Hej MollBarn!

Jag har diagnosen Aspergers syndrom, och den är mycket entydig. Så jag vet rättså hyggligt vad just AS innebär. Sedan har jag intresserat mig en del för den så kallade borderline-problematiken, för den intresserar mig. Dock är jag bara en "glad amatör" på det området.

Utifrån det du skriver så kan man spontant instämma i en borderline-diagnos för dig. Allt, förutom paranoian, vilken jag vill se som en särskild "sjukdom", som i vissa trängda lägen kan drabba kanske de flesta, åtminstone dem, som ligger i riskzonen för schizofreni, till vilken förmodligen vi med AS hör.

Så kanske dina paranoida drag skall kopplas till aspergern då.

Och sedan så har jag uppfattat det också, liksom du, att Borderline i princip ska kunna botas, eftersom det klassas som en sjukdom, det vill säga något miljöpåverkat. Till skillnad från Asperger, som är en neurologisk särart, vilken man föds med.

En intressant sak i just ditt fall är, att du tycks fylld av självinsikt. Det lär vara ovanligt för borderlineare, men däremot regel för aspergare. Borderliners brukar visst bli väldigt upprörda över någons antydan om att de skulle vara "sjuka". (Men vem skulle inte det!?) Själv-analyserande däremot (ofta in absurdum) hör till asperger-genren.

Som den Szondian som jag är, vill jag definiera borderliner på ett något annorlunda sätt än den gängse psykiatrin brukar göra. Borderliners, menar jag, är de personer, som befinner sig i gränslandet mellan Sz3 och Sz4. Jag tänker mig, att vi aspergare generellt betraktat tillhör sektorn Sz3. Och många bipolära (mano-depressiva) befinner sig i sektor Sz4, fast nämnd åkomma stämplas som sjukdom den, liksom borderliner, även.

Intressant det där om att det kan botas då det är en sjukdom. Bipolär är också en sjukdom och den har man hela livet.

#2 Och därmed aktualiserar du frågan, om bipolär verkligen är en sjukdom. Jag skulle kunna tänka mig, att det i botten finns en neurologisk (medfödd) särart, vilken kanske i väldigt många fall blommar ut i bipolär sjukdom.

Den intressanta frågan är i så fall, hur det där eventuella underliggande skulle kunna karaktäriseras och diagnosticeras…?

#1 så det är fullt möjligt att ha båda två? vart ska jag söka hjälp om det här? är snart 19 och den enda psykologen på ungdomsmottagningen i kommunen är min kompis mamma…

#3 Hehe fattade inte ett jota av det du skrev.

#4 Jag har läst att det finns iaf.

#4 shit, vilken dryg situation att vara i, MollBarn!

Men, som Varulv påpekar: du verkar fylld av självinsikt och förmåga att reflektera! Det är ju sjysst!

Jag vet ingenting om dylik kombination av ev. diagnoser, kan bara konstatera (återigen) att Varulv argumenterar väl och formulerar sig på sånt sätt att det låter högst troligt att möjligheten finns.. =) 
Men jag tänkte just på det här hur du kan få hjälp.. Har du inte någon familjeläkare/vårdcentral du kan uppsöka och be att bli remitterad till aktuell instans? Normalt sett ska det finnas kurator / psykolog anknuten till vårdcentralerna som man kan få hjälp av..
Finns det i ditt landsting ett större sjukhus/ fristående instans med mottagning för öppen- /allmänpsykiatri som du kan boka tid hos?

Hoppas du hittar sätt att reda ut detta och få hjälp att må bättre!

#3: Det jag kan tycka är intressant med just bipolär sjukdom är att man ger litium, jag har inte helt förstått varför dock. Men jag antar att det är för att man bhar en brist av det, eller har för mycket av nåt annat men som kan balanseras upp med litium.

Men varför har man då brist, eller är i behov av det?

Miljö? Arv?

För mig känns det som att det är något man födse med, eller föds med något som gör att just bipoläriteten lättare bryter ut. Är ju inte som vanliga depressioner, som man visserligen kan födas med att lättare kunna få, men där är det mycket miljön och levbnadssättet som kan påverka. Men bipolär sjukdom är annorlunda.. Men varför då?

Borderline handlar väl ofta om just mijön, att man av olika orsaker missat en del av den emotionella utvecklingen. Men kanske arvet kan styra även där, men vid personlighetsstörningar så har miljön stor påverkan.

