Jag har många långa erfarenheter…min familj likaså.. mina vänner oxå…å så väldigt väldigt många av oss här på bokstavlsfolk i fokus..hoppas innerligt någon kan svara dig mera… just nu förmår jag endast att ge dig värmade kramar genom denna sajt.du e unik,värdefull,älskad… tro aldrig annat… kram en som förstår..kram

mkt läsvärd blogg

Telefonjourer

• Bris, för barn och ungdom,
0200-230230 eller - om du hellre skriver - www.bris.se klicka på "BRIS-mejlen"
• Nationella hjälplinjen 020-22 00 60
• Någon att tala med 031-711 24 00
• Jourhavande präst 112
• Kyrkans jourtjänst 031-800 650
• SPES, för närstående till människor som
tagit sitt liv, 08 - 34 58 73.

Hemsidor:
• http://sjalvmord.info/krisguiden.aspx
• www.suicidprev.com - WNS
• www.spes.nu - SPES
• www.ki.se/suicide - NASP
• www.selvmord.no - Oslo universitet

En läsvärd blogg som en efterlevande skriver i, besök den gärna:
http://www.nollsuicid.blogg.se

En annan läsvärd blogg som jag också vill rekommendera:
http://www.vsmis.dinstudio.se/

Här finns vettig information om hur psykoser och andra psykiska sjukdomar funkar, sidan riktar sej till barn och unga men alla kan ta till sej av infon som finns där:
http://www.kuling.nu/

Svea- tack snälla för ditt svar… jag ska absolut försöka läsa bloggen du länkade till.. tack för dina värmande ord.

Perfekt läge för förändring alltså! :)

Första frågan du bör ställa dig själv är väl om du vill förändra ditt liv, det är en bra början för att ta reda på hur du ska göra nu.

Svarar du ja på den frågan så finns en massa alternativ att välja på allt beroende på hur du är som person.

Ett litet tips från mig är att göra små förändringar i din vardag. Du har vänt på dygnet, om du får sova ostört så vaknar du mellan 14-16. Acceptera att det är så det är och ställ sedan klockan på alarm till på 15. Vaknar du innan det så ställ alarmet på en halvtimma innan du vanligtvis skulle vakna. Försök att i alla fall vakna då, även om du inte kliver upp. Sedan så ställer du alarmet på tidigare och tidigare tider allt eftersom, då är det också lättare att somna tidigare.

Med små förändringar av vardagliga rutiner så kommer det fler förändringar på köpet är min tro.

Såklart ska du också söka proffesionell hjälp inom vården.

Men svarar du nej på frågan om du vill förändra ditt liv, då tycker jag att du ska söka proffesionell hjälp också, antingen akutpsyk om du känner att du inte vill leva längre eller om det inte är akut ringa vårdcentralen och tala om läget.

Zaphix. Under dessa 4-5 år jag har varit hemma, så har jag gått upp i rimlig tid. En period 11-12. För några veckor sen så gick jag upp 9-10, ibland tidigare. Jag kan absolut gå upp om jag sätter på alarm. Men saken är den att jag inte ser någon mening med det längre. Varför gå upp när jag ändå bara sitter vid datorn 24/7 i princip. Eller så hinner jag göra allt jag vill och så är jag uttråkad närmre kvällen och mår skit.

Men jag får nog börja med alarm i alla fall. Det kan knappast bli sämre hur som helst.

Och angående förändring… JA, jag vill ha förändring, eller… jag vill förändra mig själv. Det är ju jag som är problemet. Jag vill ha en ny personlighet, vill inte vara den tysta, torra, tråkiga personen´som inte kan skratta eller vara med på något.

Och sen… när jag tänker tillbaka, från första början. Varför jag slutade tycka om att vara med folk. Inte ville gå till skolan, fick låg självkänsla.. allt det beror ursprungligen p.g.a en enda fjuttig sak (för andra), tyvärr vågar jag inte ens skriva det här.. eftersom att jag blir utskrattad då. Men det har förstört mig, och mitt liv.
Och jag har gett upp hoppat om att få bort det. Försökt massor. Har tyvärr bara blivit värre. Det här är inte något jag skyller allt på, men det har fått mig att känna mig ful, äcklig, och något jag till varje pris velat dölja, och därför har det blivit som det är, till viss del. Ingen skulle kunna tro att det har förstört så mycket som det faktiskt har gjort, känns som om ingen kan förstå.  Kunde inte ens erkänna för vårdcentralen eller psykiatriken.!

