Modigt av dig att våga ta upp det med läkaren iaf, att det sedan blev emottaget på fel sätt var inte lika bra. Men var läkaren verkligen arg, eller blev hon frustrerad för att hon såg en ung människa framför sig som trodde att nåt var fel på henne/honom? Hon kanske försökte få dig att sluta leta fel på dig själv?

Kan ju vara så att man blir extra känslig för den andras svar när man befinner sig i en så utsatt situation som det faktiskt är att prata med en läkare. Då blir det nog lätt så att man missuppfattar den andra personen.

Oavsett så känner du att du verkligen kan ha ADD och vill ha hjälp, sök dig till en annan läkare. Vet inte hur gammal du är, men öppen psyk eller BUP är ju en bra idé.

Dessutom så skulle jag vilja banka vett i dina föräldrar, de verkar inte ta dig på allvar alls vilket är riktigt taskigt mot sitt barn. Man ska ta sitt barns oro på allvar, oavsett vad det handlar om..

Jag är snart 17 fyllda.
Visst kan hon ha varit frustrerad men hon mer eller mindre skälde ut mig för att ha kommit & frågat om en sån "absurd" sak. Tror inte ens att hon visste vad ADD var. Hon var allmänt rätt otrevlig. Jag skulle samtidigt kolla upp om jag är alergisk mot katt vilket vore en tradgedi då vi har 4 stycken. Hennes ord på den punkten var. "Du BEHÖVER ju inte avliva katterna.. Men det kan inte bli bättre så du kan i så fall inte ha kvar dem..".
Min pappa har dock försökt förstå mig & det var han som fixade tiden åt mig blandannat för att fråga om ADD då.

Ärligt talat så vet jag inte om jag orkar med att ta upp det här med en läkare igen. Känns som att man inte kan lita så mycket på folk innom vården längre(blev vägrad mer bedövning när jag drog två tänder för några månader sedan..Aj). Tycker att när man anförtror sig åt en läkare bör denne ta emot ens åsikter & synpunkter med respekt oavsett vad man själv tycker.

Om jag formulerar mig konstigt odl så kan det vara för att jag är lite känslomässigt instabil.. Brukar bli så när man skriver om jobbiga saker.. :/

Nej, jag tror du är i din fulla rätt alldeles oavsett din eventuella ADD-diagnos eller inte. Så som du beskriver din läkares beteende ska inte en läkare bete sig! Det är i detta fall läkaren det är fel på, inte dig!

Kan som referens nämna att jag när jag själv började misstänka så starkt att jag förmodligen hade Aspergers syndrom gick till en psykolog, så fick jag 200 procents respons. Psykologen kunde direkt förklara olika beteenden som jag nämnde och relatera dem till aspergern, och det kändes otroligt befriande och skönt för mig.

Som en annan referens kan jag nämna min egen sambo. Hon tror sällan på min Asperger. Hellre väljer hon att anklaga mig för att "skylla" på den, och vilket enligt hennes förmenande vore irrelevant. Istället borde jag "skärpa till" mig etc. Det är inte direkt roligt eller uppbyggligt att få höra sådant i det läge man befinner sig…!

Kram!

Varulv

Tack så mycket, det känns bra att få stöd & höra att det inte bara är jag som anser att läkaren beter sig fel. Har en bästa kompis som förmodligen har ADD & Aspergers & efter ett samtal jag hade med henne som först hade börjat med att hon berättade om sina "ADD sidor" eller hur man nu skall förklara. Då insåg jag att antingen är vi tvillingsjälar eller så bör jag ha samma diagnos som henne. Det var efter att jag varit hos doktorn som detta hände & det har blåst liv i gnistan så jag vet inte om jag kommer kunna släppa det här så lätt. Jag läser så mycket jag känner igen mig i när vissa berättar om sin diagnos ADD. Rastlösheten(nästan omöjligt att bara titta på tv, brukar sitta med datorn framför tv:n), glömskheten, koncentrationssvårigheterna som träder i verket när man inte har intresset(ibland svårt att läsa ointressanta texter etc), svårigheter när det gäller att ta tag i saker(något av det värsta), hemskt svängit humör etc. Listan är lång i ang vad jag känner igen mig i. Det är bara det att det här är ju alla normala beteenden & därför tas jag inte på allvar. Men det känns som om jag inte har någon makt att förändra, jag kan verkligen inte ta tag i tex läxor ibland & då är jag ändå en seriös fillur som vill göra någonting med mitt liv. Jag VILL inte få diagnoser för att få några mediciner(för vad blir man då utan dem?) utan för att få svar på varför jag är som jag är. Nu har jag kanppt någon koll på vad det är jag skrivit för det är kaos i min hjärna just nu.

Du ska kontakta en psykolog eller en psykiatriklinik, gärna privat så får du säkert tid direkt om du berättar om dina tankar och så. Jag frågade första gången min KTB -psykolog om mina tankar runt att jag kanske har ADHD/ADD/what ever, men han tyckte inte alls att det stämde in på mig och såg ingen anledning att påbörja en utredning (han hjlpte mgi efter en period av kaos och hysteri och stor oro).

