So friggin confused...
Ååh jag blir inte klok på mig själv… mitt liv, världenxp Orkar inte…
Tänker rabbla på lite nu för jag inte vet vem eller vilka jag annars kan vända mig till… ber om ursäkt i förväg.
Jag har blivit diagnostiserad med kronisk depression och ångest, även misstänkt socialfobi/ocd.
Misstänkte depression i 4 år innan jag sökte hjälp… det är ungefär 2 år sedan nu, gått på olika mediciner och den som funkar bäst är min nuvarande - venlafaxine.
Mamma har dock märkt på mig… och jag själv med antar jag… att jag inte är utredd tillräckligt. Att det inte är så enkelt som bara en deppig tonåring. Jag har alltid varit speciell men inte tänkt så mycket på det förutom att jag väl helt enkelt blev annorlunda… mamma har alltid trott att jag försökt göra mig speciell och velat sticka ut men det är typ motsatsen…. inte för jag velat vara en klon av andra, snarare osynlig.
Svårt att säga ens vad vi misstänker eftersom det lika väl kan vara en röra av olika diagnoser och så… ni vet kanske hur det kan vara.
Får väl förklara lite och se om någon kan förstå sig på mig…
- Alltid varit en ensamvarg… även om jag varit nyfiken på att umgås med andra har jag alltid backat undan, hellre varit den som vill studera de andra i "gruppen". Sitta tyst vid sidan av och anteckna - antingen i block eller i hjärnan. Se små saker de gör när de pratar, vilken personlig stil de har, försöka klura ut dem, förstå hur de fungerar….
Om jag sedan behöver vara social känner jag bara en extrem ångest i de flesta fall. Inte för jag inte vill (oftast), utan för jag inte vet vad jag borde göra, säga, hur jag bör uppträda…
Jag kan se fram emot en kväll på krogen och spendera den tyst i ett hörn med en fanta och titta på de andra. Eller bara stå tyst och lyssna på musiken. Folk tror jag har tråkigt eller är ledsen men jag är mer i min egen lilla värld och försöker förstå saker… alltid är det något. Speciellt i sociala situationer. Kunde inte ens gå ut ett tag, typ en hel sommar när jag var runt 14-15. Tänkte att alla tittade på mig för jag var konstig och fel och akward och jag vet inte… Höll pappa krampaktigt i handen när vi behövde gå över torget. Tittade på de andra "monstrena" till ungdomar jag inte förstod…
Redan när jag var liten var jag väldigt.. speciell. De andra hoppade hopprep i sina modekläder och jag satt och låtsades vara en magisk fe i min sammetskjol… bakom en dörr och nästan alltid med näsan i en tjock tjock bok. Började bli mobbad tidigt som ni kanske kan gissa… för allt mellan himmel och gjord. Inte så viktigt för den här sakens skull.
Började bli deprimierad när jag fyllde tretton. Just det "kapitlet" har jag ältat sååå mycket till olika människor, psykolog, terapeut osv… men gör fof ont och är jobbigt att prata om.
Jag hatade livet, jag hatade mig själv. Var jag än gjorde var det fel kändes det som. Kunde aldrig känna att jag passade in någonstans, inte ens bland de som verkade vara lika utstötta som mig. Satt ensam och skrev eller läste. Senare började jag också få pippi på fotografi. Har nästan alltid haft en eller flera saker jag snöar in på Totalt. Fotografi var väl det som började då. Och hästar.
Med kameran kunde jag få vara för mig själv och uppskatta annat i livet än människor. Stenar, träd, djur, himmelen, solen. Vinklar, texturer… jag älskade konst och det kommer jag nog alltid göra. Sådant som får mig att känna mig nästan lugn på insidan, för min insida är sällan lugn och trygg och nöjd.
På tala om hästar…så är djur något jag alltid varit väldigt fäst vid. Dem kan man prata med utan att man behöver bete sig på något speciellt sätt, fatta massa sociala koder, försöka omforma meningarna innan man talar dem, osv. Och de finns alltid där med sin tröstande trygga varma päls. Jag har haft 2 hästar och 6 marsvin sammanlagt och lär alltid ha någon form av djur. Jag gillar definitivt djur bättre än människor.
