Du låter väldigt mycket som mig och jag har AS.

Kan vara AS.
För att få veta borde du kontakta psykiatrin och be om att få göra en utredning.

#1 hur funkar vardagen för dig då? Går allt bra trots dina krav osv?

#2 hur går en utredning till?

Ursäkta den feta stilen men råkar jämt trycka på någon knapp som jag inte vet vilken den är, :P

#3 Man gör intervjuer och tester.

# Okej. Och vad händer om jag har AS? måste jag ta några medeciner eller lever man som vanligt fast med en diagnos så man slipper sitta och undra? :)

Ingen kan tvinga dej att ta mediciner!!!

Livet fortsätter…enda skillnaden är att du vet…inte bara tror! :)

#5 Det finns ingen medicin mot AS. Däremot kan en diagnos hjälpa en att bli mer förstådd och man kan få den hjälp man behöver. (tyvärr får inte ens alla med diagnos den hjälp de behöver)

Okej, men då skadar det inte att göra en utredning.
Jag tror det finns dom som behöver mycket mer hjälp en jag, men skulle vara skönt att få några svar på sina frågor.

Då kanske även mamma förstår varför hon inte får prata, gå eller ge komandon till min hund utan att jag anser att hon gör det rätt.

Folk blir irriterad på mig när det kommer till mina hundar.
För där är jag nog värst. Så har jag AS, som ni säger så kanske dom förstår.

#8 Fast det där med hundar är ju vanligt bland alla hundägare, även om man inte har AS.

Jo det klart. Ingen vill att någon ska styra och ställa med deras hund :)

Eller så har du OCD, tvångssyndrom.

Min vardag fungerar bra om jag får ha mina rutiner ifred. Om någon tvärkommer och säger att nu far vi dit och dit och gör det och det så är dagen förstörd… kanske tom. hela veckan… jag har ju inte kunnat planera in det så det hade ingen plats i min hjärna.

Sen så är det inte ovanligt att folk med AS har ångest och depressioner, är mitt i en just nu men även denna ska gå över för jag kan inte ta antidepp. Dom tar all kreativitet och gör mig till en totalt annan person.

#11 Det kan vara möjligt.

MonaAlexandra, jag skulle inte börja misstänka aspergerdiagnos utifrån de beskrivningar du givit. Visserligen tillhör dessa egenheter hos dig, som du anför, aspergerbilden, men jag skulle vilja hävda att det inte räcker för att ens börja fundera i banorna av en AS-diagnos.

Hälsningar från gamle aspergaren Varulv

Du kan ju för skoj skull testa detta Quiz och se vad svaret blir. 

http://www.rdos.net/Aspie-quiz/

Varulv, Jag tror inte att jag har det, vilket jag hoppas på.
Men vissa säger att jag bör kolla mig, vissa säger att jag inte borde.
Men kan hända att det är OCD, eller så är jag bara ett kontrol-freak..
Hur upplever du din Asperger? Har du mycket synliga drag eller är det bara smått?

Tack :)

Men Alex, det har du aldrig nämnt. :) När har du börjat grubbla över detta?

Det är svårt för oss att säga vad det kan vara, eftersom man inte alltid själv ser saker på "rätt" sätt förrän man är under utredning och får prata med psykolog och kurator och diverse professionella, utbildade personer. Jag har alltid ansett mig ha väldigt bra självinsikt, men jag lärde mig så enormt mycket om mig själv när jag utreddes. Det är mycket man gör och tänker som man tycker är helt normalt eller åtminstone inte konstigt, som visar sig vara helt annorlunda när man får höra en utbildad persons bedömning av det. De vet vilka frågor de ska ställa, vilka tecken de letar efter, och så vidare.

Gör gärna testet som kalindas länkade till. Sedan är det ju bara att ta kontakt med psykiatrin och be om ett samtal där ni kan diskutera dina egenheter/problem och eventuell framtida utredning. De kan ju lika gärna anse att det låter som något annat, men du får aldrig reda på något om du inte pratar med någon som är utbildad och kunnig inom ämnet. :)

Hej Mois :)
Jag har faktiskt aldrig tänkt på de förrän nu på senaste.
Folk har sagt saker som fått mig att tänka, saker om att jag är petig,
och måste ha på vissa sätt osv.
Men gjorde tester och det pekade mer mot OCD, men även lite åt AS, så kanske borde man göra en utredning?!

