Välkommen åter säger jag.

Det finns nog en del hjälp att få men jag är inte så insatt i det svenska systemet så jag kan inte säga vad som finns exakt.

Jag tycker dom verkat ha varit väldigt "släpphänta" med dig ang utredningen och hjälp efter att du fått diagnosen!

Jag känner så här efter att jag läst ditt inlägg: Skriv ut det du skrivit nu, här och ta med och visa dom!

Det förklarar ju helt fenomenalt hur du tänker och känner, så då får dom läsa och begrunda och förstå och du slipper känna att du inte får fram informationen!

Jag känner så igen mig i dina symtom, hur du känner m.m. och jag är just nu under utredning, som förhoppningsvis blir klar snart.

Känner att jag behöver nog medicineras för ADHD, ADD eller vad det nu blir för diagnos.

Jag har ätit antideppressivt nästan hela mitt liv, lugnande m.m och ingenting blir bättre. Känns som om det aldrig blir stabilt.

Jag fyllde 50 år nu och jag undrar..kommer jag att få börja leva snart?

Whale, jag har tyvärr ingen aning om hur man får hjälp med allt detta. :-( (Men jag tycker att du skrev ett bra, och tydligt inlägg.) :-) Jag har i stort sett samma problem som du och lite annat också…och ändå tycks det inte märkas så mycket utåt, och jag blir inte riktigt trodd om jag berättar för nå'n. Dessvärre har jag inte blivit utredd än…och jag är nog nästan 20 år äldre än du, Whale…. Jag kommer verkligen att följa den här tråden, då jag också behöver alla tips man kan få här….även om jag inte fått nå'n utredning än. Och Whale, om du får tips även från annat håll än den här tråden får du gärna dela med dig här. ;-) "Griper efter halmstrån"

Ja, det värsta är ju att ingen ser ens hela JAG, inte ens jobbiga stunder och hur man är och tänker de stunder man inte är med psykologen eller läkaren, så utredningen blir ju egentligen lite jobbig, för som sagt..hela ens liv och leverne kommer ju inte fram genom de frågor man får på utredningen!

Och det kan vara väldigt jobbigt att svara på frågorna, för man fattar inte och får inte så mycket tid att tänka efter.

Jag känner också att jag inte blir trodd, eller tagen på rätt sätt, mitt sätt..att det inte kommer fram hur jobbigt jag har och har haft i hela mitt liv!

Om ni förstår hur jag menar svårt ibland att få ner tankar i ord..he he..

#4 FATTAR PRECIIIS VAD DU MENAR!!! ;-) (Också bra skrivet!) De flesta andra här fattar nog också skulle jag tro!

#2 Om du har ätit antideppresiva nästan hela livet och det inte blir bättre så tycker jag inte du ska fortsätta ta dessa piller. Tycker det är tragiskt att så många tror de har nån kronisk sjukdom som kallas ADD, ADHD eller nån annan bokstavskombination och att de tror att de måste medicineras för det resten av livet, bara det gör ju att man kan bli deprimerad, sen att det finns stor risk för diverse biverkningar när man tar piller gör ju inte saken bättre.

ADD är ingen kronisk sjukdom utan bara olika diffusa symptom som nästan vem som helst kan få oavsett gener om de missköter hälsan, får för lite sömn, stressar för mycket, har vitaminbrist eller äter för dålig kost bara för att ta några exempel. Att ha koncentrationssvårigheter är ingen sjukdom, att ha svårt att klara av stress är ingen sjukdom, att vara rastlös är ingen sjukdom och det blir ingen sjukdom om man slår ihop symptomen. Har man koncentrationssvårigheter så kan det bero på fel kost, man kanske äter mat som innehållet väldigt mycket socker så att blodsockret åker berg och dalbana hela dagen, man kanske rör på sig för lite eller stressar för mycket. Då blir det bättre av att äta mindre socker, motionera mera eller se till att man stressar mindre kanske börja med meditation, inte börja ta tabletter. Man kan aldrig bli bra av att äta piller eftersom de inte löser det underliggande problemet utan bara dämpar problemen om ens det.

Jag själv har haft depression och kännt mig ganska nere under ganska många år men sen jag bytte kost för ett år sen så känner jag min inte alls deprimerad. Att äta bra kost och få i sig nödvändiga vitaminer är väldigt viktigt för hälsan precis som man måste tanka i rätt bränsle i bilen, tankar man i diesel i en bensinbil går den sönder.

