Hej Tasza!

Jag har Asperger och känner mig helt trygg i det. Jag förstår inte alltid andras känslor (men vem gör det…?). Mina ansiktsuttryck är näst intill obefintliga för det mesta - men ibland ler jag eller till och med skrattar spontant. Kan även se arg ut, eller ledsen. Men den där fin-mimiken, i samspelet med andra människor, den saknas ofta, eftersom jag har ett distanserat förhållningssätt till mina medmänniskor. Detta är dock inte något anlagt beteende, utan ett nedärvt. Vilket inte utesluter att jag känner empati som precis vilken vanlig människa som helst - bara det att mina ansiktsmuskler oftast inte visar det. Därför kan NT (de "neuro-typiska") tro, att jag saknar empati.

Mitt tänkande är definitivt inte som de flesta andras - och det är jag mycket glad för; det är en väsentlig del av min identitet. Men viktigt att ha i åtanke är det, att mitt tänkande oftast når fram till samma slutsatser som NT:s. Och tillochmed kan det vara så, att mitt tänkande kan nå längre än deras. På de områden där jag är suverän, är väl bäst att tillägga, ty på det sociala området slår jag mig oftast slätt. Där har NT det definitiva övertaget. Och där har vi kärnan i aspergern.

Sörj nu inte över din diagnos, Tasza, utan gläds istället. Se diagnosen som identitetsstärkande! Du är ju du, vilken diagnos man än skriver dig på näsan. Och med din diagnos, så får du ju ett kvitto på att du inte är "knäpp", utan att det finns miljontals sådana, som du har stora likheter med, uti världen.

Ditt nya positiva liv, det börjar nu!

#1 hej Varulv, och tack för ditt svar, men jag kan inte förmå mig att glädjas över detta. Jag är så rädd för att jag inte förstår nåt eller missuppfattar nåt. vet inte hur jag ska förklara riktigt… men det känns som att jag har missat hela mitt liv. Om det nu är som de säger så har jag ju inte förstått nånting, jag har varit helt känslokall. Och det värsta är att jag inte har vetat om det själv.

Fram till nu har du ansett dig vara som andra eller hur? eller åtminstone försökt vara som andra.

När du försökt vara som andra så har du lärt dig ansiktsutryck, vad dom betyder, du har inte varit iskall och visst har du säkert brytt dig om någon?

Se, bara för att det står som ett kriterie betyder inte att det är verkligt på dig, just nu.

#3 jag tycker att jag har varit som alla andra, men andra har alltid sagt till mig att jag inte är det, jag har inte lyssnat på dem, men det var dem som har haft rätt hela tiden. Jag har varit så..omedveten. Min psykolog har visat mig bilder på folk som gör olika ansiktsutryck och jag skulle säga vilket humör de va på. Jag var helt säker på att det jag sa var rätt, men det va det inte.

Hej Tasza! Usch, vad svårt för dig att känna dessa känslor av misstro gentemot dig själv! Jag har ofta känt så själv, men faktiskt så har det för min del blivit precis tvärtom; att jag har känt mig lättad och stärkt av att veta att mina svårigheter kan bero på att jag har Aspergers.

Jag tycker att Varulv och Allamej är inne på väldigt bra grejer här, och jag hoppas verkligen att du inte alltid ska känna denna frustration och misstro. Aspergers är en väldigt "flummig" diagnos egentligen. Mest för att den är så vag och svår att ställa.

Personligen så tycker jag inte att nån av diagnoskriterierna stämmer in på mig om man bara läser dom ordagrant. Säkert är det likadant med dig. Men jag tror att diagnoskriterierna är skrivna av s.k. "normala" människor, dvs. neurotypiska personer som av nån anledning upplever AS-människor som "annorlunda". I försöket att beskriva vad som är annorlunda gentemot de allra flesta i samhället kommer då formuleringar som "känslokall", "osocial", "bristande gestik", etc.

Det är naturligtvis inte så det är!

Gällande den intellektuella processen, som Varulv är inne på, så är min erfarenhet att vi AS-are ofta har en starkare drift att tänka konkret och reflektera utifrån rationella ståndpunkter för att göra världen förståelig. Ofta på ett sätt som kanske skiljer sig från hur "den stora massan" fungerar.

Det är klart att det inte är något fel på  vårt sätt att fungera. Det är bara inte som alla andra.

Sen tror jag inte heller att det finns två stycken aspergare som är exakt lika heller. Kanske därför har diagnoskriterierna blivit så flummiga och på så sätt görs att vi är många som inte känner igen oss i den ordagranna beskrivningen av hur vi funkar.

Jag för min del kan tänka att jag förstår om en NT tänker att jag "har ett konstlat kroppsspråk", "saknar levande, naturliga ansiktsuttryck", "saknar empati", etc.
Jag förstår det verkligen! Mest för att jag själv upplever att jag funkar lite annorlunda än de flesta på dessa (och andra) områden.

