Känner igen mig i allt du skrev. Minns en kille som sa att han hade varit jättreintresserad av mig och hade flirtat som bara den för att få mig intresserad och jag märkte absolut ingenting så jag blev jätteförvånad när han berättade  det flera år senare. Tydligen har detta hänt ett flertal gånger med andra killar oxå.

Inte nog med det. Dessutom tror många grabbar att jag stöter på dom fast jag aldrig i livet har gjort det. Då känns det fruktansvärt pinsamt. Kan bara tänka mig vilka gräsligt negativa tankar de måste ha av mig då. En gång blev jag anklagad för att försöka förföra en gammal man i 70 års åldern när jag stod och pratade med honom. Att jag var där med min kille gjorde ingen skillnad i deras synsätt. Jag blev rejält utskälld och sprang gråtandes därifrån alldeles förtvivlad.

Mycket av såna här situationer har fått mig att mer eller mindre skuta prata med folk. De tolkar mig ju ändå fel och jag vet inte VAD jag gör för fel själv.

Har många fler såna exempel på hur fel allting blir. Livet kan verkligen vara förvirrat.

Ja detta är ju verkligen något viktigt.

Hur finner man sin partner när man har NPF. Utan att bli lurad och hur charmar man en kille, tjej på rätt sätt.

Behöver tips här för att kunna hjälpa egna sonen.

Kommunikation, prata, använda rösten och berätta vad man känner.

Språket är ett bra verktyg, synd att så få använder sig av det till annat än tomprat.

Ett stort kapitel som man kunde orda mycket om. Men en viktig sak att ha med sig alltid - och som man kan öva sig på - är en fullständig klarhet över vad jag själv vill med ett förhållande. Ibland kanske man inte är speciellt ute efter något, men råkar ändå träffa en potentiell partner. Då är det bra att vara ordentligt förberedd: "Om det skulle bli nånting här - exakt vad är jag beredd att gå in i?" Kommer man fram till att man gärna skulle vilja sitta och prata med vederbörande, ja då kan man försöka anstränga sig lite för att hålla liv i en konversation (för mig som aspergare känns ofta småprat onaturligt och bär emot - men träffar man "den rätta" så känner man strax att man har massor att ventilera tillsammans, och så stärks gemenskapen).

Skulle den verbala gemenskapen visa sig funka, så kan man under samtalets gång fråga sina känslor lite: "Skulle det kännas bra eller dåligt med lite fysisk kontakt med denna person?" Och då måste känslorna vara fullständigt uppriktiga när de returnerar sitt svar till dig. Får du okejat, så bör du dirigera din strategi i den riktningen, att du försöker få till stånd att någon av er föreslår en fortsättning hemma hos någon av er, förslagsvis över en kopp te. - "Här är så stökigt, och vi har ju mycket mer att prata om - hänger du med hem till mig på en kopp te?" eller något ditåt. Kommer ni så långt, så finns alla möjligheter att utveckla det hela vidare i önskvärd riktning.

Jag står "utanför" samhället. Ofta spenderar jag min tid hemma med mina smågrisar. När jag kommer ut bland folk så är det såna som finns på bussen, är på gymmet mm. Jag har otroligt svårt att prata med okända människor. Om jag ser något intressant så kikar jag i smyg. Har fått veta av en kompis jag hade förr att jag kunde stirra , så numera försöker jag vara diskret. Jag visar mitt intresse genom att kolla lite försiktigt vilket antagligen inte är så som man ska göra. Jag får nog ta och försöka acceptera att jag kommer leva ensam med mina grisar. Den kärlek jag hade var jag dum nog att förstöra. Så typiskt!

#1 Man kan ju bli knäpp för mindre!

#2 Jo, det är frågan… Borde finnas någon kurs man kan gå Enda sättet som funkat på mig hittills är nätdejting men jag vill träffa någon på ett "naturligt" sätt.

#3, 4 Kommunikation är inte min starka sida… Tänker för mycket så när jag har kommit på vad jag ska säga så är det antingen för sent eller så fegar jag ur. Om jag ens kommer så långt.

#5 Det lär finnas - eller har funnits - en klosterorden, trappist-orden, där det är förbjudet att tala. Skulle kanske passa dej och andra aspergare (mej också, tror jag)?

