Jag fick min AS diagnos för snart 2 år sedan och det har gått upp och ner. Men oftast ser jag den som en välsignelse! Nu när min mamma vet om att jag har den behandlar hon mig på ett annat sätt, min bror också. Vi har bättre kommunikation.

Jag ser det som en välsignelse för att jag är speciell, jag är bra på saker andra inte är bra på, ser saker på olika sätt än vad andra gör och kan vara mer objektiv och opartisk. Jag har fått hjälp med alla mina svårigheter, det gäller ju att ta emot den hjälpen man har rätt till.

Visst kommer det stunder när man känner sig som ett ufo och blir ledsen över att detta är något som aldrig kommer att gå bort.

Sen att du är tonåring och har precis samma ångest som jag hade i din ålder gör saken inte bättre, det vet jag. Och det går att bli älskad av någon! Och jag lovar att det kommer bli bättre!

Du är född i en värld där ingen förstår, men det är min och din uppgift att få alla att förstå oss, för dom kommer inte att börja göra det om vi inte hjälper dom på traven!

Istället för att skjuta bort din diagnos, jobba med den, du kommer slösa år och kraft på att försöka skjuta undan något som är du. Det kommer gå fortare att må bra igen om du accepterar läget och gör något positivt av det. Om du inte orkar göra det själv är jag säker på att dina nära och kära och folk här på forumet är redo att stötta dig!

Oj, du är bara 13 och känner som du gör. Något jag vill ge dig beröm för är ditt sätt att uttrycka dig. Du skriver väldigt moget för din ålder. Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner dig, för det gör jag inte. Att känna sig annorlunda, obekväm, dålig och värdelös, det vet jag precis hur det är. Jag är också speciell men inte som du. Jag vet inte alls hur man känner i själen när man har Asperger, trots att jag levde tillsammans med en man med Asperger i flera år. Jag fattade aldrig, men vi hade det bra tillsammans tills det skar sig. Jg hade ju mina problem också då.

Jag har också en diagnos jag inte vill acceptera. Nu när jag är vxen och har familj så tänker jag aldrig på det, jag lider inte av någonting nu, men visst, det krävdes att jag fick nå min personliga botten.

Jag minns 13-15-årsåldern som VM i psykisk ohälsa. Jag vet, det suger!

Ha du någon att prata med? Någon utomstående? kontakta skolkurator, BUP, ungdomsmottagningen eller någon vuxen du känner förtroende för, om det finns någon sådan. Ddu behöver någon som stöttar dig i det här. Det är viktigt att ett barn eller en tonåring får prata om sig diagnos. Lära sig förstå den och även kunna ventilera sina problem med någon kunnig vuxen. Har de skitit i dig också?

Tack för svaren.

#1 Anledningen till att jag försöker få min diagnos att "försvinna" (eller vad jag nu gör) vet jag inte riktigt. Jag tror att det har att göra med att jag är så otroligt rädd. Tänk om jag egentligen är en typisk AS-person? Tänk om jag kommer förstå ännu mindre?
Jag har vänner som jag älskar med hela mitt hjärta, kärleken jag känner till dem kan jag inte förklara. De vill ju vara med mig för den jag är nu, och om jag förändras, tänk om de lämnar mig?

Det känns inte som att jag har diagnosen, det känns inte som jag. Det känns helt enkelt som en förbannelse, eller kanske en sjukdom, som förändrar mig till något jag inte är. Jag vill bara vara jag.

