Haha himmel vad mycket härliga frågeställningar och funderingar du har

Jag vet inte, hittils i livet har jag gjort att för att gömma mig varta så osynlig som möjligt och anpassa ihjäl mig.

Skulle aldrig lyckas styra folk på det vis du beskriver. Jag är nog för dum i huvet för att ens lyckas med något sådant ens i teorin.

Jag undrar om en psykopat skuller sitta här och erkänna det ;)

Men är man verkligen psykopat för att man klarar av att spela social och för att man läsrt sig hur NT fungerar?

Tror inte psykopater vet om det själv.

Jag vet inte, men mitt sätt att tolka varulv är nog att han lite driver med fördomar och snäva uppfattningar och för min del blir det nog att jag inte tar så hårt på exakta orden utan att jag ler och funderar lite runt och äsch nu tappar jag bort mig, Skit också, ber om ursäkt, kanske återkommer med nytt svammel senare.

#4 Så folk uppfattar alltså de med AS som psykopater?

Det säger väl emot sig själv med tanke på vilken uppfattning folk har om AS:

Emaljoh; jag tror psykopater vet om det.

#4 okey

Kan tillägga att anonym längre upp är jag, som vanligt råkade jag kryssa i rutan. Störigt att det inte går att ändra!

#6 Varför skulle de veta om det?

Psykopater är onda människor, tror inte alltid de är medvetna om det. Inte förrän på senare dagar isåfall, tror inte ett barn eller en tonåring vet om det själv.

#8 Tex har en del det som diagnos, då är det ganska svårt att inte veta om det. Andra vet det eftersom de själva "diagnostiserat sig". Precis som många misstänker att de har ADHD så kan man känna på sig att man är psykopat eller har sådana drag. Inget konstigt alls med det.

Självklart vet inte alla om det, de vet bara att de inte är som alla andra, och tycker ofta att de är bättre och mer intelligensta än andra. De ser sig inte som sjuka.

En psykopat är inte alltid ond, snarare egoistisk och samvetslös.

#9 Vissa har den diagnosen såklart, vet dock inte om man kan vara nöjd med den diagnosen ?

Jag tycker de flesta psykopater verkar onda, har aldrig hört om en som behandlar sina partners osv bra.

#10 Ja, en egoistisk person utan samvete och empati ses ofta som ond av "normalt" fungerande människor.

Har du träffat många psykopater?

#11 Kanske beror på handlingarna som personen utför.

#12 Och motivet skulle jag vilja påstå.

Frågar igen, har du träffat många psykopater?
Tänker på din kommentar om att du tycker de flesta verkar vara onda.

#13 Ja, motivet också såklart.

Oj, såg inte frågan om jag har träffat många psykopater, sorry för missen. Inte medvetet att jag inte svarade.

Har inte träffat någon som presenterat sig som en psykopat om man säger så, men det finns nog fler psykopater än man tror.

Men har läst om psykopater bland annat. Så har väl ingen erfarenhet mer än andras erfarenhet. De som har levt i relationer med psykopater osv.

Det är under 5% av befolkningen som lever med denna personlighetsstörning, så så vanligt är det inte.

Man ska vara försiktig med vem man kallar/dömmer ut som psykopat och inte. Ordet används allt för lättvindligt idag. Det ska mycket till för att en person ska få en sådan diagnos.

Dessutom är psykopater riktigt duktiga på att spela det sociala spelet, så det brukar vara väldigt svårt att se om en person lider av denna personlighetsstörning vid några få möten.

Som aspergare, känner du att du är som så, att du går omkring och i lönndom vill utnyttja dina medmänniskor på optimalt vis? Nej Har du genom erfarenhet lärt dig emotionella knep som du har märkt att NT går på? Nej Kan du spela social, spela på känslor, och få NT dit du vill? (Och aldrig bli genomskådad?) Nej

Eller har du mera valt som livsstrategi, att distansera dig från dina medmänniskor i viss mån? Ja Och därav tagit konsekvenserna av, att du i stor utsträckning måste rå dig själv, så att säga leva på egen hand (hur lätt det nu kan gå)? Ja, fast jag klarar mig inte själv, utan har då hamnat på sjukhus pga av att jag inte kan laga mat eller se till att jag får i mig mat.

