Förstår hur du känner. har en femåring som just nu utreds för misstanke om något inom autismspektrat. När vi fick reda på just det där med autism var det som hela vår värld rasade samtidigt som det var som om allt vi känt och kämpat för äntligen fick ett namn och därmed ett rätt att finnas.

Om du tycker du fått för lite information och hjälp så vänd dig till BUP igen och prata med dem, de kan säkert hjälpa er på något sätt. Eller sök upp någon intresseförening/ organisation där likasinnade finns som kan både hjälpa och stötta er i framtiden.

Prata av dig, jag och säkert andra föräldrar i vår sits finns här för varandra. 
Stor kram och lycka till!

Bor ni i sthlm? finns nått som kan hjälpa er alla här lite granna…

Nope, bor i Jönköpingstrakten. Har en förening som lokalt funkar helt ok:)

Vi bor i Stockholm. Det finns säkert massor av ställen att få hjälp ifrån. Jag tycker bara att det är bedrövligt att det är upp till mig att luska rätt på det. Någonstans hade jag trott att det skulle vara ungefär så här -"Din son har ADHD…… här har du lite information att läsa, här är adressen till en bra förening på nätet där du kan få svar på många frågor, gå hem och läs och landa lite så bokar vi in en ny tid redan idag då ni får komma tillbaks med era frågor och så kan vi berätta lite mer om hur ni jobbar vidare härifrån……" Något sånt. Att man hade fått något konkret att ta tag i liksom. Nu tipsade hon mig om ADHD-center på nätet och vi ska komma tillbaks efter sommaren men jag behöver ju få lite raka besked här och nu. Det här är en stor grej i våra liv. Vi behöver hjälp att förstå vad det handlar om. Nu är jag förskollärare så jag har ändå en hyfsad baskunskap genom jobbet, men det har inte de flesta. Och att läsa på om ADHD… det är ju inte precis så att alla ADHD:are är stöpta i en och samma form. Så här funkar de! Jag vill ju ta del av vad de kommit fram till. Vad är just MIN sons svårigheter? Vad behöver HAN? Han börjar i 1:an nu. Vad behöver hans lärare veta? Mer än att han har ADHD. Det säger ju egentligen inte så mycket mer än att han har svårt med koncentrationen när han inte är motiverad och att han är väldigt impulsstyrd. Men vad behöver HON tänka på i sitt klassrum för att han ska fungera så bra som möjligt? ….o.s.v. Nu känns det som att jag måste ta reda på allt själv och det tycker jag är bedrövigt. Särskilt som jag har en gubbe som sticker huvudet i sanden och tycker att det här är jättejobbigt. Vet inte om jag kommer att få honom att läsa på något om ADHD eller om han bara tänker fortsätta låtsas som att det inte finns.

Låt din man ta sin tid. Du liksom jag är pedagoger och har lite kunskaper som gör att vi kanske har annan kunskap än våra respektive har. För dem är det här helt nytt och de behöver kanske lite annat sätt att arbeta igenom sorg och chock. När det gäller det du önskar, be att BUP kallar de er son kommer möta i skola & fritids till ett möte där ni får info från BUP vad er son behöver samt möjlighet att få ställa frågor. Vi har ett sådant möte inbokat nu i aug. med vår sons förskola och det känns jättebra!

#5

Ett sånt möte låter bra. Det går säkert att ordna för vår del också. Just nu läser jag lite på ADHD-centers hemsida. Där finns bra förklaringar på mycket.

Lite tur i det hela är att jag kommit in på en utbildning "Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar" genom Specialpedagogiska skolmyndigheten. Den sökte jag egentligen mest med tanke på jobbet men även med tanke på eventuell diagnos på sonen. Den kommer nog att bli användbar för min del nu.

"Syftet med distanskursen är att deltagarna ska få grundläggande kunskaper och därigenom öka sin förståelse, hitta strategier och "verktyg" som ger
förutsättningar för god lärandemiljö och delaktighet."

Det kommer att bli bra allting. Det viktigaste är att sonen nu kan få förklaringar och förståelse för varför det blir som det blir. Han slipper gå omkring och känna sig dålig hela tiden.

Skönt att du känner så. Hoppas du känner att det finns många som är i samma sits som er och som både kan och vill lyssna när du behöver prata av dig. För jag känner så inför er andra här inne. När som helst finns det någon här med stöd och pepp.

