Hmm, lurigt. Rött är ju en väldigt starkt laddad färg.

Kan ni förvara ketchupen i något annat kärl? Leta små medelvägar unt problemen, så att de inte växer sig förstora så att familjen blir hämmad för mycket. Kompromissa så långt det går.

Jag minns hur min mamma brukade göra, hon var helt enkelt väldigt envis. "såhär är det och du får lära dig leva med det" om det var något han inte tyckte om. Ketchupen ska stå där du har ställt den, inga diskussioner. Man ska givetvis inte vara elak, men man ska vara väldigt bestämt och rak. dom behöver en person som tar aktoritär ställning och ger dom regler och ordning.

#2 Ja, bestämdhet och rutiner är A och O, men det gäller att vara lyhörd.

ja jo

jag menar bara att, att börja gömma saker och sånt, det kanske inte är så bra lösning, man bara gömmer problemet.

Tycker han om chocklad?

Min bror som jag pratade om, han älskar chocklad. kan sitta o stoppa i sig 4 stora marabou-chockladkakor på raken om man ger honom det.

Eller vad finns det för annat som han tycker otroligt mycket om?

Lite OT nu men är av samma färg.

Sportlag som oftast ha rött på sig vinner oftast matcherna det hade en eller några forskare kommit fram till. Hörde det på nyheterna för flera år sedan (radion) som hade studerat detta och kom fram till detta. Rött är som Tassy skriver mera laddad färg så motståndarlaget indirekt var mer försiktigt mot det laget som var rött.

OT igen

Kan ni inte testa att "klä om" ketchupflaskan med något annat? Eller kommer han ihåg att den är röd?

Stoppa flaskan i en påse med en annan färg kanske :-)

Soppåsar brukar finnas i olika färger.

Intressant med kopplingen färgpreferenser - autism. Kanske borde det göras undersökningar på det för att konstatera eventuella samband…

Personligen är jag böjd tro att där inte finns sådana kopplingar. En färgpsykolog Lüscher gjorde en gång omfattande undersökningar med färgpreferens / personlighetstyp, eller kanske snarare personlighetsmående. Han ansåg sig kunna finna direkta samband. Men hans forskning, som väckte sensation en tid, övergavs mer och mer av psykologin, tror jag.

Själv har jag ett väl utvecklat färgseende, har stor känsla för färger och färgnyanser och färgkompositioner; är autist (aspergare); men har aldrig reagerat affektivt på färger. Har egentligen inga preferenser för eller aversioner mot vissa färger, utan tycker att varje färg är vacker på sitt sätt, i sitt speciella sammanhang. Jag är en sann färgälskare!

#7 Kanske det är något tvång? Inte du men TS bror?

#7 Du verkar tro att du är färgälskare och allt det andra du beskrev så fint har med att du har Asperger att göra:)

#9 Nej, så tror jag inte alls! Hur kom det sig att du drog en sådan slutsats?

#9 Undrar som varulv, vart har du dragit den slutsatsen?

Har läst Varulvs text, och kan inte tolka annat än det han skriver - att han tycker om färger…

Hur kan man TRO att man tycker om färger? Det är som att jag TROR att jag tycker om hundar, och det är inte så troligt att jag bara TROR det.  Det är liksom en sanning.

Vill inte låta agressiv  eller något åt det håller, vill bara fråga.

#11 Tack för det goda stödet, Emaljoh4!

#11 Den poängterar att den har Asperger när den säger att den har ett välutvecklat färgseende med mera.

"Själv har jag ett väl utvecklat färgseende, har stor känsla för färger och färgnyanser och färgkompositioner; är autist (aspergare)"

#13 Ja såtillvida har du helt rätt, Pilon, att jag i sammanhanget pekar på att jag är aspergare (autist). Citatet ljöd i sin helhet så:

• Själv har jag ett väl utvecklat färgseende, har stor känsla för färger och färgnyanser och färgkompositioner; är autist (aspergare); men har aldrig reagerat affektivt på färger.

Syftet med påpekandet var att kontrastera mot din brors kognitiva egenskaper, som ju innebar färgaffekter och samtidig autism. Jag ville nyansera och ifrågasätta den underförstådda slutsatsen i din text om att det möjligtvis skulle finnas ett samband mellan autism och aversion mot viss färg (i din brors fall röd färg).

Mitt konstaterande om min egen kognition - såsom varande autist - beträffande färg bör ses som en illustration av min redovisade tro, att där nog inte finns något direkt samband mellan färgaffektion och autism. - Men man kan ju inte vara säker i alla fall på, att det inte skulle kunna finnas ett sådant samband.

f*n vad du skriver högtidligt och som hugget ur FASS ;P

#15 Det där var nog lite off topic i överkant av dig, Pilon.

Åter till trådens ämne, således.

