceptera sina begränsningar kan man förstå vilka vägar som i slutändan bara är en återvändsgränd.

Alla har sin väg för att nå tillfredsställelse, lugn och ett behagligt leverne som man är nöjd med. Alla dessa vägar är rätt, men det är olika vägar men ändå i grunden är det lite samma princip för att hitta dessa.
Jag har inte hittat min väg, inte ens nära, men jag har äntligen börjat med sökandet. En del av mitt sökande handlar om mental avslappning, meditation genom att vara ktiv med monotona rörelser. Jag springer för att hitta mig själv, de monotona rörelserna och energin det krävs gör att jag kan meditera under tiden. Jag släpper tankarna, fokuserar bara på att ta mig framåt. Det har gjort att jag nu börjat lära mig lite mer tillfällen jag kan meditera med hjälp av monotona rörelser, att mocka min hästs box är en sån sak. Släppa allt och fokusera på de monotona rörelserna som krävs för att få bort allt bajs. Det går inte alltid, men jag försöker.

Nu drev jag iväg.. Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte ens i vilken ände jag började i, så nu lägger jag ned detta och käkar upp mina "energidrycker" som kastats ned till mig för att jag ska kunna sova. Motsägelsefullt nog.

Lägger i efterhand till mängdvis med ödmjukhet då jag vet att jag kan verka besserwiesser och högmodig emellanåt.

Men det jag skrev är vad jag tror på just nu kan vara en lösning för många för att ta sig loss när man fastnat och komma vidare i sin utveckling,

Men för ett halvår sedan trodde jag inte på detta, så kommer antagligen om ett halvår ingen inse hur lite jag visste i nuläget. Men nånstans måste man befinna sig även i detta nu, och jag har kommit till den delen i min utevkling (föredrar att kalla det tillbakagång dock) att jag kommit till många insikter och nu tror att jag har erfarenhet och förstår saker.

Men i verkligheten är det inte så då jag ständigt förändras och ändrar mina tankebanor allt eftersom jag får mer erfarenhet och kunskap. Vilket jag ständigt påminner mig själv om genom att påminna mig själv om att jag ju trodde jag hade en sanning för två dagar sedan, men idag insett att att det finns många andra infallsvinklar och därför förstått att det jag trodde jag visste inte var så sant som jag trodde.

Men att alltid påminna mig själv om att vara öppen, ta in andras erfarenheter och kunskap och acceptera min egen okunskap är nåt jag kämpar med. Pratade med en vän häromdagen som fått endel insikter senaste tiden om det intresse han spendrar mycket tid med. Han insåg att han nu gått ett varv i sin kunskap och hamnat på botten igen, tidigare har han varit lite less på det och väntat på ny spännande kunskap istället.

Men efter en tid av utvecklande och erfarenheter ifrån andra delar av hans intresse har han kommit till insikt om att han för att kunna komma vidare måste börja från noll igen. Men nu när han är där han började så har han med sig 15 års erfarenhet och kan därmed se på de saker han lärde sig då på ett helt annat sätt och få ut mycket mer kunskap på det sättet. Han har helt enkelt i början av sin utveckling inom detta intresse varit instängd i de ramar andra konstruerat åt honom för att han ska kunna bry sig om det som var vesäntligt för honom då.
Men nu när han återigen har påbörjat ett varv så har han andra ramar som gör att han tar sig till en annan nivå av tänkandet och får andra perspektiv på saker.

Samma sak gäller i livet, att inte töttna på att göra en sak flera gånger då man genom att ändra infallsvinkling kan få ut helt andra erfarenheter av precis samma sak man gjorde innan. Utan att ändra annat än tankebanorna, därmed en förklaring till min meditation genom monotona rörelser.

Men i och med detta så bör man också göra samma sak när man börjar så smått komma upp ifrån botten av ett djup, göra samma saker man gjort förut, men med ett annat tankesätt.
Man behöver få hjälp med att hitta dessa olika tankesätt genom att i början ändra perspektivet på nåy helt vardagligt. En sak som att gå på toaletten är något man gör massor med gånger i sitt liv, men hur ofta tänker man egentligen på det på ett annat sätt?
Jag har inte gjort det innan. Men numera ser jag toalettstolen, jag ser funktionen av den, jag ser framförallt att den är ingenting utan det man inte ser. Det man inte ser är det som gör den användbar. Utan konformen och hålet i toan skulle inte tomheten som gör den användbar heller finnas.
Vilket kanske inte är helt självklart för andra arr jämföra med personlig utveckling..