Rekomenderar verkligen adhdcenter. Tror dom kan hjälpa mycket, att få dela med andra i samma situation och få råd från erfarna. Jag har haft kontakt med dom för egen del, tyvärr är utbudet för unga vuxna mycket mindre än för barn och deras familjer så jag fick inte ut jättemycket av det men jag såg potentialen, absolut.

En annan sak. Förklara för din son skillnaderna mellan honom och s.k. normala barn. Att han fungerar annorlunda på gott och ont och att det inte är fel utan att vi alla är ju faktiskt fungerar på olika sätt.

Man märker att man är annorlunda så det är ju ingen nyhet så det är nog bara bra att få det bekräftat. Min yngste blev glad av sin diagnos eftersom det bekräftade vad han kände.

Tycker ni synd om ert barn för att det har ADHD så kommer det att göra det.

Låter ni det skylla på ADHD kommer det att göra det.

Men sen så måste an ju ändå har förståelse. Att ha tråkigt kan vara mer eller mindre panikframkallande för en del med ADHD. Men det går att träna på det med.

Båda mina söner har ADHD diagnos och de är ganska olika i sättet. Min yngste har inte jättesvårt med impulskontrollen t.ex. medan den äldre har jobbat jättehårt och bivit så duktig med det och när han sedan fick medicin går det som på räls! Lite tur ska man ha också! Den yngste ser vi för tillfället inget behov av att medicinera för vi tror att det räcker med t.ex. extra hjälp från skolan.

Vi fick broschyrer och information av BUP. En broschyr som skulle lämnas till läraren t.ex. så det verkar vara olika vart man bor.

En hemsida jag har fått mycket hjälp med är: http://www.additudemag.com/ Nu är ju den på engelska men som sagt mycket informativ.

Jag är för trött och detta blev lite svamligt men jag hoppas att det hjälper något.

pEr

Ja det är ju inte alltis så roligt när man får en diagnos fastställd men ni får se det som en möjlighet till en bättre hjälp.

Dåligt av BUP att inte följa upp detta men tyvärr så långa köer  till BUP över hela landet det är ju en brist på barnpsykologer är ju så få som utbildare sig till detta.

Men om jag vore dig så skulle jag ringa till BUP och be om en remiss till barnhabliteringen som har hand om rehablitering och hjälp för funktionshindarde  och där dom även har riktad hjälp till barn o familjer där en har en diagnos på ett neuropsykiatriskt funktions hinder.

Vi behövde alldrig be om detta utan ngt BUP remiterade oss till direkt när diagnosen var fastställd..

När det gäller skolan så är det ju alltid svårt att få ngn extra hjälp men med en diagnos så underlättar ju detta med att ni fått en diagnos.

Ni kan även kontakta F-kassan och söka vårdnadsbidrag även om det är svårt i många komuner. Vissa komuner är väldigt restrektiva att ge vårdnads bidrag medan hos andra komuner är det lättare.

Vi fick en enorm hjälp av soc som även skrev in sonen inom LSS lagen.

Vilket innebär att komunen och skolan är enligt lag skyldig att hjälpa personen.

Så i vårt fall där skolan sa att dom inte hade råd att anställa en personlig assistent.

Så var dom illa tvugna att göra detta eftersom han var inskriven inom LSS.

När det gäller organisationer så gå in på attentions hemsida en förening för familjer med barn med boktsavs kombinationer och det finns massor av information där.

Dom har även träffar och trevlig samvaro för familjen dom finns på väldigt många orter i Sverige.

Så sök på nätet efter Attention.

Lasse

Hej, jag är oxå mamma till ett ADHD barn. Min son är 9 år och han fick sin diagnos nyligen, i juni. Vi misstänker att han har Tourettes också, men har inte rett ut just det än. Det finns även en liten misstanke om AS.

Det är ju inte helt lätt när man ställs inför det faktum (även att det inte är överaskande) att ens barn inte fungerar på samma sätt som de flesta andra barn. För egen del vill jag ta reda på så mycket jag kan, vara lyhörd mot min son. Jag tycker jag hittar något nytt andvändbart i nästan allt jag läser. Min man är inte alls så- vilket jag tycker är hopplöst. Om jag läser så ska väl han oxå göra det- för det vill man väl för sitt barns bästa? (Jag har med all säkerhet både ADHD och Asperger, vilket förklarar min trångsynta inställning;))

Man hör ju ofta att det är problem att få skolan att tillsätta rätt resurser, och det ska bli intressant att se hur vår sons skola reagerar på detta nu. Vi har haft ett samtal tillsammans med bup-psykologen och ska ha ett till innan skolstart. Det kan vara en bra start. Vi har turen att ha vår son i en liten klass, men det är enbart pojkar i klassen. För eller nackdel?

