Det fungerar förvånansvärt bra. Vi har ju blivit vuxna ihop (träffades när vi var 16 och är nu 24) och lärt oss varandras egenheter, styrkor och svagheter.  Jag upplever nog ingen större skillnad efter diagnosen mer än att jag kanske kan veta varför en del saker är svårare för mig och därmed fömedla det till honom.

Däremot känner jag mig ofta väldigt jobbig och som en börda men eftersom ha nnekar till att det känns så så tänker jag lita på honom.

Låter härligt=)

Jag förstår hur du menar med att förmedla så att andra förstår hur man verkligen känner.Jag är glad över att det funkar bra för erTack för ditt svar

Innan pratade jag knappt om mina problem med min man och det höll på att fallerera och hade faktiskt skickat in första delen av skiljsmässa. Nu efter diagnoserna så har vi det mycket bättre. Vi har levt ihop sedan augusti 2000

Jag instämmer med #1, även om vi inte har lika många gemensamma år på nacken.

Förhållanden och jag hör inte ihop.
Hade ett förhållande (med en häxa) tills ganska nyligen med en som hela tiden sa att jag gjorde fel, hon tog även till mina vänner, sin familj och utomstående personer för att bevisa detta.

Allt började så perfekt bara bara tänkas kan, men hon var inte bara måttligt svartsjuk utan extremt svartsjuk och felen hopades på hög.
Till historien hör att jag skriver en hel del, allt från poesi till annat dravel.
Jag hade kontakt med massor av folk på nätet och hon kunde inte och ser fortfarande inte någon skillnad på IRL eller någon på nätet.

Jag har Asperger, ADHD och XXY.

Nu efter det tagit slut så har jag kastat mig in i ett nytt och gissa vad som sker, jo svartsjuka uppstår…
Men denna gången inte pga det över nätet utan pga att mitt ex bor i samma stad som min nya och för att jag har problem att släppa just det gamla.

Min nya vet om allt som gick fel i det gamla och där släpper hon mig fri, vilket känns förbannat skönt.
Men denna jävla svartsjukan, fattar inte vartifrån den kommer, väljer jag en att vara med kan de då inte bara nöja sig med det.

Så sammanfattningsvis förhållanden och jag går inte ihop, skaffa de små liven är inga problem, att få dem att stanna kvar utan svartsjuka en ren omöjlighet…

Ingen diagnos, men jag lyckas alltid forstora mina forhallanden. Vanskapsrelationer ocksa.

Jag lever i ett stabilt förhållande sedan 17 år, och när jag för några år sedan fick min diagnos, så involverades såklart även min sambo. Även om hon har ställt upp väldigt mycket i samband med utredningen och efteråt, så kvarstår vissa föreställningar hos min sambo om "egenheter som bör slipas bort" i mina beteenden - alltmedan jag själv i och med utredningen har blivit medveten om att samma egenheter hör till aspergersyndromet, och måste tas hänsyn till.

Men annars är det nog inte så stor skillnad mellan före och efter. Livet lever på.

Låter som det går fint för dom flesta…kul

Jag är lyckligt singel och skulle inte kunna tänka mig ett förhållande alls i nuläget.

För ett år sedan tog mitt förhållande med mitt ex slut.

Var upp och ned, var tillsammans från att vi var 17/18 till 22/23. En rätt jobbig ålder med mycket förändringar. Bodde ihop under hela tiden (förutom ett år där han gick i lumpen).
Vi gjorde slut ett par gånger men blev tillsammans igen efter nån vecka. Var lite hatkärlek, Bråkade en massa, skrek och sa otrevliga ord till varandra.
Vi var väldigt olika, jag vill prata och lösa problem, han ville mest gömma undan problem. Ställer till med endel meningskiljaktigheter.

Första riktiga förhållandet för både han och mig, man hade inte riktigt hittat sig själv ens och ingen av oss var speciellt mogna.
Jag har ADHD, fick diagnosen efter vi varit tillsammans ett par år, gjorde ingen skillnad alls, varken i min förståelse av mig eller hans förståelse av mig. Men han var delaktig i utredningen.
Han hade många AS-drag.

Men vi hade det till största delen det riktigt bra, hade samma humor och mängdvis med interna skämt vi alltid fnissade åt. Kunde ligga i sängen och prata hela nätter väldigt ofta.

