Uff, jag förstår precis vad du menar. Jag tar nästan aldrig ögonkontakt med folk så länge jag inte känner dem väldigt nära, men det är ändå obekvämt. Det var lite lättare med ögonkontakt när jag var yngre, men jag kollade bara folk i ögonen som jag pratade med, och det var ändå svårt. Den enda ögonkontakt jag har med folk numer är när jag slänger en blick över ansiktet på folk jag pratar med, och råkar möta deras blickar, men sedan vandrar min blick iväg igen. Ögonkontakt känns alldeles för intimt, ungefär som att kramas eller hålla handen eller så.

Jag gjorde textet Aspie quiz igen för ett par veckor sedan, den här gången tillsammans med min mamma. När frågan "Har du en tendens att titta mycket på människor du gillar och lite eller inte alls på människor du ogillar?" så fnös mamma och log och sa "Du tittar ju aldrig på nån!" och det är nog väldigt sant. Jag har svårt att titta på folk, det är väldigt obekvämt. Jag är imponerad över dina ansträngningar, men jag skulle aldrig orka göra det om det inte var speciellt i syftet för att lära känna någon, och det går ändå inte särskilt bra. Den jag kan titta mest på är min sambo, men när jag sitter och pratar med min egen mamma till exempel så sitter jag oftast och följer mönstren i gardinen eller liknande. ^^

Skönt att det inte bara är jag som inte riktigt förstår mig på detta, känner mig väldigt konstig emellanåt.

Att jag anstränger mig är ingenting att vara imponerad över egentligen. Har mestadels med min sociala rädsla att göra. Livrädd för att göra fel och verka konstig, går alltid och oroar mig över allt fel jag tycker mig sagt och gjort.
Så jag anstränger mig pga. rädslan, och det är egentligen negativt. Ångest över allt, och hypertänker ständigt. Vill vara som alla andra, vill passa in i normen, så övertänker allt jag gör och säger.
Försöker att låta bli, blivit bättre på att acceptera hur jag är och vad jag gör/gjort, men är mindre lätt att sluta hypertänka.

Jag har svårt att titta på folk helt och hållet, inte bara ögonkontakt. ^^ Och istället för ögonen så tittar jag hellre på pannan, kinderna, hakan, eller var som helst förutom ögonen. Ibland anstränger jag mig och tittar folk i ögonen, exempelvis om jag ska verka lite sådär extra snäll och trevlig, men det är genant. Det känns precis som att jag flörtar eller något sådant, haha. :P Som sagt, ögonkontakt känns alldeles för intimt. :)

Åh, jaha, usch vad jobbigt. :/ Själv har jag aldrig brytt mig om att vara "normal" eller passa in. Har det inte passat andra att acceptera mig som jag är så får det vara. Jag är ändå inte särskilt intresserad av andra människor. :)

jag har extremt svårt med ögonkontakt och det är nåt som alltis har uppmärksamats i skolan m.m och det är nåt jag alltid fått höra att jag måste jobba på

men för några år sedan så fick jag en lättare hörselskada och behöver titta på folks läppar för att få en bekräftelse på om jag hör rätt alltså jag läser delsvis på läpparna

och det lustiga är att folk beter sig som om jag har ögonkontakt med dom fastän jag egentligen tittar på munnen enbart 
och man blir faktiskt bemött på ett annat vis folk säger hej och ler och så vidare
så man kan ju luras lite oxå eller hur jag nu gör…..

det är enbart dom som känner mig extremt bra som får ögonkontakt med mig och det är väl egentligen bara min exman som jag har känner mig helt bekväm med att ha ögonkontakt med :/

Känner helt och hållet igen mig!

Minns hur jag under gymnasietiden hela tiden var så rädd att möta någon i korridorerna, för jag visste inte hur jag skulle göra. Skulle jag se på dem eller inte?

Likaså om man skulle säga "Hej" fast än man träffats tidigare på dagen…??

Lånade massor av böcker på biblioteket för att studera psykologi och kroppspråk. Men även om jag visste hur jag skulle göra i teorin bkev det svårt eller omöjligt i verkligheten.

Sedan hur länge man ska ha ögonkontakt har jag aldrig klurat ut.

Allt det där med ögonkontakt upplever jag som otroligt tröttsamt, när man hela tiden måste tänka på att titta på den personen och sedan räkna tiden tyst för sig själv, sedan rikta blicken mot någon annan och tänka på hur länge man tittar… Jag blir helt utmattad!

Helst skulle jag vilja ha en påse eller nåt över huvudet när jag pratar med folk. Då kan jag koncentrera mig på själva SAMTALET, som jag ofta missar en massa av bara för att jag måste tänka på ögonkontakten.