Samma barn är han ju, bara lite enklare att förstå nu varför han är som han är:)) och det är alltid bra att ha lite kontakt med andra föräldrar i samma eller liknande situation. (Vi har även en tonårsdotter med misstänkt as) Något jag däremot tycker känns lite jobbigt är att han måste vara på fritids efter skolan- vi jobbar ju. Egentligen är det säkert bra ur aktivitetsynpunkt, men jag ser ju inte hur personalen behandlar honom och har ingen fullständig kontroll:(

Hej!

Läste just ditt inlägg. Förstår att det känns lite tungt.

Jag vill gärna dela med mej lite.

Det finns en bok jag tycker du ska läsa, "Kristallbarn, Indigobarn och Framtidens Vuxna" av Anni Sennov.Boken handlar om att barnen som föds nu har en helt annan energi och aura än tidigare generationer, en högfrekvent energi som för olika individer tar sej olika uttryck. Förstår man detta kan det vara lite lättare att oxå förstå att det inte egentligen är något fel på barnet, det är bara barn av sin tid. Men visst, för vissa barn är denna energi väldigt kraftfull, både för barnet självt och för alla i dess närhet.

Man kan delvis påverka denna energi genom att bli vaksam med vad för mat man ger barnet. Raffinerat Socker som är vår tids vanligaste beroendemedel och energikick bör man undvika, som i godis, läsk, kakor, snabbmat… etc etc. Allt med konstgjorda smakämnen o färgmedel är oxå bra att undvika. För många innebär det stor förändring att utesluta dessa saker ur kosten, för att barnets inre system helt enkelt, inte tål detta och som resultat blir hyperaktivt av det. Man får pröva sej fram. men många upplever att det faktiskt hjälper. Ofta börjar barnet självt oxåuppleva att det blir lugnare av mer ren och hemlagad mat, "slow-food" :))…

Jag är Auraförmedlare och jobbar med Auratransformation, en healingform, som innebär att man höjer frekvensen i energisystemet. Alla barn som föds nu sedan -95, har ett helt annorlunda energisystem än tidigare generationer. Det innebär att barnen tänker, känner, reflekterar på helt annorlunda sätt än tidigare. Det finns en och annan vuxen oxå med dessa svårigheter, denna höga energifrekvens, men Alla barn nu föds så här. Sen skiljer det sej hur detta tar sej uttryck för olika barn.

Läs gärna boken o se om du/ni känner igen ER! Har du sen frågor får du gärna höra av dej så ska jag försöka besvara så bra jag kan.

Det vi säger som sysslar med Auratransformation är att det är till stor hjälp för barnet om föräldern uppgraderar sitt energisystem. Då förstår man mera av hur barnet fungerar, och mycket av ev konflikter blir lättare att hitta bra lösningar på. Och förstås vore det ultimata att alla som arbetar med dagens barn oxå uppgraderade sin energi för att allt kring barnen o deras dagar ska kunna flyta så smidigt som möjligt.

Så välkommen att höra av dej närdu läst boken. Kanske känner du igen dej där.

Hälsningar Carina Frendin ( min mail: inrebalance@gmail.com)

Jag blir alltd så arg när dessa Indigo o kristall barn  förväxlas med Barn på neruropsykitariska problem.

För en stor skillnad mellan dom.

Jag har ett barn med ADHD och ett annat barn som jag ser som ett indigo barn.

Indigo barn är väldigt mediala har väldigt stark intuition och har en otrolig empati för andra och är väldigt kärleksfulla mot sina medmäniskor.

Många med neuropsykyatriska problem är väldigt mediala och har en otrolig intuition vilket kan förklaras med att vi är så impuls styrda och oftast går på första tanken som dyker upp.

Men alla som har ett Neuropsykiatriskt handikapp är inte empatiska o väldigt kärleks fulla mot sin omgivning.

Så det går inte att dra ett lika med tecken mellan Neuropsykiatriska handikapp och Indigo o kristall barn. 

Sedan så Indigo barn och kristall barn är ngt som beskrivs hos barn födda efter årtal 90 och framåt.