Jag har sökt proffesionell hjälp många gånger.
Varit på psykakut när jag var 16 en gång, fick inte hjälp då. Blev behandlad som ett barn i princip som man kunde bota med lite medicin. Dessutom fick mina föräldrar reda på varenda ord jag sade till alla. När jag fyllde 18 har jag också sökt hjälp. Gick mycket bättre. Men jag kan max gå 1 eller 2 gånger, sen har det skitit sig. Jag ger upp bara… eftersom att jag är dålig på att berätta hur jag känner så får jag heller inte den hjälp jag behöver. Plus att jag nu längre inte har råd med sån hjälp. Det kostar ju nu när jag är 18.

Nej fy fasen för detta! Just nu vill jag bara ta en sladd och få ett slut på allt elände, för det blir ju inte bättre och jag verkar inte ha några möjligheter till något.  Jag är inte värd någonting längre.. ingen utbildning.. ingen som tycker om mig förutom kanske familjen… går aldrig ut.. gör aldrig något!

Och på allt detta kommer jag nu få skulder som antagligen kommer växa eftersom att jag inte kan betala av.

Aaaah!!! Känns som om mitt huvud komemr explodera snart!!

Du.. Vi är mycket lika du och jag.

Har väldigt många råd jag skulle kunna ge dig, men när man befinner sig där du är så har man mindre lätt att ta till sig dom.

Till och med att en fjuttig sak har förstört ditt liv, likadant är det för mig. Hade inte den lilla fjuttiga saken hänt i lågstadiet hade jag inte varit mobbad i alla år, jag hade inte fått den otroligt låga självbild jag har. Jag hade antagligen inte hamnat i depressioner eller blivit lika hårt drabbad av GAD'n.

Men tyvärr är det så. Jag har ännu inte förlåtit mig själv för det som hände och tycker fortfarande så pass illa om mig själv att jag tycker de gjorde rätt i att vara elak mot mig i mina skolår.

Det är förjäkligt, men när man hittar något att ägna sig åt, någon man vill göra, då kommer resten också natyrligt att bli bättre. Jag har min häst, han ger mig en mening. Jag har en hund, han gör att jag lever vidare då jag lovat honom att jag alltid ska finnas så länge han finns kvar.

Så hitta något man tycker om att göra och ägna sig t det fungerar för mig.

Jag tror att vi två är väldigt lika om har många lika erfarenheter. Vill du prata med någon så finns jag mer än gärna som stöd och uppmuntran, Hör gärna av dig via PM om du behöver stöd, tröstsnde eller en vän.

Jag blir likadan i perioder, är aspergare. Det är så vansinnigt frustrerande att ha det sådär!

Men det jag "saknar" i din text är specialintresse, eller intresse alls.

Det är alltid det som rycker upp mig ur dom där hålen, när jag snöar in på något superintressant så får allt plötsligt ny mening. Men fram tills dess att man hittar något spännande så är det bara elände.

Nu tusan ska jag ta mig i kragen och svara… har inte haft någon ork till det, känner mig helt… tom. Vad finns det att göra? Att säga? Kan ju ändå inte uttrycka mig varken här eller irl.  Men Zaphix, ja vi är nog lite lika. Känner igen mig i det du skriver förutom att mitt inte är en händelse utan på mig. Men det har ändå påverkat mig så mycket så som du beskriver att din händelse påverkat dig skulle jag tro.

Vi har en hund och jag känner samma… han är allt (+ mina egna djur). Han gör så att jag klarar av vardagen. Har inte lovat det, men tänkt att jag ska finnas så länge han lever… men ibland så känns det som om han har det lika bra utan mig.

Tassy: Det stämmer… det är så i perioder, för när jag hittar något att göra så förtränger jag min egen verklighet, och ägnar mig åt det. Kan vara tv-serier, och inte bara serierna, utan ALLA personer i serien, läser allt om dom, kollar alla bilder, intervjuver, allt. När jag tröttnat på det är det filmer. Eller så kan det vara något helt annat, t.ex krig, marsvin, hundar, musik, dokumentärer, det är alltid något nytt. Och jag kan hålla på med samma sak i timmar. Vad det än är. Och just då mår jag väl bra eftersom att jag inte tänker på något annat än det. Men mellan allt det så mår jag så dåligt. Jag vill som sagt ha förändring men vad kan jag göra?

#8 Hur ser din vardag ut? Saknar du rutiner? Jag får den uppfattningen att "dina cirklar är rubbade" om jag kan uttrycka mig så? Det viktigaste för oss aspiesar är ju rutiner och meningsfulla sysslor (gäller förstås övriga också).

