Jag är som en del vet tränare för ett lag med handbollskillar. Det här året går jag en tränarutbildning som handbollsförbundet anordnar för att bli en bättre tränare.Handbollsförbundets policy gällande barn och ungdomshandboll är att spelet ska vara öppet och fritt och väldigt lite styrt, både i försvarsspel och anfall. Med andra ord, inte det vi ser landslaget spela med ett tätt och disciplinerat 6-0 försvar där alla har en speciell position och sedan många olika varianter av kombinationsspel med förutsbestämda rörelser i anfallsspel. Tanken är att spelet ska vara helt fritt i dom lägsta åldrarna där egentligen enda instruktionen från oss ledare (förutom dom som gäller att följa regler) ska vara att ta bollen och göra mål. Gradvis går man in och styr lite mer men det är inte framåt femton-sexton någonting som man ska gå in och börja styra upp ordentligt eller hur man ska uttrycka sig.

Det finns många poänger i det här tankesättet, dels är det roligare om alla får jaga efter bollen mest hela tiden och slipper bli utplacerade på någon kant där dom knappt får delta och dels skapar det mer flexibla spelare som är vana att ha stort ansvar själva och måste vara kreativa för att lyckas.

Men, senaste helgen vi hade utbildning så hade vi ett praktikpass som började med en uppvärmning som gick till så att vi alla  fick fyra klädnypor fästa i kläderna på olika ställen. Målet var helt enkelt att samla på sig fler klädnypor genom att sno andras. Det tog ungefär fem sekunder innan jag blev av med mina och klev av åt sidan.

Jag stod där och pratade med hon som höll i uppvärmingsleken (som jobbar med barn och ungdomar med olika funktionshinder) och sa att det här fixar jag inte alls. Hon frågade om diagnos och jodå.. det har jag ju. Jag förklarade att jag inte klarade av leken eftersom det var så många inblandade, jag hade flera ställe på min kropp att skydda, som som skulle ta min klädnypor kunde komma från alla möjliga håll, dom var många och jag hade ju två uppgifter, både att skydda mig själv och gå till attack. Allt det där blev för mycket att hantera så det slog slint i hela systemet och jag blev bara stående. Då frågade hon hur jag klarade av att spela handboll själv och mitt svar fick mig att tänka efter. Jag sa att det går bra för då är det ändå såpass uppstyrt, jag har en uppgift, jag vet på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av mina med och motspelare och vet hur jag ska förhålla mig till det. Faktum är att just spelsinnet är en av mina starkaste sidor som handbollsspelare.

När jag började spela för många år sedan var nämligen inte policyn det fria spelet utan vi hade ett mycket mer uppstyrt och strukturerat spel redan från låg ålder. Så, dit jag ville komma med det här milslånga inlägget. Hur fungerar egentligen det här fria spelet för barn med perceptionssvårigheter, barn med Asperger och ADHD? Barn som har svårt att sortera intryck? Hur hade det fungerat för mig att börja spela som åttaåring om det sett ut som det gör idag?

Och den slutgiltiga frågan som jag behöver hjälp att fundera över, hur ska jag inom ramen för det mer fria spelet kunna hjälpa dom som behöver ha mer regler och ramar för vad som ska göras? För jag har ingen lust att styra upp det för alla och göra det till det spelet vi hade som små. Det finns alltför många fördelar med att låta spelarna tänka själva. Det behöver bara anpassas så det passar för alla. Hur?