But I can explain!

Jag är till synes en människa, absolut, jag har två ben, två armar och ett huvud. Fysiskt sätt en helt vanlig människa.
Men vad är det då som gör mig till människa, vad som definerar mig, är det att jag har två ben?
Näe, även folk med amputerade eller missbildade ben är ju människor. Så det måste vara nåt ogreppbart, nåt som inte går att definera som gör mig till just en människa och inte vilket annat djur som helst.
Det är alltså det man inte ser, tomheten i toalettstolen, som gör mig till en människa. Så att hitta detta ingenting, att hitta denna tomhet och se hur den är utformad, Sanna Naturen, gör att man också kan hitta vad den är användbar till. Vilken väg man är ämnad till att vandra på för att nå frid.

Järnvägars också, nu blev det längre och betydligt flummigare än det var tänkt. Igen. Men vem vet, det kanske är att skriva flummiga och superlånga inlägg på forum som är den väg jag skall gå för att hitta Tao?

How intresting!

dina ord zaphix är så lika mina.

du fattar precis vad jag menade. dessa ord skickade jag till min son när han var väldigt deprimerad och dom hjälpte.

som ni skriver så tänker jag positivt, det är det som har räddat mig.

och varulv du är ju ofta också posiv.

humor, positivt tänkande och att man kan skratta åt sig själv och sina misstag är så självläkande

visst hamnar vi stup i kvarten i gropen igen, men vad gör det när vårt tänkande gör att vi kommer upp.

utan min humor, mitt positiva tänkande skulle jag nog inte har varit där jag är idag. vill bara dela med mig.

#49-51 Ert skrivande ger mig enormt mycket input. Min första reflektion blir, att ni (och kanske även jag?) framstår som så normala. Eller rättare sagt ideala. Mitt andra vill säga er, att jag faktiskt älskar er, ni är sanningssökande - och kontaktsökande - människor och på den knivsudden befinner jag mig även och det är svårt. Men kan man kämpa på, och inte ge upp, då kan man i bästa fall prestera något konstruktivt.

Det är inte allom givet att filosofera så sant och glasklart som du gör nu, Zaphix! Jag minns att jag var mycket filosofiskt lagd i just den åldern som du befinner dig i nu, 20+-åldern. Jag läste främst Hermann Hesse, vilket gav mig en hel del. Men det tog mig ytterligare säg 30-35 år, innan jag kunde betrakta mig som relativt klar på det filosofiska området. Men det blev en resa, värd besväret! När det gäller dig, är jag övertygad om, att du kommer "ikapp mig" flera gånger om, under din resas gång. Så: "keep on" på den inslagna vägen! är mitt råd till dig. Du har mycket att hämta in - därmed ge ut.

Att då och då nå brunnens botten - det är närmast en förutsättning till att kunna nå riktigt långt som människa.

Och att nå långt som människa - det är minsann inte allom förunnat, och absolut inte fy skam!

#52: Jag har egentligen inget behov av att prestera, eller komma nånstans. Heller inget intresse att uppnå något med den resa jag är på, utan snarare strävar jag efter att till sist inte behöva resa.

Men visst, man kan se det som att jag har ett givet mål som jag strävar efter att nå. Men det målet är snarare att inte känna behovet av att uppnå något, inte ha begär efter något, inte söka efter något.

Jag söker nu, jag ifrågasätter mina tankar och handlingar in i det oändliga, påminner mig själv om att inte stänga mig för nya infallsvinklar eller ta kunskap som fakta. Men allt detta gör jag för att nå stadiet där det går på rutin, där jag bara är.

Jag har alltid varit kunskapstörstig, letat efter sanningar och velat veta precis allt. Jag är sån fortfarande, definitivt, men jag försöker att ändra förhållningssättet till min kunskapstörst. Jag vet numera varför jag vill veta allt, orsaken till detta vill jag ta itu med och bli kvitt då det gör mig stängd.
Numera fajtas jag med orsaken till kunskapstörsten, men söker fortfarande efter ny kunskap men numera på ett nytt och friare sätt.

Jag vet precis vart målet på min resa kommer att sluta, vet exakt vart jag är påväg. Men för att kunna nå målet, som finns inom mig själv, så måste jag ändå hitta de vägar som leder mig runt cirkeln tillräckligt många varv. Och jag söker efter vägarna, testar mig fram och jobbar mig svettig.

