Extra muppig tycker jag inte att du är. Jag vet många som reagerar som du, men att skriva att alla med diagnos reagerar så, vore en generalisering. Oavsett om vi har "diagnoser" eller inte, så är vi ju ändå individer.

Inte för att jag gillar fotboll, men har du t.ex sett hur de beter sig, när någon gör ett mål? En del av dem kanske har ADHD, men det finns säkerligen neurotyper som också dansar runt på detta sätt, så jag tror inte att det enbart är vi med "diagnoser" som beter oss så.

Jag menar att jag inte KAN vara stilla. Det går inte, det är helt omöjligt. Jag skulle kunna hindra mina tics/min tourette lättare, och det är förstås inte någonting som går att göra längre än några sekunder om jag verkligen koncentrerar mig.
Jag frågade inte efter en generalisering. Alla härinne pratar och frågar ifall vissa saker är vanligare eller ovanligare för NPF eller NT, inte om de stämmer in på exakt varenda en. Det finns ingenting som stämmer in på varenda människa, alla är olika.

Och hur folk beter sig i sportsammanhang - det är mycket ett inlärt beteende. Min mamma kan, när hon sitter och tittar på exempelvis ishockey tillsammans med några andra, skrika som en galning när det blir mål, medan hon när hon är själv, eller med mig som inte är intresserad, knappt bryr sig ett smack. Då är det inte äkta, det är någonting som "ska vara så" när man tittar på sport tillsammans med sällskap. Blir man lika sprudlande lycklig när man är helt allena, DÅ är det verkligen någonting som gör en glad. Så jag tror att många skriker och vrålar i sportsammanhang bara för att det är "normalt" att bete sig så.

Aha! Jag hade inte läst din profil, så jag visste inte att du hade Tourette. Visst kan Tourette bidra till att du inte kan hejda dig. Jag har själv Tourette, så jag vet hur det är. Dock får jag tics i andra sammanhang.

Jag ber om ursäkt om jag missförstod ditt första inlägg i tråden.

Det där med att det ska vara inlärt i sportsammanhang, vet jag inte om jag håller med om. Det finns flera kända idrottsutövare, som i intervjuer har berättat om sina ritualer med mera, och vissa har t.o.m gått ut offentligt och sagt att de har vissa tvångssyndrom. När någon gör mål, så tror jag nog at de flesta glädjetjut och så är rätt spontana, och inte inlärda.

Men visst kan du ha delvis rätt i alla fall, för visst påverkas en fotbollsspelare av de andra spelarnas reaktioner, och då förändras deras eget beteende.

Det finns ju även de som sitter hemma och kollar på fotboll på TV i sin ensamhet, som skriker och vrålar, och hoppar upp ur fåtöljen, trots att varken spelarna eller någon annan kan se eller höra dem.

Om vi nu ska jämföra oss med "diagnoser" och andra, så är det enligt min uppfattning så att många av oss med "diagnos" är mer känslomänniskor. Jag känner många personer som gråter, när de ser en sorglig film osv.

Inte så att andra är känslokalla, men de reagerar kanske inte lika mycket. De flesta kan ju se en sorglig film, utan att tårarna sprutar.

Jag har både Tourettes och Aspbergers syndrom, även om jag bara än så länge har diagnos i det förstnämnda (jag ska snart påbörja utredningen om Aspberger så jag vet förstås inte vad de kommer fram till, men det är det som stämmer in mest, och det tycker även hon som jag pratade med på psyk). Och det är inte ett tvång när jag blir sådär lycklig (inte som jag räknar det i alla fall, och inte som det känns ), jag menar bara att det är totalt omöjligt att hejda de fysiska reaktionerna. ^^ Ungefär som ett barn som blir överlyckligt. Jag blir sådär superjättebarnsligt förtjust och glad, och till och med nu sitter jag och storflinar bara för att jag pratar om det.
Jag menar att det är lika svårt att hejda det som mina tics/tvång. Jag kan liksom inte hålla lyckan inom mig när jag blir riktigt glad, som när jag får eller köper ett djur jag verkligen vill ha, eller när jag vet att jag ska få göra någonting jag tycker är jätteroligt, eller liknande. Fast jag kan bli lika lycklig bara när jag vet att vi ska gå och köpa godis, eller något som vi ändå gör ofta. Min sambo tycker att jag är väldigt lätt att göra lycklig.

Jag menar inte att sportsutövarna har ett inlärt beteende, jag menar att de som tittar på det och skriker rakt ut när det blir mål eller om målet missar och så vidare ofta gör det för att "det ska vara så". Jag menar att många blir smittade av mängden, som ett slags grupptryck. Om man bara tjuter av glädje när man är bland folk och inte när man är själv, så har det ju med sällskapet att göra. :)

Det är det jag menar, om man är SJÄLV och fortfarande tjuter och hoppar, DÅ är man riktigt glad åt sporten, annars tror jag mest att det är en slags sällskapsgrej.