Så, ja. Min depression i jävligt korta drag…
Jag mådde dåligt utan någon underliggande anledning. Mobbing osv gjorde det så klart inte bättre men det var mer ledsenhet än depression - faktiskt två vitt skiljida saker. Jag skar mig väldigt mycket och tyckte om det. Självklart inte hela tiden… ni som gjort/gör det förstår skammen man känner samtidigt som man på något farligt sätt längtar till nästa gång. Det var iaf något jag kunde kontrollera. Till skillnad från allt annat som alltid vimlade runt mig i okontrollbarhet. Hela tiden. Aldrig tyst.
Jag började gymnasiet och i början var allt superbra trots depression och allt där till. I slutet av ettan började jag känna mig mer och mer stressad och fick ångest över nästan allt. Så fort det var något jag inte kunde planera, kontrollera, bromsa. Så är det fortfarande. I mitten på tvåan bröt jag ihop totalt och gick inte till skolan mer.
Jag ÄLSKAR att plugga, verkligen älskar. Jag älskar att pyssla, göra listor (WIIII), skriva upp saker i färgordning, olika tjocklek, olika stil… köpa fina skrivböcker och tillbehör. Läsa på, få fina betyg, känna att jag gjort något rätt. Att någon är nöjd med min insats, att jag inte bara var akward och kass. Men även för det helt enkelt är ngt jag trivs med. En mysig aktivitet, i sällskap med lugn musik och tekoppen. Trots detta har jag inte kunnat plugga sedan i början på ettan. Jag har nu börjat ett nytt gymnasium, en ny ettaklass, istället för att börja trean på gamla… hoppade av då i tvåan, efter månader av sängliggande och en längtan att bara få försvinna för att slippa stressig ångest i bröstet hela tiden.
Jag äter medecin som inte bara hjälper mot min depp utan även mesta ångesten men trots detta får jag ändå känslan. Superstark.
Min gamla gymnasielinje var kass men den nya (djurvård, djursjukvårdsinriktningen) är helt underbar. Trots detta känner jag varje gång jag ska göra något skolarbete samma jävla gnagande grej i bröstet. Som om jag är två ibland och den ena är ett rastlöst monster som bara vill springa ut ur mitt bröst och fly ut i skogen och dö eller flyga upp i himlen och aldrig komma tillbaka.. medan jag egentligen vill göra det där jag måste göra som faktiskt är så intressant. Men det går inte, kan inte börja, kan inte koncentrera mig, går där och längtar efter att göra det och samtidigt inte för jag vet hur jobbigt det kommer bli och hur dåligt jag kommer må.
Gick ut i mitten av ett biologiprov för ett par veckor sedan. Jag missade några frågor för det var 3 prov på två dagar och jag blev otroligt stressad och konstig. Frågade om jag kunde få ett nytt papper flera gånger men blev nekad så fick ett utbrott och rev sönder provet, kastade det i papperskorgen och gick och satte mig i ett hörn och stirrade ut i tomma intet tills mina kompisar letade upp mig. Då började jag storgråta istället samtidigt som jag skrattade för jag inte visste vad som hände och jag blev rädd. Hade ingen kontroll. Kontroll. Igen.
Jag har ofta haft problem med mänsklig närhet. Jag vågade inte kyssa någon innan jag var nästan 17 år och än idag kan jag känna mig väldigt obekväm i det. När jag till exempel har sex är det något jag gillar och något jag behöver men jag har svårt att verkligen… leva mig in i det. Jag kan tänka på massa annat trots att jag varken borde eller behöver. Jag kan bli uttråkad av att kyssa min flickvän trots att jag älskar henne och tycker jättemycket om det. Uppskattar närhet men i lagom doser på något vis. Jag har svårt för vanliga förhållanden som är helt stängda - det går verkligen inte. Jag hade länge även kramfobi och var allmänt rädd för andra. Idag kan min tjej inte skeda mig för nära ens, för jag mår jättedåligt då.
