Grattis till ert förhållande, och hoppas att ni får många lyckliga dagar med varandra!

Även jag lever i ett förhållande, vilket har ganska många år på nacken vid det här laget. Min sambo är nt och jag är aspergare. Vi har haft våra prövningar men kärleken finns trots allt ograverad nånstans i djupet…

Kommer just från tv:n och en intervju med Inger Jalakas i Kunskapskanalen (efter npfejas rådiga tips om detta häromdan), apropå Ingers bok om just Asperger och förhållanden/sex. Hennes son har ju AS, och det är möjligt att hennes perspektiv är färgat av det. Hennes oro för sonens knapphändiga framgångar inom dejtingens konst kan ju vara befogade. Men rent generellt så tror jag inte att detdär behöver vara något större problem. Kärlek uppstår… och kan uppstå i de mest oväntade sammanhang. Och varje förhållande är unikt, med sina unika förutsättningar. Och så skall det vara uti livet.

Även jag lever i ett förhållande, vi är ihopgängade sen 1,5 år tillbaka. Även vi har våra prövningar, men kärleken brinner med aldrig falnande låga.

Jag har AS, förmodligen med drag av AD(H)D (väntar på kompletterande utredning), han har förmodligen ADHD med drag av AS.

Jag har Asperger och min sambo än sålänge NT. Dock är han på utredning för ADHD. Men även så, så kan det ibland vara tufft. Det är svårt för en ickeaspergare att förstå vad som rör sig i ens huvud, hur man fungerar. Speciellt när man själv knappt förstår.
Men efter diagnosen fungerar det bättre. Det blir lättare att acceptera på nåt sätt, när man vet varför.

Vi har bott ihop i 3 år ungefär.

Har en "normal" sambo och själv har jag AS (plus två andra diagnoser). Vi har hållit ihop i 6 år och varit förlovade i 5 år och bott ihop i snart 5 år. Fungerar utmärkt. Jag får vara jag och hålla på med det jag älskar mest (hästar) och han hänger glatt på också för att lära sig om mina intressen och ta del av det jag älskar.

Är gift och vi har varit tillsammans i 26 ½ år. Tiden går. Det har funkat mycket bra. Det var värst i början. Det var jobbigt för mig att ha en annan männsika inpå mig hela tiden, så det hände att jag låste ute honom… Fast än jag älskade honom så mycket. Men jag vande mig. Sen har han kompletterat mig så bra, för han är så bra på att prata med folk och vara social. Jag fick min diagnos i våras och då klarnade mycket. Även han fick många frågetecken uträtade, så diagnosen gjorde det ännu lättare. Har alltid trott att han varit "normal" men nu ska även han utredas. I första hand för ADHD men även AS… Jag har kommit på att bara för att man kan prata så kanske man inte kan kommunicera så bra. Han märker t.ex. aldrig när folk slutar lyssna, blir uttråkade osv. Och han kan fastna i oviktiga detaljer. Nåja, vi får se. Men långvariga förhållanden är definitivt möjliga, det gäller bara (som för "vanliga" människor oxå antar jag) att hitta rätt partner.

Jag har också en sambo som har AS. Vi har varit förlovade i 6 år snart. Vår styrka är nog att vi kan prata med varandra. Det är oehört viktigt annars blir det nog en massa missförstånd som kan leda till problem.

Japp,jag har också ett förhållande.

Vi är förlovade och han accepterar mig som jag är.

Han lärde känna mig med funktionshinder och vet inte hur jag fungerar utan.

Jag har ADHD och min make och jag har varit tillsammans i 23 år.

En fråga här, om en AS verkligen kommer in i ett partnerskap. Har dom inte då det lättare än dom med ADHD?

jag vet inte, men bara nyfiken. själv har jag som sagt ADHD och är gift med samme man sedan 23 år. ja vi gifte ju oss inte direkt.

Hmm… jag har "förhållande" med mina marsvin sedan ca 1,5 år tillbaka : )

Som sagt - varje förhållande är unikt. Det är tvåsamhet det handlar om, inte "ensamhet". Så något generellt är svårt att förutsäga. Men ett faktum är väl att ADHD:are är mer öppenhjärtiga av sig, och aspergare mer slutna, mer "svåra". Men ingen regel utan undantag, som sagt…!

