Hej, jag vet inte om jag kan hjälpa dig, men jag kan i alla fall försöka.

Jag är 17 och har svår ADHD och även Aspergers, så jag kanske förstår en hel del.

Det första jag reagerar på är att han slutat med medicineringen.
Jag går på Ritalin, har provat Concerta ganska nyligen, men då den dosen din pojkvän gick på inte fungerade alls för mig ; jag blev taggig, arg, bitsk, tröttnade på allt, var negativ, fick ännu sämre aptit och mådde för övrigt skit av den, just för att den gjorde mig helt.. borta, instängd, ouppmärksam på annat.
Så jag är nu tillbaka på Ritalin, och jag kan inte tänka mig att gå en dag utan.

Att kunna tänka är helt underbart.

Om han inte tycker att Concerta fungerar så kanske han kan prova en annan sort?

Innan jag fick diagnos och medicin kunde jag få stora raseriutbrott för ingenting. Inte en enda möbel stod upp, lådor var utdragna, speglar sönderslagna, fönster, dörrar- alltihop.
Och jag 'var inte där'. jag märkte allting när jag lunat ner mig.

Mamma hade försökt att hålla i mig för att jag skulle lugna mig. Efter en stund när ilskan försvunnit ser jag att mamma också är trasig.

Som föräldrarna beskrev mig när jag fick utbrotten: Pupillerna blev stora som tefat, jag betedde mig som om jag knarkat.
Man är inte medveten om vad man gör, för man är inte där.
Medicin har hjälpt mig oerhört. Nu har jag knappt varit arg på jättelänga, om man bortser från medicinbytet.

Det jag först och främst kan säga är att om du kan, försök att hjälpa honom tillbaka till att ta medicin, gå till hans doktor oh fråga om man kan byta medicin om han inte tycker att Concerta fungerar, eller fråga om det kan ha att göra med något annat också.

Du gör nog rätt i att hålla dig lite undan om han får raseriutbrott, just för att han kanske inte är fullt medveten om det, och det är bättre att undvika eventuell fara, eller hur man ska säga det.

Vad jag kan tro är han inte så lätt att få att lyssna på vad en annan har att säga om en lösning, utan mediciner, utan står vid sin åsikt och kan inte tänka sig något annat.

Men försök att få honom att förstå att om han INTE tar medicinerna så är det inte bara han som mår dåligt av det (även om han säger att han mår bättre utan, det tror jag är bullshit, men det kan också vara för att jag har MIN åsikt ;)   ) utan även andra runtomkring, och framför allt DU, eftersom du förmodligen försöker ditt bästa för att han ska må bra, som man ju gör när man tycker om folk.

Jag har massor av svar som skulle kunna passa, men jag kan inte formulera dem, för att jag saknar en exakt fråga, jag har ganska svårt att tyda frågor gömda i meningar, hur tydliga de än är, men om du vill så ska jag göra mitt bästa för att försöka svara på allt.

Ge mig bara raka frågor, hur många som helst, så ska jag se om jag har något som kan passa som svar.

Och om du vill ta något i privat meddelande så fungerar det utmärkt också såklart.

hoppas att jag kan vara till någon hjälp, jag har ju ialla fall lite erfarenhet.

Med medicinerna ser jag inte längre ADHD och Aspergers som ett problem, utan en extrem gåva, för får man bara struktur, kontroll och chans att tänka efter före så finns det inga hinder! *står på ett vindkraftverk och hoppar* se, jag flyger!    det är ungefär NU som jag ska fundera ut vad som händer när jag landar!

Kram Miranda!

Jag ber om ursäkt om det blev rörigt, jag ville få ur mig alla tankar så då gick det lite fort ibland.

Ska försöka vara lite klarare. Det jag då undrar över är:

• Vad är det bästa att göra under hans utbrott?
• Borde han börja bli medicinerad igen? Han pratade INTE med någon läkare innan han slutade med Concerta.
• Hur tänker en person med ADHD/asperger/DAMP? Dvs, hur ska jag försöka reagera och kunna visa förståelse för det som han säger ibland?
• Har du några tips till honom så att han ska kunna hantera sitt humör bättre?
• Går det att "nå" honom under hans utbrott? I så fall, hur?
• Vad kan jag göra för att hjälpa honom?