Det jag tar med mig från min vetskap om att jag har AS är att det finns en förklaring till varför jag har det svårt, och blir orolig i många sociala situationer. Det är liksom inte att jag är dum i huvet och inte har en chans att klara mig. Men min hjärna är inte som alla andras och jag behöver lite annorlunda tänk och andra strategier för att klara mig bra. Och jag klarar mig verkligen bra!

Och jag kan oerhört mycket. Mycket tack vare att jag inte är som alla andra!

Mina bästa hälsningar och många lyckönskningar!

Stormar

hej stormar :) jag vet att det egentligen inte är nåt fel på vårt sätt att fungera.. men jag kan bara inte acceptera det. Jag VILL va som "alla andra". Jag vill inte gå runt och va rädd för att missuppfatta folk hela tiden. Innan jag fick min diagnos så visste jag inte ens att jag gjorde det. Nu vågar jag knappt gå till skolan eller nån annanstans där det finns massa folk. Jag skäms för hur jag är.

Du är ju du. Du är precis som du alltid varit. Du har absolut inte förändrats på grund utav att du fått en diagnos på ett papper. Om du själv ansåg att du förstod andra bra förut, och att andra förstod dig, så är det precis så nu. :) 

Ingenting har egentligen förändrats, förutom att du har rätt till hjälp om du behöver.

Jag fick själv min diagnos (Asperger) för några dagar sedan. Det sägs överallt att människor med AS inte förstår sarkasm. Jag tror att jag förstår det bättre än mina vänner ibland. Du vet ju bäst själv om du förstår andra eller inte. Låt ingen intala dig något som du själv inte håller med!

#7 Jag försöker tänka att jag är som förut, men det känns inte så. Nu vet jag ju att jag inte har förstått vad andra människor känner. Jag känner mig så förvirrad, allt jag har trott mig veta är väl inte sant… Sarkasm förstår jag tydligen inte heller. Jag vet inte vem jag är längre, jag fattar ingeting.

anledningen till att jag tror på vad de säger om mig är att jag har gjort en massa tester, och då borde det ju vara sant.

I ett visst ögonblick upplever jag, att livet var värt att leva bara för den gemenskap jag i detta nu upplever med Allamej, stormar och LinaIsabell!

Sedan vill jag undra, hur gammal du är, Tasza? I en viss ålder är det ju så oerhört viktigt att få bekräftelse på, att man är precis så, som alla andra. Minsta avvikelse kan få en att rasa fullständigt samman…! Men sedan, bara en kort tid därefter, så vill man tvärt emot förut särskilja sig ifrån mängden; man vill skapa sig sin egen identitet. I de lägre tonåren kan förmodligen en aspergerdiagnos framstå som rena katastrofen; i de högre tonåren, däremot, så kan en aspergerdiagnos komma som en skänk ifrån ovan…

Mitt råd till dig, Tasza, är, att hålla ut! Tids nog kommer du att vilja bejaka din särart; se den som något väldigt positivt, det är min sanna övertygelse.

#9 Jag är 17 år. Jag hoppas att det blir som du säger.. vet inte hur länge jag kan vänta, det känns som att det tid för att avsluta allt nu. Jag vill inte ha det här livet, inte bara på grund av aspergern.

#10 Nejdå, Tasza! Livet är fullt av svårigheter… Livet är fullt av överraskningar! - Vad väntar runt hörnet…!? Den som lever får se!

Jag tror det är normalt och sunt att känna och tänka så som du gör nu i din ålder, Tasza. Så gjorde jag; och så gör nog de allra flesta.

Vänta, ska du se… Snart nog, så kommer du att börja upptäcka dig själv, börja se dina egna unika kvaliteter. Och då kommer du att vilja vara rädd om det där unika som är du!

Liksom så många andra redan har gjort, så kommer även du med tiden att upptäcka vilken fantastisk människa du är! - För det är du ju faktiskt! Eller hur!?!

#11 så fantastisk vet jag inte om jag är… men tack snälla Varulv för dina råd :)

#9 Tack Varulv! Du är så fin!

#8 Låt ingen annan tala om för dig vem du är och hur du fungerar! Dom har fel! Det är bara du som kan veta det, och om nån påstår nånting annat så ljuger dom eller är dumma i huvet!

Grejen är också, tror jag, att ingen är "som alla andra". Dom flesta kanske brottas med andra sorts problem än oss. Men dom har också problem och svårigheter att möta. Så vi är lika mycket som alla andra som alla andra.