Jag blev iväg tvingad till ett fritids för unga med Autism, AS, ADHD osv av mina föräldrar i början. När jag såg barnen där, hur de betedde sig, vilka de var, så blev jag rädd. Är det en sån jag kommer bli om jag får leva ut allting? Om jag slipper lägga band på alla impulser, känslor osv? Om det blir accepterat att jag gör det som är "naturligt" för mig med min diagnos?
Skulle kunna jämföra det med att du har fått en diagnos med en nervsjukdom och ska till ett sjukhus där du ser någon med samma sjukdom fast som haft den längre. _Är det så jag kommer bli?
_Tiden jag var där var en av de värsta i mitt liv och jag mådde hemskt. Jag blev ännu mer osäker på mig själv, _är det sådär folk uppfattar mig?
_
Mina föräldrar är "vana" eller vad man ska säga vid sånna här diagnoser. Min bror har Aspberger samt ADHD, han fick diagnosen när han var 5-6. Hans Aspberger utmärker sig tydligare dock. På mig märks det inte mycket för "utomstående" att jag är annorlunda har jag hört, främst det där med intresset som jag kan prata på om föralltid utan att tänka på det och dels att jag har svårt att uttrycka mig. Mina föräldrar förstår mig inte alls, trots det. De "vill" att jag ska bli som min bror - nästan helt i min egen värld. Han och jag pratar då och då - han är 16 och fortfarande rädd för att prata med eller titta på tjejer, medan jag är kär i en tjej. Det är ännu en grej som jag hatar med mig själv, min läggning. Som att det inte vore nog med all annan skit så är jag bisexuell dessutom.
Jag märker av det otroligt mycket, though. Jag har trots allt aldrig vetat hur det känns att vara "normal".

#2 Tack.
Nej, jag har ingen att prata med, för jag kan inte förklara. Kan inte förklara hur det känns.
Mina föräldrar har tagit med mig till BUP et.c eftersom de misstänker att jag håller på att komma in i en tuffare deppression än tidigare, ev. manodeppression, och de behandlar mig som att jag inte kan eller förstår någonting.
Hallå, jag vet hur folk känner, jag förstår ofta hur de tänker (inte mindre än en "normal" person), jag är väldigt fysisk med mina vänner, jag älskar spontana kramar till exempel, och jag klarar snabba förändringar, osv. Att åka till en psykolog eller liknande gjorde allting bara värre.

Jag har en vän med Tourettes och Aspbergers och jag älskar henne högt, vi pratade inte mycket om diagnoserna men hon var den enda som förstod mig och vi båda kunde "hantera" varandra på ett bra sätt utan att det kändes som särbehandling. Vi fattade liksom att den ena kanske inte menade kommentarer som kom ut felformulerade och tog inte illa upp och så.
Numer går hon på en annan skola och har blivit mer av en fjortis och har inte "tid" att träffa mig längre, utan är mer med sina andra vänner. Visst, nästan alla har fler äön en vän, jag med, och vi har smskontakt osv varje dag men vårt förhållande är inte likadant längre.

Den jag skulle få ut mest av att prata med skulle vara en likasinnad, men någon sådan verkar det inte gå att hitta i närheten.

#3: Men om de bara gillar dig för du är nu, kommer de lämna dig när du blir äldre? Alla, speciellt folk i tonåren, förändras. Det är därför man sällan har vänner mer än ett par år, man växer ifrån varandra. Är du en typisk AS-person kommer du ju inte bli mer AS bara för att du slutar skjuta ifrån dig det?

Jag vet hur du känner med såna där centrum, fritids och andra saker som e inriktade för diagnosmänniskor. Jag har själv tackat nej till att gå till såna eftersom jag, precis som du, inte vill beblanda mig med det, men jag accepterar min diagnos, att jag lever i en normal värld och är annorlunda. Jag tror att man inbillar sig själv att man är något mindre om man umgås med dessa människor och försöker att vara så normal som möjligt. Och det stannar där, det räcker med att försöka tycker jag.

Ge dig själv lite slack. Att försöka är en sak, men tänk inte på misslyckanden. Se varje misslyckande som en fel väg du tagit men som du vet om nu och kan försöka med något annat nästa gång.

Se inte din sexualitet som ett hinder i det här heller, visst är det jobbigt om inte kärleken är besvarad, men den är minst lika jobbig även om man är 100% straight :)

Försök ha en dialog med dina föräldrar och få dom att inse att du och din bror inte är samma person även om ni sitter med samma diagnos. Ingen människa är den andra lik. Är alla kineser precis likadana för att de har samma hår, ögonfärg och kommer från samma land? Nej :)

Är egentligen skitdålig på att ge råd, folk blir oftast bara deppiga, så jag hoppas inte att du blir det, men försök håll ut, det blir bättre!

Jag vet hur du känner tror jag.