#6 Nej, det kanske inte är en sjukdom, men lik förbaskat kan det vara ett funktionshinder som gör att det ställer till det rejält i vardagen…i alla möjliga situationer och sammanhang. Ingen vill väl ha det så… Du får det att låta som att vi valt det. Jag har inte fått diagnos än, alltså "knaprar jag inte piller"…än så länge… Däremot har jag prövat olika saker för att må en smula bättre, tex byta kost, livsstil, sambo, bostad, och nästan slagit knut på mig själv, men det enda som har hjälpt en smula, är när jag har mött människor som accepterar och försöker förstå det man berättar (vilket alla här gör…eller, nåja…nästan iaf). Det är t om svårt att förstå själv ibland, men det är inte mindre sant för det. Pust….det är himla svårt att förklara det här… Orkar inte skriva mer… :-( Kan nå'n förklara lite bättre…?

Hej!

Hittade just den här sajten o läste ditt meddelande här.

Jag skulle vilja tipsa dej att läsa en bok "Kristallbarn, Indigobarn och Framtidens Vuxna" av Anni Sennov. Den finns lätttillgänglig på Adlibris.

Du är i sån ålder att det är möjligt att du är  s k Indigobarn, med allt det kan innebära. Om du läser boken och känner igen dej är det troligt att detta kan vara en förklaring av hur du har det o mår.

Dagens barn o unga från ca 1995 o framåt har ett helt annorlunda energisystem som kan te sej på olika sätt för olika personer.

Jag är Auraförmedlare, vilket innebär att jag sysslar med Auratransformation, som är en healingform. Auratransformation innebär att man uppgraderar det gamla energisystemet och auran till en högfrekvent energinivå. Det innebär att man på detta vis kommer i kontakt med sejsjälv och sin innersta kärna på en helt ny nivå, där olika former av stress inte påverkar på samma sätt som innan.

Om du läser boken o sen har några frågor får du gärna höra av dej, så ska jag försöka besvara dej. ( min mail: inrebalance@gmail.com)

Hälsningar Indigo57

Tro mig, jag har försökt med alla medel..kost, motion..you name it och min hjärna går fortfarande i superfart!

Jag har problem med impulsiviteten och det är nog den som gör att jag inte kan "varva ner" och inget, inget har hjälpt det! Det är så jag är och genom det så blir det ju jobbigt att leva.

För vem orkar ha en hjärna som går på maxfart och en kropp som inte orkar med!

Det är därför jag nu känner, i mina 50 år, att nu får det vara nog!

Det måste vara något som felar, och ett neuropsykiatriskt funktionshinder finns med från födseln..det är inget som kommer av felaktigt liv och lerverne!

Min mamma har hela sitt 76-åriga liv ätit hälsosam mat, motionerat och jag har vuxit upp med det. Ändå….?

Nej, det är nog inget annat än att ännu en gång prova att få något som, förhoppningsvis, är den rätta medicinen som kan hjälpa min hjärna att varva ner..för att jag ska kunna orka och ta till mig motion och laga hälsosam mat. För nu är man i ett så jobbigt liv att man inte kan stanna upp och hjälpa sig själv, än mindre sin familj!

Ju äldre man blir med detta beteende, ju tröttare och orkeslös blir man.

#7 Jag håller med dig!! Svårt/jobbigt att förklara, men så gött med människor som förstår och kanske har på samma sätt!

Endast dom vet ju till 100% hur det är!

Min 15-åriga dotter har diagnosen add/autism och hon har haft problen ända sen hon var liten, lika med min 23-åriga son..han har förmodligen ADHD, men är inte diagnostiserad. Han är världens gulligaste och alla avgudar honom, bara det att han har sååå mycket energi i sin kropp och så är det helt tvärtom med dottern, tillbakadragen, vill inte synas eller höras.

Min mamma kan inte sitta still en sekund, men är jättebäst och hon finns till för oss alla. Misstänker att det är något där också och hon lever som en riktig hälsoguru, med mat och motion!

Så nog ligger det i generna och inte något som uppkommer av hur man lever!

Det är ju inget fel egentligen att ha mycket energi speciellt inte om man är barn eller tonåring, det är normalt. Man har ju olika personligheter, vissa är utåtriktade och vissa är blyga och mer tillbakadragna, inget konstigt med det utan helt normalt och ingen människa är perfekt, nästan alla har nånting de inte riktigt är nöjda med. Tycker bara det är fel att diagnostisera folk med påhittade bokstavskombinationer och säga att de ska ta piller (droger) när det är ganska normala betendeen.

#10 Jag förstår ditt tankesätt, men om det inte är påhittade bokstavskombinationer då?

Om det är ett medfött fel i hjärnan?