Ett tips är att försöka rita upp ett schema som du planerar veckovis, där du lägger in så mycket detaljer du bara orkar och kan. Försök hitta på meningsfulla saker att göra och ditt mål är att eliminera allt tomrum. Börja med grundrutiner som när väckarklockan ska ringa, när du ska äta frukost, borsta tänder, duscha, äta och sova. Lägg sedan till aktiviteter och nöjen i den grad du känner att du orkar med. Försök även att få med någon tråkig "måste" sak, så som städning till exempel.

Kanske du skulle satsa på att finna någon som delar dina intressen också? Behöver inte vara någon irl om det är för jobbigt för dig.

Står du i kö för neuropsykiatrisk utredning? Annars är det ju ett bra mål att sätta upp så att du kan få ordentlig hjälp. Det finns ju boendestödjare och lite sånt som jag kan tänka mig passar in här. Någon som kommer till dig på planerade tider och hjälper till att få med dig ut och göra saker.

#9  Jag går upp 13-16 på eftermiddagen, beror på när jag somnar. Efter det testar jag att gå ut med vår hund i 20-40 min. Resten av tiden "sitter" jag vid datorn i sängen, ibland är det något på tv under kvällen. Efter det sitter jag i så fall vid datorn till 4-6 på morgonen (eller gör något annat jag fastnat för, läsa, korsord t.ex, men oftast hittar jag mina nya intressen på internet, har också dvd i den). Sen tar det kanske en timme innan jag somnar, ibland längre.

Tar små pauser där jag matar och tar hand om djuren. Så mycket jag orkar. Sen fixar jag mat och så som jag alltid äter på rummet. Man äter när man vill och vad man vill helt enkelt. 

Kan nämna att städa har varit en sak jag gjort faktiskt. Tro det eller ej men jag tycker om att städa så det skulle inte vara något problem :P så när mina föräldrar jobbade förut gick jag upp i tid oftast och städade i flera timmar varje dag. Men det ett litet tag sen, hade mer energi och motivation då än nu.

Jag tror inte att jag skulle kunna följa ett schema men det är värt att testa.

Ja, det kanske vore något… men hur kommer det att gå så dålig jag är på att kommunicera? I så fall behöver jag någon som förstår varför jag ibland inte hör av mig på länge, och inte blir ledsen för att h*n måste kontakta mig först.

Jag står inte i kö för utredning. Jag har inte råd med någon proffesionell hjälp.

Boendestödjare ska jag kolla upp.

Jag är tacksam för dina tips och råd!

Hej!

Känner igen mig i mycket du skriver. Bristande ork. Rubbade sovtider.

Jag tycker att du även verkar deprimerad. Då får man ju problem med aptit, sömn, motivation mm. Har du gjotrt testet? http://deprimerad.net/for-allmanheten/testa-dig-sjalv/madrs-sjalvskattning/

Varför är du emot medicin? Kan vara bra i vissa fall och hjälpa många (Tyvärr har de ännu inte hittat nåt som hjälper på mig, men…)

Terapi har jag tyvärr själv bara dåliga erfarenheter av, med en människa som inte verkar lyssna alls och t.ex. när jag berättar att jag har stora problem med att vara social, då säger hon bara hurtigt att "Det kan man ju träna på!" Tror att det kan funka om man träffar rätt person.

Vill själv just nu oxå bara försvinna. Tycker att jag har provat allt. En massa mediciner, olika samtalskontakter, Anafranildropp samt ECT behandling.

Men jag hoppas attt det ska bli bättre för dig. Du är ju så pass ung.

Jag mådde ungefär som du när jag var i din ålder. Var sen över 40 innan jag  fick min AS diagnos. Då lättade mycket. Kan du inte försöka bli utredd? Om du nu har AS så kan du ju få en massa hjälp och stöd.

Lycka till!

Jäkla skit,skrev ett långt inlägg och när jag tryckte på skicka försvan det? och nu pga en händelse orkar jag inte skriva om allt igen.

skit skit skit

Nu klarar jag inte av mer.
Pappa fick reda på skulden och det var droppen.. jag vill inte att dom ska vara tvungna att LÖSA MINA PROBLEM hela tiden, det är min skuld och jag VET att han är sjukt besviken nu.. även om han låtsades vara *glad* och skulle hjälpa ås länge, det spelar ingen roll, jag har ställt det till som vanligt, inte bara med det utan allt annat. Det finns ingen ursäkt även om jag skulle ha AS.

Jag ljög så in i helsike.. face to face.. om och om… och nu fick han reda på det.

Jag passar inte in här i den här världen i det här samhället. Nej jag gör inte det. Jag har alltid varit en värdelös parasit

Lär inte skriva så mycket mer. Tårarna droppar ner på tagentbordet, , jag ser inte vad jag skriver, det är suddigt. Allt är suddigt. När tar mardrömmen slut?

