Det är en bra fråga!

Jag skulle tro att beröring för ett autistiskt barn kan upplevas som ett slags kroppslig kränkning. Jag själv, som aspergare (dvs. autist med "normal" intelligens), har alltid upplevt beröring som mer eller mindre obehagligt. Exempelvis ta i hand, "artighetskramas" mm. Har aldrig begripit vitsen med sådant. Här föreligger med andra ord en real skillnad mellan oss och NT. NT tycks ha ett starkt behov av beröring  - förmodligen för sin sociala bekräftelse - vilket vi autister i motsvarande grad saknar. Vi känner oss så att säga "självtillräckliga", vi utgör med vår kroppsliga begränsning ett slags egen värld.

Att vi sedan föds in i en social verklighet innebär givetvis att vi måste försöka anpassa oss efter den så gott det går - vi, liksom alla andra.

Autistiska har inte samma behov av närhet, men om de ska ha närhet så måste dom själva få välja den annars blir det skrik&panik.

Men jag känner ett par autisktiska som mer än gärna sitter i knäet på en och kramas men det tog många år innan dom fick förtroendet för att kunna det så det är helt beroende på..

Men överlag så känner dom det som en kränkning och en fasthållning även om det bara är så lite närhet som ett finger på dom..

Tack för era svar!

Men om man t.ex har ett spädbarn med autism som bara skriker och skriker så fort man tar i det, hur ska man göra då ?

#3 Oj det var svårt? Men hur vet man att det är autistiskt?

#4 Vet inte., men om vi utgår från det.

#3 Autism brukar väl inte visa sig i spädbarnsåldern? Det är väl därför hela myten om att vaccin leder till autism kommit till, för att autism visar sig först vid 3-4 års ålder? Förutom att HFA-autister till skillnad från aspergare är sena i talet.

Vet en tjej som är autistiskt, kan inte prata, svår att få kontakt med osv. Hon är jättegosig och älskar att kramas, en gång i skolan stod hon bakom mig i kön och började tugga i mitt hår XD (ca7år)

Men vi kände varandra någorlunda då jag var kompis med hennes bror:)

Men nu r hon typ i tonåren, har inte sett henne på jättelänge. Kanske blir värre i åldern?

Jag har aldrig varit förtjust i beröring. Särskilt om jag inte är beredd på det.

Jag har Asperger och mkt svårt för beröring. Men försöker anpassa mig. Det är dock inte lätt och inom återkommande sammanhang i sjukvården, tex habiliteringen har de helt enkelt fått veta att man inte får ta i mig. För att jag får ångest och i värsta fall panik av det. I relationer har det med varit svårt. Men jag har inte visat det. Jag har älskat personen i fråga men ändå känt obehag i att han tar i mig. Jätte jobbigt. För båda men främst mig då jag inte gärna berättar hur det är för det är inget som är roligt alls för någon…

Två teorier som kan vara långt ifrån sanningen men som jag kom att tänka på förutom själva obehaget i att någon annan tar i en.

Ett, det oväntade. Någon bara kommer fram överraskande och personen är inte beredd.

Sen är väl många med Asperger känsliga på ett helt annat sätt, många har tex svårt att klippa naglarna för att det gör ont/är obehagligt så det skulle helt enkelt kunna vara så att personen tycker att det gör ont.

Sen är ju naturligtvis alla med autism individer och reagerar på olika sätt på olika saker.

För min del är det känslan av obehag genom att jag känner mig "fasthållen" och som att någon sitter eller står i min "zon" (som är alldeles för stor emot det normala och även innefattar anhöriga!) och det kan bli så stressande att jag får panikkänslor med svårt att tänka och trångt att andas!

Alltså jag fick ingen aspergerdiagnos inte heller drag av Asperger men likförb*at har jag skitsvårt med beröring. Det skall vara på mina villkor men när någon annan rör mig så blir jag skrik och panik känns det som. Mina barn går bra men andra vuxna människor. Det är jättesvårt med sex och vi har inte haft det på snart 1 år.

Att ta i handen skulle jag vilja slippa och alla dessa kramar som alla verkar att ge till höger och vänster. Blä.

#12 Är precis som du.

Jag har haft äran att få träffat Elisabeth, Sveriges mest vanvårdade person tror jag.

Autistisk och missförstådd, jag träffade henne när hon satt på en helt egen flygel på Långbro när hon där 156lång 45kg tung kastade vårdare omkring sig som en annan kastar PET-flaskor..

Men ingen hade först förstått att hon va Autistisk, så hon behandlades bara som ett farligt psykfall..
Men efter ett par dagars samtal med henne så var hon ju riktigt trevlig.
Slöt med att när dom väl diagnostiserat Autism så köpte hennes föräldrar en gård med Hästar där hon bor idag och fungerar hur bra som helst..

Djur är en befrielse för både kropp och sinne…

#14 Håller med dig fullständigt! Den enda beröringen jag njuter av är hundarnas. Där är jag nästan BEROENDE, de är som "assistans" i ångestlindring och drar ur mig ur mitt skal så jag skrattar och lever upp emot dem!!!! Även om jag fortfarande stänger ut världen helt runtomkring mig förövrigt. Ännu mer sen jag varit två år med min nuvarande (blir ex förste juni då han flyttar ut till ett nytt boende på sin arbetarort och jag vill inte med honom) som inte varit bra för mig. Och jag är övertygad om att jag kommer aldrig åter. För mig har det varit på tok mer än jag kunnat hantera med min autismliknande störning så världen är bortstängd helt nu, vilket det gränsat till förr men hans svek puttade den sista biten.

För mig handlar det om en salig blandning av olika komponenter. Det är sällan det gör fysiskt ont, men det kan ske. Men just att det ofta sker tvärt, jag förstår sällan varför personen agerar som den gör, mycket personlig integritet, ingen klampar in på mitt revir utan mitt tillstånd helt enkelt. Det är så respektlöst att bara ta i folk sådär, det gör mig arg.