Ett stort tack för ditt svar, det uppskattas verkligen. Jag känner igen honom så väl i det du beskriver om dig själv. En sak du sa, att du inte längre ser ADHD och Aspergers som ett problem, verkar helt underbart. För min pojkvän säger alltid att ADHD är djävulen i honom, det finns bara ren ondska inom honom, det finns inget gott i honom pga hans ADHD. Så det vore ju underbart om man skulle kunna få honom att tänka om! Därav, en till fråga:

• Hur kan man få honom att acceptera att han alltid kommer leva med ADHD, och hur kan man få honom att bli nöjd med sig själv?

Jag är medveten om att det är långa och svåra svar på frågorna, men alla små tankar är välkomna!

Du har varit tillsammans med killen i ett halvår och redan upptäckt våldsamma tendenser och aggressiva utbrott. Du verkar också rädd för honom när sånt händer.

För mig så låter det destruktivt, om jag ska vara ärlig så bör du nog fundera över om det är värt att vara tillammans med honom.

Väger verkligen hans positiva sidor över detta?

Du ska inte vara tillsammans med någon som du känner skulle kunna vara våldsam mot dig som du skriver att du tror han kan vara, det är bara destruktivt och onödigt.

Tänk till ordentligt på erat förhållande och känn efter om detta verkligen är en kille du vill fortsätta leva med.

Tänk om det blir värre, vart går din gräns?

Tro mig, jag har många gånger haft samma tankegångar som du. Varje gång har jag kommit fram till att ja, det är värt all skit jag måste stå ut med. Tyvärr är min gräns rejält hög. Jag kan stå ut med det mesta bara jag får de små bra stunderna också. Jag vill först och främst göra allt jag kan för att kunna hjälpa honom. Jag ser ett slut på vårat förhållande som absolut sista utvägen. Tack för din omtanke ändå :)

Jag ska försöka svara så gott jag kan, men det blir lättare nu när du staplat upp frågorna, tackar! :D

Det bästa att göra under hans utbrott är nog att hålla dig undan, eftersom han troligen inte 'är där'. Minns han efteråt vad han gjort förresten, vad han sagt, hur han agerat, eller vet han bara att det hänt?
För antingen vet han att det sker men kan inte styra det, eller så kan det vara som det var för mig, man slutar helt enkelt att existera, det är oförklarligt, för man vet inte när man helt plötsligt bara upphör att finnas, sedan kommer man tillbaka och minns ingenting man gjort.
Men, det är nog bäst att hålla sig undan, men detta är något han behöver ha hjälp att bli av med, det är inte bra för någon att vara så arg.

Han borde DEFINITIVT börja medicinera igen. Medicinen är ju till för att man bland annat ska kunna tänka, kontrollera sig själv och vara medveten om sig själv, men jag tycker att ni borde kontakta läkaren och prata om medicineringen om han inte tycker att concertan fungerar.
Det finns fler mediciner att prova på. Ritalin fungerar bäst för mig, men inte alls för min lillebror, exempelvis. Han har fortfarande inte hittat en som fungerar så bra dock..
Men ja han borde absolut gå tillbaka på medicin, läkaren säger vad han/hon tror kan fungera, och man bör inte avbryta/påbörja/höja eller sänka dos utan att ha pratat med läkare först och diskuterat.
Det är nog också väldigt bra om du pratar med läkaren hur Du upplever att din pojkvän är utan resp. med medicin, och hur han och du påverkas och mpr av det.

Hur tänker Vi.. jadu, ibland tänker vi inte alls, ibland tänker vi på annat, ibland tänker vi in oss någon annan stans (vilket jag är mycket bra på, blir förvirrad; vad är verklighet och vad är min fantasi egentligen?)
Ofta tänker vi på ett sätt, och menar på ett sätt, men när det gestaltas av ord kan det låta fel, så det jag menar som en komplimang kan uppfattas helt tvärtom av en annan, och jag får skäll, trots att jag inte gjort npgot fel.
Någon kan skämta, men jag vet inte om det var ett skämt eller om personen menade det.
Det är en svår fråga, kanske kan du vara ännumer specifik: Ungefär Vad säger han, och vilket humör är han på då, hur brukar han vara annars, om du tönker med medicinering (vilken faktiskt hjälper Oss att vara oss själva. I början ville jag aldrig någonsin medicineras, jag ville bannemig inte förändras, jag ville fortsätta vara jag! Men med medicinen märker jag att jag fortfarande är jag, bara lite mer, lite gladare, lite mera jag från de sidor av mig som jag vill bygga på, min fantastiska förmåga att förstå djur, att lyfta upp även små saker till skyarna och göra andra glada, istället för att bli överrumplad av ilska, som ju faktiskt inte alls är JAG.), säger han ofta sådant annars. Du kanske har flera exempel? Eftersom vi tänker så otroligt mycket så är det ju svårt att bara rakt förklara vad han menar. (OCH jag kan ju inte exakt veta vad just han menar, men jag kan i alla fall ge det jag skulle tro.)