Tog slut efter att han hittat en annan tjej, han gick direkt till henne. Riktigt jobbigt för mig då, men nu är jag otroligt glad för det, då vi inte mådde bra tillsammans egentligen.
Han var ofta nedsättande mot mig och klagade på hur jag uppförde mig bland folk och hur jag pratade. Skapade social fobi hos mig, dras fortfarande med stora delar av det.

Mitt stora fel var ADHD'n, kass impulskontroll, snabba humörsvängningar, snabbt till att bli arg, rastlös och ville alltid att det skulle hända nåt. Ville inte sitta stilla.
Han var nästan alltid lugn, tänkte rätt långsamt (i jämförelse med min ADHD'hjärna iaf, var väl normaltakt egentligen..), gillade att ta det lugnt och sitta stilla m.m.

Nä, ska jag har ett förhållande igen ska jag allt ha en ADHD'are, vill ha nån som håller samma hastighet som mig.
Men nu trivs jag så bra ensam med vovven, otroligt skönt.

Min relation med min sambo ser lika bra ut nu som innan jag fick eller ens började misstänka någon diagnos. Han har vetat hela tiden att jag inte är riktigt som andra så han tycker till och med att det där med diagnoser är onödigt, men det är bra för mig för jag förstår mig själv bättre nu än innan dignoser/misstänkta diagnoser. :)

Vi har nu varit tillsammans i fyra år, och jag hoppas - och är säker - på många fler. :)

Förhållande, förhållande… Ja du, jag har haft flera som har belat bli tillsammans med mig och jag har nog bränt dom rätt hårt även fast det inte var min mening att göra så. Största annledningen till det var att jag har problem med närhet, dom försökte krama om mig och hålla om mig vilket som slutade med att jag backade undan snabbt som tusan och la upp garden… "rör du dör du".

För en 5 år sedan s¨å blev jag "tillsammans" med min sedan flera år tillbaka nära vän. Jag levde då med bilden utåt att jag var helt "normal" hade inga problem fastän jag var deprimerad och så mycket annat innombords. Det slutade med att jag släppte fram henne så långt som till kramar och kyssar men längre gick det inte innan jag backade undan. Hon förstod mig inte och jag förstod verkligen inte henne, hon kunde bli sur för saker jag gjorde och om jag frågade varför hon var sur blev hon ännu surare så då satt jag där som ett levande frågetecken och undrade vad jag missat. Givetvis slutade detta i katastrof och hon och många gemensamma vännder vände mig ryggen och jag blev återigen den där konstiga individen.

I sommras däremot så kom den första personen vandrandes som faktiskt fick hålla om mig, krama mig och mer därtill utan att jag sprang därifrån. En rätt intressant uppöevelse vi försökte vara tillsammans och han visste dessutom mer om mig och ja jag visste en hel del mer om mig själv med då jag suttit och annalyserat mitt sätt att tänka och uppförande. Vi försökte vara ett par det funkade en sommar sedan så brakade det ihop, och återigen var det jag som missat lite sociala regler som det här med att höra av sig…

Vi är dock fortfarande kompisar jag och han, och det är uppriktigt sagt skönt att inte vara i ett förhållande då jag provat det två gånger opch båda gångerna gick jag runt och inte visste vad för sociala regler som gällde… Så givetvis kan förhållanden fungera men jag ska nog vänta med det ett tag och när jag nu hittar någon får jag informera dom om hur omdedvetet ovetande jag kan vara som saker som är sjävlklara för dom…

Jag är utredd men väntar på slutsamtal om en månad så jag vet inte vad jag har men har utretts för AS och ADHD

Tja.. Jag har ingen relation längre eftersom jag blir förintad i en relation… Mitt längsta förhållande på 5 år där försvann jag som person helt. Jag var inte tillåten att göra de kreativa saker som jag älskade och jag accepterade att ta hand om min sambo som enda syssla.

Direkt jag satte mig med något kreativt så tog det max 5 minuter innan han ropade på mig att jag var tvungen att göra något annat… så jag lämnade mitt lilla rum i källaren och gjorde som han bad mig.

Jag flyttade ifrån honom men vi fortsatte vara särbo… men när han sa att han skulle flytta in så gjorde jag slut. Hade jag låtit honom så hade jag suttit i fängelse eller varit död idag.