Jag visade tydligt min inställning redan i spädbarnsåldern, detta är ett beteende som alltid har hängt med. Bekräftat av bägge mina föräldrar.

Så jag håller med de flesta som har skrivit i tråden

#16 Allt du skrev stämmer på mig också.

Här "berör" vi säkert en autistisk sanning, många vittnesbörd här talar för det. Vill bara inflika ett "korrektiv" beträffande #15:s inlägg. Du skriver: "min autistiska störning". Hur ofta måste påpekas, att det inte finns några "störningar" när det gäller autism. Låt oss komma bort ifrån det tänkandet - nu har vi ett gott tillfälle! Vi autister reagerar negativt på beröring, för det kränker vår rätt att finnas till som självständiga varelser. Hur svårt ska det vara för NT att begripa detta?

Tänk, om varje sexuellt kränkt barn - eller kvinna - vore tvungen att motivera sin reaktion i lika hög grad som vi gör nu…!

min lillebrorsa misstänks ha autism och asberger och han hatar kramar! Han får typ ångest å får instängdkänsla å kan t.om. gråta!(har hänt nån gång) När jag var lite yngre brukade jag hålla fast han för att jag vet att han hatar det fast det är inte bra :/ nu ger jag bara kramar fast på hans egna villkor:)

#18 Du har helt rätt angående störning. Tyvärr hör man det ibland inom sjukvårdens termer eller läser det och det sätter sig… På nåt sätt så ser man sig som störd, är stämplad som störd. Även om ingen säger det rakt ut att man ÄR störd såklart, men det liksom finns där… Man är inte normal. Ens tankar och känslor är avvikande, en störning. Förstår du hur jag menar?

Och detta med att försvara sig. Det är nåt jag gjort genom alla år. Försvarat min person och blivit missförstådd och tittad snett på. Nu har bara jag haft min diagnos i 3 år iår, innan trodde man att det bara var ångestproblematik och depressioner det handlade om. Tills jag fick min utredning. Men redan där försvarade man sig. Och redan där förstod jag att det var nåt mer fel. Ångest jovisst, men hela JAG var ju knas Inte alls som människorna runtomkring mig. Sexlivet är ett helvete med Asperger, iaf för mig. Jag måste LÄRA in hur man SKA bete sig och sen öva in den rollen. Det är inte ett dugg naturligt och ofta ligger jag bara platt och väntar på att det ska vara över. Så mannen vänder mig ryggen och somnar. Så man kan få vara "sin egen" igen med sina ramar tillbakasatta.

#20 Jodå, visst förstår jag hur du menar. Och i relation till dina och mina medmänniskor, dem vi dagligdags umgås med, så är vi ju "störda".

Men det som jag menade var, att jag inte vill underordna mig deras karaktäristik av mig. De ska inte per automatik få rätt i, att det är jag som är missfoster och inte de. Jag menar att vi måste kunna gå halva vägen var. Jag har rätt att få vara den som jag är. Så det så! För sådan är jag ju! Inget att göra någonting åt alls! Ska jag därför gå omkring hela livet och känna mig misslyckad? Nej, det är inte humant! Och enligt jämställdhetsperspektivet så äger vi funktionshindrade lika rättigheter i samhället som alla andra. Men till fullständig jämställdhet tycks vägen väldigt lång. Men vi måste ändå säga till! är min åsikt. Ty gör vi det, envist, så kan vi kanske åstadkomma små attitydförändringar pö om pö, därmed förbättringar för oss.

Bra skrivet Varulv! Håller med dig, vi borde sträcka på oss lite mer än vad vi flesta med funktionshinder gör troligen…

Min dotter har delvis samma problem.. Hon har högfungerande autism..
Familjen går bra att röra och gärna krama, men beröring av kompisar och läkare/sjukgymnasgter och dyl är en pina.
Hon har tex en killkompis som gärna skulle vilja vara mer än kopis och som gärna rör henne, ger kramar och håller om och det blir jättesvårt för henne när han har så svårt att förstå hennes rysningar och försök att komma ifrån.
Hon har försökt otaliga gånger att förklara detta, men han har svårt att förstå att det ska vara så obehagligt. Men vi tjatar och ger oss inte, så småningom bör ju även han kunna acceptera detta. :)
Men väldigt många har svårt att förstå detta med avogenhet till beöring.

Det som känns jobbigt är när tvåan skall krama. Hon håller i så länge och jag får bara panik när hon gör det så jag måste "putta" bort henne. Verkligen obehagligt.

#24 Finns det inte något annat sätt att göra ? Har du sagt "kan du släppa nu?" eller något sånt, jag skulle känt mig rätt kränkt om någon jag tyckte mycket om puttade bort mig.

Skrev puttade inom citattecken eftersom det inte är en riktigt putt. Har inget bra ord. Men jag har pratat med henne att hon inte får hålla i så länge.

#26 Okej .

Måste kännas jobigt för henne tror jag, för med tanke på att hon vill kramas länge, så vill hon helt enkelt krama dig. Men båda måste ju uppskatta det såklart.

Saken är den att dom två äldsta inte riktigt varit några kramare förut utan dom har börjat med det när dom insett att minstingen får en massa kramar och pussar hela tiden för hon är en riktigt pussgurka. Mnstingen säger hela tiden Jag älskar dig mamma. Hon är en sån så dom andra har börjat härma henne.

#28 Aha!

Mmm så hon måste vara värst och hålla på och krama så länge. Hehe.

#30 Haha! Vad är länge då ?

Typ 10 sekunder eller mer.

#32 Okej. Kan förstå att det känns jobbigt för dig - och för din dotter. Har hon alltid varit så eller är det bara periodvis ?

Nä det började för några månader sen och hon har inte varit sån innan.

Hon kanske behöver extra mycket närhet nu? Typ nån period eller nåt.

Förlåt om jag är jobbig!