Har även uppfattats som känslokall av många, inklusive min tjej Becka. Att jag tex inte saknar människor på samma sätt. När jag saknar någon blir jag arg för jag inte kan få vara med den personen men blir inte som andra att jag måste prata med den hela tiden osv. Det gör ju ingen skillnad. Jag träffar den ju ändå inte. Jag förstår tydligen inte heller hur man borde skriva på msn och sms för att inte uppfattas fel, otrevlig elller så. Även om jag tror att jag gör det.. min tjej är väldigt ofta ledsen och sur för jag är "off", "känslokall" eller "inte bryr mig" fast det inte alls är sant. Kan bara inte förstå hur man ska göra. Och om jag gör som man ska.. ibland så.. känns det för mycket och konstigt och onormalt. Varför ska man säga hejdå och puss 33 gånger istället för 2 innan man går från msn eller telefon?
Sådana saker förstår jag inte. I mean jag förstår ATT vissa är så och jag föstår att de känner sig … kära eller… närhetssjuka osv. Men jag kan inte… KÄNNA känslan de känner. Jag kan inte… uppleva den i fantasin, kan inte riktigt föreställa mig hur det är att vara eller känna som någon annan.
Jag vet att jag pladdrar som fan och ingen kommer läsa det haha, men jag fortsätter så får väl någon ta bort det då. Måste prata av mig:/.. hah.
Jag måste hela tiden ha saker på mitt sätt. Måste äta med bestick som matchar och som har en viss sorts ränder på sig, saker måste stå rakt bredvid varandra om de hör ihop, ibland måste jag blinka när jag tänker på vissa ord, saker måste stå i storleksordning, folk får VERKLIGEEEEN inte gå på min högra sida, saker måste stå/ligga på exakt samma ställen i lådorna och skåpen i köket, det får inte vara för stökigt tex i uppehållsrummet i skolan för då mår jag jättedåligt för saker har ändrats från sin plats och jag menar jag fattar att folk inte orkar ha nitiskt rent hela tiden vafan spelar det för roll EGENTLIGEN men det KÄNNS dåligt. Får ett tryck över ena axeln eller bröstet och kan inte sluta tänka på det innan det är fixat.
Kan sitta en hel dag i skolan och tänka på den där pennkorken på mitt skrivbord i den röda burken jag skruvade på lite skevt och inte tillräckligt hårt när jag hade bråttom och då glömma vad läraren säger.
Jag har extremt svårt att bara "umgås" spontant. Jag måste planera planera om det inte är min aaaaallra bästa vän och det kan ändå vara jobbigt. Kan känna extrem press, krav att vara underhållande, komma på saker att säga osv. Om man är tre eller fyra kan det gå bra. Men annars hänger ju allt på mig! Har inte träffat min Joakim-vän på läääänge och vi har kunnat flera gånger men vi gör inte det för jag börjar nästan gråta fast jag vill gör jag vet ju inte om jag är tillräckligt bra på att umgås:(… låter helt knäpp.
Jag har rätt mycket minnesluckor from time to time om konversationer jag haft, var mina saker har tagit vägen osv vilket resulterar i kaos i mitt huvud och jag mår ännu sämre och måste skippa skolan för jag inte orkar tänka och finnas och träffa människor och låtsas som att det inte stör mig att min ena strumpa är någonstans i garderoben men jag vet inte var och jag har fel kofta på mig och läxan inte blev gjord igår för det tryckte i bröstet.
Annars har jag jävligt bra minne när det kommer till vissa saker. Alla repliker till min favoritfilm, rätt bildligt minne med har jag förstått. har jag sett några rader nedskrivna på ett papper glömmer jag dem typ aldrig efter det. Fotografier, något någon hade på sig, en frisyr, en detalj, det spelas som en film eller bilder i hjärnbiografen och jag vet allt igen när jag tänker på det. Om det inte råkat hamna en minneslucka där. Just luckorna KAN ha med min medicin att göra jag vet inte…
Jag har inte svårt att sova på nätterna, oftast, men just att gå och lägga mig är extremt svårt. Tycker inte om att stänga av aparaterna, byta om, göra mig i ordning för att ligga stilla och vänta på att sömnen ska ta över utan att veta när eller hur. Det är svårt att förklara…
Vet att jag/andra snackat om både Aspergers, ADD, olika psykoser, ångest, depression, OCD, socialfobi och jag vettefan va grejer. Blir bara mer förvirrad av att läsa om allt också.
Min vän med Aspergers säger hela tiden att vi är mer lika än vad jag själv märker och jag vet inte..hm.