Jag har inte längre någon som helst lust eller vilja att ha en relation med en annan. Jag är asexuell och ser inte poängen med att förinta sig själv bara för att ha någon.. jag är inte rädd att vara ensam.

Jag har ingen relation, men jag har iofs haft. Om man nu kan kalla dem för relationer.

Jag var aldrig efterfrågad när jag var yngre, och jag accepterade att det var så även om det inte var särskilt kul att se de flesta andra hitta nån. Jag hade mitt första seriösa förhållande när jag var 36(!), som iofs inte alls var seriöst eftersom jag hela tiden var psykiskt misshandlad och utsatt för förnedring och otrohet. Men jag var överlycklig att nån ville ha äckliga mig! Sedan dess har jag haft två förhållanden till, det ena var ganska bra så länge det varade. Det fanns iaf ömsesidig kärlek, och vi försökte båda två. Det höll inte av andra orsaker, som jag väljer att inte outa i forumet.

Efter det har jag haft två s.k. "förhållanden" till, varav en bara var kk. Igen var jag överlycklig när nån ville ha mig. I synnerhet som han ofta påminde om hur glad jag skulle vara för att han ville ha sex, han som kunde få andra tjejer om han ville. "Hade du inte haft mig så hade du fått vara utan, tänk på det!", sa han några gånger. Och säger än, för att få mer sex.

Så hade jag för knappt ett år sedan ett kort förhållande, eller vad jag ska kalla det, med min dåvarande bästa väninna. Det var så här efteråt ganska patetiskt, hon frågade per sms om jag ville bli tillsammans, och igen var jag överlycklig att nån ville ha mig. Trots att jag var övertygad om att det skulle gå åt h*e. Det gjorde det också, en månad senare. Då fick jag ett nytt sms att hon hade tröttnat.

Jag vill ha ett nytt förhållande. Men jag tror inte jag vågar försöka igen. Inte just nu.

Min mitt äktenskap höll fram till igår och mitt hjärta är trasigt och jag ser knappt vad jag skriver.

Min man tröttnade på mina eviga utfall och humörsvängningar och gick in på en sex date sida för gifta som vill vara otrogna.

Jag hade vid sex ikväll varit vaken i 36 timmar och har knappt ätit eller druckit.

Medzen som jag äter för att bli piggare har jag inte ätit under denna tid.

Relationer är till för normala eller nåt, herre gud vad ont det gör.

#14 Stackars dej!!! igorflickan

#15 Tack… Det kändes så befriande att skriva ner det här…

#13 Fy vilka människor du har haft oturen att träffa,du är garanteat bättre än någon av dom..även fast jsg inte känner dig,ingen är värd detta=(

#14 Är ledsen för din skull.Vet hur dåligt man kan må av just sånt svek…=(Tänker på dig

Jag har ett seriöst förhållande med min pojkvän , vi har snart varit ihop i 2 år. Det var riktigt jobbigt och berätta för honom att jag har ADHD och vad det innebär. Jag var nogran (stavning?) med att säga till om min ADHD rätt så tidigt , då jag kände mig säker i förhållandet.

Jag har försökt och berätta om mina svårigheter och om en sak som han tycker är super enkel kan vara en riktig kamp för mig. Som t.e.x för någon dag sen hade jag beställt hem presentboxar som man skulle sätta ihop själv. Jag läste beskrivningen om och om igen hur man skulle göra och jag förstog verkligen ingenting ! Jag var fortfarande fast i steg 1 medans pojkvännen redan hade satt ihop en hel låda.

Han förstår inte alltid vad jag har svårt med och hur jag kan ha svårt med det. Men han lyssnar och han försöker verkligen förstå , för mig är det de viktigaste. Jag berättar för honom att jag inte klarar av när man bara bestämmer något sådär t.e.x att vi ska träffa hans syster så berättar han det 5 min innan vi ska gå. Hela min värld rasar samman då.

Han är införstådd mer eller mindre vad det innebär med ADHD och han älskar ju mig för den jag är. Även om jag kan vara väldigt känslig och nästan börja gråta eller börja gråta om han blir lite irreterande på mig.

Men det går väldigt bra , även om han inte förstår vartför jag måste planera allt i förtid och vill ha saker gjorda flera veckor innan det är dags.