Hej bebbi!

Fråga på du, jag har en "ren" asperger-diagnos.

Huvudproblematiken för mig ligger inom den sociala sfären. Genom övning från födseln och framåt, har jag integrerat mig så väl man kan i det sociala samfundet, tror jag. Men där finns alltid en "pusselbit" som tycks saknad; alltid hamnar jag i utanförskap på något sätt - om inte förr, så senare. Det finns alltså ett allvarlligt problem, som inte är normalt, vilket ger sig till känna gång på gång, i ett aldrig sinande mönster. Det är ett asperger-symptom, så gott som något.

Sedan - om man vänder på det hela - finns ett integritetsbehov, ett isoleringsbehov, ett "eget-revir-behov", trängtan efter "en egen måne". Vi aspergare är och förblir självständiga människor. Vi agerar idealt efter egna banor.

För mig personligen finns också ett starkt behov av att omsätta nya uttryck i någon form av skapande aktivitet, vilken under hela min barndom, uppväxt och ungdom var bild- och formskapande, samt i viss mån musikutövande. På äldre dar har jag funnit det skrivna ordet jämte design och grafisk formgivning vara goda uttrycksmedel för min del. Men nu vet jag inte alls, om just detta kan ha med aspergern att göra.

Ytterligare ett särdrag, som ofta brukar tillskrivas Aspergers, är exceptionell struktureringsförmåga jämte rigitt logiskt tänkande. Detta gäller för mig, tror jag (eller vet jag). Mina (nt-) medmänniskor brukar ofta bli irriterade på mina logiska bemötanden av deras utsagor. men det får de faktiskt finna sig i! menar jag. Ty säger de emot sig själva i sina resonemang, anser jag att jag kan få ha rätt att påpeka motsägelserna. Men det gillar de inte alltid, som sagt. Vilket torde bero på, att den språkliga kommunikationen för mig är mestadels ett strikt faktautbytande, alltmedan det för "nt" är merendels en social ömsesidig bekräftelseakt, som inte behöver ha så mycket med objektiv sanning att göra.

#1
Känner igen mej i mycket. Även om jag är väldigt social på det ytliga planet (föreningsmännsika) så lyckas jag alltid trassla till det för mej och i slutändan hamnar jag utanför för att ingen förstår mej…
Ang. logiken så kontaktar mina vänner ofta mej just för att jag tänker logiskt i de flesta situationer…

#0
Jag fick min AS diagnos som vuxen. Orsaken var att jag året innan blivit diagnostiserad att ha ADHD av Arbetsförmedlingens Psykolog och jag ville ha det på papper.
Men på VPM där utredningen gjordes fick jag svaret att jag inte hade ADHD även om vissa saker stämde. Bland annat hade jag en saktfärdighet i vissa saker som inte stämde med en sådan diagnos.
Att jag året efter utredde mej för AS var en så enkel sak att jag gjorde ett test på Facbook och fick diagnosen AS. Läste vidare och upptäkte hur mycket som stämde.
Fick diagnosen men ligger även där på gränsen. Gränsen var 32 för att få diagnos men jag har 28. Dock räknade psykologen om och tog bara med tjejerna i beräkningen (då vi har en lite annan typ av handikapp ofta mer sociala än killar) och då hamnade jag inom gränsen.

Men för att komma till saken så kan det för en utomstående verka som jag har ADHD, då jag är stressad okoncentrerad, dålig struktur och ganska livlig. 
Så visst finns möjligheten att tjejen har AS, fastän det liknar ADHD.

#2  Det finns en teori, som jag har sett någonstans, om att aspergermänniskor karaktäriseras av att aspergertjejerna genusmässigt sett är som nt-killar, och aspergerkillarna på motsvarande sätt är "super-manliga". Jag tror faktiskt att det kan äga sin riktighet.

Därmed vill jag inte alls slå mig själv på bröstet och stoltsera med några macho-egenskaper eller någon "gym-body-building" för den sakens skull - nej, jag tror personligen inte att "manlighet" har så särdeles mycket gemensamt med nyss nämnda nt-ideal. Och definitivt inte med den bild, som Kerstin Ekman målar upp i någon av sina romaner - av skrävlande konkurrenstraktande älgjägare. Nej absolut inte.

#3
Tycker själv jag tänker och fungerar mer "manligt" än en del av mina kvinnliga vänner. Använder mer logik i mitt tänkande.
Men är även betydligt mer ärlig och impulsstyrd och ganska rejält självcentrerad.
Kanske därför jag fungerar bättre med att jobba med killar. 