Nu orkar jag inte babbla på längre för jag är faktiskt trött och skulle sovit för typ fyra timmar sedan. Förlåt att jag tog upp er tid i onödan… men ska till en special…nånting snart som mamma tydligen bokat in mig hos och vet inte vad jag ska säga och aaah panik.
Jag ska avsluta med att säga… jag är ganska bra på att verka normal och försöka förtränga att jag mår konstigt egentligen, på insidan. Så skulle uppskatta om ingen liksom… hånade mig eller så för detta var jobbigt att få ur sig :/
Du beskriver allting så fantastiskt bra och pricksäkert. Flera stycken i din text beskriver mig själv in i detalj, och jag vet att mycket av din text passar in på de flesta andra här på sajten också. Du är inte ensam. :) Och jag vill välkomna dig hit till Bokstavsfolk. ^^
Mvh,
Moa
Sajtvärd på Eremitkräftor och Snäckor
Behövde inte läsa mer än första raden efter första bilden förrän jag insåg att du är en "syster" till mig. Jag fick diagnosen Aspergers Syndrom hösten -09 och är nu 30 år.
Det är nog där du kan kan börja din fortsatta resa vid ditt vägskäl.
Så sätt dig ner och läs om AS (Asperger) på bland annat denna sida, men du kan också söka på Google. Asperger är en "lättare" form av autism.
Och detta, min vän, som du så fint har skrivit, ska du ta ut i punktform vad du har svårt med och hur du är som person och ta med till din psykolog/läkare och säga att du vill ha en neuropsykiatrisk utredning, för du behöver hjälp, att du inte längre klarar detta själv. Be om en fullständig, men backar denne, så be om en för Aspergers Syndrom. Säg att du har läst och att du känner igen dig.
Välkommen hit till oss! 
Fotnot: Givetvis har jag läst hela texten.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Du verkar vara en härlig, unik tjej! Det är hemskt att du ska må som du gör, världen är tyvärr lite för liten för människor som sticker ut ibland. Jag ser det som en mänsklig rättighet att få en adekvat självbild och en sund självkänsla - en väg dit kanske kan vara en utredning? Jag tycker också att du kanske borde läsa lite om AS, men diagnostisera inte dig själv för fort bara. För mycket tester kan få en att tro att man har all världens diagnoser..
Och söt är du! Oerhört. Det måste jag få säga.
haha taaack nosig :$ Om sötheten alltså x)
Och nej jag tänker definitivt inte disgnostisera mig själv…
Har redan diagnosen depp/ångest säkerställd, resten är mer spekulationer.
Mamma har letat upp någon specialist som ska ringa mig imorgon tydligen… för vidare utredning osv, tidsbokning i guess.
JAG HATAR HATAR HATAR att prata i telefon, får typ panik varje gång. Är endast mamma och min tjej det fungerar med. Hatar att inte kunna läsa av människan på andra änden, inte veta vad man ska prata om osv:<
Men det får väl gå… kan kolla om hon har mail istället. Huga.
Och tack för ert stöd, förväntade mig verkligen massa dissiga kommentarer.. är alltför van vid sånt :P
Diagnosen Aspergers känns konstigt… vet inte varför.. haha. Känns liksom som… vad det nu är för ngt jag har… vi kan kalla det "tilståndet" just nu… Jag är en, och tillståndet är en. Blir ofta dömmd efter tillstånder och inte mitt Jag om ni förstår. Så är rädd att det blir ännu mer så nu om jag tex blir diagnostiserad med Aspergers - förutfattade meningar osv.
Samtidigt kanske skolan och så blir lättare…. kanske till och med kan få sitta och jobba i ett separat tyst rum så tankarna får plats i huvudet… gud vad skönt isf:P
Men är den där ångesten över skolan osv ngt som kan ha med det att göra, en inre raslöshet och så…. är inte det mer typ ADD? :s
Och … hur är det för er med typ muntliga presentationer och så i skolan/jobbet? Ngt av det värsta jag vet… allas blickar mot mig o vet inte var jag ska kolla!
Hatar att försöka se folk i ögonen. Brukar titta på näsbenet haha:/
Man får på gott och ont bättre hjälp om man har AS än tex ADHD/ADD.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Hm mjo kan tänka det. Tyvärr lätt att de ses som "dampbarn" :/ Om du fattar hur jag menar.