Och om nu piller (droger) kan hjälpa en människa, som inte mår bra av att hjärnan går i superspeed hela livet, att få "landa" och kunna leva livet lite långsammare och kunna hänga med, utan att bränna ut sig..

Är det då inte ett halmstrå man sträcker sig efter?

Och är det normalt när det blir handikappande?

Ett funktionshandikapp kallas det. Och det är en störning i hjärnan som är med från födseln, inte en påhittad sak.

Klart man skulle vilja flyta genom livet utan ett piller överhuvudtaget, men går det inte, ja, då har man väl inte så mycket att välja på.

Man vill ju LEVA! I alla fall jag

Påhittade bokstavskombinationer kan det ses som om man inte själv är drabbad. Det är ingen sjukdom att ha Asperger eller ADHD, det är ett funktionshinder. Det gör att vi i vissa avseenden fungerar annorlunda än den "normala" mallen och har lite svårare med en del saker precis som en person som har muskelsvaghet har svårt att utföra en del saker på samma sätt.

Det finns mängder med hjälpmedel av olika sort för människor med båda fysiska och psykiska funktionshinder, det finns rullstolar, det finns ortoser, det finns sjukgymnastik, det finns kedjetäcken, det finns handdatorer, det finns färgkodningssystem och det finns piller. Olika hjälpmedel fungerar bra på olika personer beroende på vad problemet är och vem man är.

Men det hjälper inte någon med funktionshinder, vad det än må vara, att få höra att dera sproblem inte existerar.

Att vi är olika stämmer helt och fullt. Vissa är energiska och andra dagdrömmare men det är när det blir ett problem, något som gör att man har svårt att fungera i samhället eller orka med vardagen med jobb, barn, skola eller vad det än är som det är ett funktionshinder. Då är man inte "bara" olika. Då är det ett problem. Som samhället ser ut nu så är det mycket dåligt anpassat efter människor med funktionshinder i allmänhet och i synnerhet (som jag upplever det) för människor med NPF (neuropsykiatriska funktionshinder). Allt ska fungera på ett och samma vis och det är väldigt mycket eget ansvar och jobba på egen hand i skolan, något elever med tex ADHD ofta kan ha svårt med eftersom koncentration och motivation är svåra att upprätthålla. Samma sak på arbetsplatser, man ska vara högpresterande och självgående och kunna göra tusen saker samtidigt och slutföra dom allihopa.

Jag påstår inte att problemen existerar, jag har själv ibland problem med koncentrationen och känner mig rastlös bl.a kan  jag ha väldigt svårt att koncentrera mig om jag ska plugga, jag hoppade av en universitetsutbildning bl.a därför. Men jag skulle aldrig drömma om att börja ta piller mot det och det av flera orsaker.

Det är stor risk att få otrevliga biverkningar av dem både när man tar dem och när man slutar tar dem till skillnad mot många andra hjälpmedel. Det finns så mycket som inte ger biverkningar som man ska prova istället.En del piller har ingen verkan alls men kan samtidigt ge väldigt otrevliga biverkingar.

Finns ingen riktig pålitlig vetenskap bakom ADD, ADHD och liknande varianter, de röstas igenom på möten om de ska komma in i DSM och ofta ligger starka finansiella krafter bakom, läser man på Wikipedia om ADHD står det bl.a Vad som orsakar dessa symptom och vad som är lämplig behandling är inte slutgiltigt fastställt. Om beteendet har sin grund i en hjärndysfunftion, uppväxtmiljön, en kombination av dessa eller någon annan faktor kan i dagsläget inte definitivt avgöras.

#12 Tack HannaM! Bra sammanfattning! :-) Något sådant hade jag nog velat skriva själv ;-), men kunde inte komma på hur jag skulle uttrycka mig. Så är det ofta…jag lyckas inte få tankarna på "pränt" liksom… (Är det okej om jag kopierar texten?)

Hej alla!Tack för alla svar.
Skönt att höra att de fler som känner som en.
Jag ser att diskussionen har kommit igång ordentligt.
Jag är lite seg med att svara.

Jag har varit i kontakt med dom som utredde nu och hon kontaktpersonen/arbetstep. hade slutat. Det var konstigt eftersom hon sa att jag kunde höra av mig om det var något. Jag pratade istället med receptionen och de sa att det bara hade hand om utredningen,vilket inte informerades tydligt heller. Behandlingar sker på ångestmottagningen och en remiss hade skickats dit men när jag ringt dit har det inte kommit ngn.
Dessutom hade jag förväntat mig att de skulle skicka en remiss direkt eftet utredningen.