Så jag tror definitivt att AS'are kan ha Borderline, stött på en person som jag till 99% kunnat sätta just dom diagnoserna på. Ställer till med en hel del oreda, borderlinepersoner kan vara mindre lätt att leva med, och i samband med AS tror jag att det kan bli ännu knepigare. Komplicerat. Intressant. Spännande. Om man orkar..

Just paranoian har väl till stor del för en borderlineperson att göra med dålig självkänsla. Man tror att andra ljuger för att vara snälla, eftersom de egentligen inte tycker om en eller nåt sånt.

I övrigt känner jag igen mig i TS, har tidigare funderat på just Borderline, men har insett att jag inte har det. Har aldeles för stor självinsikt och förståelse för mig själv för att ha Borderline, jag vet att jag är tramsig som är rädd för att en viss person ska lämna mig, men jag är ändå rädd för det. Men i och med att jag vet att jag är tramsig och bara inbillar mig så kan jag lättare hantera det och ändra mina tankar.
En person med Borderline har nog inte lika lätt för det, kan jag tänka mig. Får jag känslan av. Tror.
Haft/(har?) problem med självskador, men inte på samma sätt och av samma orsaker som borderlinepersoner har, utan av andra anledningar. Och med självinsikt och rationellt tänkande, som jag även i efterhand anser är rationellt, inte handlande på känslor som borderlinpersoner gör.

Så jag tvekar, borderlinepersoner har nog ofta inte riktigt den där rationella självinsikten som TS verkar ha?

#4 Att det är fullt möjligt att ha båda två ser jag som lika självklart som att man kan vara blind och vara borderlineare på en och samma gång; vara döv och borderlineare; sitta i rullstol och samtidigt ha borderline; etc. etc.

Aspergers syndrom är inte någon sjukdom. Och aspergare är (förmodligen) till 99 % vanliga männniskor. Vanliga människor kan lida av borderliner-sjuka. Eftersom aspergare är vanliga människor (fastän särskilda i vissa avseenden), så kan även de "smittas" av Borderline. Inte nåt konstigt alls!

#5 Jo, jag menar bara det, att "mano-depressivitet" och "bipolär sjukdom" av hävd klassas som sjukdomar, men både du och jag verkar vara lite granna inne på att de kan ha en bakomliggande neurologisk särart (precis som Asperger, fastän då kanske i en annan sektor).

Medan vi aspergare befinner oss i "den utredande" sektorn, så kanske ni "kontaktsökande" befinner er inom "den goda" sektorn?

#8 Som vanligt ett oerhört kvalificerat inlägg från dig, Zaphix. Du skulle säkert (med lite "djävlar anamma") kunna bli en duktig och respekterad psykiatriker. Och låt nu inte dina paranoida drag misstolka det jag här skriver i all välmening! (Jag själv har paranoida drag, så jag känner de mekanismerna ganska bra - finner samtidigt ingenting märkvärdigt med dem alls; de kan mycket lätt förklaras helt och hållet på det rationella planet.)

Ja, det där med litium är intressant. Det faktum att man för relativt länge sen fann ett ganska effektivt "läkemedel" mot mano-depressivitet, förklarar kanske, att man också klassade syndromet som en sjukdom. Jag har några privata funderingar kring detdär. Mano-depressiva har eventuellt stundom stor salt-törst. Stor konsumtion av salt gör dem möjligen mer accentuerat maniska. Om man ersätter saltet med litium, stillar man saltbehovet, samtidigt som litiet dämpar mano-tendensen? Bara en spekulation.

Mano-depressivitet skulle mycket väl kunna emanera i en verklig (genetisk) brist, orsakad av det leverne, vi befinner oss i uti våra dagar. Den insedda omöjligheten av att, trots behovet, kunna åtgärda bristen, det ger då depressivitet. Stillandet - eller den givna förhoppningen om att brist-stillandet står i sikte - utlöser den maniska fasen (således ett slags eufori-tillstånd).

Men denna cykel, den mano-depressiva, är väl förmodligen en nedärvd konstitution, kroppslig. Men den påverkar givetvis till en del psyket. Men den påverkar inte alltid förnuftet (om dock ibland), tror jag. Av just den anledningen kanske man inte borde tillskriva mano-depressivitet sjukdomsdiagnos generellt, utan mera se den som en nedärvd särart - vilken kan, men inte alls nödvändigtvis, orsaka psykiska problem därmed närma den till ett sjukdomstillstånd.

Sist men inte minst, Zaphix - du är definitivt inte "tramsig" när du känner saknad efter en person som lämnar dig! Det är i hög grad en mänsklig egenskap. Vilken du bör vara rädd om - och vårda!

Vad är den goda sektorn då? Känns inte ett dugg gott med min sjukdom.