Om du tänker i sådana banor, så kan nya möjligheter öppna sig. Om du utesluter talet, hur ser då en gemenskap med andra människor ut? Säg, att du inbjöd en vän hem till dig för att se på smågrisarna. Vännen kom, och ni gick till djuren i tysthet. Skulle det funka? Kanske… Sedan gick ni ut i köket och lagade te. Och sen satte ni er ned och drack te. Ingen av er sa ett knyst - och det behövdes inte heller. Skulle du känna någon gemenskap i en sådan situation? Mer, eller mindre, än om ni pratade?

#6 Jo, det låter ju intressant : )

När det är med människor jag känner så är det inga problem för mig att prata. Jag är nog mest pratigt med min familj. Den vän jag har, som bor och jobbar på annan ort, kommer så är det inga problem att prata. Hon pratar iofs mycket och jag lyssnar mest vilket jag gillar : ) Fastän vår kommunikation ser ut som den gör så tror jag att både hon och jag är nöjd med det. Jag känner ingen press heller. Du har iofs rätt. Att prata med varandra ger en större gemenskap.

Om andra, okända, människor börjar prata så svarar jag självklart även om jag inte har någon större lust. "Tyvärr" har jag blivit uppfostrad väl. Det svåra (och omöjliga) är att ta initiativt till ett samtal.

#7 Jag sa ju gubevars nu inte att pratandet ger en större gemenskap. Menade snarast tvärt om - att ett tyst samförstånd ävenledes kan innebära sann gemenskap.

Fast nu kommunicerar ju du och jag här på en community, och det vore verkligen svårt att tänka sig att vi kunde komma längre i det som vi dryftar, om vi inte använde skrivtecken…!

För mig personligen är det så, att jag hellre skriver än pratar muntligt. Detta kan bero på, att jag iofs inte har några större problem med själva språket (det kan till och med vara tvärt om), utan det som kretsar däromkring: gester, mimik, minspel, spontana känsloyttringar mm. Sådant har jag som aspergare mycket svårt för. Ska sanningen fram, så är jag till och med blind för sådant. Och där kanske vi har orsakerna till kommunikationsproblemet "face to face".

#8 Verkar som om jag missuppfattar hela tiden…

Jag skriver också hellre än pratar. Lättare att formulera sig och jag kan fundera lite på hur och vad jag ska skriva.

Det perfekta vore ju om folk säger det dom menar med ord och rakt på sak.

#9 Ja, och att du gör det även. Har du tänkt på det… att det skulle kunna vara du, som tog första steget i en konversation, där du var den första, som sa, vad du menade…?

Citat av aspi "Känner igen mig i allt du skrev. Minns en kille som sa att han hade varit jättreintresserad av mig och hade flirtat som bara den för att få mig intresserad och jag märkte absolut ingenting så jag blev jätteförvånad när han berättade  det flera år senare."

Väldigt stor igenkänning, jag blev uppraggad av en kvinna och var gift med henne i 28 år utan att riktigt fatt hur illa hon behandlade mig.

Blir också förvånad om jag förstår att någon tror att jag stöter på dom. Framföralt otroligt pinsamt om det är en bög, som inte ger sig.

Förstår inte heller hur jag skall fatta hur jag vet om det är ide att ragga på någon kvinna, och hur fasen man gör för att inte bli pinsam.

#9 Jag är precis tvärtom, för jag är dålig på att formulera mig i skrift, och blir mer missförstådd då, och tycker också att det är svårare att förstå vad andra menar. Ofta kan ju en och samma mening tolkas på flera olika sätt. Om jag pratar med någon, så kan jag höra på tonfallet vad som menas, och om jag ändå inte förstår så kan jag ju fråga direkt.

När jag själv pratar, så kan jag se direkt om den andre missförstått mig, vilket jag inte gör i skrift. Inte förrän personen har kommenterat, och då kan jag ju redan ha sårat någon, trots att det inte var min avsikt.

Jag har lätt för att börja prata med folk, och kan börja prata med okända på t.ex tunnelbanan. Tyvärr har jag däremot inga bra tips att ge i frågan. Jag kan bara säga att det går att lära sig att läsa av andras kroppsspråk. Jag har själv haft vissa svårigheter där, men lärt mig. Däremot är det desto svårare att förändra sitt eget kroppsspråk. Man kan t.ex ha en sämre motorik, och då är det ju inte lätt.

#11 Usch, det låter inget vidare men jag tror jag försår dig. Har själv blivit så totalt lurad och bedragen och illa behandlad att jag  nu inte vågar ha kontakt alls längre

#10 Hmm… antagligen är jag totalt korkad för jag fattar inte vad du är ute efter…

#14 Någon flirt är jag inte ute efter . Du sa: "Det perfekta vore ju om folk säger det dom menar med ord och rakt på sak." Och då sa jag det som jag sa, att "det du kräver av andra, det kan du tillämpa själv". Jag fick för mig, att du kanske inte hade tänkt på den möjligheten. Bara det ville jag ha sagt.