Är din levnadsinställning rentav den, att du, hellre än att besvära någon medmänniska - hellre än att tigga - svälter, hankar dig fram som uteliggare om det krävs. Ja, fast mamma ser till att det inte går så långt. Och att du aldrig aldrig någonsin skulle tillskansa dig en förmån som verkar ojuste? Nä, jag skulle få dåligt samvete. Än mindre komma på tanken att råna eller stjäla, inte snatta, inte utsätta medmänniskor för bedrägeri? Inte medmännikor, aldrig. Däremot har jag snattat en gång. Och det var länge sen, men det var (jag vet att det inte är någon ursäkt) men det var när jag var inne i ett specialintresse som jag fick någon knäpp.

Kan i övrigt berätta att min far som gick bort i januari i år troligen hade samma diagnos som jag. Då jag diagnosterades så sent som hösten 2009 och han gick bort vintern 2011 så var det bara drygt 1 år att göra någonting på då han redan då var så nere i sin alkoholism.

Mamma har alltid genom deras äktenskap kallat honom psykopat. Och visst, alkoholen är en stor bov i dramat av hans agerande. och som vi vet kan Aspergare tappa kontrollen om vi blir för stressade, allraminst på fyllan. Och han var väldigt styrande och verkade i hennes ögon helt sakna empati. Hon missförstod honom fullständigt, anklagade och så vidare.

Pappa har alltid varit "svår" att umgås med - precis som jag, för NT's. Men jag älskade min pappa, jag tror jag såg mig själv i honom och jag har alltid fått höra att jag är precis en kopia av min far. Jag kunde inte låta honom gå missfödstådd och olycklig i graven, för jag förstod, och hade länge vetat att den dagen skulle komma.

Nåväl, drygt 1 år hade jag på mig att få honom att få ro. Självklart visste jag ju inte då att han var så nära att dö. Men när jag flyttade tillbaka till Eskilstuna ifrån Södertälje efter att ha bott där i 5 år av misslyckanden och så slutligen få min diagnos, då valde jag att flytta hem… och börja träffa min far och slutligen  p r a t a  med honom, berätta sanningen.

Mamma hade iofs redan berättat att jag hade fått en diagnos, så det visste han om. Men jag berättade för honom vilka svårigheter jag hade och hur missförståd jag hade känt mig i hela mitt liv och han blev tyst, han blev knäpptyst och jättelugn och sa ingenting, men jag tror att miljarder tankar flög genom hans huvud och den tystnaden, det lugnet och förundraden han utstrålade då; det kändes som om någon hade tagit ner månen åt mig och gett mig.

Ingen har någonsin nått fram till pappa förut och fått honom tyst och fundernade och efter den dagen var han som en annan människa mot mig. Och bara två veckor senare satt jag, 29 år gammal, i hans, 65 år gammal, knä och vi höll om varandra och grät. Vi grät utan ord, men vi grät ut det missförstånd vi blivit utsatt för samt den maktlöshet vi känt genom hela vårt liv. Han klambrade sig fast vid mig och jag vid honom och jag kände hur mycket han verkligen älskade mig och jag kände en förståelse och trygghet jag länge hade saknat.

Han sa aldrig rent ut att han trodde att han hade samma diagnos som jag, men då han blev som en helt annan person som lät sig älskas och lät älska mig efter att jag berättade gör att jag tror att han "hade kommit hem".

När han sedan blev dålig och sjuk på allvar var jag den enda som fick hjälpa honom med saker av oss fyra syskon.