Tänk att en sådan frågeställning kan väcka såpass stor diskussion

Nu är jag dock inte intresserad av hur vanligt det är, vad det beror på osv. Jag vet att min bror tycker att röda saker är jobbigt av någon anledning och det räcker för mig. Är mera ute efter praktiska tips från folk i samma situation (vilket jag också har fått här, tack!).

Vad gäller ketchupen gick han idag med på att vi ställer den på hyllan under apelsinsaften så nu är problemet ute ur världen.

härligt #17 att du hittat en lösnin goch det har fixat sig för er! :)

Jag tyckte det var en logisk lösning. Så logiskt att jag lät bli att säga den eftersom jag trodde ni redan hade testat det.

Instämmer med #19 :-)

Jag kom o tänka på TO nyss när jag var på Lidl, Mycket av förpackningarna där är ju röda, måst evara ett elände att gå igenom den butiken fö rns om är känslig för röd färg. Får han sitta kvar i bilen då eller?

Är väl bara att respektera honom, för honom är det väldigt viktigt att ketchupen inte står på samma hylla som apelsinsaftet. Hans verklighet skiljer väl antagligen sig ifrån eran, och i hans värld är detta något som är viktigt.

Bättre att fråga honom varför det är viktigt, ha förståelse för hans känslor och bemöta honom med respekt.

Även om vi andra kanske tycker att det är väl fjantigt att göra stor sak av något som vi andra tycker är litet, men alla är olika, och allas önskan bör ju respekteras i en familj.

#2: Tycker det är respektlöst att inte ens kunna visa förståelsen för vad andra tycker är viktigt och ge utrymme för andras känslor.

Att vara bestämd och auktoritär ser inte jag som något speciellt viktigt, det som är viktigt i relation till andra är respekt, förståelse och acceptans för att vi alla är och känner olika.

Att säga till någon att "såhär är det och det får du leva med" anser inte jag som speciellt schysst. Inget som kommer få den andra personen att växa som individ, snarare att trycka ned den.

Att gömma saker är såklart ingen lösning, det är heller inget respektfullt sätt att bemöta någon på. Men att bestämma att "såhär är det, lev med det" är inget som kommer lösa problemet heller. Pojken kommer inte förstå varför det ska vara sådär, utan sväva i ovisshet om hur andra tänker och varför de gör som de gör.

Ja min mor var allt än respektlös mot min bror.

Det är inte riktigt rätt o dra en sån slutsatts från så lite fakta.

Hur mycket erfarenhet har du av autistiska barn o ungdommar?

#22 Bra skrivet, Zaphix!

#23 Jag kan kanske svara lite här, ty jag har ganska stor erfarenhet av autistiska barn och ungdomar; var själv en sådan. Mina föräldrar visade mig en enastående tolerans, vilket jag är övertygad om lindrade mina symptom högst avsevärt. Tack vare acceptans, respekt och tolerans "i min grundläggning", så har jag klarat mig rättså bra i livet trots allt.

#23: Har liksom du en autistisk bror, så jag skulle väl gissa på att jag har samma erfarenhet som dig..?

Jag tolkade ditt inlägg på att det saknades förståelse och respekt för en annan persons synsätt och känslor, om jag tolkade det fel är dte ju jättebra.

Oavsett om personen har autism eller inte så ska den mötas på ett respektfullt sätt och man bör acceptera andsras synsätt på världen, även om det inte överrensstämmer med ens eget.

Jag klarar inte av många saker om andra klarar av, många ser mina tvångstankar och andra tankar som konstiga, men jag skulle ha dom tankarna och känslorna inför saker oavsett om andra berättar för mig att mitt sätt att se på saker är fel. Vilket är så jag tolkar din mammas kommentar.

Hade känt mig kränkt om jag inte fick någon förståelse för den jag var under min uppväxt.

Men jag känner inte din mamma, men jag uttalar mig om ditt inlägg, inget annat.

#24 var du en lågfungerande autistiskt barn eller hade du mer Asperger?

Det handlar inte om att inte ha respekt när man säger att ketchupflaskan ska stå där den står. man kan inte hela tiden hålla på anpassa allt efter den autistiska barnets behov. Det är bättrre att lära den hur verkligheten fungerar. Det beror förstås också på hur allvarligt problemet är. Alla metoder är relativa. man kan inte diskutera.

Min bror är livrädd för hundar, som att de vore lejon, och skrek av skräck och sprang o gömde sig bakom pappa om det kom en hund emot honom eller för nära. Det är klart att man inte kan då tvinga en hund på honom, "här nu ska du ha en hund i knät!" Då skulle han säkert dött av skräck.Andra  problem, som att han inte gillade att gå ner för vissa för oss andra helt normala lutningar i marken eller nedförsbackar, branter. det fick man övertala honom till att göra. vilket han till slut också gjorde och då lärde sig att "den branten där är inte så farlig"

Men när han fick för sig att han inte ville tvätta händerna med sin egen två och morsan provade olika sorter, ja då till slut fick det bli så helt enkelt att nu får du faktiskt använda denhär tvålen.