#15 Hmm… flirt? Vad kom det ifrån? Jag syftade på …"där du var den första, som sa, vad du menade…?"

Du har rätt, jag har aldrig tänkt att jag ska göra så själv. Det vore ju svårare : ) Jag är feg…

Gett upp på denna front..

Kan tyvärr inte hjälpa dig i frågan, mitt problem ligger inte i att skaffa dem utan att behålla dem.

Sticker ut ur mängden genom min stil så jag är väl medveten om att folk glor, kan inte läsa kroppspråk som dig men det behövs inte. De som har intresse hör av sig helt enkelt och mycket pga att jag skriver poesi av olika slag.

Svartsjuka brukar skapas i mina förhållanden för att jag har ett koppel av brudar milt sagt efter mig, spelar ingen roll vad jag gör så uppstår den där sjukan och då låser den allt. Spelar ingen roll om jag bara har killar den sjukan släpper inte oavsett.

Kan och skulle kunna sluta skriva om jag har ett förhållande, men det skulle bara förändra mig som person och om det ska vara ett krav så är det inte mig de vill ha från början. Har jag en så håller jag mig till den, men att få den jag är ihop med att lita på det är en helt annan historia.

#17 Jag får nog också ge upp när det gäller detta. Nog skulle det vara härligt att få träffa någon. Jag är glad att jag har mina marsvin att krama. Dessutom ger dom så mycket kärlek tillbaka : )

#18 Jag kan inte heller läsa kroppspråk. Låter som att det är rätt osäkra tjejer (?) som du haft förhållande med. Skulle tro att om man är tillräckligt självsäker så blir man inte svartsjuk pga att ens partner har en massa andra efter sig. Jag tycker inte att du ska sluta skriva bara för att kunna behålla en partner. Skrivandet är du, om dom inte kan acceptera det så är det inte värt det.

Tråkigt nog är jag inte tillräckligt självsäker så jag skulle nog reagera som dina partners gjort, tyvärr…

Vi med ADHD hamnar väl också inom det här. Vi går liksom in med buller och bång oftast och så blir vi slagna hela tiden.

Nu har jag en make sedan 88,men jag minns tiden innan.

Antagligen så tröttande vi på partnern där det började på så rutinartat.

Är det något som aspergare drabbas av också, eller gillar ni när det blir rutin?

Eller annars var jag så manisk och aktiv att killarna inte fixade det.

#20 Nej, jag har mina rutiner men gillar definitivt inte rutin! om ni förstår hur jag menar? Jag gillar omväxling i livet, men måste få ha mina personliga rutiner. Mina personliga rutiner innebär för mig att komma tillbaks till mig själv. Och tillbaks till mig själv måste jag komma regelbundet - förslagsvis varje afton-kväll-natt. Sedan kan jag gå ut i världen igen var morgon, väl rustad för omväxling och förändring - blott en stimulans!

Kanske speglas mitt behov av partner av detta - jag behöver någon att tillbringa natten med som är på det viset att det känns naturligt för mig att vara mig själv. Det gör mig utvilad. Ger mig nya krafter att möta morgondagen. Fel partner skulle kalla mig självisk, egocentrisk. Rätt partner uppskattar mig för den jag är - och är jag rätt för min partner, så upplever hon att jag uppskattar henne för den som hon är. Detta kan kallas kärlek, i brist på bättre ord. Sällsynt, men finns dock. Här och där. Som isolerade öar i en ocean av missförstånd. En ocean som är världen av idag.

O varulv, det du skrev fick mig att komma på en sak.

Du har Asperger, jag ADHD. Men jag kunde ha skrivit precis samma sak själv.

#22 Vilket bara bekräftar, att vi två - du och jag - främst är människor, båda två!

haha, ja precis. Jag fick ju min diagnos nu i julas, och som min psykolog sa till mig.

"Timmelin" - glöm inte bort att du är människa. Jag har då aldrig träffat någon som kan så mycket om sitt handikapp, vilket är positivt men bli liksom inte uppäten utav det.

Du klarade dig, visserligen kanske med vissa svårigheter, men det gick innan och det går nu också, vi går in med det stöd du behöver.

Men du har en enorm egen kraft också, gör inte fälleben på dig själv.