Jag har själv ingen diagnos, men lever, sedan två år tillbaka, i ett särboförhållande med en kille med AS. Det har fungerat jättebra fram tills för ungefär ett halvår sedan…

Jag har startat en tråd inne på relationer.ifokus som heter "orkar inte!" om någon här skulle vilja läsa den och gärna komma med tips,tankar och råd till mig (tar mycket tacksamt emot tips, tankar, råd, idéer etc. från så väl "odiagnostiserade" som personer med AS)

Har ni några frågor eller funderingar angående tråden så PMa gärna så ska jag göra så gott jag kan för att försöka förtydliga mig på bästa sätt.

STORT tack på förhand!
MVH/Bunn

Jag har ADHD och är tillsammans med en "normal kille" . I mars har vi varit tillsammans i två år. Det går hur bra som helst. Även om han inte alla gånger förstår mig och vad som försigår i mitt huvud så finns han alltid där som stöd.

Igår så prata vi om nytt boende. Och eftersom jag har ADHD har jag lätt och låsa mig vid en ide eller tanke. Och kan bli riktigt ledsen när han inte förstår hur viktigt det är för mig. Då sa han är det din ADHD som pratar nu igen , det tyckte jag var lite kul :)

#12 Gillar det där han sa - "är det din ADHD som pratar nu igen" Han verkar vara en gullig pojk/kille/man : )

#13 Ja han är bäst. Har aldrig varit med någon som tar så väll hand om mig som han ;) Jag blir riktigt bortskämd !

Hej, allesammans. Jag är en aspis, som har levt i en del förhållanden. Men av dem, har jag bara vart mer än kär en ändaste gång.  Och det var första gången jag fattade vad kärlek är, så fort hon kom in i bilden. Jag kände en enorm samhörighet med henne. Vi hade enormt mycket telepati. Vi hade otroligt mycket gemensamt, bokstavligt talat. Det jag såg i henne, var som att se henne i min själ. Och vi hade samma livsstil, enormt  många likheter i våra personligheter. Hon hade när vi träffades ADHD, som nu, är värt att notera. Det året vi var tillsammans, glömmer jag speciellt aldrig ett tillfälle på en kväll. Vi var båda bitter-människor. Men tiden tickade och tickade iväg, plötsligt hände det mest otänkbara, detta hände innan vi blev tillsammans. Men inofficiellt var vi på sätt och vis tillsammans. Officiellt blir man inte förrän man får den besvarad. Hursom haver, så delade vi med oss fantasifulla bilder på kändisar ifrån våra hjärnor. Vi fick plötsligt skrattattack. Vi hallucinerade ej, utan bara fick spontana bilder som vi bara sådär tänkte på, och ämnet var kända svenska TV-personligheter, osv. Och våra skrattattacker varade rekordlänge, bokstavligt talat mellan 00:00, eller 00:30-tiden, framtill 10-tiden på morgonen. Alltså mellan 9½ och 10 timmar asgarvade vi i sträck.  Jag kan redan konstatera att hon och jag är ense om att vi aldrig har skrattat så länge förr som just då. Det var kärlek, det.

Den 24 oktober, -08 blev vi tillsammans. 22 december under samma år pausade vi i vårt förhållande. 2 dagar senare fyllde jag 25.