Det där med medicinering verkar en evig fråga. Jag tror det kan vara en bra knuff vid depression men KBT känns som det lägger mer tyngd. Vad vet jag,jag har inte provat något ,så ni vet bäst.  Det handlar nog mer om hur man använder medicinerna. Det känns exempelvis som det är alldeles för lätt att få antidepressiva mediciner verkar det som,ungefär som de försöker underhålla folk snabbt för att de egentligen inte har tid att ge rätt vård osv. Jag tror man själv får ta ansvar över vad som är bäst för en och vad man har för värderingar. Jag är själv inte en tablett person men jag är villig att göra ett försök med då vill jag även ha bra information om andra alternativ..

Det enda jag vill är att få hjälp att identifiera det jag har blivit diagnoserad för. För just nu känns det som jag bara fått ett par bokstäver som jag kan vrida och vända på,föminska eller förstora . För jag vill kunna förklara rätt när jag hamnar i situationer där jag behöver det. När jag gjorde utredningen,så handlade det dels om ansvar. Jag känner hela tiden att jag är en sämre version av mig själv och att jag har potential som går att utvinna om jag bara får lite hjälp.

henkez:

Det känns som många redan poängterar det här. För det första,det är ärftligt och ja visst blir det sämre om man inte sköter sig med kost och motions osv. Jag såg på debatt om det där att kost har hjälpt väldigt mycket,delvis för att folk med ADHD och liknande diagnoser är känsligare för mat,så de kan må sämre för det. Exempelvis mjölk. Jag är väldigt kostmedveten av mig med jag märker ingen skillnad,just nu sköter jag mig inte men det ska det bli ändring på. Jag kollade till och med mina värden i samband med utredningen för att vara säker på att det inte var ngt annat,men mina värden var superbra.

Det är ingen sjukdom men om det betraktas som ett hinder för vardagen så är det ju något som bör göras åt. Jag tror också på att de flesta har liknande problem,även de som inte är diagnoserade. Det som skiljer är sig att jag tror på att en del människor lyckas hitta en strategi omedvetet så det inte blir ett hinder. Jag har sett många som har liknande problem men de kanske vänder på det hela på något sätt och lyckas ändå,det beror ju på vad man har för ribba i livet och vad man trivs med. Det finns nog många som går i oviss om sina svårigheter. Det kanske handlar om att vissa har mer mod, vilka krav man ställer på sig själv eller att allt raserar för att en diagnos ska komma till sin rätta. Jag tror det är dels därför det finns en äldre åldersgrupp som upptäcker svårigheterna senare för att mer ansvar krävs av en i samband med det som uppkommer i vuxenlivet. I ungdomen kan man ju komma undan ganska mycket. Precis som Hanna sa,det krävs så mycket av en i det här samhället även för den som klarar sig galant.
Det känns inte som om att man kan inte vara både dysfunktionell och funktionell på samma gång. Vilket är något som jag eftersträvar.I mitt fall så ger jag väldigt funktionellt intryck och det bemötandet jag fick vid utredningen var generaliserande råd. Jag vill hitta en hjälp som passar mig individuellt. Jag skulle kanske tänka som du att det inte finns tillräckligt med underlag för ADHD om det inte vore att jag vägrar acceptera min version av mig själv just nu. Jag vill så mycket och kan egentligen göra så mycket,men just nu passerar allt hur mycket jag än försöker.

Det finns luckor i allt,det går att nyansera faktum för saker hur mycket som helst. Jag väljer bara det mest trovärdiga för hur min situation ser ut. För en annan,kanske det är något annat som gäller.

Jag tror att diagnoserna handlar om olika personlighetstyper och att det finns massa okända personlighetstyper utan diagnos. Vilket jag även hörde på tv4 vid något tillfälle av någon läkare.

Tack för all information jag fått hittills av er, erfarenheter och egna åsikter.
Har lite svårighet med läsning,så jag kanske missförstått ngt :P.

Jag tror att man kan hitta väldigt mkt information egentligen på internet som kan hjälpa en men man vill ju ha en knuff,när man är den typen som behöver en knuff. Det känns som självvård tar över,att man blir mer påläst och sitter med facit inom sig inför läkare. Det är bra till viss del men man betalar ju skatt och förväntas ju få den vård man vill ha . Jag undrar väldigt mycket över hur det fungerar för information för vuxna egentligen. Det känns som var man en läser så riktar sig det för unga med adhd/add eller föräldrar. 

PEACE

#13 Jag väljer också att inte äta medicin. Jag blev tvingad att äta antidepp en period men numera tvärvägrar jag. Det är mitt val, jag är precis som du inte förtjust i mediciner. Men, det betyder inte att jag inte kan se att det hjälper andra och respektera dom som väljer det. Som jag sa så fungerar olika typer av hjälmedel och behandlingar olika bra för olika människor.

