Jag kan inte besvara hela ditt inlägg men en sak kan jag säga. Vi kan älska och vi gör det så rent och så otroligt att om våra hjärtan blir krossade, eller dom vi älskar gör oss besvikna så försvinner en del av världsbilden… Men du är 13 år. När du är 90 kommer ditt hjärta att ha vissa hål i sig, men också bitar som inte riktigt passar och några som passar perfekt. Ta ett råd från en som önskar att jag lyssnat när jag var 13… ta inte allt för hårt. Folk kommer att göra dig besviken, du kommer att sätta för höga mål för dig själv och göra dig själv besviken… Njut av att vara 13, det händer bara en gång och livet blir värre men även bättre. Vänta och se.

Och ang. depp… jag har just slitit mig upp ur klinisk depression för att jag verkligen ska klara av de saker som jag satt upp för mig själv.

Ang. att ta sitt liv. Det är den sämsta utgången man kan ta. Man sårar alla. Man ger skuld till alla. En människa tog livet av sig nydligen som jag träffat en gång, jag känner skuld ändå fast att jag inte borde det. Jag tänker "Varför blev jag inte bättre vän med den och kanske kunde hjälpa den?", men det är inget man kan göra. Man kan ju inte bli vän med alla i hela världen. Jag har varit på begravning där en blev begravd efter han tog livet av sig, det var bara krossade själar överallt, även dem som inte kände han så väl.

Du är tretton, då mår man skit. Jag mådde skit i fem år tills jag kom ut ur den jobbiga delen av tonåren. För mig hjälpte det att tänka "Det är bara hormoner som får mig att må såhär, jag kan ta kontroll över min egen kropp och mig eget välmående för jag VILL må bra och vara lycklig."

Jag tycker du ska gå och prata med någon, vän, släkt, psykolog, hemlig dagbok/blogg. Vadsomhelst, för att lätta på trycket.

Hmm.. jag "vill" må bra räcker inte alltid till. Speciellt inte när man har självmordstankar!! Alla vill givetvis må bra! Men hur ska man göra för att komma dit?

När man har självmordstankar så är smärtan så stor, det är en slags inre tortyr och man bara ber om att det ska sluta. En människa tål smärta till en viss grad, sedan orkar man inte längre. Det är helt förståeligt! Jag uppmanar absolut INTE till självmord!! Men alla måste inse detta problem och verkligen anstränga sig för att förstå den smärta en människa med självmordstankar lever med. Har man själv inte varit så nära att avsluta sitt liv så är det fruktansvärt svårt att förstå och att sätta sig in i en sådan situation.

Du 13-åriga tjej med aspie, du har levt hela 13 år! Du är inte alls svag, inte det minsta. Det kan vara svårt att leva med en diagnos, speciellt när man är yngre och man inte riktigt hittat sin plats. Du är inne i en depression och det är därför allt ser nattsvart ut. Det är inte ditt fel! Men kom ihåg att det är depressionen som talar och inte du. Det är depression som vill ta livet av sig - inte du! Tänk på stunder eller perioder då det känns bättre. Då tänker man ofta, hur kan ja ha viljat ta livet av mig? För då känner man sig stabil.

Du kommer ur den här depressionen, tro mig! Har du stöd? Får du professionell hjälp?

Jag är glad att höra att du har vänner som gör ditt liv lite enklare.:)

Och dessa kriterier! Att man inte kan känna kärlek bara för att man har aspberger?! Skitsnack! Svälj inte det där med hull och hur! Vem känner dig bättre, om inte du själv?

Jag har ADHD och då betyder det att jag inte har någon empati. Men det är också skitsnack för jag har empati, nästan för mycket empati.

Bra att du väljer att skriva av dig här! Du behöver ventilera och du behöver rätt stöd.

Joanna, jag har varit där, på gränsen, planerat tillvägagångssätt och hur begravningen ska se ut. Jag vet hur ont det gör.

Men det enda jag tillåter gå runt i huvudet då är "även detta ska gå över"

13 år är en hel livstid och samtidigt en paragraf i resten av ditt liv. Känslorna är på topp, man känner allt x100 och man har krav på sig nu som inte fanns för 21 år sedan

Jag minns mina 13 alltför väl… saker hände då som ingen 13-åring ska vara tvungen att gå igenom. Men jag klängde mig kvar och till slut var jag vuxen. Galenskaper, krossade hjärtan självmordsförsök, allt som hänt har gjort mig till den människa jag är idag och även om jag inte är perfekt, inget jag eftersträvar, så är jag jag och jag duger.

Puttar upp, mår sämre igen. Jag orkar inte.