Själv kommer jag bra överens med båda könen, har jag alltid tyckt. Men upplever samtidigt inte, att jag har någon speciell könstillhörighet. Dock inser jag, när jag verkligen tänker efter, eller studerar mig själv i praktiska situationer, att jag beter mig renodlat "manligt" - i bemärkelsen logisk, att inte visa känslor i onödan osv. Men empati, det har jag, vill jag bestämt hävda; bara det att jag inte ger tydliga uttryck för sådant utan begränsar mig till att uttrycka empatin i handling - eller för all del i logiska resonemang, med syfte att stödja och försöka hjälpa den, som empatin riktas emot. - Jag engagerar mig gärna i mina medmänniskor dem jag finner sympatiska, men gör det på mitt sätt, skulle man väl kunna säga.

#5
Har empati jag också. De jag känner med AS har även de empati. Dock uttrycker de empatin på olika vis. De flesta visar den precis som dej i handling.

#6 Du verkar vara en trevlig tjej, kalindas, som jag nu visar min empati för genom en cyberkram!

#7
Tack desamma..

Tror förresten vi har kapat denna stackars tjejs tråd.

#8 Tja, det har vi nog. Men hoppas hon ser det som en acceptabel liten trevlig parentes…

- Kram till dej även, bebbi!

Min storasyster har fyra diagnoser - ADHD, som hon blev diagnostiserad med då hon var runt 6-7 år, Asperger, Tourettes och Borderline. 
Tyvärr har jag lite problem med att urskilja alla dessa diagnoser då hon påverkas mycket av allihop.
Men jag känner igen henne massor av det tidigare har skrivit.

Hon har alltid varit rätt social med folk, till en viss nivå. Men samtidigt så är hon en ensamvarg - fungerar bäst på egen hand. Hon har haft en bästis i sitt liv, utöver det så har hon haft svårt för att "connecta" med folk. När hon ska arbeta i skola eller på annat håll så arbetar hon självständigt, och hon har också svårt att ta emot hjälp.
Då hon var liten så försökte hon ibland att vara som de andra, men kom inte riktigt med på deras nivå, och halkade utanför. 

Hon har svårt för att visa känslor och medkänsla, hon visar det helt enkelt på sitt eget lilla vis. Märker hon att man mår dåligt så säger hon "gud vad smal du har blivit" - det är det hon tror gör alla människor glada. Att höra att de inte är tjocka och fula. Men vi som känner henne vet att det är något riktigt bra att få höra det ifrån henne, det betyder att hon bryr sig.

Dock så krockar det lite med hennes Borderline, då hon samtigit har svårt att känna som folk, hon kan inte sätta sig in i folks situationer och drar alltid referenser om sig själv eller pratar alltid om sig själv, bryr sig i stort sett mest om sig själv.

I det stora hela så kan jag väl säga att det som tidigare beskrivit + detta är det som får mig att faktiskt kunna känna igen asperger-diagnostiserade personer.
Av vad jag förstått av andra så är det även likadant i allmänhet.
Sedan är ju vissa i en gravare skala än andra, ibland kanske det inte syns lika tydligt.

#8, #9 - Ingen fara :)

jag tänkte skriva ett exempel på en situation..

jag och hennes storasyster hade handlat åt familjen och råkat köpa fel sorts flingor. Hennes reaktion blev att skrika rakt ut, väldigt upprört att hon minsann inte tänker äta dom! och det lät på henne som om hon var nära att börja gråta. 
jag har uppfattat det som att det är väldigt vanligt att hon överdriver när hon blir arg eller upprörd..

Hon har inte många kompisar. Hon tittar på tv, sitter vid datorn eller spelar tv-spel väldigt mycket. Hon tycker om att pyssla och måla. Hon går ibland omkring och småpratar med sig själv. Jag tycker att hon har ett lite annorlunda kroppspråk.. När hon var liten hade hon svårt för ordförståelse och de gjorde då utredningar på det (vilket jag tror gör att psykologerna enbart fokuserar på det när hon i nuläget söker hjälp). Hon har svårt att förstå skämt. 