Haha nä då det är du inte. Tror inte hon är i en sån period utan det känns mera som att beteendet är framtvingat (från hennes sida alltså). För det kommer inte natruligt för henne som minstingen. Kan lägga henne ner och sen kommer hon på att just det jag skulle ha en kram och puss.  Medan det kommer så naturligt för minstingen. Kan komma på det när vi sitter och äter eller om hon sitter i soffan så får hon för sig att komma och pussas och kramas osv.

Jadu, det var lite klurigt!

Jag har inte Asperger, men troligtvis drag av det. Har dock ADHD. Jag HATAR beröring och då särskilt om den är "oanmäld". Kommer någon och tar på mig, eller vill krama mig när jag inte bett om det själv så får jag panik på insidan, och det gör på något konstigt sätt ont i mitt hjärta. Paniken blir så tydlig att hjärtat gör ont. Ungefär som det känns när man är superstressad.

Dock har jag inga som helst problem med närhet från pojkvännen, men det är endast honom som jag kan vara närgången med utan att det känns konstigt.

Min dotter har Asperger, är 15 år. Hon avskyr när någon tar i henne. Känns obekvämt/obehagligt. Den enda som får vara henne nära är hennes kusin. Hon bara är. Hon kan luta sig mot min dotter som om hon vore en gosig kudde och min dotter kan sitta och skruva med kusinens hår. Troligen så är de så nära och förtroliga så att det blir en naturlig följd. Men om någon annan rör henne exploderar hon.

Så jag antar att människor med autistiska symptom kan förtro sig åt vissa människor.

hej! jag har Asperger + ADD och själv har jag haft problem när folk ska röra på mig, det som varit lek för andra har jag tyckt gör ont/känns obehagligt. men jag har haft en mamma + mostrar + syskon mm att krama om och känna närhet av och det är lika viktigt för dom flesta.

men om någon petar på mig när jag inte är beredd blir jag irriterad, och det här med skojbråk funkar inte med mig - jag förstår att dom skojjar men ändå för mig blir det på riktigt(för han kommer ju att röra mig så jag känner obehag)

med flickvänner är beröring trevligt - jag är då beredd på det och tycker om personen,

alltså närhet är viktigt för alla men för oss ska en positiv beröring bestå av följande --> den ska komma från nån man själv tycker om(av mig så kallade goda människor) sen ska den vara väntad

Jag pratar bara för mig själv men tror att det kan vara lika för andra med liknande diagnos

6. Jag har en autistisk brorson som visade tydligt att han var autistisk nar han var runt aret och vid 2 gjorde de en ordentlig utredning och han har autism sa det kan visa sig tidigare…

Tydligen har han ganska grov autism ocksa…

Min son är väldigt fysisk och kramig när HAN känner för det… men kramar du honom vid "fel" tillfälle så åker du på en snyting.

Han har ingen diagnos än, men jag ser många typiska AS-drag (plus ev. ADHD).

Jag har AS och ADD och plötslig fysisk kontakt kan resultera i käftsmäll, det är otroligt jobbigt när någon kommer in i min privata sfär och om dom sen tar på mig… fy fabian…

Men om jag själv inbjuder till det så går det lättare.

Vi kan ju vara helt säkra på att mig hittar man inte på krogen…

Vid Autism förekommer ofta en annorlunda känslighet för värme, kyla & smärta. En del barn "tål" inte lätt beröring, de kan däremot tycka om mer hårdhänt beröring eller djupmassage.

Om du söker på autism finner du ofta mer ingående information om de svårgheter autism medför.

winnie

Jag kan inte hålla med er andra (nåja, nu har jag bara skummat igenom lite snabbt). Att autister och ASare ofta är känsliga för sinnesintryck är ju ingen nyhet, men att alla skulle ha svårt för beröring? Näe…

Jag är tvärtom, jag gillar beröring och är väldigt kramsjuk. Heck, jag skulle glatt kramas hela dagarna om jag kunnat :P Har inget emot artighetskramar och så heller annat än det rent sociala, det finns inte i min repertoar så jag blir överraskad av det och vet inte hur jag ska bete mig - men svårt för kramen i sig? Nope, inte ett dugg. Artighetskramar, skaka hand, klapp på axeln osv är inga som helst problem rent fysiskt men svårt socialt sett.

Det finns en enda sorts beröring jag verkligen inte pallar fysiskt - folk som kör in fingrar i sidan på mig får gärna döden dö, fy helvete vad ont det gör och smärtan sitter i länge efteråt. Men övrig beröring - från folk det inte blir socialt jobbigt med vill säga - ja tack, gärna!

#44 winnie1 är du själv autistisk?

Själv är jag det (aspergare) och har liksom flera av de föregående talarna svårt för beröring i synnerhet sådan som kommer oförhappandes. Liksom "nojs-beröring" vilken jag över huvud taget inte tolererar utan upplever som en klar kränkning som man inte ska behöva ta.

Jag tror allvarligt talat inte att detta har med annorlunda perception att göra - att vi autister känner obehag av beröring på grund av extra känsligt känsel-sinne etc. Nej, jag tror det har med att göra att vi är annorlunda socialt. Vi håller helt enkelt mer distans till medmänniskorna än NT överlag.

Tänk, om vi nån gång kunde få respekt för det! (Fast då blir NT "putt" och menar på: "javisst, okej! Är det så ni autister vill ha det så…" Men då blir det fel på nytt! Vi är inte avvisande; vi är sociala vi liksom ni! Bara annorlunda. Fatta!? - Nej, det går helt enkelt inte in! )

Varulv!

Nej jag är inte autistisk själv…men jag har barn som är det. Jag menar INTE att alla är känsliga för beröring, men det finns det som är det & det kunde vara en förklaring till Emaljoh4´s frågeställning.

Om amn läser om te.x. autism finns detta med som ett exempel för att vissa kan ha det på detta viset.

Skönt att du & flera andra inte känner så…för det kan nog vara jobbigt för personen som har det & för den omgivning som INTE har förståelse för problematiken!