Hur förklarar man då alla vuxna med neuropsykiatriska handikapp ?

Jag själv har ADHD har arbetat som medium och tarotläggare i många år. 

Ses av omgivningen som väldigt empatisk och kärleksfull så jag skulle om jag vara född efter årtal 90 klassas som indigo barn.

Men eftersom jag är född 60 så är jag inte ett indigo barn.

Så jag har svårt att  göra ett likamed tecken mellan oss med ADHD och med beskrivningen av Indigo och kristall barn.

Även om väldigt mycket stämmer så  gör inte allt det.

Lasse

Hej Lasse!

Jätteintressant med ditt inlägg o dina erfarenheter!!

Nej Allt är inte väldigt tydligt o samma för alla individer, o det är väl tur det oxå på sitt vis att vi inte är skapta i precis samma form… :))

Vissa barn har ADHD bara!!. Precis som Du säger.. medan andra faktiskt är Indigobarn som du oxå säger.

Men alla Indigobarn är inte kärleksfulla. Många är faktiskt tvärt om… har väldigt mycket opposition o aggressivitet som dom lever ut mot sin omgivning. Det är egentligen då som indigoenergin är som tydligast.

Individer med indigoenergi har fötts tidigare oxå men mer som enstaka individer s a s. Men nu har dessa kullar med Indigos kommit i större antal samtidigt för att hjälpa till att förändra all vår gamla stagnerade energi på planeten. De har kommit för att spegla o avkläda alla osanningar vi levt med så länge- vi andra o äldre. Dom är ju som du säger ofta väldigt intuitiva o otroligt känsliga… De ser o vet alla känsliga punkter hos omgivningen o punkterar allt dom ser för att Sanningen ska komma fram i Ljuset. Det är liksom deras Livsuppgift!! Dom tål inte osanning helt enkelt. O ofta när vi tycker dessa barn o unga är jobbiga, så är det just för att dom säger sanningar som är svåra för omgivningen att ta o hantera.

Det tråkiga är bara att alltför många av dessa barn medicineras, när det egentligen är så att man skulle kunna påverka deras tillstånd med mer naturliga metoder…. o även genom större flexibilitet hos omgivningen. Som att undvika vitt socker… o alla kemiska tillsatser i mat t ex som de helt enkelt är för känsliga för… som deras kropp o energisystem slår bakut av.

Dvs att dessa känsliga individer har så mycket av kraft, energi o intuitiv förmåga som behövs globalt. De här barnen finns över hela jorden nu… för att vi behöver ta vara på deras känslighet o lyssna på den. Dom behöver förstås oss vuxna som sätter rimliga gränser o lär dom sånt som dom behöver för att fungera med andra i samhället. Hur som helst är ju Livet en skola för oss alla.

Du som själv är ADHD kanske kan få ut mycket av boken "Kristallbarn, Indigobarn och Framtidens Vuxna" av Anni Sennov. Den finns bl a på Adlibris… O eftersom du jobbar som både medium och tarotläggare kan det ju vara en otrolig hjälp för mänskor du möter om du kan hjälpa dom förstå om de har ett Indigobarn eller ett bokstavsbarn, för att i så fall länka dom vidare till bra kunskap för att hjälpa sina barn så mycket som möjligt.

Jag är själv dyslektiker o känner oxå igen mej i delar av bokstavsbarnens svårigheter. Efter att jag själv nu är Auratransformerad o fått en indigoaura sen några år vet jag mer om både Indigoenergin o även Kristallenergin som ju de allra nyaste barnen fötts med nu sen ca -04. O eftersom detta fortfarande är tämligen okända begrepp som kan ha mycket stor betydelse för barn o föräldrar vill jag gärna berätta om detta för att ge möjlighet till att hitta alternativa o nya lösningar för dessa föräldrar o barn.

Jag är barnskötare, socionom o nu även auraförmedlare. O jag har erfarenheter från arbete med barn, ungdmar o vuxna. Så jag känner igen det du talar om. Nu utför jag Auratransformationer på vuxna som vill komma i samma energi som sina barn för att lättare se, förstå och samverka till bra relationer o enklare vardagslösningar…

Anledningen till att dessa barn har svårigheter är ju inte att det är fel på barnen. Men att samhället är så fyrkantigt o onaturligt strukturerat så dessa barn inte klarar av att , detta, med sin stora känslighet. Vi äldre generationer kunde låta oss formas till oigenkännlighet… vilket dessa nya barn o unga inte kan. Men att medicinera alla dessa individer, framtidens utvecklingsresurser, för att vi vill att de ska hålla sej lugna o vara mer lätthanterliga o fogliga är ju bara tragiskt.