Ja ojoj, jag gråter ofta så fort det blir lite rörande eller sorgligt. Min sambo tycker att jag är väldigt känslig, han har aldrig gråtit till en film i hela sitt liv. :P

Jag är själv rätt mycket känslomänniska, så jag förstår vad du menar. Jag har också både Tourette och Asperger, och även ADD. Jag tycker bara att det låter härligt att du blir så lycklig.

Jo, det ÄR härligt att bli så glad. Fast det blir förstås starka känslor åt alla håll, inte bara när jag blir glad, men jag kan hejda mig fysiskt om jag blir arg åtminstone. ^^

Jag är mycket åt det hållet också. Kanske inte lika glad som du blir, men visst kan jag komma upp med lite glädjetjut också, även om jag är ensam hemma.

Jag får också ofta känslor av filmer och musik. Det kan vara såväl sorgetårar som glädjetårar. Tyvärr har jag nog inte riktigt lika lätt som dig att bli glad, men det beror nog mycket på alla tråkiga händelser som jag varit med om de senaste åren.

Jag är inte lika tydlig i mina känslouttryck, men jag känner igen att de inte går att hejda. I mitt fall stannar det vid att jag ler eller skrattar lite, eller brister ut i gråt, eller ser förbannad ut, men det spelar ingen roll om jag är bland vänner eller sitter på t-banan eller är helt själv.

Är jag riktigt glad över något ler jag. Är jag ledsen gråter jag. Jag kan inte göra något åt det. Jag förstår inte alla människor med allvarliga ansikten man möter i kollektivtrafiken. De som verkar ha fullständigt behärskade ansiktsuttryck. Hur gör de?

För övrigt, jag skrattar när jag läser din beskrivning av hur du beter dig när du blir lycklig, Moa. Du verkar så himla gullig!

#8 Ha ha…! Jag är ett av de där stenansiktena som du möter på tunnelbanan, LenaR! Eller mer än så faktiskt. Här visas inga känslor över huvud taget (annat än i sociala sammanhang, men då manierat - icke-naturligt). En av anledningarna till att jag känner mig så avslappnad i splendid isolation i mitt eget sällskap är, att jag då slipper att anstränga ansiktsmuskulaturen för allehanda "känslovisningar".

För att undvika missförstånd så bör jag här tillägga, att jag upplever känslor precis som alla andra, men med den skillnaden, att känslorna inte uttrycker sig i ansiktsmusklernas aktivitet. Inga konstigheter alls för mig själv, men tydligen för andra…!

#9 Jag önskar jag hade lite mer av den sidan. Jag upplever konstigt nog mig själv som väldigt introvert, men ändå sitter alla känslor i ansiktet på mig.

Om vi någonsin träffas, Varulv, så behöver du inte fejka några ansiktsuttryck för min skull. Jag ska nog läsa av dig ändå ska du se.

#10 Ser fram emot det mötet, LenaR!

Åh, tack Lena!
Jag kan tyckas sådär allvarlig ibland när jag är ute och går tror jag, men det är för att jag är totalt inåtvänd och går och fantiserar. Fast är jag glad i fantasierna och tankarna så går jag runt med ett fånigt leende på läpparna, haha. :P Men jag är så disträ när jag är i mina egna tankar att jag lätt går förbi folk jag känner utan att jag märker av dem. Det är jättemånga som har frågat min mamma varför jag aldrig hälsar, trots att de till och med ropar på mig! Jag har till och med gått förbi min egen pappa (när jag fortfarande hade kontakt med honom), hans dåvarande sambo och en barnvagn med ett av mina småsyskon i på bara en meters avstånd, utan några andra människor i närheten. De fick hojta högt för att jag ens skulle märka att de stod där och försökte få min uppmärksamhet! ^^ Så många med stela ansiktsuttryck kanske går i sina egna tankar, de menar kanske inte att se så dystra och allvarliga ut.

Men om man inte visar sina tankar, om det man tänker sätter visar sig i ansiktet bara när man befinner sig i en social situation, betyder det att man behärskar sitt ansiktsuttryck, eller har alla lärt in - precis som Varulv har - att minspel är något som används bara i samspel med andra?

Av nyfikenhet, vad tycker ni om folk som ler för sig själva på bussen, tar ni det som tecken på stundande psykos eller tycker ni det ser normalt ut?