Börjat fundera på hur många alvedon man ska ta för att få dö smärtfritt. Och om det är kallt nog ute för att få frysa ihjäl…

#5 Man kan inte dö av alvedon bara få jävligt mkt problem med levern.

Har det hänt något speciellt? Jag kan inte göra så mycket även om jag önskar det, men jag säger KÄMPA.

#6 Njae, inget speciellt kanske. Som det står i #0 har jag fruktansvärda betyg, det bara skiter sig och jag kommer gå ut den här terminen med F i allting. 
Sen i övrigt liksom, jag hatar mig själv, jag är ful och korkad, bara förstör allting. Kan liksom inte föra en vanlig convo utan att någon missuppfattar eller blir förbannad på mig. Och sen det här med tjejen jag gillar - för det första är hon ju en tjej vilket gör att de jag bett om råd av blivit äcklade och sådär… och sen tycker hon ju inte om mig på det sättet, och jag vet ju att det inte skulle funka ändå eftersom jag har aspbeger…

Jag kan känna empati, jag förstår känslor hos andra, jag förstår hur de menar, ibland lite för bra. De enda känslorna jag inte förstår är mina egna. Förstår inte hur det verkligen känns att leva, att vara lycklig. Just nu, och i flera år har jag bara haft en enda känsla liksom.

Läser överallt att "vanliga" inte vill vara tillsammans med aspies, för att vi är jobbiga och inte klarar av att ha vanliga relationer, att vi inte kan bli kära på riktigt utan bara ser det praktiska i en relation.
Innebär det att jag inte är kär? Men vad är det då jag känner? Jag älskar ju henne, det finns bara ingen som försåt mig - än mindre jag själv.

Det är bara för mycket allting, på en gång. Det jag känner är att jag är färdig, jag har inget kvar att göra på den här sidan. Det räcker liksom inte till, jag räcker inte till. 
Jag ser helt enkelt ingen anledning att leva längre.

#7 Att ha en bokstavssjukdom är inte som att vara en annan ras eller något sådant. Det är inget fel på dig, mig eller andra som är här. Folk som undviker Bokstavsfolk missat något stort. Får du ingen hjälp efter din diagnos? I skolan och så? För om jag inte har fel så är det något du kan kräva. Min stackars lärare blev jättelättad när jag berättade att jag förmodligen har ADHD och förstod mycket mer och gav mig mer tid och sånt med läxor.
Så klart du har känslor, det är väl bara psykopater som inte har empati som jag inte har fel igen. Du är tretton, värsta skitåren i ens liv (Allafall mitt.)
När du har gått igenom alla hormoner så mår man så jävla bra och man är så glad att det där hemska var bara i periodvis. Jag började genast må bättre när jag var 16, då flyttade jag till en internatskola också. Du är inte ful och korkad, och om någon säger det så är det något problem dem har själva.

Tro fan du kan ha en relation fast du har Aspergers, och det är bara värdiga människor som förtjänar dig. Dom förstår dig och kan leva med dig, dem som inte gör det får skylla sig själva.

Fy håret reser sig påmina armar. Känner igen känslan av hopplöshet.

Jag har inga riktiga råd att ge dig. Det ända jag kan säga är ge inte upp..

Jag har varit långt ner och vänt många gånger i mitt liv. Du skriver om smärtan jag vet det gör ont det är orättvist.

Men du, du är stark!!! Du kommer bli ännu starkare med varje dag som går. Visst det kommer motgångar, svek jobbiga tankar. Men du växer och du lär.

Jag vet att jag är viktig. Jag är viktig för mig. Jag måste ta hand om mig själv, ingen annnan kommer göra det. Jag vet att andra kallar mig kall. Men låt dom göra det, jag vet att inne i mig brinner en låga. Den lågan är envis, den är mitt liv. Varje kväll känner jag mig glad att dagen är över att jag klarade den. Och jag vet att jag växt lite lågan brinner.

Visst det kommer alltid motgångar jag blir förvirrad, känner mig dum osv. Men jag kämpar och kommer aldrig ge upp.

Ja hoppas du hittar en liten gnutta styrka där inne i dig. Låt den växa även om det är pytte lite. Styrkan blir inte mindre, den växer för varje litet framsteg.

#7 Det där du läst om att "vanliga" inte kan ha en relation med apergermänniskor är förmodligen skrivet av folk som inte har en aning om vad Aspergers är. Inget du ska bry dig om.

Jag föreslår att du ringer till psykakuten och pratar med dom. Du ska inte känna denna hopplöshet.

