Jag började min utredning för ADHD igår så jag förstår alla tankar som snurrar. Nu e jag vuxen och slipper ha min mamma där hihi. Men jag fick göra tester med klossar bilder och räkna hit o dit. Hjärnan va trött efter 2,5tim kan jag säga. Men jag hade oroat mig i onödan..

Nästa gång ska jag intervjuas och göra data tester och gå igenom de stenciler jag fick med mig hem..Mitt ska vara färdigt i Maj redan..

Håller tummarna för dig.

Kram

Hej!
Jag räknas väl också till vuxen, jag är 22, men de vill ändå ha med mamma dit av någon anledning. :) Jag tror det är för att de vill veta hur jag var som barn. Typ. O.o Jag får se vilka frågor de ställer. Jag vet bara att de ställde hyfsat närgångna frågor när jag var på mitt första möte på psyk, och jag vill ogärna att de ställer sådana frågor när mamma är där.

Så någon som har blivit utredd för Aspberger får gärna snabbförklara hur det går till. :) Jag kommer att vara mig själv förstås, och svara ärligt på alla frågor, men mamma behöver inte höra alla mina åsikter och tankar.

Lycka till med din ADHD-utredning, Joje80! :)

mamma ska oxå svara på frågor men hon har minne guldfisk och brorsan min va hemsk så jag kunde säkert vara förståndshandikappad. Hade inte märkts..

Jag va inget problem när jag va liten men hade inte heller så mycket motgångar eller krav innan 13år..

Håller tummarna för din utredning oxå….

Hälsningar Jennie

Hehe, min mamma har också guldfiskminne, men vissa saker minns hon faktiskt. :P
Jag var väldigt snäll som barn, men jag lärde mig inte att gå förrän jag började läsa. Innan dess sprang jag bara. ^^ Och efteråt satt jag bara och läste. Och så har jag alltid varit sjukt intresserad av djur. Så mina specialintressen är väldigt uppenbara. :)

Hej MoaL!

Jag har aspergerdiagnos, så därför vill jag berätta lite för dig om hur min utredning gick till.

Först är det viktigt att komma ihåg att det inte alls handlar om psyko-analys i utredningen. Det handlar således inte om att ta reda på någonting om din personlighetstyp. Detta kan vara en vanlig missuppfattning. Känsliga frågor kan du glömma, tror jag.

Min minnesbild är, att de egentligen inte ställlde så mycket frågor. Vi satt mest och samtalade, under rättså gemytliga former, till och med. Det var definitivt inte fråga om att "utse en dåre", utan samtliga de jag hade kontakt med visade mig all önskvärd respekt som individ och medmänniska till dem. Jag stärktes till och med i min jag-uppfattning under dessa samtal, kan jag säga. Och orsaken till det var, att praktiskt taget allt som jag sa, liksom passade in i deras bild av utsagor från en asperger-individ. Så de liksom bejakade det mesta av det jag sa. Vilket kändes väldigt skönt - som balsam ungefär. Så, allt kretsade kring mig, och det kändes lyxigt, priviligierat på nåt vis. I alla fall upplevde jag det så. Med det vill jag ha sagt, att det därmed inte är säkert, att du kommer att uppleva detsamma (fast jag tror och hoppas det).

Viktigaste momenten tror jag var vissa experiment som de gjorde. Det gällde förevisade episoder av olika slag, där man fick redogöra för innehållet. Resultaten av dessa test tror jag gav "bevisen" på Asperger. Och klok som jag är, kan jag förstå, att jag i dessa "vek ut" min sociala oförmåga. Har ingen aning om vari denna oförmåga består, men känner mig fast förvissad om, att expertisen (NT) såg det klart.

Så det är nog ändå en skoningslös diagnos, om du väl får den. Och du har förmodligen inte en sportslig att "bluffa" dig igenom en sådan här askelut. Sanningen avslöjas - var så säker!

Och på sitt sätt är det väldigt skönt att få papper på sina tillkortakommanden - samtidigt som det kan kännas mycket sorgligt och oåterkalleligt. Men man kommer över frustrationen (jag lovar), och kommer småningom till en punkt, där man "faces the fact" och "gillar läget". Det är först därefter, som möjligheterna kan öppna sig till att man kan inrätta sitt liv på ett sätt som gör att man mår bra och även kan utvecklas som människa.

Lycka nu till på din utredning! Du har inget att frukta men allt att vinna, är devisen för min lycko-spark!