Det som just nu är det lustiga i min resa är att jag vet at jag varit där jag är nu ett par gånger innan, jag vet att jag kommer ta mig härifrån och vet på vilket sätt. Men det som irriterar mig är att oavsett om jag kan se på mig själv utifrån och inse vad jag håller på med, så befinner jag mig ändå där jag gör vilket betyder att jag ändå tycker att det jag gör är rätt.
Det enda jag kan göra är att vänta, eftersom jag vet att jag måste låta mig befinna mig i detta stadium i processen innan jag kan ta steget vidare. Men denna väntan irriterar mig eftersom jag vill ta mig vidare.

Så det du skriver om att man måste ha befunnit sig åtminstone en gång på botten för att kunna utvecklas håller jag till fullo med om. Men det är inte bara där, utan på alla de andra stadiumen också som man måste befunnit sig på. Trots att man varit där innan så finns det ny kunskap på stadiumen man behöver inhämta och komme till insikt om innan man kan gå vidare. Jag vet att jag kommer hamna här en massa fler gånger i mitt liv eftersom det helt enkelt fungerar så.

Det jag egentligen ville komma till är väl att för att jag ska kunna fortsätta min utveckling (tillbakaveckling, inveckling?) som människa så måste jag släppa alla orsaker till varför jag vill det. Först då kommer jag vidare (tillbaka?).

Jag läser allt jag kommer över om taoismen då den filosofin i nuläget är det jag behöver.
Men jag praktiserar min teoretiska kunskap i vardagen, jag gör mitt bästa för att inte förkovra mig och låta allt befinna sig på en teoretisk nivå då det alltid varit min nackdel.
Genom att jag låter det ta den tid det måste ta för den teoretiska kunskapen att komma till användning så utvecklas jag, men bara om jag är öppen för världen.

Det är helt enkelt det som gör min utveckling, att använda de filosofier jag tagit del av i vardagen. Idag så kom en insikt av en verklig användning för en taoisk tanke när jag slutade tänka och var öppen för intryck. Mycket spännande saker jag får vara med om, utan att jag gör något annat än jag brukar.

Nu kom jag av mig.. Men jag ursäktar mig alltid med det som står i en av Paulo Coehlos böcker, att man måste berätta en historia för att kunna släppa den. :)

Hur som helst, jag tänker inte nå långt, jag strävar på intet sätt att nå långt, jag tänker istället hitta vägen tillbaka till det jag än gång var. Få ett barns egenskaper helt enkelt.

Jag kommer helt enkelt inte bli färdig med min taoistiska resa förrän det blir så. Som jag och en vän kom fram till när vi lunchade igår, att vi är glada att vi påbörjat vår resa tillbaka när vi ändå är så unga, kämpigt om man kommer till insikt först när man är gammal. Blir lite stressigt att hinna med sig då. :)

Återigen långt, men jag är värdelös på att förklara vad jag menar kortfattat.

#53 Jag tror du är för självkritisk, Zaphix. Det kan ofta vara en bra egenskap, men i ditt fall känner åtminstone jag, att du istället bör bejaka och vara oerhört rädd om alla yttringar som du varseblir av dig själv. Ta dessa för absoluta sanningar, som diamanter av mänsklighet! Ytterst få människor tänker så klart och sant som du.

Vill bara kommentera det du är inne på, att livsloppet liksom går i cirklar: man kommer åter och åter tillbaks till de ställen, där man en gång var tidigare. Skulle vilja mena att det kan vara både sant och icke-sant. Vill man komma loss från det tanke-gisslet så kan man istället se det som, att livet processerar utmed en spiral: då kommer man ständigt åter, men på ett högre plan än förra gången. Och därmed ingalunda sagt, att man för dens skull komme högre än sina medmänniskor!

#54: Jag föredrar att kalla det självmedveten. ;)

Men tack för att du med dina ord ger mig mer tro på mig själv och mina tankar. Du är verkligen en fantastisk människa som vet (eller kanske är omedveten om?) hur du ska göra för att stärka andra människors tro på sig själva. Det sätt du uppmuntrar till att andra människor ska finna sina styrkor och känna sig rätt så stolt över dom är verkligen ett tecken på både godhet och vishet.