Jag skulle kunna tänka mig att jag har lite udda smärt/känsel-tröskel… Jag har AS, och jag kan skaka hand med folk om jag måste (slipper det helst) och har inga problem med kropskontakt när det gäller eventuell partner.

Dock är det hemskt obehagligt när någon annan tar i mig. Det räcker med att någon sätter handen på min axel så strålar det ut obehag i hela kroppen där ifrån. Det är som… typ myrornas krig på tv, men i kroppen!

Dock märker jag knappt viss annan smärta. Har skallat/blivit skallad (dock av olycka :P) och dom andra börjar nästan gråta och jag har knappt märkt att något hänt.

Känner igen mig, tycker också det jobbigt med närkontakt kramar, handslag mm kvittar vem det är

kan tillägga att när jag tatuerar mig så tycks jag känna ungefär som många andra folk

I mitt fall, som också har Asperger`s syndrom, och bipolaritet (enl. vad ajg fick reda på härom månaden), så hänger mycket på vilket stämningsläge jag befinner mig i. Om någon av misstag råkar nudda vid mig, kommer obehaget. Det där obehaget som har rysningar, ångest och stick-känslor i själen, så fort jag blivit nuddad. Jag kan bli väldigt osäker på mig själv också, ett exempel: Jag får nys på ett bekant ansikte, och personen i fråga får nys på mig i samma sekund. Jag vet ej om jag ska kramas eller inte. Känslorna i min själ blir så omfattande. Kan kanske bero på att jag är konstant spänd i kroppen i kombination med kramar, osv. 

Föprr var det annat, då fick ingen krama mig alls. På konfirmationslägret gav det mig ångest första tiden, när jag verkligen försökte och försökte. Det var så… jobbigt! Till slut behövde jag bara skaka hand i kram-rundorna.

Från ingenstans, 6½ år senare, 2005, alltså, så började jag faktiskt uppskatta kramar Jag gillar eg. kramar. SPeciellt när jag är uppåt. Då försvinner nästan all kroppsberöring. Det är bara om man stötter till mig med armen, eller handen, som jag känner obehag. Det är där min främsta problematik ligger.

Jag är förövrigt tacksam över att min vänskapsskara (är undantaget att ha många vänner som kille med Asperger), som i alla gånger lärt mig att uppskatta fler och fler och fler och fler kramar. UTan dem, hade jag ej vart problemfri där, typ. Alltså att uppskatta kramar. Men som sagt - när jag är långt nere i diket, är mitt, som många andras självförtroenden i ett sånt läge spänt, nervigt, tillfälligt nedsatt självförtroende, som spelar roll om jag vågar kramakära återseenden.

Någon som känner igen sig? Trots att mitt snack såhär dags kl. 00:50, blev lite flummigt. Hehe.

Precis som # 45 gulzebra känner jag inget obehag alls av kramar, beröring o.dyl.

Jag är också väldigt kramig, kelsjuk och gosig.

Endast om det är människor jag inte känner alls, som är totala främlingar för mig skulle jag reagera med att bli stel (men det skulle säkert den stora majoriteten också) om de kramade mig.
Självklart vill jag inte heller ha kramar eller beröring från någon jag ogillar; det skulle kännas falskt.
Men artighetskramar och handslag och allt annat känns bra och som att man är i goda vänners lag.

Men jag ville bara förklara för några av alla i tråden här, att det kan vara mycket svårt för många människor att förstå att någon kan ogilla beröring.
En av anledningarna kan vara att beröring anses vara så oerhört välgörande för levande varelser. Inte bara människor, utan också många djur mår bra av beröring.
Om t.ex. en häst är nervös kan man enkelt lugna den genom att klappa den lugnande och genom att vidröra den kan man få den att känna sig trygg.
Likadant med hundar och katter, t.ex. Det överför en slags trygghetskänsla och försäkran om att allt är bra.
När någonting känns fel kan människor bli oroliga och nervösa. En väns hand som läggs på axeln kan kännas som den tryggaste trösten i världen.
Och en kram kan utgöra skillnaden mellan ångest och välbehag.

Beröring - mer än något annat - kan göra så att människor mår oerhört mycket bättre, känner sig accepterade och älskade.
Det är en social signal som visar att man är goda vänner och inte ovänner.
Alla kan ju t.ex. säga att man är en god vän - men att VERKLIGEN VISA det genom beröring, kramar osv. kan göra en enorm skillnad.

När då vissa människor reagerar häftigt mot beröring är det många som känner sig sårade, kränkta och avvisade.
Att personen med AS försöker förklara kan kännas som en bortförklaring och som en dålig ursäkt för att man är ovälkommen och avskydd.
Så stark är denna drift att känna närhet att den avvisade kan bli helt stel av sorg och känna sig helt oönskad och bli alldeles deprimerad.

Ja, det är alltså inte en helt lätt sak att lösa detta dilemma …
Som litet barn fick jag sällan kramar ifrån mina AS-släktingar, men väldigt många från mina andra släktingar. Jag undrade mycket över detta och trodde att de tyckte att det var något fel på mig.
När min mamma inte ville att jag skulle pussa henne godnatt blev jag så ledsen att jag kände mig helt värdelöst och inte värd att älska. Jag bestämde mig för att aldrig någonsin mera försöka pussa henne - och så har det blivit. Det har nog gjort henne ledsen en eller annan gång, men mig har det sårat djupt in i själen! :'-(

Tänk alltså på att barn kan ta mycket illa vid sig av att deras föräldrar inte vill krama och pussa dem! Särskilt när de ser att andra barn får pussar och kramar (av sina föräldrar)! Då är det lätt att tro att det är något fel på en och att man därför inte förtjänar det som andra får och som skulle få en att må bra.

Jag tjatade mig till en hund och fick på så vis kramas så mycket jag ville och känna mig lycklig och älskad.

Om man skall förklara för någon att man känner obehag av närhet, bör man gå försiktigt fram (som på glas) och säga det utan avsmak och utan att rysa, för då får man bara andra att må dåligt. Istället kan man skämta om sig själv och säga något i stil med att man är lite annorlunda och alldeles "tvärtom". Och samtidigt kan man ju då förklara att man istället gärna gör si eller så, för att få till en kompromiss.