Och den kvällen när han ringde mig och jag var i Västerås och ville att jag skulle komma och hjälpa honom att handla och lämna in tipset för han hade för ont och jag sa att han måste ringa någon annan av mina syskon och vi avslutade samtalet. Och när jag sedan får samtalet att en väninna till honom hittat honom knappt vid liv, 29 graders kroppstemperatur, mkt svag puls och ett blodtryck på 50/50 samt mycket uttorkad och förd i illfart till IVA två dygn senare och han inte har ringt någon av mina syskon så får jag så dåligt samvete att jag inte ringde dem. Då jag borde veta att vi AS:are har så svårt att be om hjälp av dem vi inte har förtroende för.

#16 en mycket stark - och levande, faktiskt - berättelse av dig, Johanna. Samtidigt mycket sorgsen, gav den ändå ett visst hopp om "happy end" om man nu kan - och får - säga så. Helt fantastiskt att ni fann varandra tillslut, du och din far. Jag tror att du mår väldigt bra av det. Och i synnerhet känns det ganska säkert, att din far på sitt yttersta, kanske efter ett liv i olycka och misär, fick en stark mening med sitt liv.

Och "psykopat", det var han nog inte.

Ja, Varulv, jag ville dela med mig av dessa ord, och jag själv har, i mitt senaste förhållande blivit kallad psykopat, trots diagnos, på grund av min förmåga att ibland tendera känslokall då jag som typisk Aspergare är ibland enkelspårig ifall jag är inne i något särskilt som tar hela min uppmärksamhet.

Men när jag är fokuserad så tar jag själv till lipen om jag ser någon annan gråta.

Och vad beträffar empati så är den som vanligt vid AS, att först när jag själv varit med om liknande händelse så kan jag förstå hur personen verkligen känner, medans NT kan sätta sig in i det utan att själv behövt ha upplevt samma situation först. En psykopat är med en enkel förklaring en person som totalt saknar förmågan att känna empati med sin omgivning. En psykopat vet vad som är rätt och fel, men tycker att han står över de regler och normer som finns i samhället. Han saknar vad man normalt kallar samvete.

Nä, jag får dåligt samvete när jag säger någonting opassande till en person som jag märker att den blir ledsen av, då denne exempelvis ändrar tonläge.

Ja, pappas liv kan man kalla långt ifrån lyckligt, men jag fick honom att ärligt le och mena det bara månader innan sin död, och jag vet att han tillsist fick frid. Det känns så fantastiskt stort att kunna ge någon detta tillslut, när resten har misslyckats och bara missförstått och anklagat honom genom alla hans år. Han var svarta fåret i sin familj som barn och han har alltid varit den som gjorde fel i vår familj då han var vuxen. Men jag såg mig själv i honom och jag älskade honom och jag själv har sett vad alkoholen gjort mot honom och den har gjort det ännu svårare för honom att anpassa sig, vilket när man har bara AS redan är svårt, med alkohol blir det katastrofalt svårt att kunna anpassa sig. Så jag dricker aldrig alkohol, och jag gillar heller inte den förändring som alkoholen gör med folk.

#18 BusHanna, psykopat är nog så långt man kan komma bort från, ifall man är aspergare. "Känslokallhet" har ingenting alls med psykopati att göra, det må så vara en allmän missuppfattning. Och allra minst "brist på empati". Är det någonting, som främst karaktäriserar psykopaten, så är det enorm tillgång till empati. Om någon är empatisk, så är det psykopaten! (Fast vederbörande missbrukar förmågan.)

Och eventuellt bör man ge Hera rätt i, att psykopaten må vara ovetandes om sin särart. Jag skulle tro (utan att veta gubevars), att psykopaten är lite granna av en gökunge - liksom kräver sin rätt, utan att se utöver sin egen horisont. Förmodligen blev psykopaten matad av en hönsmamma, som ville sin telning så oändligt väl, och telningen slickade givetvis i sig. Sedan bar telningen detta "ta för givet" med sig ut i vuxenåldern, och på den resan vart det.