Du ger mig definitivt lite funderingar på vilket förhållningssätt jag har till mig själv och hur det påverkar mig. Tack för det, även om det är omedvetet från din sida så gör det mig glad över att jag är jag. :)

Det du skriver om spiral är en tanke jag haft, visst kan man beskriva det genom att kalla det spiral. Men jag vill ändå beskriva det som en cirkel man vandrar runt i, men allt eftersom upptäcker att den innehåller nya saker eller att man ser det man sett förut på nya sätt.
Ingen spiral då man egentligen inte kommer någon annan stans, utan bara befinner sig på samma plats men med nytt perspektiv på saker. Men spiral är okej också. :)

Det är mycket intressant att läsa dina tankar Zaphix. Jag tror det kommer att gå bra för dig. Du ger också andra impulser till utveckling med dina inlägg.

#56: Tack, hoppas på att dina ord stämmer, att det kommer gå bra. Ibland tvekar jag, ofta snarare.

Kul att kunna dela med mig av mina erfarenheter som jag har nu. :)

Jobbigt att du känner så, aspi

För ca ett år sedan var jag knappt "levande". Jag skar mig själv och försökte ta mitt liv ett antal gånger. Jag var inlagd på psyket tre gånger och fick en massa (ca 30) ect-behandlingar eftersom medicin inte fungerade. Jag hatade mig själv eftersom jag inte var som alla andra. Jag var annorlunda… Med hjälp av en otroligt duktig KBT-psykolog så har mitt sätt att tänka ändrats totalt, på bara ett halvår. Mindfullness har lärt mig att komma framåt i livet.

Tyvärr är det så otroligt svårt att få den hjälp man önskar/behöver här i Sverige. Försök kämpa vidare, det blir lättare…

Kom ihåg att det ALLTID finns hopp!

Vad positivt att höra dina synpunkter, Blomkrukan!

Välkommen hit!

vill även ge er detta råd, till en hopplös situation och hur man kan vända sina tankar.

läser just nu boken grabben i kuvösen brevid, om att vinna mot ett handikapp av jonas Helgesson

Tala om positivt tänkande. denna bok tror jag alla kan fixa att läsa då den är liten och tunn i pocketformat finns även som ljudbok med inläsning av henrik schyffert.

Att jag kan om att tänka just nu på denna bok är att på sidan 58 så står tre diviser. som jag gillade skarpt och som jag bygger på med i mitt tänkande.

1. Man missar alla skott som man aldrig skjuter

2. Vem vet vad man kan innan man har testat?

3. Man kan vara inlåst i ett olåst rum bara av den enkla anledningen att man inte har känt på alla dörrar än.

hoppas detta kommer er också till gagn.

#58 Tack Blomkrukan för dina ord. Kanske borde känna större förhoppning till min KBT behandling. Har varit på den 2 ggr nu men vet inte riktigt vad jag ska säga om det ännu. Psykologen verkar förbryllad som om jag vore ett svårt fall. Får se hur det går i framtiden

#59 Tack Varulv

#60 Hmm.. det låter ju bra men vad betyder det?

#61 Så lite så. Första gångerna jag gick på KBT-terapi så trodde jag inte det skulle funka. Det var först efter flera gånger som jag började märka en skillnad. Testa några gånger till.

Om psykologen är knäpp, be om en annan. Jag har mött många psykologer och det är den som jag träffar för tillfället som har kunnat hjälpa mig. Tror att det är viktigt att man träffar "rätt" människa.

o förlåt att jag inte förklarade.

tänkte innt på detta.

1. jo att man måste våga ta och chansa på att situationer kan lösa sig

och att man inte får ge upp

#58 Fantastiskt bra att det ordnat sig för dig.

Förstår inte VARFÖR det ska vara så svårt att få rätt behandling!?

#60 De tre deviserna var verkligen tankeväckande och bra!

#61 Jag hoppas det ska ordna upp sig och att behandlingen fungerar.

#62 Jag tror också att det är viktigt att träffa "rätt" person. Problemet är väl bara att göra det. Bor man på en mindre ort finns inte så många att välja på .

#62 #64 Jag hoppas det ska bli bättre och fungera. Än så länge gillar jag den nya psykologen men han verkar vara väldigt förvirrad över hur jag är och vad jag har varit med om. Ska bli spännande att se hur det blir i framtiden. Klart man måste ge det en chans inan man ger upp

#65 På vad sätt är han förvirrad? Förstår inte riktigt.   Är han ny i yrket?

#61 Jag tror inte att psykologen är förbryllad p.g.a. dig, men han måste också få tänka lite.

Kämpa vidare med KBT:n även om det känns motigt ibland och du känner att du/ni inte kommer någonstans.

Det tar tid! Låt det ta tid!

Annars kommer jag och Amos och ockuperar din soffa, med varsin gosefilt!

Kram vännen min!