Och varför jag frågade om dethär med chocklad är för att man kan använda det som den autistiska personen i fråga tycker bäst om att äta till att förhandla eller lära personen att associera dom jobbiga sakerna med något positivt.

Har inte läst svarande kommenterar så skrver kanske samma som nån.

Jag tycker nog man får respektera honom för hur han är. Jag vet hur otroligt jobbigt det är när något sådant uppstår. Jag har inte gra autism men problematik inom autismspektrat och jag kan verkligen haka upp mig på sådant.

Därremot så går det att jobba med! Man kan förändra inställningen, inte allt hos alla och inte till hur stor grad som helst. Men att i små doser presentera tex rött och att göra det positivt laddat kan fungera.Finns det något han gillar väldigt mycket? Skulle han kunna få det varje gång han exponeras för rött och i början enbart exponeras lite? På så sätt har jag kunnat förändra min inställning till liknande saker.

#27 tummen upp

#27 Bra skrivet. 

Har nu läst alla kommentarer, otroligt itnressnt tråd!!

Jag tror det är livsfarligt att säga att "detta får du leva med" om en del saker till en del barn (läs alla men att vissa klarar det sämre/bättre). Mina föräldrar har försökt med det, speciellt när dom tappade tåldamodet. När jag var liten så kunde jag inte gå ut genom dörren om det var ett väck på strumpan, eller byxan eller om tröjan satt lite snett. Det var inte en fix idé som jag "kunde lära mig att leva med" utan det var fruktansvärt och jag fick panikattacker när mina föräldrar försökte övertala mig att gå ändå. Blev jag tvingad så bröt jag ihop totalt och det var bara att börja om dagen från början - om det ens gick att komma iväg.

Mina föräldrar insåg att det inte gick att säga at tjag skulle leva med det för det kunde jag inte. Men därremot så pratade dom om det, och planterade tanken i mitt huvud om att det kunde vara bra med väck på strumpan. Jag har än idag problem med om klädesplaggen inte ligger rätt, knölar sig, osv men jag får inte längre panikattacker, ångest eller börjar gråta (jo ibland händer det, men inte varje gång).

Min föräldrar har med tålamod och acceptans gjort min vardag väldigt mycket enklare!

#26 Skriver jättebra på slutet, det måste inte vara ätbart utan något vad som helst som personen gillar.

härligt att du berättar om dina egna upplevelser CelsiusT. Mycket lärorkt.

Jag tänker inte säga emot den metod som skisseras här, ty jag anser att den kan vara värt ett försök.

Vill bara redovisa i någon mån den värld jag själv levde i som autist/aspergare som barn. Det fanns kompressoraggregat jag inte vågade gå förbi - blev helt hysterisk. Det fanns trappor jag inte vågade gå uppför - helt otänkbart. Det fanns saker man inte fick ändra på - jag blev fullständigt förtvivlad om så skedde.

Över huvud taget så var jag ett mycket, mycket känsligt barn, som tog in verkligheten på ett mycket, mycket realistiskt och klart sätt. Att i det läget komma med lockbeten var liksom inte rätt våglängd. Man måste ha i minnet att autism innebär avsaknad av social gemenskap. Den autistiske lever ensam, mycket isolerad från sin sociala omgivning. Det enda, som i någon mån kan lindra, det är, tror jag, en gränslös hänsynsfullhet, ett lyssnande till individen och dess innersta behov. Ett slags balsam, det är vad som framför allt behövs.

#32 Du får gärna dra lite konkreta exempel på hur dina föräldrar gjorde med dig.

#32 Vill då bara vara tydlig med vad jag menar i mina inlägg.

Det är att INTE använda godis/belöningar som lockbeten utan snarare som belöning utan prestation för att på lång sikt betinga det otäcka som positivt. Hjärnan (oavsett autism eller inte) fungerar som så att om du varje gång du ser något du tycker är obehagligt får något du tycker mycket om så kopplar snart hjärnan ihop det läskiga med det trevliga och på sikt blir det obehagliga mindre obhegligt. Helst ska detta utföras på en nivå där det obehagliga exponeras i sådan liten dos att det inte upplevs som obehagligt. Detta har inget att göra med social kompetens/gemenskap utan det handlar om att påverka synapsen i hjärnan genom olika stimuli. I detta menar jag också att jag står bakom gränslös hänsynsfullhet - men för det behöver man inte utelämna kunskapen att faktiskt kunna förändra. Dessa kan gå hand i hand.