Men det är inte av ovilja eller elakhet andra människor har svårt att förstå, utan för att det för dem kan kännas som att någon säger: "Hos mig är du inte välkommen". De tycker att det är minst lika hemskt att bli avvisade som AS-personen tycker att det är med beröring. Alltså: det man inte vill vara med om själv skall man inte heller utsätta andra för!
Var medveten om att folk är helt ovetande om att folk kan uppleva det så jobbigt med kramar! Möt dem halvvägs, genom att vara lyhörd och vänlig!

Min man, som också har AS var inte kramig förut, men numera älskar han att kramas och gosa, men säger att han aldrig gillat det förut. Jag är den första han någonsin velat känna så mycket närhet med.
Men beröring är svårt för honom, eftersom han tycker att allt kittlas, t.o.m. om jag stryker hans hand. Men han myser när jag drar fingrarna genom hans hårbotten. Och om han stryker min arm/hand/rygg/etc. så går det bra; då blir han lugn och jag med. Så vi har löst det på bästa sätt! ;-)

Jätteintressant fråga!

Jag har ADHD och jobbar med en tjej med autism. För mig är det där med närhet en väldigt stor grej, jag gillar verkligen inte när folk står för nära och de här spontana kramarna, USCH.

Jag har funderat lite kring det, jag kan helt enkelt inte koncentera mig på ett samtal om någon har en hand på min axel eller liknande. Jag antar att det är det där med stimuli, jag kan som inte ta in alla intryck och blir ofokuserad och orolig.

Så, när jag jobbar är det minst sagt spännande. haha. Vi har fått kolla av varandra väldigt mycket, nu vet både jag och hon var gränserna går. Tex, hålla handen, rufsa håret och handmassage är okej ibland.

#52 Ett som vanligt - får man numera börja säga - mycket bra inlägg av dig, Pippis Ängel! Din ambition är att bygga bryggor av förståelse mellan AS och NT - en lovvärd målsättning! Den kan inte nog berömmas. Utgör sanna vägen till en samhälls-harmonisering, tror jag. Och det allra finaste är, att du därmed jämställer AS-människor och NT-dito som lika mycket värda i samhälls-medborgar-hänseende.

#52 Det där du skriver om att som barn känna sig frånstött är en sak jag är riktigt orolig över. Jag känner mig faktiskt skrämd över tanken på att jag en dag troligen kommer ha barn, och dom kanske inte kommer vara som mig. Tänk om dom behöver all den kroppsliga kontakten som jag har svårt att ge.

Vad ska jag göra då? Hålla kramar borta från relationen så barnet känner sig ledsen och nedvärderad då den inte får det den behöver, eller tvinga mig till att kramas fast att jag inte tycker om det och barnet kanske märker av obehaget och tror att jag kramar den bara för att jag måste och inte för att jag vill för att jag tycker om den…

Det ni talar om här får mig att fundera på hur det var när jag växte upp. Inga kramar, ingen kroppsberöring förekom. Men jag själv kan inte avgöra om det berodde på att mina föräldrar i ett tidigt skede hade insett att jag reagerade negativt på dito, och därför av hänsyn till mig avstod från alla former av kroppskontakt. Eller om det kan ha varit så att min mamma var aspergare hon som jag, och att vi i just det avseendet matchade varandra bra.

Tilläggas bör, att jag aldrig saknade kramar och andra kroppsyttringar som uppväxande barn, utan upplevde att jag fick leva rättså naturligt.

#56 Jag kramades inte heller spec med mina föräldrar, och det var för att jag inte ville kramas. Jag kunde tvinga mig själv att krama dom om jag skulle åka iväg, tex från far till mor (mina skilde sig när jag var 3) men inte mer än så.

Men det som skrämmer mig är som sagt om mina blivande barn behöver något dylikt. Det är ju otroligt viktigt för många barn med kärleksfull kroppskontakt. Och att säga "Du får krama pappa, för jag tycker inte om det" känns inte heller bra… Det kommer ju fortfarande bli så att ungen kan känna sig bortstött.

Jag har Aspergers och även jag svårt för beröring. Det jag läser om andra med AS, eller autism, är att man får panik och/eller att det gör ont.

Paniken känner jag igen. Men för mig gör det inte direkt ont.

Istället är jag otroligt kittlig.

Det kan, för mig, leda till att jag rycker till/duckar, och ibland till och med skrika till. Just för att det kittlas så. Speciellt om jag inte är beredd på det.

Att skaka hand har jag inte direkt några problem med. Kramar kan dock bli jobbigt om jag inte känner personen och är beredd på det.

Däremot har jag inga direkt problem när det gäller djuren. Min ena hund har stora behov av närkontakt och behöver kramar, hon kramar tillbaka precis som en människa. Oftast är det så att hon kommer självmant och vill kramas, och då får jag se till att hon inte kittlar mig.
Men paniken finns inte där.

Hur är det med att känna känslor?

Jag har diagnos ADHD, mn brosa är 9 har någon form Autism och ADHD, det var tack vare han jag fick en diagnos, han utredning så jag gick in och läste om ADHD och kände igen mig direkt och bad om en utredning..

Har gjort en ADHD utredning hur går AS och autism utredning ut??

Jag har jätte svårt att känna känslor, känslor har flera vänner och släkt som har dött, men har inte kännt någon sorg alls fattar att folk är ledsna och känner sog, men jag hittar eller känner i sorg, försöker att hitta känslan sorg men hittar inte..

någon som har samma??

Hur är det med att känna känslor?

Jag har diagnos ADHD, mn brosa är 9 har någon form Autism och ADHD, det var tack vare han jag fick en diagnos, han utredning så jag gick in och läste om ADHD och kände igen mig direkt och bad om en utredning..

Har gjort en ADHD utredning hur går AS och autism utredning ut??