Hur du skulle kunna visa flrståelse.. Ja, det är förmodligen svårt att förstå ibland, speciellt som den med ADHD kanske inte alla gånger förstår fullt ut själv; man bara 'vet' att det är minsann såhär det ska vara, men man kan inte riktigt argumentera VARFÖR, det bara ska vara så. (så kan det ju vara med folk utan ADHD också såklart!)
Och ibland går det bara inte att förstå.
Exxempelvis, jag skulle aldrig för mitt liv kunna sätta mig in i djurmisshandel där de skinnflår djur levande och på andra sätt torterar dem, jag skulle ALDRIG kunna visa förståelse för dessa monster.
Så alla gånger går det inte att visa förståelse. Men, försök tänka dig detta: om du hade kraften att ge igen för något någon gjort mot dig, till exempel mobbing för hans del, att under en längre tid blivit misshandlad verbalt, fysiskt, psykiskt, hursomhelst- om du visste att du just i denna sekund kan gå till den fästing (använder fästing eftersom kryp är att dra alla över en kam, fästingar har jag fortfarande inte hittat något positivt med) och ge igen med samma mynt, få den att smaka på sin egen medicin- skulle du gjort detta?
Antingen tänker man ungefär; nej jag skulle aldrig sänka mig till samma nivå- och då har man den kontrollen att man faktiskt TÄNKER först! Eller så är man mitt uppe i känslorna, all oförrätt, ilskan, så man tänker inte, man bara gör det, och man VET att man gör rätt.
Efteråt kanske man fortfarande tycker att man gjort rätt, eller så gör man det inte.

Tips att hantera sitt humör, ja nu nör jag efter åren lärtmig mer om migsjälv så kan jag även utan medicin kontrollera mig till viss del, men om jag går utan Ritalin en dag så har jag inget tålamod, jag kan inte sålla alla intryck - allt ALLT trycks in i skallen, varje färg, varje doft, varje ljud, varje känsla, ALLT! och då blir man ju bara helt galen! Små saker irriterar, till exempel att npgon andas för högt, minsta sak som att någon tog den gaffeln jag ville ha gör att man blir fly flrbannad! Och man tycker att alla ANDRA är arga.
Ingen koncentration, impulser, ja, du vet.
Med medicin kontrollerar man sig bättre, man tar en annan gaffel. Man sticker den inte i benet på någon (fast det skulle jag vilja prova någon gång, bara för skoj skull! *mina mediciner har slutat verka så jag är lite vimsig*) Man tänker inte på att personen andas för högt för, heck, personen i fråga gör ju inte ett ljud ifrån sig!
Kör hundtekniken! Varjegång man klarat något, tillexempel att INTE brusa upp för att någon snodde gaffeln, då ska man bannemig ha belöning!

En annan sak som kan påverka en heldel..
Hur är det med socker?

Äter han mycket socker? I alla former; saft, läsk, frukt, godis, tillsatser i mat, allt sån skit.
Testa en vecka helt utan socke och se hur det blir. Jösses, min lillebror var så arg och lättretad, och utan socker blev han sitt vanliga glada jag igen.

Man kan även testa att köra glutenfritt har jag hört.

Men annars är det nog mest att hitta en bra medicinering, hålla mptta på sockret, och, fast det ör jävligt svårt, ursäkta ordvalet, det är ju löjligt nog ett ord som av någon anledning inte är ett fint ord, god knows why, : ta tio sekunder, håll för öronen, blunda så ögonlocken överlappar varandra och kittlar insidan av huvudet gapa allt du kan :LALALALALALALALALA, kudden funkar också, bara stänga allt och gapa. Och hålla truten sen ett tag och bara andas, ingen säger npgot, man bara tar tid att återhämta sig. Sen kan man slå sig ner och prata. Gud så det hjälper mig iallafall; att prata! Bäst är om personen man pratar med inte pratar så mycket själv just då, så man bara får ur sig allt, och när man verkar fått ur sig allt, då är det härligt att bli frågad om man vet varför man tycker sp. Svarar man: Bara för att!   så vill man inte ha mera: men varför, varför?    för då blir man bara arg igen.
tål att testas, alltid finns det någonting som fungerar. Glass är ju förhelsikes gött också. Finns det glass så finns det fortfarande något hopp för världen.