Hennes pappa visade mig en lapp sist jag var där, om att hon skulle göra ett slags kunskapstest… låter märkligt… jag tycker det verkar som om dom är på fel spår. Hon ska börja gymnasiet nu och det kommer inte bli lätt för henne om hon inte får den hjälp hon behöver. En gång skulle hon skriva en uppsats om ångloket eller något sånt, och när hon var klar stod det iprincip samma sak om och om igen, olika formulerat…

#11
Låter ju som hon har någon typ av problem. Men tror inte det stämmer så mycket med AS.

okej, tror du mer på ADHD? eller har du något annat förslag..?

#13
Är inte så insatt då jag bara nyligen börjat läsa om diagnoserna. Men utbrotten stämmer inte med AS. ADHD kan väl få mer utbrott, men det finns ju fler varianter som gan göra det.
Ska inte gissa mer nu, diagnistiserade precis min bror och han blev sur, så jag ska motstå funderingarna..

Jodå, de "autistiska utbrotten" kan säkert stämma med AS. Fler saker du nämner som kan tyda på Aspergers syndrom:

• hon har inte många kompisar
• sysselsätter sig själv väldigt mycket
• går ibland omkring och småpratar med sig själv
• har lite annorlunda kroppsspråk
• har svårt att förstå skämt
• har svårt med kunskapsförmedling som inte involverar specialintresse (det där med att behöva skriva en uppsats om ånglok vilket hon kanske inte alls var intresserad av)

#15
Vet att barn med AS kan få sådana utbrott. Trodde inte det var lika vanligt på vuxa och på tonåringar.
Men är som sagt ganska dåligt påläst.

#16 Well, själv kan jag få sådana utbrott vilka för omgivningen kan framstå som fullständigt irrelevanta och oförklarliga. Jag är ändå 50+ … (tillika aspergare).

#17
Ok, då har jag fel helt enkelt.
Själv kan jag inte ens bli arg. Förstår jag inte eller inte lyckas med en sak, så ger jag bara upp. Blir lessen och olycklig.

Har dock blivit mer enveten med åldern och därför lyckats med saker jag inte trodde jag skulle klara av…

#15 det var ungefär sådär jag också tänkte..

Folk som inte är insatta i sådana här diagnoser får ofta fel bild, och förstår inte att det finns olika grader. Min kompis som har både ADHD och Asperger skulle förmodligen inte bli trodd av någon helt okunnig, då han/hon kanske skulle jämföra med t.ex. han i "I rymden finns inga känslor". 
så… nu funderar jag på om jag ska säga något om mina misstankar..

kalindas, läste ditt inlägg om din bror och hur det kan bli..
men jag kanske kan nämna det för hennes storasyster (min kompis)?

vad tycker ni?

#19
Det är ju svårt att säga hur mycket du ska ta upp det. Själv hamnade jag ju platt fall med min bror.
Kanske du kan nämna det för din kompis om ni på något vis diskuterar problemen med hennes syster. Kanske fråga lite fint om de kollat upp hennes problem hos en psykolog…
Fast det kanske är dumt att jag svarar, då jag har en tendens att alltid klampa i klaveret.. 

#20 Eftersom mamman pratat mycket med mig om det så vet jag att de försöker ta tag i det, men att de mest blir runtskickade… Nu skulle hon tydligen göra något kunskapstest. Jag tycker det känns som dom är på fel spår, men det kanske ordnar upp sig till slut, bara det att det kanske tar lite längre tid… (eftersom de inte vet hur hon är i vardagen)

Jag tycker det är väldigt konstigt att skolan inte uppmärksammat detta, då jag tycker att det är ganska uppenbart att hon är annorlunda (ursäkta om det lät nedlåtande, det menade jag verkligen inte!). 

Det med ADD/ADHD tycker jag inte är svårt att prata med dem om, men det känns som att det är en större grej med Aspergers..

Jag hade gärna pratat med henne själv om hur hon tänker och hur hon själv uppfattar saker och ting, men jag vet inte om jag vågar. Vill absolut inte att hon ska ta illa upp, och jag märker ju att hon har sociala problem.. hon kanske mest skulle tycka det var jobbigt.

jag känner alltid att jag vill hjälpa alla, men i det här fallet kanske jag inte kan det.. Jag såg i någon annan tråd här en länk till något slags test (förmodligen för vuxna), men jag har svårt att tänka mig att hon ens skulle klara av att svara på de frågorna. Däremot tror jag att det skulle vara bra för henne att tänka efter, hur hon reagerar och är i olika samanhang. Det är ju så man lär sig att förstå sig själv :)

#19 & 21

Det går väl egentligen inte att råda dig i den här frågan på ett entydigt sätt. Men min känsla säger mig att du kanske i första hand borde prata om saken med människor runt omkring. På så vis ringar ni liksom in henne, och tids nog hamnar hon i en situation, som framstår som tydligt Asperger för flera av er. Då stärks ni ytterligare, osv. Genom en sådan fortgående process kan det nog lösa sig så småningom.