Jag förstår precis hur du menar, fast det är ju för att folk har ovetskap om vad det är.
Folk tror att bara för att man har fötts med en funktionsnedsättning så är man mindre värd och respekteras inte på samma sätt.
Fast jag får väldigt positiv respons i vuxenvärlden med min diagnos.
Och sedan jag fick diagnosen så har min äldsta systerdotter (18 år). Hon var 16 år nä jag fick diagnosen, och då började hon vilja vara mer med mig och började prata och diskutera med mig som vilken annan person som helt. Innan tror jag att hon tyckte att jag bara var konstig. Men nu fick även hon svar på varför jag var konstig och accepterade det mer.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Jag hade ännu inte lagt mig imorse, så missade att skriva en del. Tycker också att det låter som Aspergers syndrom, liksom säkert även ADHD. Det skulle inte förvåna mig. ;) Men det ska förstås en utbildad psykolog avgöra.
Jag har själv bland annat Aspergers syndrom med drag av ADHD, och väldigt mycket av det du skriver om dig själv stämmer alltså in på mig också. Jag tyckte att det var väldigt skönt att bli utredd, man fick så många svar, och man fick träffa folk som förstod hur och varför man tänkte och gjorde på vissa sätt. Man lärde känna sig själv bättre, och familj och vänner kan lättare acceptera och tolerera varför man beter sig på ett visst sätt. De förstår att man inte menar att vara otrevlig även om det kanske låter så. De blir inte galna på att man kanske helt enkelt inte klarar av en särskild grej. De fattar lättare varför det helt enkelt är närapå livsviktigt att få sitta på "sin" plats, eller ha speciella, matchande bestick, eller varför man vill ha saker på speciella sätt för att inte dagen ska bli helt förstörd, och så vidare.
Det är egentligen sjukt att det ska behövas en diagnos på papper för att folk ska acceptera att man är på ett särskilt sätt, istället för att bara från start acceptera att "Jaha, h*n vill sitta på den stolen" eller "Okej, h*n vill inte att man rör vid håret" eller något liknande, istället för att tycka att man bara är tramsig eller konstig. Folk blir irriterade på att man är lite annorlunda, vilket ju är tokigt. Men så verkar nu människan vara skapt, det finns det många exempel på.
Man vill stoppa in folk i fack, och helst ska alla vara likadana, passa in lika bra, fungera på samma sätt. Så ser inte världen ut förstås, men många försöker. Och när vi försöker och anstränger oss och tvingar oss själva att vara något vi inte är, då blir det helt galet. Det är faktiskt bättre att folk har en del fördomar (som ju faktiskt går att utbilda bort om personen ids lära sig) och tycker att man är lite konstig och knäpp och pratar om ens diagnoser bakom ryggen utan att veta vad de pratar om, än att man försöker vara något man inte är och sedan blir deprimerad, får ångest, och så vidare. Man skadar ju faktiskt ingen annan genom att vilja ha saker på speciella sätt, genom att hålla på med sina specialintressen, och så vidare. Det passar kanske inte in i mallen för den "normala" människan att sitta och lyssna på en och samma låt i åtta timmar eller bara ha djur i huvudet, men egentligen spelar det ju faktiskt ingen roll. Tycker jag i alla fall. :) Vi är alla olika, och så länge man inte skadar någon annan så tycker jag faktiskt att man ska skita i vad andra tycker. NT anser ju att VI ska acceptera och respektera DEM, och då får minsann DE acceptera och respektera OSS också. :)
Nu babblade jag iväg hej vilt där, poängen är väl att jag tror att du nog skulle må bättre om du blev ordentligt utredd och kan få lämpligt stöd och hjälp när du faktiskt behöver det. :)
Mvh,
Moa
Sajtvärd på Eremitkräftor och Snäckor
Haha det sk "babblet" är bara uppskattat:)
Tror inte på ADHD då jag veeerkligen aldrig varit hyper, möjligtvis lätt ADD…
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#8 MoaL, jag tycker ditt tal var väldigt bra! Det är nästan som ett manifest. Ett manifest för oss olikingar! Just så, som du beskriver, bör vi kräva vår rätt! Betydligt mer i framtiden än vad som hittills varit fallet! Låt oss börja kämpa medvetet i den riktning som du nu pekade ut!