Min dotter var med mig på ett möte för ett tag sedan, och hon påpekade efteråt att den stackars mannen från soc hade börjat se nervös ut - för att jag STIRRADE på honom?!?. Jag upplevde inte att jag stirrade… Han pratade ju och då tittade jag på honom under tiden. Tydligen blev det lite för länge.

Jag kan tillägga att jag förra året fick diagnosen AS och då klarnade mycket för mig. Jag känner mig inte fullt lika konstig. Men ändå upplever jag det som otroligt jobbigt och utmattande att försöka "verka normal"…

Ett litet tips jag fick av någon för länge sedan är att fästa blicken mitt mellan ögonen. Det funkar för mig ibland.

Sen kan man ju se fram emot sommaren - då kan man ha solglasögon.

#5 Varför anstränga dig? :) Alla är vi olika, "normalitet" är inget att eftersträva. Var dig själv istället!
Min blick brukar stanna på hakan/munnen. ^^

#5: Exakt, det där med hejandet gör mig också rätt tokig. Går ofta en omväg för att jag ska slippa träffa på folk som jag redan hejat på..

Men en ännu värre sak på samma tema, det är när man har sagt hejdå, och sedan träffas igen at nån anledning strax efteråt.. Ska man säga hejdå igen då..?
Sånt är otroligt ångestladdat för mig.

Jag har dock inte AS, bara ADHD. Men har nog endel drag av AS. Min bror har AS och jag har en känsla av att mina AS-drag kommer ifrån min uppväxt. En bror med AS, en lite AS'ig pappa, då kan det nog vara miljön för mig. Inte lärt mig att ha ögonkontakt eller hur man har det i och med att min familj är dålig på det.
Pappa är som mig, tittar lite här och där när han pratar med nån. Inte i ögonen iaf.

Fast solglasögon är jobbigt, då ser man ju inget! :)

#6: Lättast att vara som alla andra, då märks man inte så mycket.

Märks man får man uppmärksamhet, uppmärksamhet är jobbigt. Lättast att smälta in i mängden.

Fast ja, jag borde väl inte svara, läkaren har sagt att jag har social fobi. Jag är väl inte så säker på det, men endel sånt iaf.

Zaphix: Jag har aldrig varit som andra, men inte har jag fått någon nämnvärd uppmärksamhet för det. Fast jag ser som sagt inte ens folk som hälsar på mig. ^^
Jag tycker att det är onödigt att bry sig om vad andra tycker, särskilt när det gäller något som ögonkontakt. Det skapar bara onödig oro och ångest. Alla människor är olika, det är något som borde bejakas. Det finns ett ordspråk som går: "Vi föds som original men dör som kopior" - och det är tragiskt. Vi borde alla vara våra egna, inte kopior av varandra där alla tycker, tänker och fungerar likadant. :)

Jag har också problem med ögonkontakt. Jag har pratat med min psykolog om det och hon föreslog att om det var väldigt svårt så kunde man titta personen i pannan. Då uppfattar personen man pratar med att man ser dom i ögonen.

En kompis påpekade för ett antal år sedan att jag hade en tendens att stirra på folk. Jag vet att man ska ha ögonkontakt så jag härmade det betendet. Problemet var att jag inte visste när det var dags att vända bort blicken. Numera söker jag ögonkontakt med busschafför och ibland kassörska. Mest för att man förväntas göra det.

Jag tittar helst på omgivningen när jag pratar med folk. Att se dom i ansiktet ger mej inget ändå.

#9: Vet i teorin att det är så och håller med, men mindre lätt att ta med sig i praktiken. Men jag jobbar på det. :)

#11 Håller med dig! Jag VET att jag borde struntai vad andra tänker och tycker om mig, men… Det är ju alla dessa krav. Många av dem outtalande… Sedan hade jag en pappa som hela tiden tjatatde på mig om hur jag skulle vara. "Var social!" "Gå och prata med den och den…)

Sen är det ju så (har jag läst i nån psykologibok) att om man inte har ögonkontakt med någon, eller för kort tid och sedan tittar bort - så anses man ljuga eller inte riktigt stå för det man säger. Om man å andra sidan tittar för länge så anses det provocerande, utmanande… *suck* Ibland skulle jag vilja ha en T-shirt där det står typ "Jag har asperger" och på baksidan "Jag tycker inte illa om dig bara för att hag inte ser på dig eller pratar med mig…" Det skulle underlätta livet faktiskt.

#12 Du får börja sälja såna tröjor : ) Jag skulle definitivt köpa en!