Jävla skit, vad mycket jag känner igen i det som skrivs i den här tråden!

Chippers! Hur går det för dig med allt?!?!?!

Att ljuga är ett (tyvärr) väldigt vanligt sätt för att försöka undvika obehagliga situationer. Det är inget konstigt (men ganska kontraproduktivt eftersom lögnen blir en skämsfaktor, en börda som är mkt värre än det man försökte undvika från början..). Jag har varit en riktig jävla idiot många gånger och inte fattat att det hjälpter mkt mer om jag vågar vara ärlig. Jag började lära mig detta när jag var 25. Den kurator jag då gick till gratulerade mig (på ett sjysst sätt) och hävdade bestämt att många var minst dubbelt så gamla som mig innan dom ens började självrannsaka sig själva för saker som dom tvivlade över. Min slutsats av detta: När man än kommer på att man gör något tokigt är en bra tidpunkt! Då har man möjlighet att bryta sina dåliga vanor och göra något mer konstruktivt i framtiden! =)

Och en till sak jag tycker verkar positivt (förutom att du visar att du har möjlighet till konstruktiv självinsikt) är att du beskriver att du kan 'fastna i' positiva, energigivande aktiviteter som gör att du 'glömmer bort din egen verklighet'. Det låter ju klockrent!
Jag känner igen mig även i detta och kan lova dig att om du ägnar dig åt de saker som gör att du kan komma ur dina negativa 'bubblor' (eller vad man nu ska kalla det överdrivet självkritiska tillstånd där vi så lätt kan hamna..) så kommer du känna mindre stress för det övriga i tillvaron! Om du gör sånt du mår bra av (gärna i sällskap med andra / via internetforum där andra kan ta del av dina tankar och gärningar) så kommer det att ge en känsla av tillfredsställelse! Gärna att du hittar ett opretentiöst sammanhang att fungera i med dina speciella intressen, så att ingen negativ press och stress läggs på dig! Men att du i lugn och ro i din egen takt kan göra sånt du mår bra av!

Hoppas verkligen att du mår bättre nu än när du skrev senaste inlägget i denna tråd!

Många kramar
S

ps. PMa gärna om du vill prata om saker mer ostört..! Med mig eller nån annan du tycker låter vettig.. Var inte rädd att be om hjälp!

Själv finns jag i Västerås och har inte för mycket saker att göra om dagarna… Vars finns du nånstans Chippers?

Vars finns ni andra nånstans?

Jag skulle gärna träffa nån/några på fika nån dag (på nåt lugnt ställe/hemma hos någon) och dryfta olika saker mellan himmel och jord…..!

Många bra kommentarer och tips i den här tråden.

Du kan PM:a även mig, och jag lovar att jag inte kommer att skratta åt något. Det tror jag inte många andra skulle göra här heller. De flesta här har nog varit med om tillräckligt för att hålla sig för skratt.

#13 Det stämmer verkligen det du skriver om att ljuga :(

Visst är det bra att jag kan komma bort från min verklighet och vara tillfredställd.. men.. jag känner att det har gått lite för långt, klart bättre än att alltid må dåligt men eftersom att jag vet att jag kan få ångest och deppa ihop så flyr jag så ofta jag kan… ifrån min egen verklighet, och mig själv, vilket gör att jag ju inte gör något åt min situation heller.. även fast jag såklart vill ha en förändring. Men jag har fortfarande inte kommit någonstans, så det går väl inte speciellt bra :( Jag vet ju inte hur jag ska ta mig vidare härifrån…

Vad gör man när man inte vet vad man ska göra?

#14 #15 Tack snälla ni. Jag har lite svårt att ta konktat och kommunicera på ett bra sätt men jag ska absolut försöka.. skulle vara skönt att kunna prata med någon utomstående helt klart. :)

Förresten jag bor i stockholm.

#16 Jag bor också i Stockholm, om du behöver en närmare kontakt. Känn inget tvång. Bollen ligger hos dig, och det är du som ska bestämma. Börja med PM till mig och/eller andra här på forumet. Om du känner sedan att du kan lita på mig/oss, så kan man gå vidare.

Jag kan bara säga att jag känner igen mig i mycket av det du beskriver om dig själv, och jag tror att många (kanske de flesta) här på forumet har varit i jobbiga situationer som gör att vi känner igen oss. Det gör att vi kan ge ett stöd som många psykologer och andra inte kan, för de har inte varit i dessa situationer. De har LÄST om dem i en bok på sin höjd. De kommer aldrig att kunna ha samma förståelse.

#16 & #17

Word!