Varulv och jag och några andra har skrivit i andra trådar om hur tungt eller befriande det ibland kan kännas att "spela känslor". Dvs. att genom att intellektuellt styra våra ord och gester välja att framstå på ett särskilt sätt i en särskild situation; Antingen om man begränsar sig själv för att man inte vill sticka ut, utan vill vara en i gänget en i mängden; Eller för att man andra gånger fläskar på och verkligen vill sticka ut, kanske imponera, verka kompetent eller vad det kan vara..

Jag är övertygad om att alla människor vid fler eller färre tillfällen i större eller mindre utsträckning "spelar" känslor och situationer på liknande sätt.

För min egen del så tror jag att AS-delen, med oro och misstro gentemot mig själv och andra och hur jag uppfattar situationer gör att jag (framförallt i tonåren och till för ett par år sen) spelar väldigt mycket, kanske mer än andra. I mitt fall tror jag det är just detta som NT beskriver i diagnoskriterierna som "Sociala svårigheter, problem att förstå undertexter, har icke intuitivt, avslappnat kroppspråk", etc. Men det är inget som andra kunnat se. Det är bara jag själv som vetat om hur jag spelat.
Men nu har jag alltså börjat få indikationer på att det inte är mitt fel att jag ofta känner mig så obekväm i olika sammanhang så jag ibland fortfarande tar till dessa "knep" för att inte känna mig helt vilsen och utsatt. Det är fruktansvärt skönt! Det jag tänker då, det är "Bra. Nu kan jag få hjälp att lära mig hantera detta så jag inte stressar upp mig, utan kan ha is i magen. Då kommer jag i mindre utsträckning komma i lägen där jag känner mig som ett ufo. Jag kommer inte känna att jag sticker ut ur mängden på ett obehagligt/negativt sätt. Jag kommer kunna bygga på min självkänsla och bekräfta mig själv genom det jag gör och det bemötande jag får av andra."

Så oavsett vad diagnoskriterierna säger så vet ju jag själv hur jag fungerar. (Dvs. jag har börjat lära mig att tolka det på mindre självdestruktiva sätt, och börjat förstå hur jag kan utnyttja mina egenheter på positiva sätt.)

En bra grej som psykologen sa till mig i höstas, som han underströk tydligt var att "Aspergers är ju inget man är. Det är ju en beskrivning på sånt man kan ha svårt med."
Och jag vill åter trycka på att det är upp till dig själv att komma underfund med vem du är. Till viss del kan man ju få hjälp av vänner och proffs. Och då kan det vara bra att ha en diagnos att utgå ifrån.
Så vore det kanske skönt ibland om nån annan kunde förklara exakt hur man själv fungerar och hur man ska vara i olika situationer, hur man ska tänka, varför man reagerar som man gör, vad det är man själv känner, etc. Men oavsett hur uträknad personen som ger råd än är så går det inte att göra så. Det är upp till var och en. Och en utomstående person (vem som helst som inte är du) kan aldrig veta exakt vad som rör sig i ditt huvud och vad som är sant och rätt för dig.

Jag blir helt upprörd och får ett styng av sorg i mig när jag läser här ovan att du skäms för den du är! (Och jag har AS och jag känner full sympati med dig! Och jag känner känslor och jag uttrycker dom här!) Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart ska känna annurlunda gentemot dig själv, komma ur detta negativa omdöme! Jag hoppas du kan se dom saker du är bra på! Att du kan bli styrkt av alla gånger du trots alla svårigheter gjort bra ifrån dig, varit en god medmänniska, känt gemenskap med andra, etc.

När jag gick i högstadiet kom jag på en grej som jag först tyckte gjorde livet enklare. Det är ingen som ärligt kan säga att dom vet vad jag tänker eller tycker bara genom att dom ser på mig. Dom kanske kan ana eller gissa. Men dom kan aldrig veta. Det var då jag väldigt medvetet började spela. Som ett skydd.
Senare upplevde jag att detta gick överstyr, att jag inte kunde välja när jag skulle spela och när jag skulle slappna av och ta saker som de kom. Det blev en destruktiv extrem: Jag spelade i alla sammanhang och visste inte längre vem jag var, vad jag kände, vad jag tyckte och tänkte. Inte en skön känsla! Så sen ett par år tillbaka har jag strävat efter att åter lära mig att våga vara mig själv (och lära mig förstå vad det betyder). Ingen lätt process när man ska göra det själv! Men jag har haft tur och fått hjälp. Nu känner jag att jag är på rätt väg!

Det första jag vill säga med ovanstående stycken är detta; Jag hoppas du kan dra nytta av din diagnos, så du får bra hjälp att förstå dig på olika sammanhang och inte minst dig själv! Om du vågar gå in i detta arbete, som är något av det svåraste en människa kan göra (för det är så oerhört blottande, och den som går igenom en liknande process upplever oftast många smärtsamma stunder och insikter innan de positiva effekterna börjar visa sig, och man får något mer konstruktivt att bygga vidare på) så kommer du lära dig saker du kan känna dig oerhört trygg med; Saker du kan luta dig tillbaka mot och dra lärdom och nytta av hela livet!