Ligger någonting i det. Detta med ögonkontaktsproblem är nog trots allt något centralt och fundamentalt för oss aspergare. Ögonkontakt på nt:s villkor är helt enkelt inte vår cup of tea. Visst kan man lära sig mycket där via KBT men blir aldrig fullärd. Skonsammast mot oss vore om vi slapp. En sådan tröja som #12 beskriver skulle underlätta i någon mån; solglasögon i annan mån. Men vem vill bära solglasögon när det inte behövs!?

Men vänta nu, jag har inte AS, ska det stå på min tröja: "Jag har inte AS" och på andra sian "Jag tycker faktiskt illa om dig, det är därför jag inte tittar på dig."

Ska jag vara helt ärlig så skulle en sån tröja underlätta min vardag, för jag tycker illa om de flesta. :)

Någon som läser Tony Hillerman? Han skriver deckare som utspelar sig bland navajoindianer i Arizona. (Uttalas NA-va-ho om någon är intresserad.)

I deras kultur anses det mycket påträngande att se folk i ögonen. Eller i ansiktet över huvud taget. Vita amerikaner som dyker upp på reservatet beter sig ofta riktigt illa för att de är belevade och tar ögonkontakt och dessutom SKAKAR HAND! Att vidröra främlingar är nämligen ett annat starkt tabu i navajokulturen.

Jag tror samma tabu mot att möta andras blick finns i kringliggande pueblokulturer också. Åtminstone får inte välartade barn se vuxna i ögonen, men det tabut finns ju i flera kulturer.

Jag ville inte säga något särskilt med det, det var bara lite kuriosa om ögonkontakt.

#15 Okej Zaphix, bra att veta! *backar undan*

Fast det är ju så, ögonkontakt är hotande. Vi är ju rovdjur, och rovdjur hotar ju med ögonkontakt. Undviker ögonkontakt om de är underlägsna, typ.

Ögonkontakt med någon och le brett, en aning hotfullt faktiskt. När min hund blir arg så stirrar han mig i ögonen och ler, visar tänderna. Och när man kommer hem och han blir jätteglad så sänker han huvudet och tittar lite under lugg och viftar en massa på svansen förståss.

Inom den hästträningsfilosofi jag följer så handlar det mycket om att inte agera som ett rovdjur, det betyder bland annat att vill man visa sig vänlig och trevlig är det nog rätt dumt att gå och stirra hästen i ögonen.
Det gör jag när jag vill att han flyttar på sig eller liknande.

Så det ligger kanske endel i människans natur att inte vilja det, i och med att vi är rovdjur. Men ha ögonkontakt för att läsa av den andres avsikter, men i måttlig mängd. Fastän jag verkar missat genen som talar om vad måttlig är.

Det ligger något i det, men inte blir man automatiskt hotad av att någon ser en i ögonen? Det beror i så fall på uttrycket i ögonen/ansiktet. Vi människor har ju en enorm plastik i ansiktet jämfört med andra djurarter, så vi kan uttrycka en mängd olika saker med ögonkontakt. På samma sätt som att le och att visa tänderna är två helt olika grimaser.

Jag tror snarare att det har med introversion att göra. Navajokulturen t.ex värderar det inåtvända, och om introversion är kutym i en kultur kanske man inte gör ett så utåtriktat och kontaktsökande intrång i någons privatsfär som att se någon i ögonen?

Jodå känner igen mig i det, jag har oerhört svårt att ta ögonkontakt kan hålla den en sekund eller så sedan börjar blicken flacka. Jag försöker se på personen som jag pratar med men blicken far runt runt och stannar på ögonen ibland. Sedan om jag dessutom pratar om något som känns jobbigare för mig har jag hört sägas att min blick far runt som om jag tittar på en tennis match…

När jag var yngre var jag så blyg att jag inte kunde titta folk i ögonen….jag tittade på munnen i stället….Ingen tyckte det var konstigt….allafall var det ingen som sa något!

Innan jag förstod att jag har Asperger funderade jag aldrig på att jag inte såg människor i ögonen. Jag var hos en psykiatikae för bedömning av min arbetsförmåga när jag var långtidssjukskrivenHan sa att jag inte hafe Asperger efter "20 frågor" men konstaterade artt jag hade vädigt dålig ögonkontakt. Men jag tror inte han var riktigt klok. Har varit gift med en psykolog, hon var inte riktigt klok.

Men jag känner igen mig helt i hur svårt det är med ögonkontakt. Har hunnit bli 63 år har alltså levt omkring 57 år med en AS problematik utan att förstå varför jag altid känt mig utanför alla sammanhang.