Men jag upprepar, en bra medicinering, så snart som möjligt, ta ett par dagar och bara vara. Se om det kan fungera.

Om det går att np honom under hans utbrott är ju frågan.

Hur medveten är han? Återigen; vet han vad han gör eller upphör han att existera? Hur känner han? Är det som att han är i sin kropp, men bara åskådare, som om någon annan styr kroppen? Ser han sig själv utifrån? Vet han vad han gör? Kan han kontrollera sina handlingar, om han lägger manken till?
När jag fick mina utbrott och försvann, fick jag bli fasthållen (ska tillägga att muskler inte existerar på denna smått underviktiga, 150 långa (korta) flicka) eller nedbrottad av både mamma och pappa (Den ena gymare och lpnglöpare, den andre bodypumpinstruktör och tennisspelare, samt golf.. och bowling.) : En av dem fick hålla fast mina armar och låsa mina ben, den andra fick hjälpa till att hålla benen nere och bända upp munnen på mig och trycka in en Zyprexa (en medicin jag avskyr men som hjälpt stort.) den smälter på tungan, är för ångestanfall och sådant, och inom några sekunder är man tillbaka. Fy vad hemskt det låter nu nör jag skriver det. Usch. Det var läskigt. Jag minns en gång, att jag fått medicinen, och spottat ut den, men den hade verkat såpas mycket att jag kom tillbaka till mig själv. Jag hörde bara tt det var npgon som skrek i ilska och panik, och det tog ett tag att förstå att det var jag själv.

Åh, hög musik är bra när man ör arg, bara riva på det värsta man har och bara ligga ner och lyssna!

I alla fall, om det nu skulle vara tal om något hos läkaren att han eller hohn tycker att det är något att prova (tvivlar dock eftersom han kanske inte har sådana ångestsymptom) så skulle jag nog säga att du inte ska gå och trycka i en tablett, utan att han tar en i tid innan det blir ett sådant anfall (om han nu bara försvinner och så, vill säga, annars vet jag inte om det fungerar) Kanske, kanske inte.

Det kanske finns något annat läkaren tycker att ni kan prova.

En grej är att du filmar honom under ett utbrott, och visar honom någon gång när han är lugn, för att se om det är så han uppfattar sig själv.
Såvida han inte blir arg påatt du filmat dock.

Han kanske behöver någon annan form av hjälp för ilskan?
Ta upp allt med läkaren, se till att få en tid snabbt, tycker jag.

Vad kan du göra för honom? *ler* Finns där.
Få honom att förstå att du VILL hjälpa honom, att även om han faller i diket och inte skulle se något hopp; hoppas åt honom!
Jag orkade inte med migsjölv när jag hela tiden var så arg och gjorde de jag älskar illa. Det var ingen som ville vara med mig, allra minst jag själv. Jag gav bara upp. Jag slutade att försöka ta mig upp, för varjegång jag började försöka bli frisk, så föll det ju bara ner igen!
Alltid, alltid, alltid har jag min familj. De levde åt mig, de hoppades åt mig, de försökte åt mig, och det har jag insett först senare.
Så finns där, först och främst.
Hjälp honom med att återuppta medicineringen, berätta hur du upplever det, se om det kanske behövs ny medicin, annan dos?

Uppskatta det lilla. Berätta för honom att du blir glad när han är glad, eller att han gjort något som gör dig glad, även om det är så lite som att ta fram TVÅ av gafflarna ni båda vill ha *hihi*
Pusha på, om det är kämpigt med medicinen, hjälp honom att ge det en chans. Och KRAMAS massor. ochätglass*hosthost*

På din sista fråga: han får inte se ADHDn som ett problem! Så snart han får medicin som fungerar så lovar jag att han kommer kunna tänka ur en annan synvinkel.
Visst, det finns nackdelar, men kolla in fördelarna!

Man har aldrig tråkigt med ADHD!
Man är speciell på ett unikt vis, lite som en hund, och hundar är ju mysiga!
Man är ofta väldigt fantasifull och kreativ, man har ideer,
Äsch, hela världen är ju full av saker att göra!
Rida på strutsar, grilla korv över en vulkan, busringa!
Skriv upp tio saker ni är bra på! kommer ni inte upp till tio var så korta av det i början till tre, om man nu har svårt att tycka att man är bra på saker.