Jag har jätte svårt att känna känslor, känslor har flera vänner och släkt som har dött, men har inte kännt någon sorg alls fattar att folk är ledsna och känner sog, men jag hittar eller känner i sorg, försöker att hitta känslan sorg men hittar inte..

någon som har samma??

#58 Jag är också vansinnigt kittlig. Jag kan kittla mig själv vilket enligt många inte ska gå. Jag är också kittlig på knäskålarna, på handryggen… Tja, typ överallt och jag skriker och springer och vrider mig innan någon ens tar i mig. Jag har legat på golvet och vridit mig när någon stått lutad över mig och kittlat i luften.

Med andra ord har jag väldigt svårt för lätt beröring. Jag gillar oftast inte att kramas, framförallt inte om det är någon annan än min man. Honom kan jag krama, om jag själv får välja hur länge, efter en stund känner jag mig fastlåst och blir smått panisk.

Jag har däremot någon form av behov av att "slåss" ibland. Brottas hårdhänt och verkligen få ta i med hela kroppen för att få ur energi och få närhet. Då fungerar det fint. Har heller inte svårt med kroppskontakt inom idrott.

#59-60 Jag känner bottenlös sorg när människor som stått mig nära går bort; det kan inte med ord beskrivas. Och mitt sorgearbete kan ta flera år.

Ändå kan jag inför andra verka helt oberörd. Kan till och med säga: "So what; han/hon dog. Vi ska alla dö, förr eller senare." Men det är en sköld, mera avsedd för andra än för mig själv. När jag ser andra visa sin sorg, sin ledsenhet; gråta öppet, då är det för mig liktydigt med känslomässlig vekhet, svaghet. Då vill jag säga de där nyss nämnda orden, i stärkande och tröstande syfte. Ty jag vet ju med mig, att jag själv är stark i min sorg, fastän jag innerst inne sörjer gränslöst.

Jag har AS och är som Varulv. Jag ska på begravning på fredag och jag har inte slutat gråta sen min farbror dog… 19/11. Han blev 56 år och hade just börjat förstå mig. Vi hade just precis börjat prata med varandra med respekt.

Jag sörjer alla som jag förlorat, hela tiden… Men med en del blir det lättare med tiden och med andra så gråter jag varje gång jag tänker på dom.

Jag väntar fortfarande på dom goda, glada minnena efter dom som dog för 10 år sedan så sorgearbete… finns det ens.

#63

Beröring… Från främmande människor eller vagt bekanta: NEJ TACK!!! JOBBIGT!!! Det känns som att få en ordentlig stöt! Med vissa inom familjen KAN det kännas okej, medan jag INTE ALLS känner mig bekväm med andra och då blir det endast "artighetskram" för att jag inte kommer ifrån…Det är enklast, men det känns JOBBIGT! T o m med min mamma! Min bästa vän är jag helt bekväm med, hon får röra vid mig och krama mig när hon vill. :-) Men när det gäller min egen sambo kan det vara LITE knepigt ibland… Vi har bott ihop några år nu, och i början hade jag inga problem med intimiteten…men nu har jag det lite jobbigt med det av nå'n anledning, fast jag älskar honom. Jag antar att jag kan verka lite avvisande… Jag kan inte heller förklara varför…varken för honom eller för mig själv… :-/ Jag menar…jag har ju ändå valt själv att bo ihop med honom…????? Hur som helst så känner ja även igen mycket av det många av er skriver…

Kanske ska tillägga… Jag har ingen diagnos, men gissar själv på AS/AD(H)D. Väntar på utredning!

#54 Tack, Varulv, för dina vackra ord! 
Och haha, ja, jag har alltid varit lite av en fredsmäklare, som vill att alla skall vara vänner och lyckliga tillsammans, utan att behöva kompromissa alltför mycket. Istället tycker jag att allt bygger på kärlek, hänsyn och acceptans. Jag är övertygad om att bättre förståelse människor emellan ger mer av allt det här.
Begrepp som "vi och de" är utmärkta när man skall belysa skillnader, men i grund och botten är vi oftare "vi" - svenskar, män, kvinnor, barn, människor, levande varelser, trädgårdsfantaster, ordblinda, unga, gamla … eller vad det nu kan vara … ;-)

Och NATURLIGTVIS är alla människor lika mycket värda - också i samhällshänseende, likaväl som i samhälls-medborgar-hänseende, som du skriver! Det är min fasta övertygelse. Alla har något att ge och alla behövs. Många med AS, t.ex. sysselsätter sig med saker som ingen NT någonsin skulle orka med. Många är de specialintressen som AS-personer har och som gör att viktiga upptäkter görs. Det är många gånger så att det skall en aspergare till för att göra vissa saker. Så - JA, alla är självklart lika mycket värda ur alla synvinklar! =) 

Jag tänker t.ex. på en av alla kända personer (som säkert alla redan känner till) med autismspektrumproblematik: dr. Temple Grandin, som gjort så mycket för djur. Hon har naturligtvis inte heller haft det så enkelt själv, men det har inte hindrat henne från att göra det hon velat. Och världen har bara att tacka och ta emot. Hon är väldigt bra på att ge belysande exempel och jag kan rekommendera hennes hemsida till alla - inte bara folk med autismspektrumsymptom, utan verkligen till ALLA! Hon har skrivit intressanta böcker också, mycket intressanta ..! 

#55 Ja, det är ett litet dilemma, NinaCrown. Barn behöver vanligen mycket närhet och kroppskontakt. 
I bästa fall känns det naturligt att krama sina barn, åtminstone, även om man inte gillar att kramas i vanliga fall eller känna närhet.
Gillar du att kela med djur? Om du gör det så kan det hända att det skulle kännas som samma sak med ditt barn … att det blir lite som att exempelvis klappa en katt … och gulla med den.