Detta må vara en grov vantolkning av psykopatens natur från min sida sett, men jag vill då ge varje psykopat chansen att här bemöta mina påståenden…!

Visst är det dubbelt tragiskt med AS och alkohol. Själv befinner jag mig sedan flera decennier på gränsen till alkoholism (men är nog trots allt rätt långt ifrån detta absoluta beroende). Dock anser jag mig må bra av en viss (relativt måttlig) alkoholkonsumtion, som jag inte skulle vilja vara utan. Men jag inser samtidigt hur lätt det kan vara för envar aspergare att "falla i farstun".

För att sammanfatta åtminstone min egen teori, så finner man förmodligen många aspergare bland uteliggarna (och säkert även bland alkoholisterna). Allt medan man bland framgångsrika företagsledare, politiker och högre tjänstemän inom offentliga sektorn skulle kunna finna på en överrepresentation av så kallade psykopater.

Dock bara en spekulation…

Är det någonting, som främst karaktäriserar psykopaten, så är det enorm tillgång till empati. Om någon är empatisk, så är det psykopaten! (Fast vederbörande missbrukar förmågan.)

Varulv, så har jag också tänkt! Psykologin har så svårt att förklara hur en människa utan empati kan vara så intuitiv i att manipulera och utnyttja andra. Men kanske är det sympati psykopaten saknar, inte empati!

#20 Vad bra uttryckt och distingerat utav dig, LenaR! Så kan det alldeles säkert vara. Psykopaten utnyttjar sin förmåga till empatiskt inkännande till egen fördel. Sympati, däremot, innebär att liksom "bli" den andra för att försöka hjälpa till så gott man över huvud taget kan. En himmelsvid skillnad egentligen…

Jag har läst att psykopati tros vara en skada på hjärnan, alltså något man föds med, inte något man "göds" till.

MEn som sagt är det väl osäkert kring det.

#22 Jo, även jag har läst det, Hera, så det kan kanske trots allt vara något man "föds" till snarare än "göds" till. Frågor som rör distinktioner mellan arv och miljö framstår som oftast så svåra att ta ställning till…

Bra, att du påpekade detta, emellertid. Kan mycket väl vara jag som är ute och cyklar…

#24: Antagligen så är du inte det, utan du sitter nog vid datorn.

Jag var tvungen att läsa en definition av empati, och kanske kan man dela upp det så att psykopater har kognitiv empati men saknar affektiv empati.

För i empatibegreppet ingår välvilja. Att man läser av en människa och handlar i enighet med dem. Psykopater läser ju i de flesta fall av människor för att sen handla fullständigt själviskt.

#24 Ha ha-ha!

#25 Okey! Men jag skulle samtidigt vilja lägga in en Brask-lapp där. Det är ju just vi aspergare, som somoftast tillskrivs "kognitiv empati" dvs. vi "förstår" andras känslor, bara vi får dem förklarade för oss.

Men jag skulle vilja gå så långt som att påstå, att psykopaten faktiskt besitter "affektiv empati". Psykopaten lever i den sektorn, och måste rimligen själv kunna uppleva det slaget av empati. Att det sedan, förmodligen långt borti bakgrunden, finns en mörkt självisk sida, som vederbörande kanske inte ens själv är riktigt medveten om, är just det, som definierar psykopaten.

Typ.

Jag tror inte dom har empati, det är väl det forskningen kommit fram till.

Oki - låt oss säga såhär då:

• Psykopaten har god social förmåga men saknar empati.

• Aspergarn saknar social förmåga men har god empati.

#28 Det lät som en bra förklaring!

Så drar man en slutsats av det: Så är inte AS:are likadant som psykopati.

Hej!

Jag har under flera år studerat psykopati och blev intresserad av er dialog här.