Jag sitter ofta och ler för mig själv om mina tankar för med sig sådana känslor. Och skulle jag mot förmodan vara så uppmärksam på min omgivning att jag skulle se ifall någon annan satt och log för sig själv så skulle jag också bli glad. ^^

Den där inåtvändheten som du beskriver hos dig själv ute "på stan", MoaL, kan jag igenkänna hos mig själv. Sådana situationer som du berättar om, har även hänt mig. Det märkliga är, att jag faktiskt trivs väldigt bra med mig själv när jag är "sådan". Det är ett slags idealtillstånd hos/för mig. Att befinna mig helt i min egen värld mitt ibland andra människor, så att säga. Som att den sociala nivån räckte för mig, på nåt sätt.

Om jag rannsakar migsjälv ordentligt, så kan det nog förekomma ibland - i synnerhet när jag har en avslappnad sinnesstämning - att ansiktsmusklerna kan ledsaga de känslor som kommer av det introverta tänkandet. Fast bara milt då - som Mona Lisas leende ungefär.

Jag trivs också med det tillståndet, då mår jag bäst. :) Jag blir närmast irriterad och frustrerad om någon stör mig, jag vill gå i mina egna tankar. Det är där jag trivs bäst. ^^
Det mest irriterande är när någon tvärt dyker in jättenära under ansiktet på mig för att få uppmärksamhet. Är det så svårt att ta mig i axeln eller armen?!

Aldrig framstår verkligheten så verklig, som när jag har förmånen av att få vara helt i min egen värld…

(Och jag talar då faktiskt om den yttre verkligheten…)

Herregud min mun går det inte att få tyst då, går i och för sig inte så mycket i vanliga fall heller.

Men då sprutar orden ur mig i katapult. Älskar att gå på fotboll.

Och att stå i klacken, med rätt halsduk på sig.

Rörelser är viktigt.

Men vi har mycket roligare också, är inte detta bara så jäkla skönt att få visa äkta kärlek, glädje mm.

Jag vill inte vara utan dom egenskaperna. det hamnar ju på plus sidan på NPF. Min ADHD är inte något problem, den är mig en tillgång.

#18 Jag kan för mitt inre se dig där på läktaren, timmelin, hoppandes upp och ned; klappandes i händerna; ropandes: "HEJA! HEJA!"

Och vill samtidigt säga, att jag älskar dig där och då, i den situationen, när jag ser dig så, ty jag tänker: "hon är lycklig i den stunden, och jag unnar henne det!" Ditt beteende är där helt enkelt tillräckligt tydligt för att en aspergare - som jag - ska kunna förstå och känna empati.

Skulle tro att det är just därför som vi aspergare (iofs talar jag för mig själv nu) spontant tycker om er ADHD:are, fördi ni uppträder så rakt, så spontant, och visar oförmedlat era känslor.

Sådant mår vi aspergare bra av!

Oo dina ord gjorde mig berörd nu. Och det du säger är ju faktiskt sant. Vi är duktiga på att visa känslor, tyvärr alla

men vi är raka, vi visar hur vi mår, liksom en öppen bok.

Ja och ni aspergare säger ju oftast vad ni tycker, så det här går jättebra.

kram varulv.

När jag blir glad pratar jag högt , många säger att jag ska sluta skrika.. Vilket jag enligt mig inte gör

Detta händer när jag är på offentliga platser typ ……

När jag är hemma brukar jag gå, runt i cirklar, kan bara gå och gå och gå typ,,,,,,, Brorsan brukar reta mig för att jag helt random kliver upp och går ett varv runt vardagsrumsbordet.  Jag gör det så automatiskt att jag inte ens vet om det själv förrän jag har gått ett varv eller så

Många ADHD:are sitter nog och vibrerar med benet eller nåt liknande utan att vara medvetna om det själva.

Och jag, aspergare, kan ofta (pinsamt värre) komma på mig själv med att prata för mig själv - ibland ganska högt och ljudligt så att andra hör…

Haha, varulv.

Vi rör nog på något hela tiden. Varför tror du att jag har massor med smycken på mig som armband och ringar. Jo bara för att då har jag någonstans att göra av händerna både när jag är glad, arg, frusterad mm.

Dessutom vicka på stolen brevid mig som är tom tex när jag sitter vid köksbordet.

Gissa om mamma höll på att bli galen på mig när jag var liten då ingenting fick stå ifred :D

Hihi! Jo men jag vet ju hur ni är funtade, och är ingenting att göra något åt! Bara att gilla läget.

Apropå Emaljoh4:s konstaterande om att ibland resa sig och gå runt i cirklar, så kommer jag att tänka på forna tiders läroinrättningar: lärandet (utlärandet) tillgick så, att läraren och eleven (eleverna) vandrade runt den inre gården (exvis klostergården) alltmedan det som skulle läras ut utlärdes. Så att "assimilera" kunskap och vandra omkring, tycks ha ett klart samband!

Nu kom jag att tänka på ett par saker..