En annan sak … barnet tycker om själva kramen, även om du som förälder tror att barnet märker att du känner obehag. Det ser man tydligt på alla barn som hjärtslitande klamrar sig fast vid föräldern, trots att föräldern försöker skjuta barnet ifrån sig. (Personligen blir jag så illa berörd då att hjärtat tycks slitas i bitar och jag vill trösta det stackars, arma barnet. Det känns som knivar i mitt bröst, när jag erfar vad barnet måste känna …) 
När barnet blir gammalt nog att börja förstå ord och sammanhang kan man nog förklara för barnet att man älskar det och gärna skulle vilja kramas, men att man har så svårt för det och att det vore bättre att barnet gick och kramade sin far eller någon annan (som förhoppningsvis finns i närheten) som gillar att kramas. 

Man kanske också kan "stå ut" en stund, och då kan man säga exempelvis: "Krama mamma nu, så mycket du vill, så kan vi göra något annat sedan. (Då känner barnet delvis sitt behov uppfyllt och du har inte avvisat det, utan ni har mötts på halva vägen.)
Berätta också att du tycker mest om ifall barnet inte håller dig så hårt (så du slipper känna dig fasthållen, om nu det ger dig ångest) utan om barnet istället gör si eller så. (När du har kontrollen kanske du inte känner lika starkt obehag?)
Man kan också ge barnet en snabbkram, som ett lite hårdare tryck, och sedan släppa direkt, och le mot det, som ett tecken på att man verkligen älskar det. (Det blir då inte under så lång tid, om nu detta är själva kärnproblemet.) Man kan hursomhelst lösa det här, det kan man säkert. 

Ett annat perspektiv är följande: barn som får tillräckligt med kramar och närhet känner sig harmoniska och omtyckta och mindre beroende, medan barn som inte får så mycket kramar och närhet som de själva önskar känner sig avvisade och riskerar att bli extra klängiga och "mammiga". Vilket ju är tvärtemot vad många AS-föräldrar önskar sig. (Nota bene: om barnen inte önskar närhet eller kramar är det en helt annan sak. Då skall man självklart inte tvinga sig på dem.)

#56 Och Varulv, det låter väldigt mycket som om minst en av dina föräldrar nog också hade AS. I alla fall din mamma, verkar det som. 
Det skulle anses "onormalt" för de flesta om ingen kroppskontakt förekommer. 
Hursomhelst mådde ni båda bra av det och det är ju det allra viktigaste. =)

Halva min släkt består ju av aspergare och där förekommer inte mycket kroppskontakt men den andra halvan av min släkt visar ständig kroppskontakt - alltid, alltid. 
Där är alla hjärtliga och värmen är ständigt närvarande. Det känns behagligt. 
Å andra sidan är det så att på AS-sidan sysslar vi med så mycket annat roligt istället att man oftast inte tänker på att det inte är så mycket kroppskontakt där. Vi fokuserar på djupa intressen, läser böcker, sysselsätter oss var och en för sig - men ändå i närheten av varandra. Det är också trivsamt. Jag är väl antagligen ganska anpassningsbar och jag skulle verkligen inte vilja vara utan någon i min familj eller av mina släktingar.

#57 Och NinaCrown, du får visa din kärlek till dina eventuella kommande barn på andra sätt! Finn utvägar! Du vet väl att det finns lösningar på allt?! 

När jag var liten och blev ledsen för något brukade en av mina AS-släktingar alltid ge mig godis som tröst … och det var ju gott och så, men inte vad jag behövde just då - och det där satte alltid griller i huvudet på mig.
Hon stod inte ut med att jag grät och var ledsen, men kunde samtidigt inte trösta mig så som hon borde. Jag vet inte hur hon hade kunnat göra istället, eftersom jag inte känner hennes absoluta begränsningar, men jag hade ju uppskattat om hon hade sagt några tröstande och medkännande ord. Eller bara lyssnat på mig och hållit med. Men kanske kunde hon absolut inte förstå vad hon skulle göra?! 

Men du är mer medveten och vet vari problemet ligger, så du kan säkert finna lösningar.
Du kan t.ex. intervjua andra NT och fråga hur de hade velat bli tröstade om kramar och närhet inte skulle vara tillgängliga. 
Förresten så slår det mig en sak: man har i djurförsök visat att medan djurbebisar helt utan närhet och kroppskontakt stannar i utvecklingen, så var det inte så stor skillnad på dem som fick substitut jämfört med dem som fick den "äkta varan". Så att låta barnet få krama sina kramdjur kan nog vara en oerhörd tröst. (Jag minns att jag hade väldigt många kramdjur när jag växte upp; så många att jag nästan inte fick plats själv i sängen. Och det gav mig tröst och trygghet i viss mån.) 
Så det vill jag slå ett slag för: kramsubstitut! Dem kan man krama sönder och samman och de skriker aldrig: "Släpp! Jag kvävs!" ;-D 

#61 Och HannaM, jag känner igen mig i allt du säger om kittlingar. Jag kan också kittla mig själv - så det går alldeles utmärkt.
Men av någon anledning har det blivit bättre med åren. Nuförtiden tror jag inte längre att jag kommer att dö av att någon kittlar ihjäl mig (som jag befarade när jag var barn; det var nästan min största skräck - att någon skulle kittla mig tills jag kiknade av skratt och dog.)
Jag vrider mig också om någon låtsas kittla mig i luften … =D 

Jag kan även  tycka att det är kul att bråka på skoj, även handgripligt, men med förutbestämda regler för hur hårt man får ta i, och för när man måste ge med sig och släppa efter, så att ingen blir skadad eller känner sig kränkt eller får panik.
Jag gillar att busa, men slåss gör jag inte. Det är inte socialt accepterat och ofta blir alla osams till slut, så det är inte helt okomplicerat. Det är väl därför som judo och brottning och dylikt finns … Då blir det genomförbart. ;-)

#62 Ja, Varulv, precis som du kan jag känna gränslös sorg. 
Men jag gråter förstås. Floder. 
Ett tag grät jag inte alls, men nuförtiden gråter jag för allt möjligt. Mina känslor svämmar över och jag tillåter dem att göra det. Inte av svaghet, utan av mod. Jag visar mina känslor för mina vänner, eftersom jag vet att de kan förstå; jag behöver inte dölja dem.
Om jag vore bland människor som inte kunde förstå skulle jag måhända försöka hålla upp en sköld och försöka hålla inne med tårarna, men jag skulle känna det ohälsosamt och tvingande vad mig själv beträffar. Jag mår bäst av att få vara mig själv och tillåta mina känslor. 