Fast å andra sidan kommer det med samma metod att sedermera uppenbaras att ni hade fel i er amatördiagnos (om ni faktiskt hade det). "Objektet" kanske kommer att klara sig mycket bra i livet?!

Men ni bör veta en sak. För oss aspergare (dvs. autister) saknas det minst en pusselbit till det normala sociala levernet. En aspergare kan aldrig, aldrig leva ett normalt socialt liv, hur väl vederbörande än försöker förställa sig. Med hjälp av samhället och dess goda representanter kan detta däremot bli möjligt en dag. Detta vill jag tro, och den dagen ser jag fram emot!

Tack så mycket för era svar!

jag tror att jag ska dela med mig av mina misstnkar med min kompis (hennes syster), om vi pratar om det. Hon har inte så jättebra relation med sin syster, så jag har svårt att tänka mig att hon skulle bli sur.. Det värsta som kan hända är väl att hon tycker jag är trög eller tycker att jag "hittar på" diagnoser hit och dit. Tror inte hon slutar vara vän med mig för det 

Nej då!

#22

Man kan ju undra hur annorlunda människor behandlades förr? Blev de inlåsta på hem ihop med de utvecklingsstörda?
Eller skakade de bara på huvudet och konstaterade att en person var lite egen/annorlunda?

Eller fanns inte dessa handikapp förr?
Hur kommer det sig då att de ökat?
Stress?
Miljögifter?

Lite OT igen, jag vet!

#25 jag skulle gissa på att det var lite både och… de flesta var nog bara "konstiga" eller "dumma i huvudet".. 

Men det var ingen av dem som det krävdes lönebidrag för att anställa. De fick ett jobb som de klarade av och stannade ofta där i alla år.

Nu skriker arbestgivare "lönebidrag" och trots de får detta, så kräver de så mycket av dem de anställer att de ska klara samma som de som saknar handikapp.
Detta gäller även de med fysiska problem, men är det psyket som krånglar verkar tålamodet vara ännu mindre…

#25-27

Tja, aspergare och annat "konstigt folk" fanns nog i samma utsträckning förr som nu, tror jag i alla fall. Men de hade säkert också då problem av olika slag och på olika sätt. Men toleransen mot dem och respekten för dem som människor med lika värde som alla andra kanske var något större än vad det blev sedan. Idag har det förhoppningsvis vänt på nytt, så att samhället har börjat leta efter vägar att kunna integrera "de milt konstiga" i det vardagliga sammanhanget. Vi får hoppas det i alla fall.

Hej.

Jag hittade nyss hit till det här forumet!

Jag har en dotter med både AS och ADHD.  Själv har jag ADD bl a.

När min dotter fick sin diagnos för ca 4 år sedan så kollade jag runt på nätet en hel del. Hittade då en jättebra beskrivning av flickor med Aspergers!

Skall se om jag kan länka den här…  Återkommer med länken så fort jag hittat artikeln igen!

Om det är något du vill fråga om angående Aspergers och framförallt tjejer, så är det bara att fråga. Jag svarar så gott jag kan.

Det viktigaste att komma ihåg är ju att man framförallt är en personlighet, inte en diagnos.    =)

Här kommer jag med länken till artikeln som jag hittade då för 4 år sedan!  Den hjälpte mig väldigt mycket!

http://www.lul.se/templates/page____3649.aspx

Jag var på en föreläsning av Svenny Kopp för ca 3 år sedan, om flickor och Autism.  Då sa hon att den senaste statistiken var att det finns 1 flicka/1,6 pojkar som AS, (inte 1 flicka/4 pojkar som det står i den här artikeln).

#29 - #31
Tack! ska läsa den.

Hur gammal är din dotter? skulle du kunna beskriva hennes beteende lite? :)

läste precis artikeln, den var väldigt bra!

Många flickor med Aspergers Syndrom beskrivs som extremt kravundvikande och kan försöka komma ur situationen genom att prata om annat. Att klaga över olika mindre krämpor kan också vara ett sätt att slippa krav.
Svårigheter med att välja och fatta beslut sig är också vanligt. Detta kan leda till att man blir handlingsförlamad i ganska enkla vardagliga situationer, som t ex att komma i väg till skolan för att man inte kan välja vad man ska ta på sig.

