Hahaha…detta kan bli hur roligt som helst ju!

Jag är så otroligt osmidig och klumpig när jag är ointresserad av ett samtal!!!!

Är det ett telefonsamtal…kan jag börja med nåt helt annat…diska, fixa med djuren, kolla på nån intressant dokumentär på tv eller helt enkelt somna i soffan! Hahaha…det har även hänt att jag bara lagt telefonen ifrån mej…helt omedvetet! :))

Tänk vad många föräldramöten jag genomlidit de sista 20 åren :( Först ska alla samlas i aulan…sitta packade som sardiner…och lyssna på rektorn som för ett på tok för långt utlägg om nåt helt oviktigt för min del. Efter ett par minuter hör jag inget alls…bara konstiga dova ljud och blir totalt slut…har hänt att jag somnat, efter en hel drös av gäspningar!! Sen ska man in i resp. klassrum för att fika och samtala!!! Eftersom jag inte kan konsten att "kall-prata"…är helt förundrad över alla de som har den färdigheten…eller ens vet hur jag börjar ett samtal med en person jag inte känner samhörighet med…så hamnar jag alltid i ena hörnet med mitt saftglas och den där torra kanelbullen! Jag ser och hör hur de andra pratar och skrattar, men har inget större behov av att ingå i den gruppen. Jag är typen som i stället går runt och rättar till tavlor som hänger snett eller städar iordning i hyllor osv. Usch så tragiskt egentligen…men jag tror att de andra mår dåligt av mitt beteende. Jag är nog övertydlig i mitt kropps-språk när det kommer till det sociala…på gott och ont. Är för det mesta brutalt ärlig och rakt på sak. När sonens fröken försöker få med mej i ett kollektivt samtal tex…kommer sanningarna bara uthoppande ur min mun!

- Tycker inte du att det var fint sagt av rektorn? frågar fröken

- Tyckte att han var väldigt seg och utdragande…så jag tog en "powernap" i stället! svarar jag

Alla börjar skratta…och fröken blir obekväm…medans jag inte finner detta humoristiskt alls!

- Hahaha….du är så rolig! Men vad tyckte du egentligen? fortsätter fröken

- Jag tycker inget alls och jag har inte en susning om vart du vill komma! Jag är bara här för att jag är förälder och inte för att det är intressant för min del! Är det ok att jag går nu? Kan vi pratas vid på utvecklingssamtalet i stället…bara du och jag? säger jag

- Javisst!!! svarar fröken med ett extremt stelt leende på läpparna…och jag försvinner ut genom dörren med ett högt och tydligt "Hej då"

Är egentligen väldigt pratsam av mej…men har jag inget av vikt att säga…då är jag TYST! :))

Nja… tror faktiskt inte att du ger uttryck för en asperger-själ i alla fall. Eller rättare sagt, tror mig veta att så inte är fallet. Du har förmodligen efter vad jag kan utröna ett annat slags problematik av något slag.

Kram

#2 Pratar du med mig?

"Eller rättare sagt, tror mig veta att så inte är fallet."

Snälla Varulv, du VET ingenting om det du nu yttrar dig om, det är fånigt att påstå något sådant. Jag vet att jag har Asperger, jag är diagnostiserad med det, jag prickar in nästan varenda kriterium, och just detta, att jag inte alls klarar av eller är intresserad att att prata om (eller göra) sådant jag finner ointressant, sa de till och med på psyk var en aspergergrej. Det sa de innan jag ens hade påbörjat min asperger-utredning. Asperger mellan män och kvinnor skiljer sig också. Du kan inte säga något om någon av oss, eftersom vi är alla olika, vi är alla individer, och vi är alla mer eller mindre duktiga på olika saker. Om du fixar fullständigt ointressanta sociala sammanhang och samtal bättre än oss, så innebär inte det att du är mer aspergare än någon som INTE kan tala om ointressanta ämnen.
Aspergare är inte identiska med varandra, lika lite som NT är det.

I fortsättningen har jag inget som helst intresse av att höra dina eller någon annans åsikter om något du/ni omöjligt kan ha någon aning om. Den här tråden skapades för att NI skulle berätta hur NI fungerar i ointressanta samtal, inte hur ni tror eller tycker att andra borde reagera eller fungera.

#1 Tack Izziegirl för ditt inlägg! Väldigt intressant. :P Jag har bland annat också somnat på ointressanta lektioner och föreläsningar. Det värsta som finns är att lyssna på rektorer och präster - majoriteten av dem älskar tydligen att höra sin egen röst mala och mala och mala i all evighet.

#3 Jag uppfyllde också nästan alla kriterier för just AS-diagnosen!!! Men som du påpekar är det stor variation från person till person…och speciellt avsevärd skillnad på män och kvinnor!