Men jag är en gubbe på 45 och fick min diagnos ADHD med en del Aspberger för fyra veckor sedan.

Kände mig som barn och ung alltid konstig och fel och chanslös i den "vanliga världen".

Jag visste inte vad man skulle säga och jag gjorde fel saker vid fel tillfälle. Var gränslös i mångt och mycket. Pendlade mellan självförakt och snarast hybris.

Jag hade samma tankar som du kring förhållanden. Jag som bara skulle såra… Vem skulle kunna älska mig? Släppa taget hade jag svårt med. De stackare som ändå umgicks med mig ville jag ha superkoll på. Varför vet jag faktiskt inte. Antagligen klarade jag inte av att lita på att de skulle "komma tillbaka" om de hade en verklighet utan mig.

Kände mig hela tiden utanför men ville samtidigt inte vara med riktigt heller. Kände mig oaccepterad för den jag var hela tiden. Nu vet jag att så var inte fallet men de som accepterade mig då förstog ju inte att det skulle de behövt varit övertydliga med.

Sen förstår jag dig om att du just nu har det förjävligt. Relativt  "nydiagnosticerad", olyckligt kär och allt det andra med som kan komma med att vara ung.

Som tur var "räddade" mitt specialintresse mig och det faktum att jag har ett väldigt litet behov av gemenskap. Så diagnosen både ställde till det och hjälpte mig. Känns logiskt på nåt konstigt vis.

Jag har kompisar som har Aspberger som jag gillar jättemycket så när jag fick diagnosen så kändes det för mig nästan lite som. - Ja det förstås….

Fördomar om diagnoser finns även bland oss själva som har dem men de är inget annat än fördomar. Du är du och jag är jag. Vi har likheter och olikheter. Det är inte bara okej utan helt jävla fantastiskt för mig att det är så. Det finns så mycket att upptäcka hos andra och mig själv.

Sen så måste jag hålla med Trollhassel om att du skriver fantastiskt bra och att Fridborg har rätt om att det kommer att bli bättre. Ju äldre du blir ju mer makt du får över ditt liv så blir det bättre. Sluta grundskolan brukar vara en fantastiskt höjdare och jag vet att det känns overkligt långt bort men den dan kommer.

Att vara ung kan vara en höjdare men tyvärr bör man nog vara ung och "dum" för att det ska vara riktigt bra. "Dumheten" hjälper nog normalstörda mycket i det jobbiga i ungdomen. En del av oss är inte "dumma" på det viset och det kan vara tungt. Det var för mig.

Skulle jag som vuxen behandla mina medmänniskor på det vis många unga människor behandlar varandra skulle jag snabbt vara ensam och ansedd ett vara ett svin. Det är ofta en osannolikt hård miljö. Inget för unga känsliga människor alls egentligen.

Du är samma människa idag efter diagnosen som du var före. Du är den du är. Du kommer förändras med diagnos eller inte. Du är i en ålder som är full av förändringar. Vissa är jobbiga men vissa är kul med men jag vet hur det kan vara för jag hade svårt att se dem då.

Du ger ett mycket förnuftigt intryck på så många sätt och vis så jag ber dig att: Ta det lugnt. Ge dig själv tid. Ge andra tid.

Tålamod är svårt. Försök att ha mod att tåla. Det går över! Det blir bättre!

pEr

Jag är dålig på att ge såna underbara tips,råd,ideer,komplimanger,insikt m.m som alla ovanstående gjort.Jag säger bara att jag håller med dom!

Här kommer lite länkar i alla fall.Om och när du orkar titta på dom så gör det.Det finns även sk chatt om man har svårt att prata IRL.

Stor kram och jag tycker du är bäst!

http://www.bup.nu/

http://www.bris.se/

http://rkuf.se/saker-vi-gor/stark-ungas-sjalvkansla/jourhavande-kompis/

http://www.umo.se/Att-ma-daligt/

http://www.umo.se/Att-ta-hjalp/

http://www.umo.se/

http://www.fryshuset.se/unitedsisters/

http://www.natvandrarna.se/

http://www.natvandrarna.se/bra-lankar/

Jag håller med alla föregående talare om att du, Anonym, uttrycker dig väldigt väldigt bra för din ålder. Det kan möjligtvis bottna i god självinsikt. Och den förmågan måste du i så fall vara rädd om och vårda, tycker jag. Vid tretton års ålder är man i mångt och mycket helt och hållet vuxen. Kanske når till och med intellektet sin höjdpunkt just där. Så ta vara på dina tyckanden, känslofunderingar och åsiktsutbrott! De blir eventuellt aldrig så tydliga och bra som nu.