Jag har aldrig fått någon diagnos och vet inte ens om jag skulle räknas som Asperger Light, men halva min familj är Aspergare (också utan diagnos) - av varierande grad - alltifrån väldigt "drabbade" till Asperger Light.
(När mina föräldrar - och deras föräldrar i sin tur - växte upp hade ingen hört talas om begrepp som t.ex. dagens Asperger, och de tycker nog inte att de behöver någon diagnos nu heller, när de är så gamla.)

Jag är den känsliga typen, som har för mycket empati - tvärt emot den övriga familjen, som inte har alltför mycket av den varan. Några av dem har mycket empati när det är något som ligger dem varmt om hjärtat, men åtskilliga andra har nästan ingen empati alls - åtminstone är det omöjligt att upptäcka någon.
Därför har jag ibland genom åren undrat om de är psykopater …

Jag har under min uppväxt ibland blivit väldigt illa behandlad av mina familjemedlemmar, som hånat mig för att jag är känslig och som fullständigt struntat i hur ledsen och sårad jag blivit. De har gjort narr av mig och hånskrattat. Till slut ville jag inte leva längre …

Jag flyttade hemifrån så tidigt jag kunde och har därefter ideligen råkat ut för psykopater och människor med många psykopatiska drag.
Därför började jag studera psykopati och psykopater, så att jag skulle kunna förstå bättre varför jag ständigt råkade ut för dem.

Då började jag också förstå bättre hur det kommer sig att jag började tro att somliga i min familj kunde vara "halvpsykopater" och varför så många hade så tydliga psykopatiska drag.

Jag tycker därför att er dialog är intressant, och frågan som ställs i inledningen kan för enstaka individer verkligen vara befogad.
Även om Aspergers syndrom givetvis inte är detsamma som psykopati.
(Tack och lov! )

För övrigt är ännu inte sista ordet om psykopati sagt. En del saker kan komma att ändras framöver; det vet man aldrig.
Kanske kommer man i framtiden på, att några av dem, som fått diagnosen psykopat i själva verket har en svår form av Asperger ..?
Men för att närma sig ämnets kärna, som kanske i viss mån är empati, så finns det vissa specifika likheter mellan psykopati och Aspergers syndrom, i synnerhet om ADHD också finns med i diagnosen. 
Självklart innebär dock inte detta att det finns några likhetstecken
mellan aspergare och psykopat; skillnaden är större än likheten!
(Det bör också tilläggas att det är ganska vanligt med psykopatiska drag hos oss människor.)

Det är sant att empatifrågan när det gäller psykopati är komplicerad. Kanske är enbart begreppet empati inte helt bra i sammanhanget? Men psykopati är ju en störning av empatin - en slags defekt empati.
För att uttrycka det enklare så saknar psykopaten förmågan att kunna hysa medkänsla för, eller medlidande med någon annan.
En psykopat kan se att någon lider och njuta av att andra lider, samt tillfoga andra lidande för att därigenom skaffa sig exempelvis makt.
Men han/hon känner inte inom sig den smärta som han/hon tillfogar den andre.
Däremot förstår han/hon fullkomligt vidden av den smärta som den plågade erfar.
Psykopaten ser och förstår, men bryr sig inte, eftersom han/hon står likgiltig inför den smärta han/hon vållar någon annan; för psykopaten är det resultatet som är det viktiga: t.ex. att han/hon själv uppnår absolut makt.
Psykopaten känner skadeglädje och är missunnsam till sin natur.
Dessa är några av de saker som kännetecknar en psykopat; därför kan man inte precis tala om en god psykopat - det vore motsägelsefullt, eftersom den som verkligen är god inte heller kan vara psykopat.

