Halloj!

Jag måste verkligen skriva av mig, jag vet inte annars var jag ska ta vägen… Texten kommer troligen bli klöddigt, men det får bli som det blir.

När jag började 7:an var jag verkigen en tönt, jag kunde ingeting om dem sociala reglerna och normerna. Jag kunde inte ens fatta ett icke rumsrent skämt. Jag var snäll mot alla inte ens rentsamt taskig. Och mycket mer, jag var i prnicip helt hjärndöd när de gäller dem sociala reglerna och normena. Och min klädstil var ingen speciell, jag tog på mig det som min mor gav mig, så länge jag inte såg allt för tjejig ut.
Enlig mig var jag en tönt.
MEN jag älskade i alla fall mina djur, dem var mitt allt och jag la ner iprnicip all tid på dem. Det fanns inget som var viktigare än dem, inget i hela världen. Då visste jag inte heller vem jag var, men det spelade ingen roll, för djuren var mitt allt.

När jag började i 7:an fick jag allt mer lära mig hur det var man skulle bete sig bland andra människor. Jag fick lära mig det på det hårda sättet då alla killarna mobbade mig och jag hade ingen att vara med. Jag var liksom tvungen att lära mig det sociala så jag kunde hitta några att umgås med så jag kunde gömma mig hos dem, om man säger så. Jag tänkte inte på att det skulle vara kul att lära käna nya människor eller att jag kanske fick nya vänner.

Idag så går jag i 8:an och jag har allt eftersom börjat bli jag om man säger så. Jag har börjat likna en kille mer och mer och i förgår snaggade jag till och med mig. Jag är absolut inte onöjd med det. För det är så här jag vill se ut. Jag trivs liksom i mig själv. Men nu har jag börjat bli så smått själv upptagen, det vill jag verkligen INTE utveckla. Och mina djur börja betyda allt mindre för mig. Och om jag kommer till det stadiet där mina djur betyder noll för mig, då vet jag inte vad jag kommer göra. Jag kommer bli helt tom, inget kommer vara viktigt. Ungefär hela dagen har jag bara gått rundor i huset för att jag inte har vetat vad jag skulle göra. Mina tankar har varit ganska tomma och jag har bara funits…

Sedan kom jag på att det skulle kanske vara kul att kolla i en gammal kompis bok. Jag minns när jag var liten så höll vi på ganska mycket med sånt. Men det var inte så kul att läsa. Men sen hittade jag massor av gamla brev från när jag gick på låg- & mellanstadiet. Breven var från bästisar som jag hade haft under den tiden. Den kärleken dem hade haft till mig. Jag har haft kompisar som verkligen har tyckt om mig för den jag var, den som inte kunde något om det sociala reglerna & normerna, den personen som verkligen älskade sina djur över allt annat. När vi började bli äldre, jag tror i slutet av 5:an eller i början av 6:an, började jag komma efter rejält, mina klasskamreter kunde massor med sociala saker som inte jag ens fattade. Och de började allt eftersom inse det och jag blev mer och mer utstött. Jag var aldrig mobbad men jag var utstött. Jag drog mig bort från dem och tog allt mer sällan hem kompisar. När jag gick på lågstdaiet tog jag hem kompisar så ofta jag kunde, så det var verkligen skillnad.

Idag så kan jag de flesta sociala reglerna och normerna, och ligger på ungefär samma nivå som mina klasskamrater. Men att lära sig dem var inte trevligt, mådde jätte dåligt under 7:an då jag höll på att lära mig dem. Idag så kan jag bete mig som en vanlig människa så länge jag inte behöver göra det en längre tid. Tar t.ex aldrig hem kompisar, då jag tycker det bara är jobbigt. Drar mig alltid åt sidan så fort jag får chansen o.s.v.
Dess utom så uppfattade jag folk fel när jag höll på att lära mig, jag trodde att folk inte kände någon större empati över för varandra. Innan kunde jag tycka jätte synd om någon men visste inte hur man skulle visa det. Idag så vet jag ungefär hur man vissar att man tycker synd om någon men jag är väldigt dålig på det, då jag knappt känner någon empati alls över för någon… Jag vet att t.ex om min kompis börjar gråta ska jag försöka trösta henne och tycka synd om henne, men inerst inne bryr jag mig inte ett skit om att hon gråter. T.ex här om dagen så berättade min gympalärare att hon skulle hem till sin sjuka mamma i Chile i två veckor, då hon skulle dö snart. Jag kände ingeting, jag var nära att börja små skratta & le t.o.m, då hon sa det på ett så roligt små patetiskt sätt. Men då såg jag allas alvarliga ansikten och då förstod jag att jag inte bör börja le. sedan pratade dem om det i omklädnings rummet att det var synd om henne och så, men jag kände inget… Det är inte så att jag inte tycker om min gympalärare, jag tycker hon är jätte bra & trevlig, men jag kände ingeting.
Men vad jag än gör så kommer jag aldrig kunna fly från att jag är en bokstavsmänniska.

Förlår, var tvungen att skriva så mycket för jag behövde få ut det… Jag har ingen att prata med eller så, jag har bara er här på sajten… och ni hjälper mig alltid…

Hur ska jag göra, jag vill inte gå så långt så jag inte känner något för mina djur iheller. Jag älskar dem! Ibland så önskar jag att jag kunde gå tillbaka och vara den där tönten, för innan jag började 7:an var djuren mitt allt. Om dem försvinner vet jag inte vad jag ska ta mig till…

//:'Cochon'