Efter att ha läst Görel Kristina Näslunds utmärkta bok "Vem var det där? : En bok om ansiktsblindhet" (Kärnhuset, Sigtuna, 2006) (tack vare välvilligt utlånande av boken till mig av Ystadbo här på communitien), fär jag rättså klart för mig att de flesta egenheter som Näslund tänker sig vara kopplade till ansiktsblindhet, också jag dras med (jag har sedan tidigare varit medveten om att jag själv är ansiktsblind).

Emellertid så har jag hittills tillskrivit alla dessa egenheter (inklusive ansiktsblindhet) min Asperger. En berättigad fråga jag därför ställer mig nu är: Vad blir egentligen kvar åt aspergern…!? Skulle exempelvis jag själv inte lika gärna kunna få ha huvuddiagnosen "ansiktsblindhet"? Ty därav följer tydligen stora delar av det sociala paket, som jag förut trodde var öronmärkt för AS.

Hursomhelst. Boken får mig att börja fundera, vilket är bra! Jag tänker ungefär som så: Kanske finns en gen, en atavism från ett forntida samhällsskick, som vi ansiktsblinda dras med att ha kvar, medan majoriteten av mänskligheten har blivit mer specialiserad inom det sociala området; mera individualiserad? Alltmedan vi uråldriga spillror går omkring och är ur-kommunister, eller kanske ur-aristokrater?

Ty kanske är det så för oss, att enskild individualitet inte betyder så mycket; vi förväntar oss mera, att alla vi möter är gelikar, liksom sammalunda danade som vi. Och i det perspektivet finns ingen smart strategi i att försöka läsa kontrahentens minspel och ansiktsuttryck. Finns ingen vits med att lära sig enskilda ansikten. Finns inte ens någon vits med att lära sig namn, eller ge namn. En ann är ju så god som en ann i vår värld.

Att vi så har blivit otidsenliga beror ju då på, att verkligheten inte längre ser ut så som vår aktuella gen förutsätter att den ska se ut. Uppenbarligen dras vi således med en anomali. Om denna upptäckt hade varit medvetandegjord redan i hitler-tyskland, hade vi förmodligen blivit utrotade illa kvickt, hela bunten.

Kunskap kan vara farlig, men i slutändan får vi hoppas att "sanning" ändå segrar och kan leda till något gott. Kunskapen om ansiktsblindhet befinner sig i sin linda, men med ökad kunskap kanske samhällsutvecklingen kan finna vägar att bemästra även denna otidsenliga egenhet. Idealt vore givetvis, om samhället kunde utnyttja de samhällsnyttiga potentialer, som kan finnas, på något konstruktivt sätt.