Personer med Asperger har ju ibland också ett komplicerat förhållande till empati, såtillvida att de kan vara "färgblinda" när det gäller empati. En person med Asperger, som själv inte kan känna så mycket empati riskerar att anse att empati kanske inte existerar (eftersom han/hon själv inte känner av den). … tills han/hon får veta att det faktiskt gör det. Och då blir det kanske lika underligt för Aspergaren som för en färgblind att upptäcka att det finns färger han/hon inte kan se.

Hur förhåller man sig till något man inte förstår? Ja, det är frågan. Om man upplever ett intresse för det man saknar blir det inte så svårt, men om man helt saknar intresse kan det ju bli väldigt komplicerat. 

Vissa av mina aspergska släktingar var inte så snälla mot mig, och de tycktes njuta av att håna mig, men jag är inte säker på att deras avsikt var att skada mig. Jag misstänker att de helt enkelt inte uppfattade att de gick för långt, utan ansåg att jag behövde "stukas till" och "få lära mig" att de hade rätt och jag hade fel (fastän det i efterhand kunde visa sig vara tvärtom de som hade fel). De utgick ifrån sig själva, och visste hur envisa de själva var, samt hur "hårdhudade" de själva kunde vara. Därför kunde de inte se hur känslig jag var. 

En psykopat däremot ser alldeles utmärkt väl vilken skada han/hon tillfogar andra; vetskap därom brukar inte saknas. Däremot bekommer det honom/henne inte alls, att se att någon annan lider.

De flesta aspergare verkar ellertid tycka illa om att se/erfara/veta att någon lider/plågas. Måhända kan de ha extra svårt med inlevelsen, om det är de själva som tillfogar någon smärta/lidande, men när de väl lärt sig var gränsen går så tycks de mindre benägna att fortsätta vara "elaka".

Det gäller bara att övertyga aspergaren om att det verkligen gör ont och att andra människor kanske har en smärtgräns som avviker från hans/hennes egen. Jag upplever också att det ofta går att nå fram till aspergaren i slutänden. Han/hon kanske verkar bufflig, okänslig, en smula likgiltig eller tidvis ointresserad - men innerst inne finns ett gott hjärta.

När det gäller psykopaten däremot så är det inte tal om något gott hjärta där.
Psykopaten ser andra som möjliga slavar som han/hon kan utnyttja, om han/hon bara är tillräckligt listig och förslagen.
Psykopater ljuger, lurar, bedrar och plågar skadeglatt och samvetslöst sina "offer" och ser sig ständigt om efter nya, godhjärtade människor att parasitera på.
De manipulerar alla i sin omgivning och har alltid nya, stora planer i beredskap.
De lever på att förvända synen på folk och bluffar sig försmädligt fram överallt.

Aspergaren saknar oftast ont uppsåt. Han/hon har kanske svårt att förstå sin omgivning och svårt att inordna sig, men upplevs snarare som lite drömmande, tankspridd, tjurskallig eller "i sin egen värld" än som ondsint, manipulativ och beräknande.

Dessutom vill jag framhålla att många andra, än somliga aspergare, har svårt med empatin - och de flesta andra borde också bli bättre på att visa empati, så nu skall ingen här ta illa vid sig!
Vi behöver alla bli bättre på att uttrycka empati och medmänsklighet! Och dessutom kämpar vi väl alla för att bli bättre på något!

Men vi måste ju alla komma ihåg, att man faktiskt kan ha flera personlighetsdrag (eller "störningar").
En aspergare kan förmodligen ha samma störningar som vilken annan människa som helst.
Det är nu jag skulle vilja ha era synpunkter!
Kan ni hålla med mig om ovanstående, eller inte?