Jag har ju både AS och ADHD…jag tänker ju inte på vad som är vad i mitt agerande eller tänkande. Jag är ju bara den jag är…med min problematik :))

#2 Tycker för det mesta att det är intressant att läsa dina inlägg…ser dej som en "smart" och begåvad man! :) Men detta var inte speciellt "smart" uttryckt! :(

#3 & 4 Som sagt, ni kan inte veta vem av er jag åsyftade.

Men nu spelar det egentligen ingen roll, för mitt inlägg var faktiskt det som ni upplevde - provocerande. Fast jag ville mera se det som att jag skojade lite med er. Det är klart att era inlägg ger uttryck för ett asperger-särdrag. Jag själv är ju lika dan som ni. Fast personligen har jag jobbat med det under lång tid, och har blivit något lite bättre på konversation i alla fall - men långt ifrån bra.

Mitt inlägg hade i någon mån det syftet att "spegla" er/oss i oss själva - när vi "hugger av" (så som en av er beskrev er "rakhet" gentemot läraren). Men just i det avseendet kan vi säkert upplevas som oempatiska. Och enligt en forskningsteori, så skulle vi ju sakna "spegelneuroner". Kanske är det faktiskt så.

#4 Jag har drag av ADHD, men ingen diagnos. Det står istället inskrivet i mina papper att jag har drag av det, men de trodde inte att jag skulle ha tillräckligt för att få en diagnos om jag blev utredd. Jag har inga koncentrationssvårigheter till exempel, förutom att jag inte kan eller ids fokusera på sådant jag tycker är riktigt, riktigt tråkigt. Däremot kan jag utan problem sitta och streckläsa en bok med liten text på 1000 sidor, inga problem. Bara den är bra. :) Jag kan sitta stilla och spela spel, eller bara sitta stilla och fantisera i flera timmar.

#5 *tappar hakan* (<- inte bokstavligt) Skojar du med oss? Oj då, jag som hann tagga igång, förlåt. ^^

Vad är "spegelneuroner"?

#6 Wow! Jag älskar att läsa…men inte liten text och absolut inte 1000 sidor i sträck. Föredrar då faktaböcker med lite bilder i :)) Och att sitta still en längre stund klarar jag inte av. Är ute och går mycket med mina hundar, det är den bästa tiden för "tankeverksamhet" :) Jag har svårt med koncentrationen och är otålig av mej.

#5 Tycker det var lite elakt av dej att utnyttja situationen och skämta! Nu får du verkligen förklara det där med "spegelneuroner" om jag ska få någon respekt för dina ord i framtiden! ;)

Jag brukar tycka allt folk har att säga är intressant :o

Fast i skolan då det var tråkiga lektioner så slutade jag lyssna och klottrade på pappret istället eller störde en kompis (a)

## 6 & 7 Mina vänner!

Spegelneuroner var det. Kan bäst tror jag hänvisa till Wikipedia och andra motsvarande sajter. Emellertid lär sådana neuroner ha observerats hos primater, vissa fåglar och människor. Hos människor då exkluderat autistiska individer, till vilka ju vi aspergare räknas. Vi skulle alltså vara i avsaknad av spegelneuroner.

Det skulle då vara spegelneuronerna som gör att exempelvis skratt kan smitta, tillika gäspningar. Om en gråter, känner andra runt omkring sorg osv. Allt medan vi aspergare inte skulle "smittas" i motsvarande mån. Vi skulle således på grund av detta uppfattas som kalla, icke-medkännande; självständiga, för att använda en annan benämning vilken känns mer relevant för mig personligen.

Vissa forskare anser att spegelneuroner har med språkförmåga att göra. Och till språket har ju vi autister ett speciellt förhållande vilket är allom känt.

#7 Haha, faktaböcker ska förstås ha bilder, men jag läser hellre till exempel romaner och liknande, och då vill jag inte ha några bilder i böckerna, det räcker med bilderna som finns i mitt huvud. Böcker blir film när jag läser orden. :) När jag läser så läser jag både intensivt och oavbrutet. Ofta gruvar jag mig för att påbörja en ny bok, för jag vet att jag inte kan lägga ifrån mig den. :S En bok modell Margit sandemo läser jag ut på ett par timmar, en bok modell Harry Potter eller Twilight läser jag ut någon gång under samma dag som jag har påbörjat den, och en bok modell Lisbeth Salander-serien (Män som hatar kvinnor, o s v) tar två dagar, för Stieg Larsson har vissa avsnitt i böckerna som är så extremt tråkiga och segdragna och "faktamässiga". O.o

Jag tänker också väldigt bra när jag går, älskar att vara ute och promenera, framförallt på hösten när det är mörkt och fuktigt ute. :) Tur att vi har hund, och att jag alltid går nattsvängarna. ^^

#8 Åh, vilket utmärkt sällskap du måste vara i sådana fall, som tycker att allt är intressant. :P Många tycker nog att jag är väldigt tråkig och begränsad. ^^

#9 !

