"När man har Asperger passar man inte riktigt in i den vanliga världen."

Men vad är den vanliga världen för något då.. 

#1 Det undrar jag med

Tack HannaM för artikeln!

Det är alltid bra när personer med AS skildras som mänskliga, vilket görs av paret Lina och Robert Smedbäck. Men här, liksom annorstädes, hamras därjämte fördomarna om syndromet in intill tjatighetens gräns.

"Ta med dig dörren in när du kommer" - bara ett av dessa grova tjatiga fördomsexempel. Man kommer inte ifrån, att paret ges en aura av lätt förståndshandikappat. Hoppas ni ursäktar, Lina och Robert, om ni finns härinne på communityn. Men jag säger detta i förvissningen om att ni inte alls är förståndshandikappade. Tvärt om: rent vetenskapligt har ni minst normal intelligensnivå - det är ju ett av diagnoskriterierna!

För att ta det där dörrexemplet, så tror jag nog att merparten aspiesar känner till det ganska väl - och aldrig skulle komma på tanken att följa uppmaningen! Men det är dock bara en liknelse; i andra fall kanske det är lite sådär. Min förklaring är, att exempelvis dörrexemplet (och säkert många andra exempel också) är kulturellt betingat, där finns en social koncensus som man måste vara delaktig i för att säkert kunna tolka rätt. Och vi aspergare står ju sedan barnsben till stora delar utanför sociala sammanhang. Även invandrare skulle säkert kunna "koppla loss dörren och ta den med sig in"… "Typiskt invandrare!"… eller…?  Nej, knappast! Men typiskt aspergare? Ja, tydligen…

Vi har långt kvar till "sann" acceptans i samhället!

Var inte just dörre nett exempel från filmen det talades om eller missuppfattade jag?

#4 Jo, helt riktigt, men Lina kommenterar så:

"– Det stämmer även om det inte är riktigt lika tillspetsat i verkligheten."

Man kan ta fler utsagor: 

"Om någon säger 'städa vardagsrummet' vet vi inte var vi ska börja."

"Edgar [katten] som exempel. Han kan vara supersmart och exakt. Men när han går i sandlådan avslutar han alltid med att krafsa i plasten. Han förstår inte att han ska krafsa i sanden. Det är 'aspigt' på något sätt, säger Lina".

"Om någon skrattar så betyder det oftast att någon är glad. Men jag måste tänka efter innan jag vet." (Robert)

 Allt detta anförda är ju för oss aspiesar mer eller mindre sant, men när det presenteras på detta onyanserade sättet riskeras stämpeln, att vi är "puckos", bara att späs på.

Men bra var det ändå, att artikeln lyckas fånga två goa människor, vilka råkar ha Aspergers syndrom, mer som en bisak som ger upphov till allehanda dråpliga vardagssituationer. Artikeln är trots allt på rätt väg!

Varulv - Hur skulle du egentligen vilja att ni presenterades? Vad skulle ha varit med i en liknande artikel om dig?

Vad är aspigt enligt dig? (för att använda uttrycket i artikeln..)

Varför skulle inte dessa två lika väl som du representera vad AS är för något?

Dessa två är människor i första hand såklart, men det är väl alla AS'are?

AS är väl bara en benämning på en problematik som vissa mönniskor kan ha, man är inte sin funktionsnedsättning, man har en funktionsnedsättning. Dessa människor harf den funktionsnedsättningen, alltså representerar de vad AS är väldigt bra tycker jag.

#6

Zaphix, du säger

"man är inte sin funktionsnedsättning, man har en funktionsnedsättning"

och det är precis vad jag menar och vill ha sagt. Så att fokusera mera på den "vanliga" människan (med Asperger) den, som har en vardag som NT kan identifiera sig med, istället för att betona det särartliga, så tror jag man når längre i integrationsarbetet.

När samhället väl har nått en allmän acceptans för att aspergerdiagnos egentligen borde ses som rätt marginellt, då kan man mera börja lyfta fram alla egenheter som kan visa sig ibland.

Däremot skulle jag gärna vilja se en artikel som på ett empatiskt vis visat fram många av de svårigheter som vi aspergare dras med dagligdags i samhället, och vilka LLS:s stora syfte är att försöka eliminera så långt det bara går.

För att svara på din fråga om hur jag skulle vilja se en artikel om mig själv, så är det nog just så: först och främst en spegling av den vanliga människan Varulv, därefter en inblick i några av de allvarligaste vardagssvårigheterna, betingade av samhällsstrukturen sådan den ser ut idag.

#7: Okej, då förstår jag hur du menar.

Tror det finns olika grader av AS, de som har stora problem i vardagen pga. sin funktionsnedsättning och de som klarar sig rätt bra ändå, även om det såklart vållar endel problem.

Dessa två personer tillhör nog dom som har en gravare variant av AS än du har kan jag tänka mig, och då förstår jag att du tycker att även de som har en mildare variant bör tas upp.

# Ja han nämner ju filmen I rymden finns inga känslor, att huvudpersonen har allt en AS kan ha men att sådan är han inte fast ha en del starka saker ändå av det.. Eller hur de nu va :P

#8 Till exempel du, Zaphix, som nu, i dina två senaste inlägg, visar på sidor av din personlighet som är så inkännande (humanistiskt betraktat) samtidigt så sant förnuftiga, att man undrar varför just du befinner dig i vårdsvängen!?

Men där har du kanske lite av svaret på de frågor du ställer till mig: se på dig själv!

Det är riktigt att jag har klarat mig rättså hyfsat genom livet, men parallellt - vilket är väsentligt i sammanhanget - har jag ständigt genomlidit stora vedermödor. Dessasenare beror till övervägande delen på aspergern, enligt mitt förmenande.