Det där om att se dig själv som skrumpnad aspbergare om tio, tjugo, trettio år, genom att iaktta andra, det tror jag inte är särskilt relevant eller konstruktivt. Du kan bara se på mej: aspbergare, fyra och en halv gånger så gammal som du! Jag anser mig vara "still going strong" och inte något skrumpet äpple eller nåt. Nej, jag går inte av för hackor - inte ännu, i alla fall. Och allt sedan födseln - via trettonårsåldern och framåt - har jag utvecklats som människa. Livserfarenheten, den har jag, men inte du, i lika hög grad. Men där har du något riktigt gott att se fram emot.

#5 Om nu "Anonym" anses kunna uttrycka sig väl i skrift, så borde man häpna minst lika mycket inför ditt detta aktuella inlägg! Hade du fortsatt några hundra sidor till, så hade du författat en bok, som hade blivit en het kandidat till ett framtida nobelpris…!

OT

#7

Ha ha tack Varulv! men först måste jag då kanske skriva boken "det mångkulturella samhället innan invandringen" som jag har halvlovat nångång… 

pEr

#8 Ja sätt igång och skriv böcker vetja!

Tack för era svar.

Det värmer verkligen att ni bryr er, även om det bara är över en datorskärm.

Det svider i hela mig. Det känns som att jag håller på att bli sliten mitt itu. Jag vet inte vad jag ska göra, om det är värt att försätta kämpa, för jag vet ju att jag är fast i det här jävla livet. Jag orkar inte.

Jag har flera gånger den här veckan funderat på att dö. Bara för att komma bort från den här världen där jag inte ens känner mig värd att leva. Varför ska jag ens leva när jag inte kan vara normal?

Jag borde ha förbrukat min rätt att leva, när jag sårat så många personer. Vem är jag? Hur ska jag ta reda på det? Varför måste just jag vara förr i den här världen där jag inte hör hemma någonstans?

Jag vill inte leva i en värld där jag bara förstör. I en värld där ingen vill ha mig. I en värld där jag inte förstår. Det är inte värt att resa mig upp igen efter att jag snavat över ett hinder - inom bara ett par dagar, timmar, minuter kommer jag falla igen. Jag kommer inte märka hindret innan det är för sent.

Flera gånger varit påväg ut för att dö, idag och i flera månader. Funderat på flera sätt - enklaste vore att bara komma så långt bort i skogen som möjligt, hitta en kall plats, ta några värktabletter, somna och långsamt frysa ihjäl. Smärtfritt och fridfullt. Men sen har jag inte vågat, stannat vid dörren och sedan sprungit upp för trappan igen och rullat ihop mig till en boll och gråtit. Jag vill helt enkelt inte dö, jag vill bara inte leva, om ni fattar.
Jag vågar inte dö än. För vad händer sen? Vad är det som säger att jag lever nu, förutom tårarna, och mitt hjärtas slag?

Och trots att min kropp och mitt sinne värker överallt, finns det små ljuspunkter i mitt liv.
Min pappa, tjejen jag älskar, min bästa vän. Jag tror inte att de skulle sakna mig supermycket, så det är inte det, det är att jag skulle sakna dem om det finns ett liv efter detta.
Även himlen skulle vara helvetet utan dem.

Mörkret överväger ljuset. Jag kan titta ut genom fönstret nu, på kvällen, och inte se någon större skillnad från dagen.

Låter som att du är deprimerad rejält. Jag tycker du ska söka hjälp. Berätta för skolkurator/ungdomsmottagning hur du mår. Där är inte alls bra i längden att må som du gör, det är också så onödigt. Det finns bra hjälp att få.