Fast jag smittas av både skratt och gäspningar, väldigt lätt till och med. Jag gäspar bara jag läser ordet "gäspar". :P Fast jag känner mig sällan ledsen bara för att någon annan är det. Jag gråter lättare till film eller böcker än till verklighet. Om någon annan gör sig illa à la sparkar in tån i bordsbenet så skrattar jag vanligtvis, och det gör min mamma också. ^^

#10 Och det du säger styrker entydigt att vi aspergare visst äger "spegelneuroner" uti huvudena våra! Så det så! Vi är inte "färgblinda" för emotioner. Snarare tvärt om, åtminstone för min egen del. Jag anser mig kapabel till väldigt mycket sympati. Men visar denna på ett annorlunda sätt, kanske.

Ointressanta ämnen är vansinnigt ointressanta, vad ska jag säga om dom?

#10 Hha ja ibland, men jag tror folk tycker jag pratar för mkt xD

Om någon börjar snacka om ett av mina favoritämnen, tex harry potter så är det svårt för dem att få en syl i vädret haha… men att sk kallprata är något bland det värsta jag vet >_< det är fruktansvärt och jag fattar inte grejen och nej urk. Min tjejs mamma har börjat presentera mig som "Detta är Sanna.. hon är lite blyg" eftersom jag säger hej och sedan inte så mkt mer när jag träffar nya personer xp Lite akward.

Är det intressant ämne så pratar jag hål i huvudet på folk, är jag inte intresserad lyssnar jag knappt och säger ingenting, kanske "hummar" lite eller så.

Gör som #2 om jag pratar i telefon, pysslar med allt möjligt under tiden….

Sitta och bara lyssna på föreläsningar t.ex. så får det vara max 45 min annars somnar jag o då spelar det ingen roll om det är intressant. Fast där kan det väl variera förstås.

Nu var det ju länge sen jag jobbade och hade småbarn och var på möten, så lite beror det väl på… Men har iaf väldigt svårt att koncentrera mig om jag BARA ska lyssna, även om det är intressant…. Måste ju få prata också 

Åh, men kallprat är väl konstaterat en av helvetets nivåer? ;) My god. Jag kan anstränga mig, jag är en social kameleont som KAN ta del i sådana icke-konversationer OM jag ser att det finns en vinning i det eller att det kan stimulera mig på något annat plan än det faktiska utbytet av information.

Jag kan kallprata om:

1. Jag kan få anledning att använda några skitnö(r)diga ord som jag läst i SAOL 13 dagen innan, t.ex. (Ordnörd á la extreme!) i samtal med en snobbig, överklasshalvsläktning som vill flasha sitt nya jobb, nya villa, whatever, och därigenom markera klasstillhörighet. (Ja, jättebarnsligt. Men det är lite roligt också. :P)

2. Det kan vara smidigt att vara trevlig mot svärmor eftersom jag inte vill att hon ska uppfatta mig som goofy eller otrevlig. Jag bryr mig tyvärr lite för mycket om vad andra tycker.

3. Jag pratar med en människa jag genuint tycker om och känner empati för, vilken känner ett behov av att avhandla banalitetsdagordningen för att sedan komma in på "the real stuff". Vägen till målet liksom.

Men annars, nä. Min mors sambos föräldrar var och hälsade på nyligen. De är så gulliga, och sååå tråkiga! De ska kallprata om banaliteter i TIMMAR. Jag bunkrade upp mig i soffan med datorn, gick och hälsade och gick sedan tillbaka och satte mig. Fy på mig. Men nej, jag fixar det inte. Det kryper i mig.

Väntar på ADHD-utredning. Surprise, surprise. :)

Jag är ju så nyfiken på folk så även om de i grunden pratar om nåt jag tycker är trist så kan jag ställa frågor som gör det intressantare för mig.

Är sällan intresserad av saker men upplevelser vill jag veta mer om. Så om nån vill berätta om sin nya bil t.ex. så frågar jag om känslan i den och på vilket vis den är bättre/annorlunda. Sånt bryr jag mig i.

Jag älskar ju sådana som av "vanligt folk" kallas gränslösa  för de ger en massa information. Ofta mer privat och ingående än vad NT, antar jag, ofta tycker är bekvämt. Själv gillar jag det. Man får se mer av  människan på nåt vis. Sen har jag kanske ingen användning av det egentligen men jag blir glad av folk som inte skäms antar jag?

Har själv tyvärr blivit hämmad och är inte sådär " jobbigt" öppen längre. Hoppas kunna hitta en medelväg där kanske?

Men kallprat fattar jag inte. Kan försöka en stund för att vara artig och jag förstår att det kan vara som en koll på vart man har varandra men känner inget behov egentligen.

Jag jobbar dessutom med att prata med folk men det är en annan sak där jag har ett bestämt uppdrag som gör att jag, "bara jobbar", vilket också är väldigt kul och inpirerande fast på ett annat sätt.

pEr