Och får man dricka alkohol med denna medicin, Lamictal?

Taz aa det funkar bra men ingte att rekommendera att dricka alkohol på > lamictal.. det är en medicin som jag fick trappa upp. Men jag kännre med TS tungt.. kämpa tjejejn!!

Hej Taz-Mania!

Bara en undran: Vill du ha barn eller inte? Är inte svaret på den frågan rätt viktigt i sammanhanget? Din sambo framstår som rättså självisk i den frågan, är min spontana reaktion. Och vill han inte ha barn - varför då ha samliv…!? Han slaknar i kondom, säger du. Ja men vad fan - vill han inte ha barn, så får han väl ta på sig kondom då, utifall han behöver "kvinnlig massage" för sin egen-tillfredsställelse - eller…!?

Vad ska din sambo egentligen ha dig till, blir min fråga…

ursäkt a men vad e "slakna i kondom" ?

#3 Ja, jag vill ha barn.

Tjatat i ett års tid, men han har två döttrar sen innan och vill inte ha barn med mig. Jag lider svårt av hans döttrar då det är mkt svåra känslor givetvis i att han har barn med en annan men inte vill ha barn med mig. Men det är inget jag visar hans döttrar, givetvis! Och jag har heller inget stöd från honom i alla svåra känslor kring att han har barn sen innan. Det får jag hantera själv men det kanske är normalt bara att inte den som har barn sen innan finns där och stöttar utan man bör väl klara det på egen hand dem känslorna om man nu ens får ha några?

Han bara kan inte ha kondom, han förlorar ståndet (svar för #4) direkt och känner ingenting.

Svår situation :(

Han säger barn om 4-5 år kanske. Men han är 38 själv iår och jag 30 och jag känner att om 4-5 år är det kanske försent.

Hans döttrar är 15 och 10 och han önskade båda och ville det med den förre. Det är svårt….

I någon mån har min situation varit liknande som din - min sambo har barn sedan tidigare och jag har inga. Men i vårt fall har det varit så att min sambo inte kan få fler barn, och själv har jag aldrig varit särskilt intresserad av att sätta barn till världen. Så för oss har funnits en "balans". men visst, nog har det känts lite ojämlikt ibland, ur ett familjeperspektiv…

#7 Ja det är svårt att föreställa sig ålderdomen med barnbarn för honom men inga för mig, tex.

Det är kämpigt.

Och att han har familj på annat håll känns knepigt för att det ger känslan av att jag "lånar honom" av en annan familj. Att han inte är "min", äsch tror inte det går att förstå mig

Okej Taz-mania tack för svaret *5.. usch verkar vara lite tungt där hos dig.. hoppas och håller tummarna för att det skal bli bättre för dig/er.

#8 Jo, jag förstår dig fullständigt. Har försökt bygga en familj, men hennes "gamla" finns där ständigt som ett hotande spöke…

#10

Gud vad skönt att du skriver "hennes gamla finnd där ständigt som ett hotande spöke". Precis så känner jag med min sambo med.

Jag kan aldrig slappna av, varje gång det ringer tror jag det gäller hans ex eller hans barn och man känner sig "lägst i rang" eller hur fan man ska få detta att låta som att ma inte är helt galen…minst värd och framförallt som att man inte hör hemma någonstans.

Okej han är med mig. Men han kommer alltid också vara med dem och där hör inte jag hemma alls. Sen att hans ex avskyr mig och hans barn inte släpper in mig det gör det inte lättare. Försökt med allt men jag är inte särskilt önskad mer än när den äldsta styvdottern behöver hjälp med nåt. Du går jag bra. Men varje gång hoppas man att det ska förändras nu att de fryser ut mig, men det gör det inte.

Jag tar på mig skulden för allt jag känner. Det är tabukänslor och jag förnekar dem intensivt och mår nog ganska så dåligt om man började skrapa i dem, men det är jag livrädd för. För jag skäms.

#11 Det här skulle vi kunna prata mer om, du och jag, det är jag övertygad om. Kan den här obalansen bero på att  vi - du och jag - är en ojämlik part för att vi inte har särkullbarn vi med? Det gör det ju så lätt för den andra parten - de blir helt enkelt bortskämda; behöver inte ta hänsyn; har inga jobbiga "bonussyskon" att behöva anpassa sig till etc.

De kan hålla en avståndstagande attityd, för det blir inget negativt utav det. Och precis som du säger - när det passar sig, så kan de komma och begära hjälp. Och då vet de, att vi alltid ställer upp…

#12 Känner igen varenda ord du skriver.

Lever i exakt samma situation och partnern, pappan i mitt fall, säger aldrig ifrån emot sina barns beteende emot mig. Han säger åt mig att inte bry mig om hur de behandlar mig. Hur f*n ska man INTE kunna bry sig??? Och när jag försöker förklara för honom hur jag känner det kring att han har barn sen innan så fattar han ingenting. Han kan inte förstå mig. Och jag har så många ggr intensivt önskat att jag också hade barn med mig från innan, så att han stod i samma situation. För det är fruktansvärt ojämnlikt. Och det är hela tiden jag som kommer i kläm  Jag som försöker och vill bli omtyckt och inte hör dit, inte hör till familjen. Hans mor ser mig som nåt tillfälligt och behandlar mig som luft. Jag är inte mor till hans barn! Och följer man med på julbord på hans företag frågas det främst efter hans barn, hur det går med dem osv. Det är så otroligt kämpigt. Och hans ena dotter ha satt i nåt slags system att gå emellan oss för att vinna maximalt på det. Frågar jag ojm hon vill komma så säger hon nej och sen går hon till honom.

