Fantastiskt att någon forskar om det här. Det stämmer på pricken för oss.

Jag har sökt hjälp för min dotter sedan hon var liten, men bara fått höra att det inte är något fel på henne. På BUP och i skolan, tidigare på dagis, har hon skött sig och verkar supernormal och trevlig. Hemma är det kaos, skolvägran, tredje världskriget och slagsmål.

På BUP sökte jag hjälp när dottern var 4-5 år. En neuropsykiatrisk utredning sattes igång men avslutades ganska snart. Psykologen satte dottern på en stol i korridoren med papper och penna och sa till mig: "Titta så lugnt och snällt hon sitter och ritar. Hade det varit något fel på henne så skulle hon aldrig suttit stilla så länge." Att hon gillar att rita och uppför sig utanför hemmet var inget psykologen tog reda på.

För ett år sedan när dottern var 8 år var situationen hemma ohållbar. Jag tog återigen kontakt med BUP och vi gick där i flera månader. Jag sa att jag vill ha en neuropsykiatrisk utredning och vi ställdes i kö. Under tiden försökte de bena ut vår hemsituation och kom fram till att det var alldeles för struligt och stökigt runt dotter för att de skulle kunna gå vidare med varelse hjälp eller en utredning. Att stöket grundade sig i dotterns problem var det ingen som reflekterade över.

Vi blev utslängda från BUP med orden att vi måste ordna upp hemsituationen innan de kan hjälpa oss vidare. Dessutom tyckte de att en utredning var onödig eftersom hon är så "fin och trevlig och klok".

Paff, arg, trött, besviken och uppgiven ringde jag någon vecka senare och bad att få ut journalen från BUP. Jag ville veta vad de skrivit. Jag fick veta att jag kan få journalen först någon vecka senare när vår behandlare var på plats från sin semester.

Bara någon dag senare blev jag uppringd av en av alla inblandade på BUP som sa att "Vi kan ju i alla fall besöka flickans skola eftersom vi hade lovat det tidigare. Och förresten, hon står väl fortfarande i kö för utredningen?" Som de bara kort tidigare sagt att de inte kunde göra i nuläget.

Plötsligt gick allt fort. En utredning sattes igång med en psykolog och läkare som vi inte träffat tidigare. Det visade sig att hon har Asperger. Inte gränsfall utan tydligt och typiskt. Utredarna hade sett det tidigt i utredningen innan alla tester var klara.

Vad ska man säga? Flickor med Asperger måste börja bete sig som pojkar med Asperger för att synas. Eller?

Journalen har jag fortfarande inte sett röken av. De insåg väl att de faktiskt inte gjorde ett himla dugg under den tiden som jag ringde och tjatade och gnällde och bönade och bad om hjälp när jag inte visste om vi skulle överleva dagen.

Svea- Hahahaha, vad är det för inlägg? :P

Jag tror att Svea lät Google eller dylig översättarmaskin translantera Svenny Kopps avhandling till "svengelska". Lovvärt av Svea (), men resultatet blir tyvärr ofta inte bättre än såhär. Men detta kan vara någonting att tänka på - att ta vara på innehållet i denna intressanta avhandling - på ett eller annat sätt. - Vad säger Svenny Kopp själv, förrextens?