Detta var för flera år sedan och mitt liv är fortfarande samma kaos (känner igen mig i din beskrivning av att familjen har en viss bild av en). För någa veckor sedan tog jag nytt od och sökte hjälp hos en privat klinik (kostnaden densamma) och fick stöd och hjälp direkt - så nu står jag iallafall uppsatt på en lista för utredning- efter några mindre tester och samtal där "gubben" jag pratade med såg att det finns en anledning att kolla upp detta närmare.

Det känns skönt att bli tagen på allvar, så ge inte upp om du verkligen känner igen dig i diagnosen. Läkare är individer också och den du besökte har tydligen sin egen agenda och "livsfilosofi". Sök hhjälp/stöd hos en annan.

Sen rä väl ADD ett ganska "nytt" begrepp, en läkare kan och vet inte allt- ibland önskar jag att de gjorde det :) Därför bör du söka dig till psyket på något sätt. årdcentralen brukar också kunna tillhandahålla psykolog men ja..min egen erfarnehet är att bemötandet där inte är allt för seriöst alltid.

Vill bara inflika att behöver man inte hjälp med sin problematik, utan vill bara ha en förståelse för sig själv, då kan man egentligen bara lära sig acceptera sig själv som den man är.

Man behöver inget namn på sin problematik, den kommer finnas där ändå. Det är viktigt att acceptera den oavsett diagnos eller inte och antingen jobba med sig själv eller försöka hitta vägar som förenklar det för en.

Vad skulle ett namn på din problematik egentligen tillföra dig? Om du nu inte är i behov av hjälp pga. den..

Känner du att du har ADD, men inte är i behov av hjälp och stöd pga. det, är du då i behov av en diagnostisering av det?

Det finns så många andra sätt att lära känna sig själv på och acceptera sig själv på än att gå igenom en utredning och ev. diagnossättning. En diagnos är egentligen bara ett samlingsnamn på symptom som behövs för att kunna ge rätt hjälp till patienten.

Vill mest skriva att du bör tänka till en extragång om du verkligen är i behov av en utredning och diagnos, eller om det skulle räcka med att acceptera dig själv och få lite självkänsla.

En utredning kostar mycket pengar och tid för landstinget, känns som att det är bättre att lägga ned det på dom som är i behov av hjälp, inte bara att lära känna sig själv.

Ta inte detta inlägg fel, inte min mening att ifrågasätta dig som person, utan snarare ifrågasätta dina tankebanor..

Så där ska INTE en läkare bete sig! För fan, det bästa vore om du kunde anmäla detta. Inte OK.

Dina föräldrar…ja, det kan vara så. Mina föräldrar var jobbiga mot mig och har alltid varit det, de har aldrig förstått mina problem - men det har ju inte jag heller, förräns nyligen.

Men framför allt, försök att skaffa dig kontakt med vården, kurator eller någon som kan ge dig stöd och råd NU. Det behöver man, det behöver vi alla.

*kram*

Tack så mycket allihopa era ord betyder mycket för mig!
Zaphix: Jag får skäll & kritik för att vara lat, inte ta tag i saker & ting, min mamma skäller jämt på mig för att jag inte kan "koppla av". Det är där i grunden som mitt problem uppstår. Jag är som jag är & jag har lyckats ändra på en del avde sidor hos mig som jag själv inte gillar, förutom det som beskrivits åvan & som kan vara ADD symtom. Jag är en person som jobbar mycket med mig själv & blir frustrerad över att jag är lat, att jag inte KAN ta tag i saker och ting etc. Om det är så att jag har diagnosen så kan jag få lite mer förståelse till varför jag är som jag är, varför jag har dessa sidor jag inte gillar & min omgivning skulle förhoppningsvis förstå sig bättre på mig. Det här är det bästa jag kan skriva ihop nu, jag är lite trött i huvudet så jag hoppas att rätt budskap har gått fram. Har en kurator på skolan som jag ska se om jag kan prata med. & en en gång, tack så jätte mycket allihopa! Är så glad åt att ni orkar ta er an mitt problem. Kram på er :)

Mina föräldrar lät väldigt mycket som dina när mina problem började gå ur styr. Jag kände att något var fel, så jag trodde att jag var fysiskt sjuk och pratade om det hela tiden… Dock visa det sig att det var huvudet som tänkte i lite underliga banor och inte kroppen som var sjuk, det var bara frustrationen som visa sig på det sättet…

Fick ofta höra att jag hitta på för att få uppmärksamhet, att jag var jobbig för att jag ville vara det och att jag var bortskämd… Ända fram tills dom upptäckte att det inte försvann när jag växte upp och blev mer mogen. Nu bryr dom sig väldigt mycket om mitt mående och vill få saker förklarade för sig.

Tror det kan vara lite liknande med dina föräldrar, dom är mest bara frustrerade och vet inte vad dom ska göra. Man säger mycket dumt man inte menar när man är trött, arg eller frustrerad.

Jag tycker du ska göra som de över mig skrivit, kontakta BUP. Ibland kan man även mejla dom om det är jobbigt att ringa.