Och hans ex avskyr mig. Underbar situation. Jag känner mig som skuggad av spöken. Och spökena är en familj han har med en annan kvinna. Två barn och 15 år med henne emot våra fjuttiga två tillsammans och med mig vill han inte ha barn. Och han är övertygad om att allt går över bara han ignorerar mig och mina känslor. Och jag trycker ner mina känslor för jag skäms och mår skit och känner mig som en värdelös, sjukligt svartsjuk människa. Jag kämpar jätte hårt. Ibland vill jag bara lämna honom, men man är fan inte normal om man lämnar någon pga att den har barn!!!! Men lidandet tar aldrig slut. Sen när han får barnbarn börjar allt om. Jag hör inte dit och han har fått ännu "fler barn"

Men detta hörde ju inte till tråden.
Men verkligen nåt som är fruktansvärt kämpigt.

Har själv lämnat partners av betydligt mindre anldningar än barn, men också lämnat för att jag har barn själv?!

#14 Det förvånar mig inte för han lämnade mig en rad ggr på raken de första månaderna för att han hade barn. Innan jag lärde mig att inte bryta ihop osv. Det var dock länge sen sist nu, jag skärpte mig och gjorde rejäla förändringar i mitt eget beteende. Och tog kontakt med äldsta dottern och försökte skapa en relation med henne. Dock är inte hon intresserad av det. Men iaf, jag har blivit lämnad av honom pga att han har barn flera ggr i starten för att jag mådde väldigt dåligt av det och det gjorde honom upprörd. Han har svårt att förstå mina känslor och jag känner mkt skuld. Jag tror det bästa är att acceptera och hålla känslorna borta från ytan som jag gjort det senaste året.

Tack för svar.

Det är svårt det där med känslor, kan bara se till mig själv som blev arg och riktigt arg…
Eftersom jag inte vetat hur man ska uppföra sig med att vara ledsen? det är något som kommit nu på sista tiden och troligen tackvare att jag haft en bipolär störning som jag inte förstått utan alla min känsloutbrott har resulterat i ilska.

Det har gjort att alla varit mer eller mindra rädda för mig eftersom jag inte kunnat uttrycka mig på annat sett..

Fick en fråga av min psykolog om när jag var liten, hur min uppväxt var, om hur mina föräldrar gjorde när jag var ledsen?

Så jag sa som det var.. Jag har aldrig varit ledsen, vilket jag inte varit..
Då frågade hon när jag sist fick en kram av mina föräldrar? samma sak där, jag har aldrig suttit i famnen och aldrig fått en kram av mina föräldrar.
Vilket kan förklara varför jag inte är empatisk som vanliga männsikor, men jag börjar lära mig att man kan visa känslor utan att visa svaghet då det egentligen är att våga visa styrka genom att vara svag..
Men det har tagit mig 45år att förstå det? puckat eller hur?
Men jag lovar att jag varit den starkaste att luta sig emot när det skiter sig på riktigt, och jag har alltid kunna hjälpa andra men glömt bort mig själv? vilket gjort mig till en person som folk varit rädd för..

Ja, det är svårt med känslor.

För min del har det aldrig varit svårt att visa att jag är ledsen. Dock har jag aldrig känt nån speciell tröst av någon. Växte upp i en dysfuktionell familj, äldst av 10 syskon och med ett hejdundrande ansvar och ingen som såg mig eller fanns där för mig. Vilket inpräntat i mig att jag är storasyster åt hela världen. Jag finns där för alla, utom för mig själv. Mina egna känslor tryckte jag ner i två olika sorters missbruk under en rad år och gick i bott.

Detta var innan jag träffade nuvarande. Nuvarande är ingen person som står i kontakt med sina egna känslor, han ignorerar mina tårar och slutar jag inte gråta så är en annan taktik att dumpa. Vilket han alltså gjort en rad ggr för att jag gråter förtvivlat över att han har barn. Han kan inte trösta. Han tycker romantik osv är nonsens och han säger att han skulle aldrig vilja tappa masken och gråta. Och han har ingen aning om hur man tröstar, så istället dumpar han. Jag har lärt mig att inte gråta inför honom och jag har spöat mina känslor för hans barn till botten av mitt innersta. Där ligger de nu och skaver och jag gråter mig till sömns när han har somnat och är övertygad om att jag är den enda människan i världen som är så vidrig att jag är svartsjuk på barn.

Det ekar i huvudet allt han och hans ex gjort under sina 15 år tillsammans, två barn som växt upp, två graviditeter, två förlossningar och båda döttrar. Jag önskar mig mer än allt annat i hela världen en dotter. Men jag vet man får inte välja kön! Han säger om 4-5 år kanske. Jag är 30 nu och han 38.

Detta hörde inte varken hit eller till tråden. Jag mår bara så dåligt och jag önskar jag slapp höra än en gång att det är fel på mig som mår såhär. Att nåt i mig kunde vara normalt. Bara en enda gång. Att nån kunde förstå och gå igenom samma sak

Det är väl inte fel på dig? Det är väl snarare fel på honom som inte inser vad han har?

Och vad han och hans ex har och har gjort är inte intressant egentligen för eran framtid. Det är nog mer han som behöver hjälp än du?

Du verkar vara fullt insiktsfull och han är mest avstängd.
Han verkar ha lite av samma emotionella störnings om jag har/hade, där man stänger av istället för att känna sorg och istället för att våga låta sig såras?

Åh jag har gjort så många dumheter och fel men sent ska dåren vakna.. det finns hopp för honom, han är trots allt bara 38, jag har nästan 10+ och har nu tagit mig mod till att få mig att fungera, så vad och varför skulle inte han kunna göra det.
Men det finns ju tuffa metoder att fixa så att han får en tanke ställare, inte att rekomendera men dom finns.. skickar dig ett pm istället..