Mamma läste tydligen också att "bokstavsfolk", ofta har ovanligt illa pms. Definitivt så för mig. Just nu vill jag slå någon, bränna upp lite saker och staba mig själv i hjärtat ungefär. Hur är det för er:D?
#11 Haha.. ehm, fråga min man=p Ja det är illa här med.
Nä, jag har knappt PMS alls, kan ha lätt för att ta till lipen dagarna före, men det brukar inte vara så farligt. Däremot hade jag en jävulsk mensvärk och fick samtidigt migrän av skiten när den väl satte igång.
Nu käkar jag 3 kartor P-piller på raken utan sockerpiller, sedan eter 3:e kartan kör jag sockerpiller, för att slippa migränen, så nu slipper jag även den eventuella PMS:en.
Har inga planer på att skaffa barn detta livet, så funderar på om man inte kan skjuta på mensen i flera månader, än bara 3 kartor…
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Ska bli utredd vidare nu… väntar på ett telefonsamtal……..paniiiiiiiiiiiik, finns inget värre.
Oj inte läst allt ännu, men ska ta mig igenom det :)
Var bara tvungen o säga att jag känner så igen mig i det du skriver om skolan, att du älskar o plugga och att du vill det, samtidigt som en annan del av dig bara vill dra iväg.
Känner precis likadant, pluggar på distans på högskola (28 år) Och har alltid älskat att lära mig nya saker och vill så göra hela livet. När jag var liten satt jag oxå med näsan i en tjock bok för jag ville suga i mig all kunnskap som fanns. Det jag var intresserad av i skolan kunde jag redan när vi skulle lära oss det så jag satt bara o gjorde ja minns knappt men fantiserade o drömde mig iväg. Men nu jag kan inte för mitt liv längre koncentrera mig på en bok mer än 2 minuter, fastän jag vill. Jag vill göra mina uppgifter jag vill få bra betyg och beröm för att jag är duktig, för jag är ju det egentligen. Men nu har tyvärr tydligen den andra delen av mig tagit över för jag får inget gjort fastän jag vill.
Nu har du en till som svamlar på :) jag är oxå bra på det :) har ADHD och ska utredas för AS med.
Nu ska jag läsa vidare så vem vet jag kanske svamlar på lite mera.
Om vi bortser från diagnos så ser jag en ovanligt engagerad, välformulerad tjej med många intressen i det du skriver.
Om jag ska "jämföra" med NT ungdomar så verkar du har fler olika glädjeämnen än vad många av dem har?
Det jag (ADHD+ högfungerande Autism) kände igen mig i var det där med krogen. Folk kommer fram till mig och berättar att jag har tråkigt när jag har hur kul som helst? Kanske för när normalstörda har kul blir de högljudda och pratar mycket. Så är ju jag jämt så?
Känner också igen mig med att vilja vara lite utanför. Så var jag som ung. Nu vill jag vara mitt inne i och "stångas" för nu känns det nytt och kul. Vettefaen om jag förstår mig på folk bättre men de förtjänar mig! På gott och ont!
pEr
#16 Det där är jag i ett nötskal, jag är visserligen inget fan av stora fester och folksamlingar i allmänhet men när jag pallrar mig iväg någonstans och sitter och trivs rätt bra i mitt hör där jag iaktar så kommer det alltid massa människor och är så oroliga över att jag har tråkigt och undrar om jag inte ska det ena eller det andra. DET är jobbigt. Med andra ord, en av dom saker som gör att jag drar mig för fest och tillställningar är att jag inte får vara "tråkig" och göra på mitt vis ifred.
Välmenande människor absolut. Men jag har det ju bra i hörnet.
#15 -
Ja, jag kan inte heller läsa så mycket längre fast jag älskar böcker:( deprimerande faktiskt..haha.. och babbel uppskattas bara:)
#16 -
Ja, jag stannar hellre hemma för känner mig bara ivägen och besvärlig eftersom jag tydligen inte är som jag borde/man borde på krogen. Stoja och skoja och öööööh hela tiden..>_< Sitter där och fantiserar om ngt i min egen värld och är jättenöjd tills någon påpekar att jag inte är nöjd.
Starta ny diskussion