Hälsningar Carina

Vi som jobbar med

Jar är ledsen att behöva skriva ner detta total.

Tittar vi i dag så har precis lika många vuxna ADHD som barn så det rör sig inte bara om ett få  tal personer.

Dom gjorde en utredning på samtliga interner på Norrköpings anstalten tror jag det var resultat blev att 75 % av internerna fick en ADHD diagnos

Det var i våras stora skriverier att ADHD medicinerna ökat lavinartat på våra anstalter och den stora kostanden på detta. Men att flera anstalter hade kommit ner på en 0 % när det gällde våld pratade dom inte så mycket om

Du skriver negativit om medicineringen och det gör mig fly förbannad för du ska veta hur effektiv denna medicinering är.

Har en som som i 7an hade IG i alla ämnen o knappt ngn närvarao o ständiga polisingripande på grund av sin våldsamhet

 När han fick börja med medicineringen så försvann all våldsamhet han fick lättare att  koncentrera sig hans dyselexi blev mer lätt hanterad och han gick ur 9an med toppbetyg.

Så denna medicineringen är faktiskt rena underverket för många barn.

Även med sin medicinering så har han var sina positiva sidor hans enorma intuition och medialtet har fak,tiskt utvecklats ännu mer sedan han började medicinera och  man får ingen personförändring av denna medicinering. Men den gör det lättare att koncentraera sig och man blir piggare i hjärna så det blir lättare att tänka.

Innan med sonens stora problem så vara han långt i från ett Indigo barn  men med medicinering och där våldsamheten försvunnit och empatin till sin med mäsniskor ökat.

Så idag med medicinering kan kag säga att han är ett Indigo barn.

Så vad du en gör skriv inte ner denna medicinering som kan göra rena underverk för vissa barn.

Min son hade inte levt i dag utan Concertan kontsterar både läkare psykologer o polisen.

För det var som Natt o dag att börja med denna medicinering.

Lasse

Nu hörde jag på radion att dom nu utrett fler interner på våra fängelser  och att det är så höga procent som 75 %.

Därför besluten om dom höga kostnaderna för medicineringen.

Men anstaltern i Sverige  har märkt en helomvändning när det gäller våldet sedan man började medicinera med cetralstimulerande medicin.

Dessutom har missbruket inom anstalterna sjunkit rejält sedan medicineringen infördes.

Så hade alla dessa vuxn inom fångvården i dag fått medicinering så hade vi sparat enorma belopp i dag för den kostnad dessa personer orskakta samhället plus att dom mått mycket bättre med sig själva.

Lasse

#15 Fast personlighetsförändring kan faktiskt komma med medicinen. Det står med som biverkning. Dock betyder det ju inte att alla får sånna problem. I övrigt håller jag med dig. Medicinen är kanon för en hel del.

#14 Indigo57, en sak håller jag med om, och det är att samhället är riktigt och onaturligt strukturerat på många vis.

#14: Fascinerande hur mycket flummigheter som kan rymmas i ett inlägg, intressant.

Nu har jag ADHD och är inte det minsta medial, men å andra sidan föddes jag på slutet av 80-talet och inte 90-talet.. Funderar på varför det skulle ha betydelse när man är född..?

Är det den genetiska koden som plötligt ändrats när 89 slog om till 90, eller är det samhället som ändrats så att de individer du pratar om numera syns mer..?

Medicin har iaf inte förändrat min personlighet alls, snarare så att min personlighet numera kan komma fram nrä jag kan sitta still och fokusera på saker. Eller ja.. Fokusera lite bättre iaf.

Rättelse av min egen kommentar #18: "FYRKANTIGT och onaturligt" ska det stå (inte "riktigt" som jag skrev). Tänk så det kan bli när telefonen (som jag använder som dator) väljer ord ibland, och jag inte är tillräckligt uppmärksam. Och jag håller med föregående om att det blev lite flummigt….

Har just kommit hem efter en veckas semester. Tackar för era uppmuntrande och hjälpsamma ord. Ska försöka läsa lite mer noga sen när jag orkar. Lite trött efter många timmar i bilen nu.