Jag började nojja mig, och blev mörkare och mörkare som person. Suicidala tankar, samt ältande med oro av visshet, spökade i min själ. Vi var två st. som mådde i typ samma länge. Vi var bägge missbrukare. Jag hade alkoholproblem, det tog jag inte in i mitt huve. Hon förmedlade till mig en massa gånger att man ej behöver dricka mycket för att vara full. Jag fick inte in den infon i mitt huvud, riktigt. Alls. Bara hennes mening där, men inte mer än så. Jag bestämde mig för att hålla mig vit i vår paus-förhållande, i tre veckors tid. Jag misslyckades, och fick ett återfall efter 2 veckor. Jag berättade det för henne. Hon tog det jättehårt. Jag mådde såklart enormt dåligt just då, då insåg jag faran så smått, gällande mitt alkoholmissbruk. Ent id senare bestämde jag mig för att hålla mig vit i… hm, 2 veckor, har jag för mig. Men fick återfall igen dagarna senare. Jag upptäckte en steg längre på allvaret, men inte fullt ut. Jag spontanträffade en nära vän till henne på en klubb. Hennes vän avslöjade för mig att min stora kärlek var enormt nogrann att ärlighet är ett krav. Oavsett vilket. Och flikade in också i förtroende till mig, som som var hemligstämplat, att min stora kärlek var jättekär i mig. Och hennes nära vän fick mig att inse att jag hade stora problem med alkoholen, det fick också min stora kärlek mig att inse. Men vi fördjupade i samtalsämnet, just gällande mina alkoholproblem. Dagarna senare träffades vi spontant på klubb igen. Och hon slaggade över hos mig, och fick mig att inse helheten. Jag tog mig i kragen att kuta iväg till Beroendecentrum. Där gick jag på Antabus-behandling. Det gjorde jag för min och mitt livs kärleks skull. Men jag fick några veckor senare reda på av mitt livs stora kärlek att det är över förevigt. Min slutpunkt i detta är att jag utöver missbruket, aldrig haft ett bättre förhållande. Det tog mig hårt att gå vidare. Jag blev tillsammans med sammanlagt tre st. tjejer efter mitt ex. Efter mitt senaste ex, då hon själv tog sig i kragen att göra slut med mig, fast vi båda var kära i varandra i april, förra året, då det visade sig att hon ej hade kommit över ett ex till henne, och jag ej hade kommit över mitt livs kärlek, bestämde jag mig för att bli ultrakräsen.

Finns i överlag bara en tjej jag vill ha i mitt liv. Det mest otänkbara, den 20 september, förra året. Vi träffades via en gemensam vän för allra första gången någonsin. En tjej jag vet om att jag har en stor chans på förr eller senare, fast hon är upptagen för tillfället. Men det är en annan historia.

#15 Du har varit med om en del…

Jag hoppas att du kommer få din flicka en dag! : )

Jag har gett upp försöken att hitta någon. Om det är mening så hittar jag honom någon gång men nu är jag sambo med Molly och Polly; mina två grisar (marsvin). Dom är mina barn : )

#15 Spontant vill jag säga att jag gillar ditt sätt att skriva, samt din ärlighet. Du skulle eventuellt kunna bli en riktigt bra författare, om du inte redan är det. Det du skriver engagerar.

Sedan beträffande kärlek så stärker det du skriver mina egna aningar om att den stora kärleken för mig består just i den där totala gemenskapen med en representant för det motsatta könet. Myten om utseendets betydelse avlivas därmed.

Men så är jag ju aspergare liksom du.

- Men ge inte upp! Det finns hur många som helst för dig - bara du vet vad du bör leta efter.

#16 Jo,det stämmer…

Tacktack, jag tror bestämt att jag kommer få henne. Slutet gott - allting gott. (:

Oh, blev föst lite orolig när du uttryckte första meningen, men sedan läste jag fortsättningen, osv. Då fattade jag att du ej gett upp kärleken. Man ska aldrig söka aktivt, det har jag lärt mig. Jag brukar förmedla till vänner, bekanta och andra att man aldrig ska söka sig aktivt efter kärlek. Den kommer spontant. Om man aktivt letar sig fram till kärleken och får den besvarad, brukar det i regel bli koskit till middag, p.g.a. framfusighet. Vilket är svårt att undvika. I ett sånt läge, såvida man ej dejtar varandra. Men om man söker efter någon på krog-livet, t.ex, så brukar det uppstå känslor, men jah, inte vilka känslor som helst - "fylle-känslor". Men om man känner detsamma i nyktert skick, medan medparten känner likadant, slutar det för det mesta med osäkra känslor. Men det finns undantag, då man dejtar istället pga ett krogbesök. Jag tror att det bästa i ett sånt ev. aktuellt läge, är att hålla distans ifrån varann öga mot öga några dar, etcetera, etcetera. Kärleken finns. Jag fann min första stora kärlek via en community-sajt. Vi började ej dejta varann förrän efter första gången vi träffades, eller nåt.

Du kommer finna kärleken. Spontan-kärlek är den som brukar vvara längst. Och du kommer hitta din kille förr eller senare. (:

#17 Tacktack. Jag skulle bara rätta ett stavfel, som jag speciellt blev uppmärksam i mitt förra (vilket därav blev mitt allra första) inlägg här på I Fokus. Det skulle stått "Ovisshet" - inte "Visshet, som jag skrev då, till skillnad mot nu.