Exempelvis, jag har ADHD, Aspergers, har jätteproblem att ta mig ut ensam, har assistent i skolan för att hjälpa mig att organisera, strukturera, planera och flr att ha någon som vet lite vart jag ska och när..
Jag är jätteduktig på att teckna!
Jag är jätteduktig på att förstå djur!
Jag är baskemig rätt gullig också!
Jag är modig, för att jag går ut i skogen med hunden, utan någon annan.
Jag är duktig på att hitta saker.
Jag är positiv (även om det första jag säger på morgonen är: fy faan…)
Jag är en bra ledare
Jag ör bra på att lösa problem
Jag är en fantastisk vän
Jag är jag, och jag ör fantastisk, för det finns ingen som är mig lik.

Att boosta sig själv, ta åt sig av komplimanger och omvandla negativa saker till positiva, gör en gladare, mer självsäker, detta kan hålla ilskan borta också, när man får bukt med den.
Min far tipsar mig om att alltid, med allt negativt; det kunde vara värre.
Jag snubblar och vrickar foten och tycker att min dag ör förstörd.
Det kunde varit värre, jag kunde brytit foten, eller faceplantat och förstört ansiktet.
Tänk inte på det som kunde vara bättre. Tänk påatt det kunnat vara värre. Ta allt med en klackspark.

En sak jag bara ska tillägga.. Jag beskrev en gång hur det är inne i mitt huvud.
Tänk dig en flock med fåglar, svarta kråkor eller kajor eller vad det nu är för fjäderfän som alltid flyger jättemånga tillsammans och kraxar. Alla flyger samtidigt, e byterplats, rör sig, alla kraxar.

Nu ska du räkna alla fåglar. Du måste hålla koll på vilka du redan räknat.

Samtidigt ska du peka ut vilket krax som kommer från vilken kaja.

Sen lugnar sig fåglarna och sätter sig i ett träd. Du har lyckats räkna sex stycken och har förmodligen räknat en flera gånger. Trädet skymmer fåglarna, och de hoppar runt och byter plats. Sen flyger de upp igen, allihopa, och kraxar. Håll koll på vilka du redan räknat och fortsätt.

Nu blir det kanske lite rörigt, men jag har gjort sp gott jag kunnat, även om jag har svårt att hålla mig kort. Anledningen är att jag inte bara kan berätta poängen, för att den inte har någon mening om man inte först berättat historien som utspelat sig innan.
Plus att jag ofta söker svar själv, och aldrig får dem tillräckligt beskrivande. Med plantor exempelvis. Jaha, skära av den friska delen av en kaktus för att stoppa sjukdomen. Visst. Vart ska man skära? Hur ska man skära? ska man skära snett? rakt?
I alla fall, om något var otydligt, eller om du undrar npgot mer, jag gör mitt allra bästa, så tveka inte att fråga, om jag kan vara till någon hjälp gläder det mig! :D Jag vet ju på ett ungefär hur jobbigt det kan vara.

Nu har jag blixxtrande huvudvärk, en charmig dubbelhaka då jag sitter med nacken på ett knepigt sätt, och astma (åh, men jag hade kunnat vara utan både huvud och haka och nacke och lungor!)

jag kikar in imorgon igen och ser om jag kunnat ändra på någon förklaring eller så, eller om du förstår hur jag menar.
Undrar du mer om något så fråga bara, som sagt!

lycka till, godnatt!
Miranda

#5 Bra skrivet!!!

#5 Jag känner igen honom så väl i dina förklaringar och beskrivningar! Och jag kan inte annat än hålla med #6, du beskriver bra :)

Det där med sockret har jag aldrig tänkt på, men nu när du säger det så stämmer det verkligen. Han äter extremt mycket socker! Läsk, saft, färdigmat, energidrycker… och kaffe på det.

Jag ska försöka tala honom in på att påbörja medicinering igen, jag tror liksom du att det skulle hjälpa mycket. Får ta och se om jag kan lura i honom att sluta med sockret också, men det blir nog ännu svårare.