Jag vet t.ex. ett exempel på en tjej som förmodligen är aspergare (men eftersom hon är tjej märks det inte lika mycket och hon har därför heller inte fått någon diagnos), men som samtidigt tycks uppfylla (nästan)alla kriterier för en psykopat. Hon är som en psykopat med Aspergska drag.
Det enda som skiljer henne från en "fullblodspsykopat" (bortsett från vissa, typiska Asperger-symptom som hon har) är att hon ibland tycks ha förmåga till vissa, låt vara grunda, känslor; och hon uttrycker ofta att hon mår dåligt och känner sig ensam och deprimerad; det är väl inte helt typiska psykopatsymptom.
I allt annat är hon bakslug och manipulativ - hon ljuger, luras, bedrar, hittar på elände, intrigerar, skadar, sårar, utövar makt och utnyttjar andra … och hon har stulit och begått (mindre) brott - men utan att åka fast. Dessutom plågar hon gärna djur och människor, om hon får en chans, och är både promiskuös och notoriskt otrogen. Samtidigt har hon alkoholproblem och troligen ADHD.

Kom med åsikter; jag är öppen för kritik och tar gärna emotolika synpunkter!
Kom också gärna med exempel!

Och självfallet ska man inte dra alla aspergare över en kam - lika lite som att alla flickor har flätor. ;D
Jag är väl medveten om att inte alla med Asperger är okänsliga bufflar, etc.
Men ibland upplever sig Aspergaren vara betydligt mer empatisk än han/hon visar utåt; och då upplever omgivningen honom/henne som bufflig.

Ska förresten tillägga att jag känner en gammal kvinna som klarat sig så bra genom livet som man någonsin kan önska sig - trots mycket svår Asperger och ADHD.
Få andra människor kan mäta sig med henne - när det gäller det mesta. Hon kan så mycket och har gjort så mycket, att hennes tillkortakommanden knappt märks.
Men så har hon också kämpat mer än dubbelt så mycket som andra!
Ingen förstår nog hur jobbigt hon har haft det … 
Vi andra dödliga får nöja oss med att få en tiondel gjort av vad hon lyckas med. 

Tjing på er alla och ha det gott!

#30

Pippis Ängel - i egenskap av trådskapare och därmed ett slags ordförande, ber jag att få buga djupt och tacka dig för ett osedvanligt digert, vederhäftigt och initierat anförande!

Inte mycket finns att tillägga eller kommentera till dina nyanserade resonemang. Men du ställer ändå på slutet några konkreta frågor. I refererandet till några du känner väl, undrar du utifall man kan vara aspergare och psykopat i en och samma person, på en och samma gång.

Implicit ger du svaret på din egen fråga: ja, det måste vara möjligt, eftersom du har erfarenheter av den typen av personlighet. Och jag vill inte betvivla att du kan ha rätt. Förmodligen har du det; det är säkert möjligt med detta slags kombination.

Att jag själv har funnit det relevant att polarisera aspergernaturen och psykopatnaturen beror på att jag har velat hävda att aspergaren - precis som du är inne på - är mera passiv/introvert till sin läggning och finner harmoni i sina egna förehavanden. Samtidigt som jag har tänkt mig, att psykopaten har ett starkt mål för ögonen: att utnyttja andra människor, och gå utöver normala spelregler/spärrar. I rätt så stor måtto har jag funnit dessa två personlighetsdrag oförenliga.

Men många människor karaktäriseras uppenbarligen av stora inre motsättningar, så du kan helt klart vara inne på intressanta spår…!

Jag är nog inte psykopat men jag tror jag haft en vän som var det :o

Tack, Varulv!

Ja, jag förstår ju varför frågan kommer upp, annars hade ju inte jag börjat misstänka att mina släktingar var psykopater eller åtminstone hade många psykopatiska drag.

Det kan ibland dock vara svårt för "offret" att  bli utsatt för okänslighet - oavsett om det är överlagt och illasinnat eller om det är obetänksamt och slumpmässigt.

När mina släktingar är okänsliga och gör mig ledsen tar det ofta mycket lång tid att förklara för dem att jag blev så ledsen.
Jag måste också ta explicita exempel på en situation som de själva kan relatera till. Först då jag verkligen hittar något som de igenkänner kan de få en aha-upplevelse och förstå varför jag tog så illa vid mig.