Men till #9 vill jag bara svara att just det där tycka synd om och skylla på är just det jag vill undvika. Jag har själv upplevt hur en person jag är bekant med, i stort sett skyller allt som inte fungerar på sin ADHD och därmed slipper han också ta ansvar för något (enligt egen mening då) och det köper inte jag. Det är ADHD:s fel att vissa saker händer. Att min son väldigt lätt hamnar i slagsmål med andra tex. De gör fel utifrån hans sett att se saken och då tänder han till. Att han nu fått sin diagnos gör att jag kan förklara för tränare (händer mest i stridens hetta på fotbollsplanen) men även för vissa föräldrar. Jag vill att de ska förstå varför det blir som det blir och stoppa honom på rätt sätt. Utan att fördöma eller titta snett på. Men stoppas, det ska han. Att man har ADHD är ingen ursäkt för att slå någon….o.s.v. Men han slipper ifrån bilden av sig själv som bråkig och ouppfostrad.

Tycka synd om… Jag kan ju inte säga att jag INTE tycker synd om honom. Att leva med ett handikapp försvårar ju onekligen livet och klart jag kan känna stor sorg och empati över hans situation, men jag går inte omkring och tänker stackars, stackars. Det är så här det är nu. Jag är glad över att han fick sin diagnos trots allt. Det underlättar för honom att förstå sig själv. Det svåra blir nu att förklara på ett positivt sätt. Just att prata och diskutera saker med honom är en av hans svagheter. Är han inte intresserad så är det jättesvårt att nå fram till honom och det här är en svår sak att förklara. Är han dessutom ointresserad av att lyssna…… :-/

Men du Håbe det fina med ADHD att det för många berikar livet med!

Men säg det bara som tråkiga men korfattade fakta i början. Eller gör som jag med äldste sonen ta det litegrann då och då så att han inte hinner bli less.

Förklara för honom att p.g.a. ADHDn har du svårare att kontrollera dig men det gör att du helt enkelt får jobba lite hårdare på det. För det är fortfarande lika fel.

Han kommer säkerligen att förstå vad du menar och att du har rätt men det kommer mest troligt ändå ta lite tid innan det funkar.

Slagsmålen försvann för oss i…11-12 års åldern ungefär.

Jobba med det positiva. Beröm när det går bra! Mycket effetkivare än att "skälla" när det går dåligt. Kom ihåg att enligt en hel del forskare så är de med ADHD känslomässigt omogna och p.g.a. detta ha svårt att skilja på den man är och det man gör så därför kan kritik lätt bli fel men beröm funkar stort sett jämt!

Ställ krav på skolan! Er son behöver begripliga gränser och förutsägbarhet! Gör väl alla barn med de s.k. normala brukar ha mer marginaler där… Konsekvenser p.g.a. agerande måste vara så naturliga som möjligt. Jobba hårt på att få till ett bra samarbete med läraren så att sonen känner att ni (läraren och föräldrar) kör samma linje så gott det går.

Om ni kan: Erbjud er att komma till skolan om det inträffar något. Det har funkat bra för oss. I vissa fall för att helt enkelt hämta hem för det funkar inte just då men i de flesta fall komma som en medlare i en låst situation.

Sen är det ju som sagt väldigt olika. Vi har även varit lite mer i skolan än vad "vanliga" föräldrar varit bara för att der inte ska bli så "dramatiskt" när vi sedan kommer.

Hoppas att jag sagt nåt vettigt!

pEr

Lite uppdatering.

Vi har fortfarande inte hört något från BUP och vi har inte heller fått utlåtandet hemskickat till oss som utlovat så därför har vi inte heller kunnat söka hjälp via adhd-centret. Så i fredags ringde jag BUP och fick en mycket trevlig receptionist på tråden.

-"Ojdå, har ni inte fått papprena än? Det borde ni ha fått. Jag ska se till att ni får de genast. Har ni fått tid för återsamtal än?"

Jag: Vaddå återsamtal? Jag har inte fått veta någonting. Jag försökte verkligen få veta vad som händer framöver men jag fick ju inga svar. Trodde vi fick klara ut det här själva, eller att vi själva söker hjälp via adhd-centret.."

Hon: Nej nej nej! Självklart ska ni inte behöva klara er själva! Det är ju det vi är till för. Ni kommer att bli kallade till ett samtal och ni kommer att få träffa en sjuksköterska som ska prata om eventuell medicinering. Har ni blivit informerade om medicinering?