Då han får sina utbrott är han vid "halvt medvetande". Han är helt onåbar, men efteråt minns han vad han sagt och gjort. Dock tror jag inte att han minns allt, eller precis hur elak han varit, då han inte ser det som ett så stort problem som jag gör. Jag har diskuterat detta med vänner och familj också som har lite koll på läget, och alla har ungefär samma åsikter som dig. Alla tror att det bästa är om han börjar medicineras igen, det skulle nog lösa mycket för både honom och mig.

Tack för dina svar, de har verkligen hjälpt mig mycket! :)

Att han letat upp någon och slagit ned honom tyder på att han MÅSTE ta någon form av medicin. Denna gång verkar det ha gått bra för honom men man kan lätt bli åtalad och dömd för misshandel vilket bara brukar förvärra framtiden. Fängelsevistelse och liknande brukar ju inte underlätta att få jobb mm.

Är själv ihop med en 48åring med ADHD fick diagnosen för några år sedan, tar inga mediciner men han går och pratar med läkare eftersom han säger det hjälper och han självmedicinerar med att dansa flera timmar i veckan säger han känner att allt lugnar ned sig i kroppen då, men visst kan han få utbrott ibland ändå och säga elaka saker till mig när han i själva verket är sur på någon annan och liknande och ibland verkar han inte komma ihåg vad han sagt. Han har dock aldrig slagit någon så då verkar det ju lugnt att han inte tar någon medicin men om det är någon som bevisligen kan gå ut och slå ner någon när han inte äter medicin så bör han nog återgå till att äta någon medicin.

Vill erkänna att jag inte helt och hållet har orkat läsa igenom alla "tips och råd" från mestadels ADHD-kännare. Men som renodlad aspergare, kan jag kanske ändå ge några synpunkter.

Det där att din pojkvän har letat upp en gammal "bekant" och misshandlat vederbörande för en surdeg till oförrätt är ju, vilket andra påpekar, alldeles oacceptabelt. Så därvidlag behöver han nog behandling.

Men beträffande aggressivitet, så tror jag att detta kan vara ett utpräglat asperger-drag. Vi aspergare är fredliga och toleranta människor. Men vi har samtidigt mycket bestämda gränser. Kränks dessa, så blir vi aggressiva. Liksom instinktivt. Såväl gränserna som aggressiviteten tycks ligga för-programmerad i våra gener. Således tyvärr inte så mycket att göra någonting åt.

Det bästa man kan göra för en aspergare som blivit aggressiv är att visa förståelse och ansluta sig till dennes uppfattning om det galna i det som utlöste aggressiviteten. Visar man aspergarn välvilja därvidlag, så öppnar sig gränslöst goda möjligheter, skulle jag vilja framhålla.

Ignorerar man däremot aggressiviteten, kan allt urarta till vad som helst. Och detta sistnämnda känns så onödigt.

# Lionella: Jag hålle rmed alla som sagt att han behöver en behandling. Hans destruktiva beteende är inte bra för varken honom eller dig! Du är så ung nu och jag tycker du bör fundera på om det är verkligen är ett liv med honom du vill ha, speciellt om han inte medicinerar.

# Varulv: Bra inlägg! Jag undrar lite vad du menar med att aggressivitet är ett utpräglat AS drag? Tänker du att aspisar blir med aggressiva än nt när deras gränser kränks? Intressant tanke, så har jag inte tänkt förut. Kan du inte berätta mer om hur du menar? Jag känner ju själv att det mest är ADHDn som utlöser mina aggressioner, men det kan ju även vara mina AS-drag.

Tror du att AS kan bli mer fysiskt våldsamma eller är det mer åt utbrott hållet?

Hejsan. Orkade inte läsa allt som stod =). Men det jag läste va bra tips. Nu har jag inte fått svar från min utredning men jag kan bli tokig när min man äter. Ingen annan fattar. han öppnar munnen var 3:dje tugga och smaskar. Har gjort studie..Gör mig galen på riktigt. Kan flyga i taket för det. Om nån andas för högt så stör det nåt grymt..

Men jag skulle aldrig slå nån och tur e väl det då jag har 3 små barn. ibland vet man inte varöfr man blir arg och jag hoppas få hjälp för mina aggressioner för inte mår man bra fysiskt och psykiskt av såna upp o ner gångar. Inte andra runt omkring heller och det vet han oxå. Sen att gå o slå ner någon har väkl inte riktigt med bara ADHD att göra. Många gånger jag hade velat smälla nån på käften men vet att det där skulle inte hjälpa nån så jag knyter näven och går därifrån..