_speciella matvanor och matkrav.

Somliga flickor med Aspergers Syndrom pratar enbart i vissa miljöer eller sammanhang och/eller bara med utvalda personer.

_främst det här tycker jag stämmer in… Hon skyller ofta på skador, har väldigt svårt att välja kläder, är väldigt kräsen, testar aldrig nya saker, vägrar ibland prata i ovana miljöer eller med okända personer.

Det tog ganska lång tid innan jag kunde prata med henne, och även nu känns det ibland som att hon tycker det är jobbigt och flackar med blicken när vi pratar. Ibland överraskar hon mig och säger något till mig direkt när vi träffas. Då blir jag glad, för jag vill gärna lära känna henne bättre, och jag vill inte att hon ska tycka det är jobbigt.

Hej bebbi.

Min dotter är 15 år och har precis börjat 9:an.

Maten har alltid varit ett fruktansvärt stort problem för henne! Ända sedan jag slutade amma henne när hon var 7 månader.

Hon äter inte många olika sorters rätter och det måste smaka exakt likadant.  Så hon har svårt att äta någon annanstans än hemma…. Äter aldrig i bamba t ex.

Kryddor kan hon knappt äta, lite salt och helst inget annat…

Detta har tyvärr gjort att hon har fått främst järnbrist, på gränsen till anemi. Så vi går hos dietist och tar blodprov varannan månad.

tyvärr kan hon inte svälja tabletter, så jag får inte i henne järntabletter. Har varit jättesvårt när hon varit sjuk och varit tvungen att ta mediciner…

Min dotter pratar också bara i vissa miljöer, har selektiv mutism. Men det har blivit bättre dom senaste åren. Så i skolan sa hon inte ett ljud förut.  Var vi hos läkare eller tandläkare t ex så kunde hon ibland inte säga ett ljud, hon "stängde av" liksom. Man fick ingen kontakt med henne.

När hon var liten fick hon fruktansvärda utbrott från det att hon var 9 månader. Då kunde hon skrika i upp till 40-50 minuter, utan att man kunde få kontakt med henne. Det gick inte att hålla henne eller något, man fick bara sitta bredvid och vänta tills det gick över. Tog man i henne eller försökte trösta eller prata med henne, så tog det bara ännu längre tid tills det gick över.

Hon har fruktansvärt svårt med förändringar! Man kan inte byta plats i skolan osv. Hon behöver lång tid att förbereda sig osv.

Har väldigt svårt i sociala situationer, har mer eller mindre inga vänner.

Naiv, tror inte att folk ljuger, förstår inte varför folk ljuger, men det har blivit lite bättre. Men hon blir ju väldigt lättlurad p g a detta…

Har svårt att förstå andra människors tankar och känslor. Men empatilös är man inte för att man har Aspergers, som många tyvärr tror. Min dotter har mycket empati, men det är mest när det gäller djur…  ; ).  Djur betyder mycket mer än vad människor gör för henne.  Djur är hela hennes värld! Framförallt hästar.

Smak, känsel, lukt osv fungerar inte som det gör hos andra. Kläder har alltid varit jobbigt köpa och skor allra värst. Hon klarar inte av vissa sorts kläder, känslan mot huden, alla lappar måste tas bort helt. inga tajta kläder och skor flera nummer för stora t ex.

Ja, listan kan bli hur lång som helst!   = )

Du får fråga om det är något mer du vill veta.

#34 Eyedeserve, jag ler ett igenkännandets leende av din beskrivning av din aspergerdotter. Jag själv är nämligen aspergare, och ser kanske den bild av den individ du målar upp på ett något annorlunda sätt än vad ni "nt"-människor gör. För mig är hennes beteenden mer eller mindre naturliga; om inte annat så kan jag känna in dem. Rätt fantastiskt egentligen, att vi är så många, som fungerar nästan identiskt lika dant…!

Hej varulv!  Kul att du kände igen dig!  = )

Jag har alltid tagit min dotter precis som hon är, även om jag inte hade en "diagnos". Alla människor är ju olika! Tack och lov, annars hade livet varit bra tråkigt!   ; )

Det är mest andra människor som inte har kunnat ta henne som hon är. Folk har väl svårt att förstå att alla faktiskt inte är likadana…  Speciellt skolan… Jag blir så arg när dom pratar om min dotter som ett "problem"! Det är inte min dotter som är ett problem, utan det är alla andra som inte kan acceptera att alla inte är likadana! I ett samhälle behövs alla människor!