Jag tror det där med obehag av ögonkontakt kan ha med ett annorlunda naturligt förhållningssätt till sina medmänniskor att göra. Vi aspergare är ju ofta fredliga av oss och inte alls konkurrens-inriktade. När vi möter en människa, utgår vi ifrån att det är en frände vi möter, en jämlike. Men nt utgår eventuellt istället ifrån att de måste ha en "match" med den de möter, ett slags duell. Och där spelar ögonkontakten stor roll - att inte falla undan med blicken; att "spänna ögonen" i motparten för att vinna respekt osv.

- Kanske två genetiska kulturer, Aspergers och nt:s?

Möjligtvis. De enda gångerna jag verkligen tittar, nej stirrar, någon i ögonen är om jag är arg på personen ifråga, då har jag inga problem med ögonkontakt, och det är ju ett utmanande/hotfullt beteende.

#22 Så du tänker att ögonkontakt har att göra med att man utvärderar den man möter? Det låter intressant.

Det stämmer med att det i vissa kulturer är omöjligt för den som är "underlägsen" att ta ögonkontakt. Den som har makten vill inte låta sig bli utvärderad. Så då får inte barn se vuxna i ögonen, kastlösa får inte möta någons blick, kvinnor i patriarkat får inte titta på män…

Och det stämmer med min käpphäst, intro-/extraversion. För visst är introverta människor sällan tävlingsinriktade, och mindre benägna att rangordna människor efter status? Så de har mindre intresse av ögonkontakt?

#24 Ungefär just så var det som jag menade.

Och introverta människor behöver ju inte i alla lägen känna sig underlägsna dem de möter; de kan känna sig just jämlika. Att inte titta i ögonen kan betyda ett accepterande av den andra, liksom "prövning (ögongranskning) obehövlig".

För nt (som kanske genetiskt kommer från en patriarkalisk/hierarkisk social miljö) kan detta med ögongranskning vara en jämlikhetsfråga jämväl. Fast på ett annat sätt. Att våga se den andra i ögonen betyder för nt att "jag är lika god som du" och det måste bevisas och få sin bekräftelse varje gång ett möte äger rum.

I min bok i körkortsteori, där står det att när man kommer till ett obevakat övergångsställe så ska man ha ögonkontakt med fotgängaren som vill över vägen, då kan man se vad den andra tänker göra.

Även i en fyrvägskosrsning med stopplikt, ögonkontakt med de/den andra bilförarna/en. För att kunna läsa den andres avsikter och därmed förhindra olycka.

Min tanke när jag läste det var väl "Hur ska ögonkontakt göra att man läser den andres avsikter?", och det förstår jag fortfarande inte. Är det något hemligt kodspråk alla andra känner till uton jag? Två blinkningar betyder att "Jag tänker åka nu." en betyder "Åk före du.". Typ..

Fast hade det varit så, då hade det pratats om det kan jag tycka. "Jag blinkade faktiskt två gånger, så det var ditt fel att vi krockade."..

Emellanåt börjar jag undra om jag är dum, osmart, ointelligent, okunnig (och alla andra ord, men med o framför..).

Dock börjar jag greppa lite grann i teorin med detta nu, han funderat lite senaste tiden.
En sak jag tänkt på är ordet "ögonblick", då syftar man ju på en kort tidsperiod. "Jag kommer om ett ögonblick, ska bara göra klart detta."
Men ifrån början, vart kommer det ifrån? Varför kallas det så?

Ögon-blick, Blick-ögon.

Ett öga, flera ögon. Föra ögon som blickar, ser, ögonkast. Fyra ögon som möts under en kort tidperiod, ögonkontakt vid samtal, korta möten.

Min slutsats av det är att det är allmänt känt att man ska ha ögonkontakt en kortare tidsperiod med andra människor. Andra vet hur kort, men jag verkar vara för dum för att förstå.

Jag har en plan!

Sätta mig på stan nån dag och observera människors ögonblick, ögonkontakt, och se hur de gör. Hur länge och när, vid vilka tillfällen, situationer.
Kanske skulle ta tid på hur länge? Eller nej, det är nog att överdriva.

Kanske gör jag det bara med komplicerat än det är? Bättre att flyta med och känna vad som är rätt? Sluta grubbla så mycket?

#26 Någon nämnde Henrik Fexeus bok Konsten att läsa tankar i någon tråd. Jag tror du skulle kunna ha nytta av den, Zaphix. Där får man lära sig läsa kroppsspråk bl.a. Lära sig läsa människor lite bättre faktiskt!

Jag tycker den är jättebra skriven, så jag rekommenderar den varmt. En av övningarna i boken är faktiskt att observera människor på stan!