I vilket fall så mår jag ändå bra och jag har en fin pojkvän som älskar mig precis som jag är, och det räcker för mig :)
Men skulle vara skönt att få veta om man har något eller inte :)

#16 Ja du Alex, ska försöka svara på ett stringent sätt.

Hur upplever jag min Asperger? Är det mycket synliga drag eller är det bara smått?

För att svara på dina frågor i bakvänd ordning. Nej, jag tror inte jag har några synliga drag alls, möjligen några, utifall den betraktande skulle veta om min Asperger.

Däremot är det inte "bara smått". Utan ett allvarligt funktionshinder som jag har.

Hur yttrar sig det? Eller rättare: hur upplever jag min Asperger? Well, ett framträdande kriterium är nog den sociala isolationen. Denna kan säkert upplevas olika för olika individer aspergare, men själv upplever jag den som så, att mitt "hem", min "ruta ett" alltid är min "splendid isolation". Där vilar jag ut; där nollställer jag mig. Denna vrå är oundviklig för mig.

Sedan finns en annan aspekt. Jag fungerar trots allt i den sociala världen. Men ofta, när jag får en viss förtröstan om att det mot alla odds tycks fungera ganska bra - då kommer dödsstöten som en blixt från en klar himmel: då har folk "upptäckt" hur jag "är", och då drar de alltid öronen åt sig på ett eller annat sätt. Detta har varit ett stadigt mönster genom hela mitt liv.

Detta som jag nämnde sist är nog mitt starkaste asperger-kännetecken.

Min aspiepoäng på testet blev 136 av 200! Är inte diagnostiserad, men misstänker AS/ADD… Väntar på utredning… Jag känner igen mig själv i det många av er skriver… Det där med att göra saker på ett visst sätt, i en viss ordning, och att saker VERKLIGEN måste stå på samma plats i skåpen t ex. Och mycket mer… #19 Varulv, det du beskriver i sista stycket känner jag alltför väl igen! Både i arbetslivet och när det gäller vänner. Det är lite svårt att komma över tycker jag…att alltid undra om något ska vara två veckor, två månader, två år….eller vaddå?….innan man blir "genomskådad" och försiktigt avpolletterad för att man inte "håller måttet", vare sig det handlar om arbete, vänner mm (ja, tom min egen bror). Oftast sker det när man själv börjat slappna av, och tror att man har en "plats" i någons liv eller på en arbetsplats. Jag försöker hantera det genom att tänka att det finns en mening i allt som sker…men brukar ändå känna en viss sorg varje gång det händer. Hur hanterar du det? Hur hanterar ni andra sådant? MonaAlexandra: Du undrade om det är nå't fel på dig… Jag tror du vet svaret: Det är inget fel på dig… I så fall är det nå't fel på ALLA! ;-) Det kanske bara tar lite tid (både för en själv och andra) att komma underfund med hur man funkar, och sen kunna känna att man är okej som man är. Det är det jag försöker jobba med själv för jämnan… Diagnos eller inte… Ooops, nu blev det långt igen… Hoppas nu att alla får sova gott en extra timme inatt! (Glöm inte att ställa om klockan.) :-) Kram & natti natti!

#20 Din kommentar till mitt inlägg och din fråga upplever jag så väsentlig att jag flyttar över spörsmålet till en egen tråd:

Under "Aspergers Syndrom": "Att hantera tillkortakommanden".

#20 Efter att jag slutade gymnasiet så uppfann jag en term för det där att man trillar ur det sociala eller vad man ska säga. Man har helt enkelt ett bäst före datum på vänner mm. På gymnasiet så lyckades jag plattsa in i en grupp med folk som jag kände mig som en del i men sedan ett år ca efter så vipps va alla borta när man slappnat av. Samma sak innan och efter, mitt bästföredatum på vänner verkar vara ca 3-4 år, på arbeten max ett år.

#22 zatanica med din tillåtelse flyttar jag över ditt inlägg till tråden som jag nämnde.

Mvh Varulv

ja gör så