Att ha Aspergers är en gåva tycker jag, man ser livet på ett annat sätt, man kan lösa problem som inte andra kan. Jag skulle inte vilja ha min dotter annorlunda, hon har lärt mig så mycket! Och som jag brukar säga till henne: utan Aspergers så vore hon ju inte Julia!  = )

#36
Känner också igen mig i mycket du skriver. Jag har dock lite lättare i sociala situationer än din dotter har. Men kan lätt missuppfattas eller missuppfatta vissa situationer.
Förstår inte alltid att alla är lika ärliga som mej och fattar inte alltid skämt förrän några timmar senare.
Annars förstår jag ironi (och använder det själv) vilket jag vet att många med AS kan ha svårt med.

Känner väl igen känslan för djur i förhållande till människor. Djuren vågar jag lita på. Det är si och så med människor.
Lekte väldigt mycket djur som liten. I lekis där vi lekte pirater var jag t.ex. hunden. Sällan jag lekte de "vanliga" tjejlekarna.

Det där att man är ett "problem" har jag märkt mer av i vuxna år. Speciellt från arbetsförmedlingens sida. Kan väl säga att de är det som uppmärksammat mej på att jag hade "problem", vilket för mej både varit en för och nackdel.
Fördelen var att jag tog tag i mej själv och gjorde en utredning och fick hjälp hemma med mera…
Nackdelen är att jag fortfarande anses som ett problem och helst hade de velat sjukskriva mej för att slippa mej…
Detta vägrar jag och är därför ett ännu större "problem"

#36 Vad positivt att möta en anhörig för en gångs skull som enligt min mening har en så riktig inställning till "problemet"! Jag själv växte upp med väldigt mycket tolerans och acceptans - och här har du mig nu!

Jag upplever mig som en människa met tusen egenskaper och sidor. Aspergern är egentligen bara en enda av dem, och bör således ses som rättså marginell. Ett personlighetsdrag, precis det du säger, som enligt dig och enligt mig företrädesvis berikar jaget och förhoppningsvis dess "produktion" till mänskligheten.

Jag kan bidra med mina erfarenheter lite senare idag om det finns intresse. :)

13årig flicka, fick min diagnos när jag var 11. Har dock relativt "osynlig" Aspbergers, märks tydligast på att jag alltid har ett specialintresse, och att jag inte klarar vissa konsistenser och material (moccatyg, kladdiga saker till exempel).
Jag har aldrig haft väldigt mycket problem med att förstå andras känslor och så vidare, men jag har många krav på omgivningen tyvärr… Det har gjort det rätt krångligt. Jag vill att folk ska visa respekt, att de ska göra si och så. Jag har blivit bättre på det, men det är ganska svårt.
Jag har ofta gråtit och varit ensam på grund av att jag verkligen önskar att jag kunde vara som alla andra. Folk förstår inte mina känslor riktigt, då jag uttrycker dem annorlunda än vad de gör. Är jag ledsen behåller jag det längst inne tills det har gått över (jag tar ut mina känslor på mina teckningar och mina texter) istället för att prata om det, är jag glad skrattar jag åt allt möjligt och bara njuter av livet, vilket gör folk irriterade på mig. Men vad ska man göra ddå, för att vara som de andra? Alla kan inte vara likadana och tänk vad glad jag blir när jag håller på med mitt specialintresse, och hur det är att verkligen kunna skratta?
Nä, om det är att vara fel när man gör något som gör en lycklig har jag ingen lust att vara rätt heller. :)

hmm.. hon är faktiskt väldigt intresserad av djur. Hon vill att jag ska ta med mina hundar dit, men jag får inte det för hennes föräldrar. Hon var på ett nybörjar-ridläger, och när hon kom hem pratade hon mycket om hästarna, deras personligheter och namnen på alla osv. Hon "pratar åt djur" ibland. förklarar för folk vad de tänker och vad de skulle säga om de hade röster.

Egentligen är det inte alls konstigt att personer med Aspergers har bra relationer med djur. i djurens värld finns det t.ex. inte ironi, inget "spel" för att visa vad man tycker, de har inte förmågan att ljuga, för det finns ingen anledning. De är ärliga. De gör aldrig något för att retas, för att va trotsiga, eller liknande.