#6 läste för någon dag sedan om kromosom 16 kolla in det. De med AS, ADHD o lite mera ska tydligen ha en defekt eller så på  denna, kolla detta.

Jag kan säga att jag har provat det mesta, en uppsjö olika vitaminer sedan jag blev "vuxen" äta bra mm men inte sjutton fungerar det, jag är den jag är och för den delen kommer jag ju inte ens ihåg att äta så. Fick vara glad om jag lyckades hålla matvanorna i en vecka. Även testat att röra på mig på olika vis, det är ju bra för alla. Men vad gör man när man glömmer bort/skutetr på det, eller när man sitter där i soffan och vill ut och springa/styrketräna/yoga men inte kan röra sig ur fläcken, kommer helt enkelt inte till skott. När det tar en vecka eller två att komma till skott. Ja då hjälper inegn diet eller motion i världen. Är väll lyckosamt om du har lyckats med detta konststycke.

Hoppas du inte tar illa upp men blev lite upprörd av dit inlägg.

#10 ja visst vore det underbart om man kunde slippa piller och bli accepterad för den man är. Men nu funkar inte samhället så, finns inget jag önskar mera än att alla skulle få vara så som de är för alla har något att ge. Men åter igen ser inte världen ut så och när man inte plattsar i dagens samhälle och kan leva i det så som det är bestämt, när man inte tycker tänker och fungerar som majoriteten ja då blir det ett problem och visst är det tragiskt att det är så, men det är väll bara att gilla läget antar jag.

Jag hade nog legat på sjukvården att få prova CS-medicin, vissa saker går ju inte att få bort med handdatorer och alla listor i världen. Det är ju faktiskt "kortslutning" i skallen :-P som jag brukar säga, som tjorvar till det.

Jag fick ju diagnosen nu, ADHD, och psykologen sa att det är en medfödd grej och att för vissa så blir det ett funktionshinder och vissa kan leva med det, utan medicin m.m.

MEN..vi som lever med denna inre ruljans, stress, hastighet, vi kan inte stanna upp och ta till oss det som vi borde..Så, KBT utan medicin funkar ju inte då.

Jag har gått hos psykolog på KBT när jag hade som värst med panikångest och jag var tvungen då att börja äta antidepressivt, annars kunde jag ju inte ta till mig det!

Samma är väl med ADHD, att kunna ta till sig listor, handdatorer m.m. då måste man ju ha bägge fötterna på jorden och behöva medicinen+hjälp av olika medel/människor. Dom säger ju, och det fattar man ju med lite sunt förnuft, att KBT+medicin är det bästa sättet att få grepp om sig själv.

Någon som fattar mitt resonemang heheh..

Känns som sirap+bikupa i huvudet idag!

#20 förstod och håller med 

#20 Fast läser man på wikipedia så står det bl.a så här om ADHD

"Om beteendet har sin grund i en hjärndysfunktion, uppväxtmiljön, en kombination av dessa eller någon annan faktor, kan i dagsläget inte definitivt avgöras"

Jag tycker det är viktigt att ta reda på orsaken till varför man mår som man gör, är det några händelser som man varit med om som gör så att man mår dåligt. Många som är deprimerade har ju varit med om saker i livet som gör att man mår dåligt, det är ju inget medfött. Sen kan vissa ha mer benägenhet att bli deprimerade eller det kan vara medfött men det är ju svårt att veta tycker jag eftersom experter säger olika saker.

Jag tycker det är fel iallafall att säga att alla som har ADHD har det medfött. Man kan ju t.ex ha svårt med koncentrationen om man bland annat äter fel kost och sitter still för mycket.

#22 Det har du ju lite rätt i, det du skriver.

MEN..mina två barn har haft "funktionen" sen dom var riktigt små och dom har inte vuxit upp i en alkoholistfamilj, eller dyligt, så dom har haft det här redan som små!

Så deras uppväxt har ju varit trygg m.m.

Så jag tror iallafall att det beror på något som kommer med från födseln, men jag ska inte argumentera mot dig..Jag fattar hur du tänker

Och till viss del håller med dig, men inte till hela delen, när jag tänker på mina barn.

Hur det än är, så om det blir ett funktionshinder, ja då kan det bli nog så jobbigt!

#22 Wikipedia? Den pålitligaste källan av dom alla?

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver.

Jag är också under utredning nu, det kan vara stress eller utmattningssyndrom som ställer till det för mig.

När jag själv började läsa på om vad det kunde vara så kom jag in på indigobarn. Jag vet inte om jag är ett sådant men det är mycket som stämmer.