Som jag skrivit i ett par andra trådar så ska jag ju in på utredning för AS nu under våren. Innan jag träffade en psykolog i höstas som förde upp en misstanke om avvikelse inom autism-spektrat så hade jag ju ingen aning om varför jag kände mig så annorlunda, inte sällan var orolig för hur jag uppfattades av andra, stressad av att jag inte riktigt lyckats hitta tillrätta i tillvaron, etc..

Nej, jag knappt tillåtit mig själv att visa känslor. Har lääänge litat till intellektuellt styrda känslointryck som distanserat mig från situationer ist. för att göra mig delaktig, låta mig uppleva stunden. Detta har varit mkt påfrestande och uttröttande. Som Varulv beskriver här ovan att känslouttryck känns som ett "tvång"!

Men för ett par år sen uppstod en situation då bara inte kunde/  verkligen inte fann någon anledning att - hålla tillbaka en spontan, plötslig, överväldigade glädje.

Pga tidigare negativa nedslående besvikelser är jag skeptiskt lagd och bygger inte upp förhoppningar som kan krossas och såra.
Men just denna gång läste jag ett e-postmeddelande som bekräftade att jag kommit in på en jättehäftig skådespelarkurs jag verkligen ville gå. Saken var den att jag egentligen inte var behörig att söka utbildningen, så jag hade egentligen inte närt ett ärligt hopp om att bli antagen. Men av någon anledning gjorde dom alltså undantag.. För mig! Jag övermannades av plötslig, helt oförvanskad glädje. Det var en helt fantastisk känsla!

Det var medan farmor ännu levde, och hon hälsade på hos mig. Jag sprang ut i vardagsrummet och kunde inte stå still, hoppade och skrek. Jag har nog aldrig tidigare givit uttryck för glädje på dylikt sätt. Jag hade nog aldrig förr övermannats av dylika känslor..!
Hahahaha. Det känns helt absurt att berätta om det. Stackars farmor. Jag kramade om henne och hon hade så ont i ryggen jämt, och var krum och hade dålig balans.. Jag fällde henne nästan ju för jag blev så oförsiktig! Men hon deltog ju i min glädje, och jag kände att det var fint att dela den stunden med henne!

Hur som helst.

Intressant, Varulv, att du lyfter detta med den fysiska aktiviteten att promenera under inlärningsprocessen. (vart tog det vägen i dagens skola?!?!)

Utbildningen jag kom in på var helt inriktad på en form av djupgående, inte sällan tragisk, fysisk teater. För att lära sig principerna för teaterformen räckte det därför inte att läsa om kunskapen i kurslitteraturen. Huvudsakligen låg fokus på den fysiska upplevelsen att om och om igen pröva det vi diskuterat och läst "på golvet". Nåt annat funkade ju itne!
Utbildningens art och innehåll (samt en del kritik jag tvingades motta pga min generellt skeptiska, i mina ögon "rationella" hållning) fick upp mina ögon för avgöranade, för mig tidigare okända, inställningar till tillvaron, till ansvar och till omvärlden, som jag haft stor nytta av i flera sammanhang. Inte minst i arbetet med att acceptera mig själv och att inte vara så mkt i konflikt med mig själv och omvärlden..

Hur som helst.

Vilken fin tråd du startade, MoaL!

Jag blev så glad att påminnas om dessa händelser och det är så kul att läsa om alla små glädjeämnen och inställningar som figurerar hos olika människor och olika typer av människor..!!!

Och tack ALLA, att ni på detta forum delar med er så öppenhjärtligt av funderingar, reflektioner och frågor kring alla dessa möjliga och omöjliga ämnen som lyfts fram på sajten!!

Varmaste kramar till er alla! / Stormar

Det där att promenera när man lär sig.

Har aldrig testat det, men vad jag vet är att mina tankar flööööödar när jag promenerar. Min hjärna öppnas på nåt vis

Hej. Vill bara berätta att detta kommit tillbaka särskilt vid friskolorna. Särskilt vid gymnasium. Vet att mina ungdomar har mattelektioner tex i rörelse .

Kanske nåt jag kan avända när jag ska plugga den svåra körkortsteorin. Vet dock inte hur jag ska göra då

Gå och läsa samtidigt?

Nåt förslag?

Ja ta det på mp 3 eller cd

#29 Vad smart! Då kan jag kanske lyssna på det samtidigt som jag går!

Eller också övar du praktik och teori samtidigt, dvs. du sätter in en läro-cd i bilens cd-spelare, kör iväg och lyssnar/lär dig medan du färdas…!

#31 Men man rör sig ju inte när man kör bil

#32 Nej det förstås. Tängnckte inte på det!

:) våra kreativa talanger hjälper varandra.

Och det är tur. Berätta vad du gjorde för val.

:) våra kreativa talanger hjälper varandra.

Och det är tur. Berätta vad du gjorde för val.