Hundar t.ex hälsar på människor som kommer för att de blir glada att det kommer någon. De hälsar inte för att de vet att man SKA göra så. Sen kan man ju säga till hunden att hälsa om den inte gör det, men personer med grav Aspergers kan ju också bli tillsagda, eller lära sig att hälsa (om personen i vanliga fall inte gör det).

Så ganska logiskt att AS personer tycker om djur, tror jag :)

Får man lov att hoppa in med en liten fråga…? Jag blev nämligen väldigt nyfiken när jag läste inlägg #34.

"När hon var liten fick hon fruktansvärda utbrott från det att hon var 9 månader. Då kunde hon skrika i upp till 40-50 minuter, utan att man kunde få kontakt med henne. Det gick inte att hålla henne eller något, man fick bara sitta bredvid och vänta tills det gick över. Tog man i henne eller försökte trösta eller prata med henne, så tog det bara ännu längre tid tills det gick över."

EXAKT sådana "utbrott" hade min son när han var liten, han var nog bara ett par månader gammal när det började. Helt okontaktbar och INGENTING hjälpte, utan gjorde det snarare värre.

Min son är nu 9 år och ska utredas för asperger/ADHD, därför blev jag nyfiken på om detta är vanligt hos små barn med NPF?

#40 Håller med dig om allt det du skriver i det inlägget, bebbi.

#41 Tror egentligen inte det (utan att veta säkert). "Kolikbarn" har man ju hört talas om, men dessa har mig veterligen inget samband med Asperger. Tvärt om - att skrika är ju oftast och egentligen en social handling. Och vi aspergare är ju inte sociala av oss. Ofta kan vi nog karaktäriseras som "snälla"; "gjorde inte mycket väsen av sig" etc. - som små.

Mina föräldrars fosterbarn med diagnosen Autistiskt Syndrom kunde få sådana där långa skrikperioder, som skrivs om ovan. Hon har/hade även väldigt steriotypa intressen och vissa empatistörningar.
Hon är 20 nu och jag kan inte minnas att hon haft sådana skrik på de senaste 10-13 åren.

Själv hade jag inga av de tendenserna som liten utan var nog ganska "normal". Men så ligger jag ju på gränsen… 

#42 De här "utbrotten" har inget med kolik eller smärta att göra. Enligt sonens BVC-sköterska och olika läkare hade han inte kolik, och inga andra symptom på smärta någonstans. Kolik visar sig mycket tidigare och avtar när barnet är 3-4 månader.

En läkare kallade det "nattskräck", men efter att ha läst om nattskräck så stämmer det inte alls med dessa "utbrott". Nattskräck får de i samband med sömn och är dessutom vanligast hos barn mellan 3-5 år.

Min son är en typisk aspergare på många sätt, men han har alltid kunnat "göra väsen av sig". Det är väl där ADHD´n kommer in kanske?

#43 Intressant det du påpekar, kalindas! Får mig att fundera på om jag eventuellt bör ompröva min fördom?

Min två år yngre syster än jag uppvisande klart autistiska drag (enligt mig, i efterhand), var snäll som ett lamm som liten: skrek aldrig som spädbarn; satt mest som Tjuren Ferdinand och "luktade på blommorna". Kanske hörde hon dock till undantagen?

Min dotter har ju både Aspergers syndrom och ADHD, så det är lite svårt att veta vad som är vad osv. Och sedan är ju alla olika, både med och utan diagnoser…. 

Men hennes skrik berodde inte på kolik.  Det var oftast när hon gjorde något som hon inte fick och jag försökte tala om det för henne.  T ex, när hon var 9 månader och började gå omkring genom att hålla i sig. Då kunde hon gå in i badrummet och ta tvål/schampo och villle hälla det i håret. Jag var då tvungen att ta den ifrån henne och försöka förklara att hon inte fick göra så. Eller att hon körde sin egen vagn inne i affären, men när vi kom till kassorna var jag tvungen att också hålla i vagnen för annars körde hon på folk. Jag förklarade varför jag var tvungen att hålla i och styra men hon blir arg och börjar till slut skrika, när hon inte får som hon vill och kastar sig på golvet, blir stel och okontaktbar. Hon skriker precis som om någon håller på att mörda henne. När jag tar upp henne så gör hon allt för att jag skall tappa henne, hon vill helt enkelt inte bli berörd. Sedan skriker hon då i typ 40 minuter.  Efteråt är hon helt slut! Det är ju fruktansvärt ansträngande att skrika för full hals i kanske 40 minuter. (den gången var jag ju tvungen att ta henne under armen, för att kunna betala och packa ihop varor och komma därifrån….)