När inget annat hjälper låter jag dem smaka på sin egen medicin och påpekar samtidigt: "Kommer du ihåg när du sade, att du aldrig skulle bli ledsen om jag gjorde så här? Ser du nu att du blir lika ledsen som jag?" Sedan får jag ju förklara att jag gjorde så bara för att visa, men att jag ber om ursäkt för att jag gjorde dem ledsna och att jag verkligen inte menade det. Sedan ber jag dem minnas att man skall be om ursäkt när man gör någon ledsen, för då känns det så mycket bättre för alla. (Ingen av mina släktingar tycks tycka att de behöver be om förlåtelse, eftersom de inte gjorde något avsiktligt. Men man ber ju om ursäkt om man trampar någon på foten, även om det inte var avsiktligt!)

Ovanför i tråden såg jag också att någon skrivit att det inte finns så många psykopater - färre än 5%.
Antalet psykopater är svårt att säga precis, eftersom psykopater kan vara svåra att upptäcka och urskilja - särskilt om de är skickliga på att försvinna och kasta över skulden för sina brott på andra.
Dessutom beror antalet lite på rådande samhällsklimat - hur tillåtande omgivningen är (psykopater anpassar sig och tenderar att bete sig värre om omgivningen tillåter det) och i vilket land man lever, bland vilka människor, i vilken kultur, och så vidare.

Det finns fler psykopater i Ryssland och USA än i England och fler psykopater i England än här … sägs det. Jag vet inte. Vi är kanske bara så överseende och har mer låt-gå-inställning och därför inte fäster så stor uppmärksamhet vid dem när de växer upp?
Men låt oss säga att de vore 5% av befolkningen! Det är inte få! Det är en förfärlig massa!
På en skola med 100 elever finns det alltså ca 5 psykopater, eller mer än en i en klass på 25 elever.
På vissa arbetsplatser är de överrepresenterade, så där finns det många.
På en större, "normal" arbetsplats med 500 anställde finns det kanske ca 25 st - medan det på ett överrepresenterat ställe kan finnas 50-100 st!

Och tro inte att man kan säga vilka de är, så där bara!
Det är troligare att man hittar personen med AS än personen som är psykopat. AS-personen har svårare att smälta in än psykopaten, som ofta är mycket socialt charmerande - men inte alltid.
Psykopater är ofta riskbenägna och dras till spännande arbeten med makt. Yrken som exempelvis stridspilot, journalist, aktiemäklare, racerförare och chef har nämnts som särskilt attraktiva för psykopater, men även läkaryrket, tandläkare, eller bankman är yrken som psykopater gärna siktar in sig på. Men ingenstans går man säker … de finns överallt.

Jag har själv mött oerhört många, vilket har med min bakgrund att göra.
Jag var så van att bli kränkt i min familj, där man inte alltid lyssnade på mig, så jag drog slutsatsen att det var "normalt" och något man måste "stå ut med". Därför attraherade jag psykopater, som såg mig som "snäll" och lätt att utnyttja. Men i slutänden upptäcker de att jag har en järnvilja, och då lämnar de mig för nästa offer.
Nu är det slut på mitt tålamod med kränkningar, och på samma gång har jag slutat vara en psykopatmagnet, men jag är ständigt på min vakt.

Jag önskar alltså att man kunde förklara bättre för AS-personer att det är viktigt, att de lägger sig vinn om bättre förståelse för andra människor, så att de inte oavsiktligt skapar lidande för sina medmänniskor - samt givetvis, så att de slipper bli förväxlade med psykopater! ;D

Och Maria, vi är många som haft psykopater som "vänner", så det är inte alls otänkbart att din vän var psykpat.
Skönt att du sluppit ifrån honom/henne i alla fall! =)

#34 Ja det är ganska skönt haha :) Jag blev så arg för jag var den enda som genomskådade henne >.<