Men förmodligen är jag en ganska stark människa, alla mina känslor till trots, för jag har överlevt så mycket hemskt och genomgått så många svårigheter (vilka vi inte skall gå in på här).
Så fastän man kunde tro det, så betyder inte känslig samma sak som svag. Eller så har jag bara haft en vansinnig tur i oturen. En räddande skyddsängel, kanske? =)

#63 Och Allamej, jag har också väldiga problem med sorgearbete; jag klarar helt enkelt inte av det. Jag kan inte sluta sörja, och fastän jag försökt bearbeta detta är det oöverkomligt svårt. 
Men hela livet lär man sig olika saker och mitt hopp står till att jag en dag kanske har lärt mig att inte gå sönder inombords av sorg. Jag hoppas förresten att den dagen kommer snart, för jag är livrädd att mina nära och kära skall gå bort. Det är många omkring oss just nu som drabbats av cancer och vi lever i ständig skräck för att de skall försvinna.

Jag önskar att jag verkligen kunde känna inom mig, (inte endast tro) att de ändå har kommit till ett bättre ställe, så att saknaden på så vis ginge att leva med.

#61 & #68 Jag kan också kittla mig själv. Vad då, att alla säger "det går inte". Det går ju visst. ;) Ibland kan det vara lite småjobbigt att plocka ut hundgodis eller bajspåsar ur jackfickan när man är ute med hundarna, tänk om man då skulle råka vara lite oförsiktig, på allmän plats, och plötsligt hör förbigående mig säga "Iih!" och så böjer jag mig snabbt framåt. Undrar vad de tänker att jag har för diagnos då.

#59 Jag kan känna en massa känslor, men däremot så kan jag ha svårt att visa dem. Istället så vill jag sitta och diskutera dem, och gärna väldigt länge.
Det för tillfället utvalda offret (alltså den som måste sitta och lyssna på skiten :P) brukar oftast tycka att det är dödstråkigt.

#59-60 Käre Mörten82!

Det var en svår och på samma gång lätt fråga.
Det finns ju många känslor - inte bara sorg.
Glädje, ilska, besvikelse, förvåning, etc.
Sorg är när saknaden efter något blir så stor att det gör fysiskt ont inombords.

Om t.ex. någon dött kan det vara svårt att acceptera att man aldrig mer får möjligheten att träffa dem igen, aldrig prata med dem mer eller ställa frågor. Aldrig mer ha dem i sitt liv och detta kan vara oerhört jobbigt att tänka sig. Man tror inte att man skall kunna stå ut med det eller klara av att fortsätta som man hade tänkt sig. 

Men man kan ju självklart känna sorg av andra orsaker, t.ex. för att man skall flytta från ett ställe man tycker om, eller för att man mist något, t.ex. sin favoritsak.
Då kan man känna ilska, smärta, sorg, förvirring, etc.
Man vill inte att det skall vara sant. Det gör att man nästan får ångest.
Magont, tristess, depression, meningslöshet, tankar som går i samma banor, likgiltighet - allt kan vara olika sätt som sorg uttrycker sig på. Man kan känna sig så uppgiven när man känner stark sorg, att man inte vet vad man skall ta sig till. 

Känslor kan vara olika intensiva och ju intensivare, desto större upplevelse.
Om man tänker mycket på något och igenkänner olika andra saker som hände på samma gång får man en större helhetsupplevelse. Man associerar helt enkelt till något trevligt eller otrevligt och därmed blir känslan starkare.

Jag vet inte alls om du kan tänka dig vad jag menar. Hur tänker du själv?

Pippis Ängel, du är nog en sann ängel, nedsänd att kommunicera en tid med oss stoftliga här på jorden…

Vill bara kommentera dina utsagor om Temple Grandin. Hon är en av mina största idoler på området även. Har tagit del av hennes föreläsningar på YouTube och läst hennes böcker. Bra, att du nämner henne!

#71 skrivetav Pippis Ängel

Hej tack för svaret, ett stort problem jag har är att jag har svårt att känna vad det är för känsla, tex ser jag på ett clip som är sorligt tex en någon ung som har dött, kan jag typ känna rysningar i kroppen men jag kan få samma rysningar om jag ser något bra. Precis samma känsla, men jag förstår att det är sorlig eller något bra men har samma kroppsliga känsla..

#72 Haha, Varulv!  Tack!
Jag önskar att du har rätt, och att jag kan göra någon nytta någonstans! 
Och att jag inte tråkar ihjäl folk ..! 

Ja, Temple Grandin är ett perfekt exempel på att AS kan vara en oerhörd tillgång.

#73 Hm, Mörten82. Jag vet inte säkert, men kanhända är det så att man långsamt utvecklar allt fler konnotationer - allt fler samband - med tiden och de tenderar kanske att bli allt obehagligare ju fler sorger man är med om, (och vice versa) tills rysningarna av sorg känns obehagligare än rysningarna av glädje?

Jag kan ju också få rysningar både då jag är med om något obehagligt (eller ser något hemskt) och då jag känner välbehag.
Skillnaden är bara att jag i det ena fallet kallar rysningarna "kalla kårar" av obehag och i det andra fallet "rysningar av välbehag".

Men rysningarna - i grund och botten - är förmodligen samma kroppsliga symptom …

Du ser ju … du har troligen mer känslor än du kanske vet om!? 
Det är ju en bra start … för att komma underfund med vad det är folk egentligen känner.  

Och man kan bara tänka på ordet "grina", som kan betyda såväl "skratta" som "gråta".