Min snart 7årige son har ADHD och han e grymt aggressiv och slår och sparkar mig. Nu har han haft Ritalin sen nov och det e betydligt bättre och inga biverkningar som stör. Lite svårare att somna men inte farligt och han äter mindre vilket va en bra effekt då han va 7kg överviktig då han åt som en häst pga ADHD..Nu mår han bättre,gladar och klarar kompisar och skolan kanon. Bäst i klassen på Matte och han kan läsa och skriva men han tror inte på sig själv så det flyter inte riktigt ännu. Men som sagt han överaskar hela tiden oss och sin omgivning. han vill själv ha tabl då det kryper i hans kropp annars.

Han själv beskriver sin ilska som att det blir varmt i magen och det måste ut…

Men blåögat han gav sin 5-årige bror va knappast förlåtet pga ADHD..Man har ADHD. Man är INTE ADHD..

Min man har stått ut med mig i 11,5år och det e skumt faktiskt. Han har fått en del utbrott ifrån mig…Händer att han går som på äggskal men jag ber oftast om ursäkt om det är mitt fel..

Det där din son säger att det kryper i honom utan medicin känner jag igen! o:

Din man tycker väl helt enkelt om dig och klarar dina utbrott ibland då ^^,

Skönt att killen mår bättre av Ritalin, hoppas allt går bra.

Hoppas att det går framåt för TS också!

#10 Slarvmajan, hoppas bara inte att trådskaparen finner vår konversation i detta off-topic…!

Vill ändå svara dig.

• "Jag undrar lite vad du menar med att aggressivitet är ett utpräglat AS drag? Tänker du att aspisar blir med aggressiva än nt när deras gränser kränks? … Tror du att AS kan bli mer fysiskt våldsamma eller är det mer åt utbrott hållet?"

Ja, jag tror att aspiesar kan bli väldigt arga. Såsom jag har uttryckt det förut, så vet jag med mig själv, att aggressivitet är något kemiskt, som bara infinner sig och kan förändra ens personlighet väldigt rejält. Jag/vi vet oftast inte vad som är den utlösande faktorn. Men en sak vet jag, och det är att jag kan få denna aggressiva personlighet av tusen orsaker. Bäst mår jag i splendid isolation - då praktiskt taget kan jag inte bli arg, utan förhåller mig i ett fredligt om än självupptaget men ändå utpräglat spatialt/nu-medvetet tillstånd. Det är min ideal-tillvaro!

På din andra fråga så skulle jag vilja svara, att jag inte tror att där finns något direkt samband mellan det du frågar om och asperger-syndrom. Om det förra förmodligen är arv, så är detta-senare snarare miljö. Beror således på omständigheterna. Precis som för alla andra.

Bäst skulle jag vilja uttrycka saken som så, att vår (AS) aggressivitet uppstår som ifrån ett piller, en drog. Vad vi sedan gör med den aggressiviteten, det är individuellt och beroende på omständigheterna - har intet med AS att göra. Så tror jag, iaf.

Jag vet fortfarande inte så mycket om just Aspergers, så jag vet inte vad jag skulle kunna säga är rätt och slätt Aspie, eller ADHD för mig alla gånger.
Därför kan jag inte säga om jag tror att aggressiviteten ofta är mer ADHD ään aspie, men som Varulv beskriver det så kan jag mycket väl tro att det kan ha något med aspie att göra.
DOck finns det väl mycket i ADHD som hjälper till att utlösa ilskan, (i det menar jag att det finns liknande drag där, som i aspie, äsch jag kan inte beskriva) och att aspie och ADHD i en kombination kan göra det ännu knepigare.

Jag tror inte att TS har så mycket emot våra 'OT' diskussioner, eftersom även dessa kanske kan ge lite klarhet. :]

Äh, alla kan bli arg. Aggressivitet är varken något ADHD'igt eller AS'igt, det är mänskligt. ADHD'arnas progrem med aggressivitet är inte ilskan i sig, utan den kassa impulskontrollen som gör att vi blir spontanarga utan att reflektera över om det är så vudare smart att bli arg just då.

Endel med AS kanske har lång stubin, precis som alla andra kan ha. Det tar lång tid innan man blir arg, men när man blir det blir man redigt arg istället. Och att ni bara blir arg när det fär folk runt omkring, inte så underligt, är man ensam finns det inte så mycket att bli arg på. Ilska riktas oftast till personer.

Så sant, Zaphix!