Precis. Det som för dem flesta betecknas kärlek, är kollektiva kärleksrelationer väldigt fina. Men det är också en kompromiss-fråga, i den bemärkelsen att den man först börja inleda ett förhållande med, ska bli informerad om det. Om den personen tackar blankt nej till polyamori, då köper jag såklart det. Men nu i efterhand har jag alltmer och mer börjat tvivla på det för min del, eller ja, jag vet ej. Det får framtiden utvisa sig. Mono-förhållanden kan vara lika vackra också. Det är ju trots allt kärlek, bara det att det är monogami istället.

Du har faktiskt rätt i att utseendet ej spelar någon roll då kärleken kommer in i bilden. Klart, på nätet är det ju trots allt utseendet utifrån mitt perspektiv som spelar en viss roll, samt på krogen (men det det räknas för det mesta inte på just kärleksfronten, därmed brister det pga intimkontakt-letande), men det är väldigt få gånger det förekommer nå¨gonting seriöst på krogen. Då är en majoritet av oss väldigt fulla. Det finns undantag att det blir seriöst i en kärleksrelation. Men få, som sagt. Folk brukar säga att det finns en för alla - jag säger: "Det finns en eller många för en", osv.

Tacktack, men just nu säger mitt hjärta och min magkänsla att jag jättegärna väntar på mitt livs kärlek. Mitt hjärta brukar ha rätt - min magkänsla brukar ha rätt - den kombon också. Om jag blir tillsammans med någon annan, ska det enormt mycket till. Jag tänker ej göra samma tabbe som förr (…alltså inleda ett förhållande, medan jag är riktigt kär i någon annan…).

Men detsamma, förresten - om du redan ej hittat minst sagt kärleken? (:

Förövrigt vill jag tacka enormt mycket för era varma kommentarer till mig. Jag blev hysteriskt glad över er två`s feedbacks till mig. Bättre än en lotto-vinst! (:

#18 Åh, då!

#18 Av erfarenhet har jag nu fattat att jag ska satsa på spontan-kärlek som du kallar det : ) Alla utom ett av mina förhållanden har varit ett sådant och det var det som höll längst. Vi gick en utbildning tillsammans. Vi höll ihop i fem år.

Kärlek kan uppstå när man minst anar det. Och då är det bara så, helt enkelt. Visst, absolut.

Hej

Nu har jag ingen diagnos mer än jag hoppas på utredning för ADHD. Jag har varit ihop med min man sen 11år. 3barn. 2 hörselskadade och en av dom e oxå ADHD barn.Minsta e överaktiv. Fick 3 barn under 4års tid. Min man jobbar som resurspedagog till en ADHD kille och på bup och nu ska han börja jobba i ett mobilt team för hjälpa Bokstavsfolk i hemmen. Han har det runt sig dygnet runt men det går bra. Inte e alla dagar toppen men kärleken övervinner allt. Han står ut med mig och mina utbrott över skor o annat skit..

Hej!

Jag har Asperger och lever ihop med en normal sambo som inte vill ha/kan ha förståelse för mitt funktionshinder. Det fungerar inte så bra om inte jag anpassar mig till honom, vilket jag har mkt svårt för men kämpar med.

Han har två barn med en annan kvinna och det är det svåraste av allt, att få det att fungera. Mkt slit och många tårar och han hjälper inte till öht utan gillar inte jag läget så får det vara.

Om detta förhållandet tar slut ger jag upp kärleken, jag orkar inte mer.

Jag har problem med impulskontrollen, det får han vansinnig. För att jag har har haft ett shoppingmissbruk som jag kämpar med. Jag är långt mkt bättre idag men vägen har varit väldigt svår och får jag ett steg bakåt så skriker han åt mig att jag är dum i huvudet.

Ja, jag vet inte mer vad jag ska säga.

Sexlivet fungerar, men jag har svårt att förstå att sängen inte ska vara full i djur och sådana saker…

#23 Det låter inte som något bra förhållande. Du kan säkert hitta en trevligare man som tar hänsyn till dig. Inte kan enbart du anpassa dig. Vill han inte mötas på halva vägen verkar han inte särskilt intresserad. Jag hoppas du hittar en bättre karl!