#8

Bra och sant skrivet av dig Maria92. Och jag håller med. Har Asperger och är rätt gammal vid det här laget (har överlevt!), men minns så väl när jag var tretton, att det känns som igår. Exempelvis så vet jag nu i efterhand, att jag var mer eller mindre färdigutvecklad intellektuellt vid den tiden. Så att vara tretton är faktiskt att vara vuxen. Men just vid samma tid, kom så hormonerna! Och dessa kan jag tänka är etter värre för er kvinnor än för oss män. Men iaf. Dessa ställde verkligen till det under några år. Men precis som Maria92 säger, så var det mer eller mindre avklarat vid typ sexton.

Så du har säg tre helvetiska år framför dig. Men mitt bestämda råd till dig är: Rid ut! Det klarar du. För man är ganska stark också vid tretton. Och redan vid fjorton så mattas hormonerna av. Och sedan vid femton, så börjar man känna sig normal - och faktiskt mera vuxen än förut - igen. Så håll ut! Det är det värt!

Livet är inte bara en dans på rosor, men livet har många positiva överraskningar att erbjuda… Den som lever får se!

Vad jag kam säga ät att de som tror att Aspisar inte blir kära och dyl. har fel. Sen att en del av dem visar kärlek på annat sätt av vad som anses vara "normalt" är en helt annan sak.

Du vet ju att det är fel eller hur?

Jag vet ju inte vilka du har pratat med som tycker det är äckligt att du är kär i en tjej men som Varulv var inne på: Du är antagligen vuxen för din ålder. När du skriver t.ex. ger du ett vuxet intryck. Dvs där skiljer du också ut dig på gott och ont. yvärr brukar många har svårt att inte tänka heteronormativt först de är närmare 20 enligt min erfarenhet.

Att vara "annorlunda" när man är i den s.k. puberteten kan vara jobbigt och eftersom så många, nästan alla skulle jag vilja påstå, tycker att de är "annorlunda" i den åldern så är många osäkra och vet inte hur de ska bete sig. Även de utan diagnoser nu alltså.

Men vi som är annorlunda på "riktigt" får ju dubbel skit då. Vi borde få nåt slags extraslag i livet bara därför. 

Jag var fel på så många sätt. Lillgammal men barnslig. Högljudd, gapig, ifrågasättande men också å andra sidan överanalytisk. Kort stubin i vissa fall och extremt tålamod i andra. Stenhårt överdrivna gränser mot vissa och stort sett inga alls mot andra. Körde över folk med ilska utan att förstå det.

Osäker men full av hybris osv. Otrevlig (ofta) men ändå egentligen snäll. Skrattade åt fel skaer vid fel tillfällen m.m. m.m. osv etc

För mycket motsägesefulla signaler för de flesta kanske?

Det svåra för mig att acceptera vem jag är. Min fru hävdar att hon är bättre på att acceptera mig än vad jag är. Hon brukar dessvärre ha rätt.

Om jag summerar det jag tycker mig läsa att du säger: Du har dåliga betyg? Du är bisexuell (var det va?) Du har Asperger?

Jag hade värdelösa betyg. Inte bi men chanslös hos tjejer. Hade/har ADHD med en del Asperger. Bara jag kom från skolan blev jag mycket mycket lyckligare. När man kan välja själv när man får bara lite makt över sitt liv så blir det bättre. Kanske inte perfekt, kanske först bara hyfsat men ofta är det svårt att bara vända sitt liv sådär… det tar lite tid.

Du har vänner du älskar säger du. Sök kraft hos dem! Vänner och intressen kan vara det som räddar en när familj och "samhället" inte räcker till eller ibland tyvärr inte ens vill.

Titta här! Här sitter t.ex. jag en 45 års gubbe och blir oroad för ditt mående fast jag inte känner dig alls?

Vi bryr oss för vi vet. Vi vet hur det är att vara chanslös, för ful, för dum, för konstig och att, som det åtminstone var för mig, förstå att man inte förstår mycket egentligen…

Det var tungt för mig. Skulle jag säga nåt annat så skulle jag ljuga men det gick och det gick att bli lycklig till min stora förvåning!?

Var lite schysst med dig själv! Du gör så gott du kan! Jag lovar. Du gör så gott du kan hela tiden!

pEr

Som Per så vältaligt skriver här ovan, har du märkt hur många som inte ens känner dig men som sitter och bryr sig om dig, trots att vi är Asperger och ADHD folk? Och ta våra ord som sanning. Dom kommer från år av liknande upplevelser och människorna som överlevde dom.

Jag kan säga att vi AS kan ha förhållanden, i din ålder hade jag massor (obs! jag är inte en förebild i detta!) Jag ångrar så gott som varenda ett. Men dom tog mig framåt. Jag trodde att amn var tvungen att göra vissa saker för att bli omtyckt… den negativa sidan att ha AS och majoriteten killkompisar…

Jag har genom livet haft en hel del förhållanden, några få bra. Och jag slutade för att det inte gav mig något, blev traumatiserad som f-n av det sista långa och jag jobbar nu på att komma upp igen sen honom…

Tips till alla bli inte tillsammans med en narcissistisk psykopat med gudskomplex.