#33 Mina föräldrar gav snart nog upp, tror jag, och "accepterade" min särart. Detta innebar samtidigt ett konserverande av min isolation. "Varulv är sådan; låt honom vara", typ. De tolkade således min isolering som att jag ville vara ifred. I viss mån ville jag ju det, men i andra avseenden hade jag innerligt önskat kontakt.

Den enda som riktigt förstod mig och brydde sig på ett inkännande och även konstruktivt sätt, det var min farmor. Tyvärr dog hon ganska tidigt.

#34 "Lite socker i botten, så går medicinen ner", menar du väl kan jag tro, och visst har du på det stora hela rätt.

Vill bara inlägga en viss reservation. Vår autistiska värld kan vara så extremt speciell, att ni NT på intet sätt kan göra er en föreställning därom. Vissa av era naturlagar gäller helt enkelt inte hos oss. Detta hindrar dock ingalunda att vi är människor precis som ni, med samma behov, böjelser, glädjeämnen, rädslor, ilskor, sorger osv. Och vi kan ha ett nog så avancerat logiskt tänkande. Och - inte minst - vi upplever verkligheten på ett mycket påtagligt sätt. Därav drar vi våra egna slutsatser, och dem rubbar man svårligen.

Mina föräldrar gav mig som liten "hunden envis". De tänkte sig, att jag skulle ha glädje av ett gosedjur som var funtat som jag (envis). Men denna tingest, som jag tvangs dra med mig i alla väder, upplevde jag som fullständigt meningslös. Vid första bästa tillfälle kastade jag ner leksaken i ett sopnedkast. Men det hjälpte föga - strax hade jag den artificiella grejen nerbäddad i sängen igen, mot min vilja.

#36 Nej det är inte vad jag menar.

Det du beskriver är lockbete, det jag försöker beskriva är positiv betingning - helt olika! Det jag försöker beskriva har inte att göra med vad du har för typ av hjärna. Det fungerar även på en fisk, en bakterie, en kackerlacka, en hund, ett barn, en vuxen människa, en häst osv osv. Det fungerar även på autistiska människor.

Den hunden som dina föräldrar försökte ge dig var ingen belöning - för dig! Därför fungerar den inte att använda som belöning till dig. Det viktigaste att tänka på är att det är individen som ska bli belönad som bestämmer vad som är belöning. Detta är den svåra biten, för det gäller för folk runt om att lära sig läsa och förstå vad som är lönande och inte. Är man dock vaken, öppen och lite ödmjuk så lär man sig snart att se vad som är belöning för en individ. Men det som är avgörande för hurivida detta fungerar eller inte är människorna runt om.

#21 Nej, av någon aneldning reagerar han inte så starkt på rött i affärer (som många andra i denna tråd har varit inne på) tror jag att det beror på att hela upplevelsen att handla är så oerhört rolig och spännande för honom så att det liksom blir en positiv situation även om den innehåller ett obehagligt moment.

Till exempel älskar han Pågens kanelgifflar som ligger förpackade i en röd påse. Den tar han i utan problem för där i väntar ju bullen!  Och från början associerar han nog bullar med att hela familjen sitter ner tillsammans och fikar vilket han är uppvuxen med. Så det är både gott med bulle och innebär en känsla av gemenskap. Tror jag.

Men till exempel ketchup, tomater, röda kläder, röda badlakan för att nämna några exempel, har han ingen positiv situation att associera till. Och rött verkar av någon anledning vara extra laddat för honom och då blir färgen "jobbig".

Kan tillägga att när jag skrev #0 var jag helt slutkörd psykiskt och fysiskt för som sagt hade han ältat den där ketchupflaskan (som alltid har stått där bredvid apelsinsaften) hela dagen. Gråtit, tjurat, muttrat, matvägrat… När man har haft hand om det och själv är slutkörd av värk då faller det sig inte naturligt att flytta ketchupflaskan för att testa. Då vill jag bara fly istället..

Kan tillägga det att jag vi är bestämda mot honom i det mesta. Han måste åka taxi till skolan fast han inte vill, han måste borsta tänderna osv. Men vi försöker göra det till en positiv upplevelse så gott det går, exempelvis låter hans vanliga taxichaufför honom sitta i fram och bjuda honom på ett tuggummi varje morgon.

Sen han kom på det knepet för att lugna honom och göra taxin lite roligare har vi sluppit tredje världskriget varje morgon med gråt och skrik. Nu är det bara lite mutterier, främst på måndagarna.

Dessutom har vi roliga rutiner också, varje fredag får han en burk coca cola. Kanske inte världens nyttigaste men det är hans höjdpunkt på hela veckan.

Ingen av oss tror på att bara säga i princip "to bad, lär dig att leva med det gubben!" för då kommer han aldrig att utvecklas socialt utan isolera sig från övriga familjen…

Ahaaaa! tack Chestnut för att du förklarade! :-)