Funkar kanoners för mig i alla fall har ju adhd/aspie

Min fru och jag har varit tillsammans i 8 år nu. Hon har inga diagnoser . Men jag har märkt att hon ofta får rätta sig efter mig och mina minst sagt konstiga planeringar och impulsiva inköp mm. Eller så e det jag som rättat mig efter henne.

Jag hoppas att det skall gå bra för dig med Indaa

Har bara varit tillsammans med en kille när jag var 6-7 år, det var väll inte osriöst, men inte seriöst heller. Bortsett från det har jag aldrig varit i ett förhållande.Ibland saknar man att ha någon att sakna och så, men sen när jag tänker efter hur mycket socialitet det krävs så blir jag helt överlycklig över att jag inte har någon.
Fattar helt enkelt inte hur man kan lita på någon så mycket och känna sig så trygg med en person, usch… hehe… ^^

Jag har världens bästa sambo och han råkar ha asberger. Han fick diagnosen för lite mer än ett år sedan och vi har varit tilsammans i 2.5 år. Jag har inga diagnoser eller så =)

Det funkar bra så länge vi kommunicerar ordentligt annars så har jag vissa svårigheter att förstå vad som rör sig i knoppen på honom och tvärt om. Sedan vi gick in i en relation tillsammans så har det blivit så pass mycket bättre för honom då han ständig "tvingas" ta tag i saker och prata ut om det.

Idag så jobbar jag aktivt för att hjälpa honom med hans relation till sin familj då det varit stora problem där i och med asbergern. Ingen har ritkigt fattat vad det handlat om och de har dragit sig undan honom för att inte "störa".

Men det gäller att prata med varandra och jobba utifrån det. Han har utvecklats ngt enormt och jag är så stolt över honom! Världens bästa :)

Jag har AS o "lite ADHD" , har levt med samma man i 17 år. Det har varit en bergodalbana, upp och ner hela tiden. De flesta skulle förmodligen ha gått skilda vägar för länge sen, men det funkar ju då inte riktigt för mig. Och han är ju kvar så han måste ju tycka om mig;)

Han är vad vi kan kalla "normal". Han är inte speciellt utåtriktad, han pratar sällan med folk (Men han kan) och har inget kompisumgänge. (Han har 1 kompis) Innan vi träffades hade han många vänner men dem lämnade han bakom sig. Har ofta undrat varför. Han verkar inte vilja /Kunna ta till sig att han har 2 personer i familjen som inte är som alla andra. Svårt att inta information utifrån.

Någon sa att varje förhållamde har sin tid, men jag envisas med att tro att allt ska ordna sig om man bara ger sig f-n på det. Och jag är envis bestämd och gillar inte alls om saker inte blir som jag har tänkt mig. Så jag kämpar på och hoppas att han ska vakna.

#28 Din glöd och ditt patos känns välgörande för mänskligheten, Inna74! …Men tänk, om han aldrig vaknar då…?

Jag har varit gift i 18 år . Funderade ibland över makens egenheter, så länge vi bara var två så fungerade det bra. Så fick vi tre barn, som så småningom alla fick utredas och fick diagnoser. Detta var stressigt, och maken orkade inte alltid med, vilket gick ut över mig/familjen. För fem år sedan fick han remiss , gjorde utredning som ledde fram till diagnos.

En kombination av medicinering och minskad arbetstid har hjälp mycket. Nu är också barnen större, så det är inte samam stress.

Vi har alltid känt att vi velat vara tillsammans. Men ska jag vara ärlig, så hade det inte gått om inte han sökt och fått hjälp.

#29# Om han inte vaknar så är det ju ett problem;) Och det vet jag inte hur man löser enkelt.

#31 Men han vill säkert vara dig trogen, tror jag.

- Fin avatar-bild du har, förresten!

#32# ja han är defenitivt av typen Trogen:) Han kommer från en familj där man inte skiljer sig;)(Bilden är jättefin-känns harmonisk! Finns i exempelbilderna i datorn)

#33 Att bilden finns i exempelbilderna förringar ej ditt val!

Apropå ditt partnerskap, så får jag de vibbarna, att du har börjat tänka i termer av att gå vidare. Men jag kan samtidigt förstå din tveksamhet - du är ju funktionshindrad, och "vem vill ha en aspergare!?"

Nu kanske jag var lite väl frank, men kan jag hjälpa dig en smula på traven, så kanske ändamålet helgar medlen…?