Det andra jag vill säga med ovanstående är att det inte är fel att dölja sina känslor och att ibland "spela". I många skol- och arbetssituationer är det till exempel bra att kunna stå framför folk och prata fastän det kanske känns superläskigt. Och i sociala situationer så märker man ju oftast på vilket humör folk är på. Då kan man ju anpassa sig själv därefter (om man har energi till det) och spara dom där andra tankarna och känslorna och samtalsämnena till en annan gång. För det finns ju helt enkelt tillfällen då det passar att visa vissa känslor (och agera på dom) och det finns tillfällen då det inte mindre passande att visa dessa känslor (och agera på dom).
Om nån nu ännu säger att du tidigare missuppfattat känslor så säger jag att det har dom ingenting med att göra. Det vet du bäst själv och som sagt; Dom är dum i huvet om dom påstår sig veta bättre. Om du själv däremot känner dig osäker på vad som menas med det ena eller andra så tänker jag att "jo, så kan det nog vara." Men jag slår vad om att du åtminstone kommer fram till väldigt bra gissningar som inrymmer en stor del sanning.
Om du istället står i en situation och är helt blank, inte fattar ett dyft, men känner att det är viktigt att du vet hur det ligger till, så tror jag det bästa du kan göra är att fråga. Om det visar sig vara ett löjligt enkelt svar går det alltid att skratta åt sig själv och gå vidare. Om det däremot var ett svårt, djupt svar, som du aldrig kunnat räkna ut själv, så var kanske det bästa du kunde göra just att fråga! Andra gånger behöver man inte veta.

Det är en sån snårskog detta, och rymmer så stora, svåra ämnen och jag ska snart sluta..

Hoppas du får ut nånting tänkvärt, positivt av detta, och hoppas du vet att du är precis som alla andra, fast kanske att du brottas med andra problem än dom flesta. Det gör inte dig mindre värd. Det gör inte dig mer eller mindre speciell än andra. Det som gör skillnad är vad du väljer att göra med det. Du är värd att må bra och du är värd att få ut bra saker av det du går igenom. Det märker jag genom hur du skriver dina inlägg här ovan. Du har en eftertänksam, känslig sida. Du bryr dig om andra, och du bryr dig om dig själv och vem du är. Helt garanterat har du också många andra starka, sköna, fina kvalitéer som jag inte känner till. Och du är värd allt gott!

Styrka och gemenskap / Stormar

Oj. Det blev så långt och jag skrev så länge så ni hann ju skriva jättemycket bra emellan!

Men jag låter det ligga kvar för jag tyckte jag fick in några bra poänger ^^

Hehe. Kram och godnatt!

jättefint skrivet Stormar :) det känns lite bättre nu när jag har pratat med er här <3

#15 Åh vad härligt!  Allt gott åt dig!

Och bara som en avslutning: stormars engagerande tal visar ju med all önskvärd tydlighet, att en aspergare (stormar) minsann är en fullblods-människa! Kom inte och påstå något annat, ni NT!

Nej jag tror, att vi aspergare utsätts för den största smocka som går att utdela till en människa, när vi meddelas att vi "är" aspergare. Ty då golvas vi med påståendet, att vi egentligen inte tillhör mänskligheten.

Anledningen till att vi inte går fullständigt under med det katastrofala budskapet, tror jag kan tillskrivas vårt i regel oerhört starka (fastän känsliga) psyke.

Och genom de sätt, som stormar i sitt geniala inlägg skisserar, kan vi bli ännu mer fantastiskt starka. Faktiskt i det sociala sammanhanget! Trots att det låter som en paradox.

Och visst är det så, att NT spelar! Oftast som regel, skulle jag tro. Den insikten, att "jag spelar, och mår kanske inte alltid så bra av det" kan i bästa fall öppna upp för en djupare (och smärtsam! som stormar påpekar) självanalys. Har man väl gått igenom en sådan (självanalys), och kommit helskinnad ur den…, kan man därefter mera medvetet välja, när man vill spela och inte. Bara det gör en enormt mycket starkare.

Själv kom jag faktiskt på, så sent som härom dan, att jag sparar så oändligt mycket energi på att våga vara mig själv - hela tiden - i sociala sammanhang!

Varför finns ingen "gilla-knapp" på iFokus?!?!

#17: TACK!

och inte så tokigt formulerad du heller!

Väl sagt Varulv och Stormar.

Asperger är inget man drabbas av, det är något som särskiljer en från det gråa som dom som är NTV (normala tills vidare) lever med.

#19 :)