Som den analytiskt lagda människa jag är (i likhet med alla aspergere, efter vad jag förstått), så har jag försökt "destillera fram" de egenskaper hos aspergaren, som inte går att göra något åt. Den fragmentariska hörseltolkningen, till exempel. Eller den okoordinerade kinestetiska förmågan. Eller för all del de språkliga begränsningarna. Och sist men inte minst den sociala oförmågan.

På alla de områden jag har nämnt går det att öva upp sina färdigheter, och där når vi olika aspergare olika långt. Men min hypotes är ändå, att alla skulle kunna öva upp sig mycket mer på det empiriska området.

Sedan är det en helt annan sak, att aspergeri såväl som andra diagnoser kan dras med ett helt batteri tilläggsdiagnoser, vilka neutraliserar eller accentuerar AS-svårigheterna, allteftersom.

Men jag skulle ändå vilja förorda att ta det lite lugnt på anpassnings-området. Jag själv har kunnat anpassa mig ganska långt, men till vilken lycka för mig själv egentligen? En ulv i fårakläder, det är vad man är. Och rätt som det är, då och då, pockar "ulven" på att få komma till sin rätt" Och då blir "fåren" oroliga såklart! Och så är man där igen!

Med liknelsen icke sagt, att just vi aspergare skulle vara just "ulvar" och NT just "får" - det kunde till och med vara tvärt om - men hoppas ni förstår någorlunda hur jag menar.

Åh tack för länken:) Inte läst hela än but i will, :)

#10: Jag undrar också varför just jag befinner mig i vårdsvängen, sedan får jag panikångest eller så slutar jag fly ifrån grundångesten och då inser jag varför. Jag är både inkännande och förnuftig, taskigt nog verkar det inte vara till min hjälp.

I övrigt är jag ruskigt bra på att skriva och förstå saker intellektuellt, men att få över det teoretiska till mitt eget liv verkar jag vara mindre bra på.

Anpassa sig med måtta.. Kan man och har möjligheten till att anpassa sig så pass mycket att man klarar av att jobba, då bör man också göra det. Men sedan så känns det som att det är upp till var och en hur mycket man är beredd för att offra för attg passa in i samhällets normer.

Man lever så pass kort tid, och under den tiden så ska man göra så att man mår så pass bra man bara kan. Och för att må bra så behöver man känna sig fri att vara sig själv, alltså inte anpassa sig bara för att passa in när man inte känner att man mår bra av det.

Sedan finns det såklart många som faktiskt inte har förmågan till att anpassa sig så pass mycket att man klarar av att jobba, och då får det vara så. Dock känner jag att det är viktigt attg man faktiskt tar ansvar och åtminstone försöker.

Jag har anpassat mig allt för mycket i mitt liv, jag har försökt allt för att passa in och vara normal, dock har jag inte lyckats. Och nu har den energin tagit slut, jag orkar inte, fastän jag inget hellre vill än att vara som alla andra och inte märkas.

#12 Och precis i det skedet som du beskriver, befinner jag mig också. Och det är ett återkommande mönster. Det gäller att hitta den där balansgången vilket inte är så lätt. Man står ju rätt ensam med sig själv där, och det är så enkelt att falla till föga för allehanda yttre påverkningar, sociala lockelser. Och så är man med ett tag, tills man rasar på nytt.

Men du, dom där sidorna som jag plötsligt såg hos dig, de visar på en fullständig, fullt utvecklad människa. Tro mig, du kan faktiskt nu gå ut i världen, med framgång, bara du kan känna tillit till din egen kraft. Och den har du!

Jag ser dig plötsligt som en fjäril, som just krupit ur sin kokong, där den tillbringat flera år under sin omvandling från larv till imago.

#10 & #12 Varulv & Zaphix

Fantastiskt bra beskrivet av er båda tycker jag!!!

Jag läser och lär av er och andra här på forumet…

…och "härmar" er faktiskt lite när jag själv ska försöka förklara saker här hemma…

Kunde bara inte låta bli att säga att jag tycker ni är himla bra på att uttrycka er!

#14 Vad du är go och rar som säger så, Star68.

Men jag har faktiskt kommit att tycka, att du inte är så dum du heller i att uttrycka dig…!

Men du har helt rätt när det gäller Zaphix. Jag har åtminstone för mig bestämt, att jag förut har uppmanat henne att ta tag i det mera, skrivandet. Och det tycker jag verkligen fortfarande!

#14: Tack, roligt att läsa att någon tycker så. :)

#15: Alltså.. Jag håller på med en bok.. Jag kommer nog hålla på med den ett tag. Men jag gillar den, får se hur det utvecklar sig.

#15 Tack Varulv! Vad glad jag blev! :-D #16 Va häftigt Zaphix! :-) Jag väntar gärna med spänning tills jag får läsa den. Lycka till!

#16 Låter verkligen riktigt och rätt och bra, Zaphix! Jag tror på dig därvidlag! Du kommer att gå i land med det projektet, det bara vet jag!

Om det kan vara till något stöd för dig, så vill jag nämna att när jag var i din ålder, eller några år äldre tror jag, så kände även jag, att det var dags för ett bok-skrivande. Det blev en fack-bok, med filosofiska övertoner. Den gavs ut, i en liten upplaga. Jag känner mig stolt över den än i dag, faktiskt, och är väldigt glad för att jag genomförde - och fick privilegiet att genomföra - projektet.

Skulle du vara intresserad, så kan jag tipsa dig om hur du eventuellt kan komma över ett exemplar av boken…

Men hur som helst, så önskar jag dig stor lycka nu med ditt eget bokprojekt!