Jag: Nej. Vi fick ingen information alls. Jag fick veta att min son har ADHD och sen inget mer. Nu står jag med en diagnos som jag ändå inte vet vad jag ska göra med. Jag förstår sonens problem bättre men jag har ändå ingen aning om hur jag ska handskas med det.

Hon: Ojdå. Det kanske har blivit någon miss eftersom xxx (handläggarens namn) gick på semester precis efter att ni var där och hon är inte tillbaks förrän på måndag. Vill du att jag ska boka en tid hos henne åt dig?

Jag: NEJ!

Tillägg- vår handläggare är den mest trista, torra och vimsiga människa jag träffat på mycket länge. Med en man som avskyr allt vad psykologer och liknade heter så var hon sämsta tänkbara alternativ. Hon bekräftade alla hans fördomar.

Men det är ju pinsamt att be om en annan. Snacka om taskigt liksom.-" Vi gillar inte dig så vi vill ha någon annan". Men så inser man ju att det handlar om våra behov i en ganska speciell situation. Om hon inte kan inge förtroende till oss så är det faktiskt hon som har misslyckats i sin yrkesroll.

Så jag försökte förklara lite försynt så där. Linda in det lite liksom.

-"Vi trivs inte så bra med xxx. Finns det möjligen någon möjlighet att man kan få någon annan att prata med?"

Hon: Ja men självklart! Jag pratar med min chef om det så hör hon av sig till dig och bokar in er hos en annan handläggare.

Jag kanske får omvärdera mina åsikter om BUP ändå. Just nu känns det väldigt positivt.

Ang. skolan- vi har pratat med läraren som känns trygg och positiv. -"Det här ska nog gå bra! Det här ska vi fixa tillsammans. Vi hjälps åt och håller varandra informerade så kommer det här fungera alldeles utmärkt… Hon hade dessutom tagit med skolans specialpedagog på samtalet och även hon kändes väldigt positiv och sympatisk. Så det känns hoppfullt på skolfronten också.

Enda jobbiga just nu är sonens ständiga ilskeutbrott. Hela livet är en stor konflikt och jag har ingen aning om vad jag ska göra med det. I förrgår slog han till mig i ryggen i rena ilskan, det har han aldrig gjort förut och igår när han inte fick gå ut och leka för att han skulle duscha först efter träningen så blev det ett himla liv och det slutade att han gick ut och skrek på gården att han skulle komma snart men att han måste gå och duscha först för sin dumma jävla morsa.  Jag är SÅ trött på att behöva tassa på tå, väga varje ord, överväga varje protest han kommer med för att bestämma mig för om det är värt att ta striden. Är det tillräckligt viktigt helt enkelt? Man får välja vad som är värt att bli osams om.  Det hjälper ju inte att prata och lugna, han börja bli för tung för att jag handgripligen ska kunna lyfta honom ur situationen och när jag själv tappar humöret och börjar gorma så hjälper det ju självklart inte det allra minsta. Känns som att jag har lust att dra på mig skorna och bara gå och aldrig mer komma tillbaks om någon förstår vad jag menar. Det går över, men mellan varven är den känslan väldigt stark. Hoppas på att kontakten med BUP ska hjälpa både honom och oss att hantera situationerna på ett bättre sätt.

Detta om nuläget. Både bra och dåligt alltså.

2 månader har snart gått sen vi fick diagnosen. 2 månader utan hjälp, stöd eller information mer än det vi själva letat rätt på. Utlåtandet som utlovades (för att kunna skicka in ansökan till adhd-center) kom först idag. Intressant läsning men jag blev, och är, riktigt upprörd. I utlåtandet står det flera gånger att han har autistiska drag. Borde det inte nämnts när vi var där och fick diagnosen??? Ändå frågade jag eftersom jag blev ganska förvånad. Jag var så inställd på AS och möjligen även ADHD. Men "nej, han uppfyller inte kriterierna". Borde hon inte ha sagt att han ändå har autistiska drag? Det är ju trots allt ingen liten struntdetalj!!! Det är en ganska viktig del av hans problematik som både vi och skolan behöver förstå. Så får man reda på det genom att läsa utlåtandet. Jäkla skitkärring känner jag. Tack och lov att vi fick en ny handläggare som känns mycket mer trygg, lugn och saklig. Förtroendeingivande.

Nu har jag att tampas med min man som kommer att deppa ihop en gång till nu när han äntligen börjat landa i adhd-diagnosen. Suck!