Dessa "anfall" kunde hon få upp till 3 ggr om dagen….  Det kunde vara vad som helst som hände, som hon inte förstog osv. Ibland visste jag inte varför hon fick ett "anfall".  När anfallet hade gått över så fick jag äntligen trösta henne och då grät hon vanligt och satt i mitt knä och höll om mig. Då ville hon ha sin napp och jag fick sitta och vagga henne, hålla om  henne och smeka henne över håret.  Det var helt enkelt saker som hon inte förstog eller som blev övermäktiga för henne.

Min dotter var väldigt aktiv tills hon var 10-11 år ungefär. Hon satt aldrig still. Hon klättrade, hoppade, sprang osv. Liten och smal och bara muskler.

Men att vara med i lagsporter är absolut inget för henne! Hon håller på själv, skulle väl egentligen ha passat bra att träna friidrott, men hon har svårt att klara att ingå i en grupp och umgås med andra, speciellt om hon inte känner dom. Tar lång tid för henne att lära känna någon.

Hon har även svårt att bedöma avstånd, så det gick inte så bra att cykla. Hon kan inte köra en vagn där det är mycket folk, för då kör hon på dom. Osv osv.

#41, Mahe.  Jag vet inte om detta är vanligt bland bland barn med Aspergers.  Det kan nog vara olika.   Jag har en kompis som har en son med AS. Han var jättelugn när han var liten, men han har ingen ADHD, som min dotter. Och han har inte så utpräglad Aspergers. Min dotter har "svår" Aspergers, om man nu kan säga så….   Jag känner ingen annan som har barn med Aspergers syndrom tyvärr.  Allt jag lärt mig har jag lärt mig genom att låna böcker på bibban, hitta information på nätet och vart på en föreläsning av Svenny Kopp om just flickor med autism.

Jag sökte hjälp på BVC när min dotter var 9 månader, men fick till svar att vissa barn har så stark vilja….  yeah right.

Har sökt hjälp under hela hennes uppväxt men ingen har tagit det på allvar, inte förrän hon ville ta livet av sig när hon var 10 år och vi sökte till BUP.

Dom såg direkt att hon hade "något" och gjorde massa undersökningar och tester. Ett år senare kom vi ut med diagnoserna. Då hade jag aldrig hört talas om Aspergers syndrom…. Men någon hjälp fick jag inte av BUP! Utan allt har jag fått lära mig och tagit reda på själv. Och all hjälp har jag fått kämpa mig till. och kämpar fortfarande….

Vill påpeka att min dotter inte får sådan skrikperioder längre…  hehe.

När hon blev lite äldre så började hon istället gråta jättemkt och låste in sig på toaletten och satt där och storgrät i typ 40 minuter istället.

Nuförtiden om något blir för jobbigt för henne, något hon inte förstår, inte kan hantera osv, då rusar hon in på sitt rum och kan sitta där ibland i flera timmar.

När hon var liten kastade hon även saker omkring sig och gjorde sönder saker i sin frustration.  Det händer nästan aldrig numera.

Nu är hon ju även tonåring och dom har ju sina grejer för sig.. 

Nu är min dotter väldigt svårbedömd tydligen. Har alla läkare sagt i alla fall… . Och jag har fortfarande svårt att förstå hur hon tänker och känner.  Hon har svårt att sätta ord på sina känslor och hon har dålig kroppsuppfattning.

Men hon är en underbar tjej! Rolig, har humor, snäll och trevlig. Duktig i skolan!

#44 Intressant det där med nattskräck. Inser att jag nog hade det - just mellan tre och fem års ålder var det dessutom!

- Skulle nattskräck vara kopplat till Aspergers syndrom på något vis?

#46, 47 Väl beskrivet av dig, eyedeserve; man får en levande bild av en huld men på goda grunder något frågande och oförstående mor. Det är inte lätt att ha denna typ av barn! Men å andra sidan skulle jag tro att de i sin tur bör vara mycket tacksamma för att ha begåvats med så goda föräldrar.

Vill bara som kommentar tillkännage att jag själv inte alls har varit på det sättet som du beskriver din dotter. Jag har en "ren" aspergerdiagnos. Men visst fanns - och finns - stunder då man kände sig ensam i världen med sina upplevelser; ingen förstod, och man hyste förståeligt främlingsskap inför alla människor omkring en. Inte lätt att handskas med!