Men kontentan av mitt första koppen kaffe svammel är, Du kommer att klara dig så fint! Du är redan så otroligt medveten om dina känslor, vad du har svårt med och inte. Du slipper kämpa för att lista ut vad som är vad.

Depression… är själv inne i en, var redan så deppad att jag tillbringade all tid i sängen och sen som betong över det hela så dog min farbror förra lördagsmorgonen… vilket har lett till att jag inte sovit som jag ska den här helgen och som den AS som jag är så kommer jag inte att kunna sova på helger en lång tid framöver.

Men även detta kommer att gå över. Jag tar inga mediciner för hos mig slår dom fel. Bara ångestdämpande. Hopplösheten, sorgen, alla uppsamlade tårar, dom måste ut. Släpp ut dom så du får ditt liv tillbaka.

Jag säger inte att det kommer att gå snabbt, men du blir friare.

#12 "Du gör så gott du kan! Jag lovar. Du gör så gott du kan hela tiden!"

Väldigt bra uttryckt! Så tror jag det är för de flesta av oss bokstavsfolk: vi gör så gott vi kan, hela tiden. Men ändå får vi skit…

Jag måste säga att du kommit en god bit på vägen som vet VAD som gör att du mår dåligt. Själv hade jag ingen aning om det när jag var 13, men när jag kom på vad felen var så var min lösning att acceptera dom.

Jag fick värdelösa betyg i högstadiet, mina lärare vart till och med förvånade när jag var i skolan och frågade vad jag gjorde där?! (Jag vet, ytterst duktigt gjort av en lärare…)

Jag har även läst att många AS-personer mår mer dåligt än sina kamrater i tonåren då vi blir mer påverkade av våra hormoner… Jag har dock ingen direkt fakta till detta så ta det som en teori, inte konkret fakta… Det skulle förklara varför du börjat må ännu sämre nu än vad du gjorde tidigare för vad jag förstår så har det varit dåligt ganska länge. Men det är inte konstigt, AS-personer ÄR anorlunda och vi behandlas därför anorlunda även om det inte skulle behövas i många fall.

Skola är inte en passande miljö för alla, vissa mår till och med otroligt dåligt av skolor. Det kanske blir bättre när du avklarat den? Då kan du göra saker DU vill och som DU mår bra av.

Sen vill även jag påpeka att AS-personer visst känner kärlek. Jag är ganska snål med min när det gäller hur många som får känna av den, men de jag älskar skulle jag kunna begå grova brott för att skydda. Min bästa vän har AS hon med, och hon och jag älskar varandra som systrar. Vi kallar till och med varandra det.

Samt, det är inte det minsta äckligt med en tjej som älskar en annan tjej. Det är precis som vilken typ av kärlek som helst. Problemet är bara att många som precis kommit in i tonåren är så fixerade i vad som är "rätt" och "fel" att dom inte tänker efter vad dom själva tycker i frågor utan svarar på automatik vad dom nu lärt sig. Som exempel, jag hade lärt mig att feminister var idiotiska kvinnor som bara ville sitta på sina feta arslen och ändå få in mer pengar än deras hårt slitande män… Ja, då gillade ju inte jag feminister när jag var 13. Nu vet jag att det är absolut inte vad det handlar om, och nu stödjer jag istället feminism!

Det sista jag vill tala om är att självmord inte är en bra lösning. En bekant till mig tog nyligen livet av sig, och det har blivit som en stor grop som ingen vågar gå fram till. Det har blivit ett så hårt ämne att man knappt vågar prata om det. Personer i dennas omgivning mår otroligt dåligt nu och tror att det är deras fel, detta fast att jag (och många andra) vet att dom gjorde för mycket. Dom gav all energi dom hade fast att dom inte själva mådde bra och gav till den här personen och försökte skydda denna mot allt… Men den numera avlidne behövde annan hjälp men tog istället saken i egna händer. (Jag skriver det på detta sätt för att ge de berörda lite intigritet… Jag använder ju samma nick på fler platser på internet :/)

Jag var påväg att hamna i sådana tankar när jag var i 15-års åldern, jag hade en plan som jag satt och höll på tills den dagen det skulle smälla till och allt skulle bli för mycket. Men då kom jag på att det är inte jag som får mig att må dåligt, därför är det inte jag som ska straffas. Det är alla andra som inte vet att jag inte är det som klassas som normalt och som därför gör mig illa.

Det blev lite svamligt men det kan bli så när man skriver långa texter och vill förbättre dom här och där, fram och tillbaka ^^''