#10, 11 Jag är inte helt säker på att du behöver eller ens bör söka hjälp. Tretton år - en magisk ålder, då man står på tröskeln till ett stormigt hav, där du kommer befinna dej minst säg fyra år eller så. Det är detta nya du anar, och som du inte känner dig beredd att ge dig i kast med. De allra flesta trettonåringar känner som du, men nästan ingen visar det utåt, då det ju gäller att vara tuff på alla vis. Därför får man bära sina våndor inom sig, och hittar nästan ingen att anförtro sig åt. Föräldrarna allraminst! Dem hatar man ju i princip!

Den enda tröst som jag kan ge är, att detta som du upplever är alldeles i sin ordning, enligt "den genetiska koden". Så du är helt normal på det området förmodligen - "aspergeriet" spelar sannolikt ingen större roll här.

Men vad du befarar - och kanske lite grann med rätta - det är att aspergern skulle kunna inverka negativt på den stora frigörelsekraft som du märker att du har inom dig - parallellt med alla våndorna. Du är helt enkelt rädd för att inte kunna frigöra dig tillräckligt mycket, utan på grund av den förbannade aspergern bli tvungen att stanna kvar som ett vårdpaket.

Aspergern kan ge dig vissa (marginella) hinder, men är du medveten om dessa, kan du förvandla dem till styrkor. Det ligger en stor kraft också i, att vara född med en stark personlighet!

Om man har sådan självförakt och mår så dåligt som ts gör så ska man söka hjälp. Visst, det suger att vara tonåring, men det är inte meningen att man ska gå omkring och fundera över om man orkar leva vidare eller inte. Att hävda att det skulle vara normalt är helt befängt!

När jag läser ditt första inlägg igen så fastnar jag vid:

Känslan jag får när jag tänker på tjejen jag är kär i, och hur vi aldrig kommer kunna bli tillsammans eftersom jag är ful och korkad går inte att beskriva.

Jag kan inte diskutera din upplevelse om dig själv för den äger du men så här då?:

Titta ut i världen. Ser du inte en massa människor som är "fula och korkade" som ändå är älskade?

Det är inget hinder!

Jag lovar!

Sen så kan jag ju inte lova att just den tjejen kommer bli din men jag hoppas du förstår vad jag är ute efter?

pEr

#13 Jo, Trollhassel, det är normalt i tonåren att fundera på självmord. Jag gjorde det, och många i min omgivning. Det hör till.

Vi, mina kompisar och jag, satte det aldrig i verket. Men - tyvärr - finns det några, som gör allvar av saken, vilket inte nog kan beklagas. Dessa är också mycket svåra att upptäcka i tid - att liksom "sålla agnarna från vetet" tycks stört omöjligt. Men ändå är det det, som psykiatrin borde inrikta sig på allramest.

Och inte - som du, när du ger uttryck för en, som i vissa avseenden kan likna en "hönsmamma" - ropa "Vargen kommer!" var gång ett symptom tycks visa sig.

(Nu upplevde du nog mig som o-rumsren å det grövsta? Men det tar jag isf.)

Jag kom att tänka på en sak innan jag gick och la mig igår.

För mig är det så att allt jag gör, tänker och är e normalt. Det är världen jag lever i som är ur fas.

Ett sånt tankesätt har nog gjort mycket saker lättare för mig.

#16 Bra sagt, Fridborg! När jag själv tänker efter, så har detta varit även min livsstrategi, och är så än idag i hög grad.

"Sanningen segrar" har länge varit mitt motto (som jag lånat från hinduismen, tror jag). Och än så länge har jag aldrig behövt överge den förtröstan (vetskapen).

Även, om "sanningen" inte i varje läge segrar inom mitt individuella levnadslopp…

#17 Sannerligen. Det är få som gillar sanningar, men jag står inte ut att leva att säga osanningar. Kryper i skinnet på mig om jag måste säga att tröjan e fin bara för att det är en social kod då jag egentligen tycker att den är skitful. Fråga inte då om du inte vill veta, liksom.

#15 Ja, kanske jag är en hönsmamma, men bättre det än att mina barn får växa upp i  en familj med föräldrar som inte är närvarande! Om mina barn skulle få självmordstankar i tonåren så hoppas jag att de får hjälp!