Var det något specellt bland kriterierna du reagerade på eller var det allt?

Jag förstår dig fullt och fast! Jag sitter själv och korrekturläser en mängd artiklar under tidspress för tillfället. Syftet med dem, är att Riksförbundet Attention skall ge ut dessa i ett faktahäfte i Socialstyrelsens regi. Hade jag haft tiden - och befogenheten! - att skriva om texterna, hade jag gjort det utan att blinka. Vissa av dessa texter är nämligen skrivna på ett sätt som snarare befäster fördomar, än det motsatta. De flesta är dessutom så opedagogiska att t o m jag - vars styrka ligger i det skrivna ordet - har svårt för att tillgodogöra mig informationen. Oerhört sorgligt, tycker jag. Men vad kan jag göra? Jag har ingen fin läkar-/psykologtitel och jag är bara korrläsare just i detta nu. Jag lovar dock en ändring när det väl blir jag som skall agera journalist och sitter bakom tangentbordet!

Jag har ett förslag till dig, käre Varulv, angående den undermåliga artikeln på autismforum.se: Vi har ju konstaterat att du är bra på att skriva - och dessutom oerhört påläst i detta ämne, med tanke på att du själv är diagnostiserad med Aspergers - så varför författar du inte en egen artikel i ämnet? Jag skriver gärna ngt ihop med dig, om du känner för ett (intressant) samarbete. Let me know!

Klarar inte de av att skriva en fullgod artikel i ämnet, kan de åtminstone ersätta artikeln med en som är det! - Eller vad säger du? Skall vi framföra lite snygg/stygg kritik?

Det låter som en alldeles utmärkt sak att göra för dig Fiction och dig Varulv. Ni är båda jätte diktiga på att skriva och formulera er. Hoppas ni fixar det

#1

Nej det var inte allt. Men det var så pass mycket, att jag inte orkade anföra enskilda ställen. Ska dock nu göra ett försök… Och begränsar mig till att peka på utsagor, vilka jag inte håller med. Åtskilliga partier ger jag dock klart godkänt och finner bra. Dessa nämner jag emellertid, som sagt, inte här.

Kap. Begränsad förmåga…

"Ofta är den typen av relationer utan någon ömsesidighet."

"Veta bäst-attityd."

"Man är ofta inte intresserad av andras kommentarer eller av att diskutera sitt intresse."

Kap. Begränsade beteenden…

"intresserar sig för hjulen på en leksaksbil, men inte för att leka med bilen på ett vanligt sätt."

Kap. Annorlunda tänkande

"har en begränsad Theory of mind."

"de har så kallad svag central koherens. Det innebär att omvärlden kan uppfattas som fragmentarisk…"

"Relativt ny forskning antyder att personer med Aspergers syndrom utnyttjar fakta- och språkminnet (det semantiska minnet) även för saker som de flesta andra sparar i andra mer automatiserade minnen. Ett exempel kan vara minnet för hur man går tillväga när man ska laga sin frukost. Det semantiska minnet är ett aktivt och medvetet minne. Det innebär att det tar längre tid att genomföra sådant man lagrat där eftersom man måste plocka fram det på ett medvetet sätt istället för att det går av sig själv."

"Många personer med Aspergers syndrom har lättare för uppgifter som kräver språklig förmåga medan logiska uppgifter som inte kräver språkkunskaper kan vara svårare."

 Kap. Andra vanliga…

"Behov av rutiner och begränsade intressen och beteenden kan hos en del personer med Aspergers syndrom bero på en bristande föreställningsförmåga eller fantasi. Förklaringen till det här resonemanget är ungefär så här:

Det en person gör, måste han eller hon antingen redan kunna eller också hitta på själv. Men har man en begränsad föreställningsförmåga, är det svårt att hitta på nya saker själv. Det man då kan göra är att försöka lära sig nya saker genom att härma andra. Resultatet blir att de aktiviteter och beteenden man har att använda blir begränsade."

Summa summarum: Jag känner helt enkelt inte igen mig i något av detta alls. Antingen har "experten" fel, eller så är min aspergerdiagnos ogiltig. Det senare är dock mycket osannolikt, eftersom jag själv har "prövat" mina diagnosmakare (psykologer och psykiater) därvidlag, och de står på sig, stenhårt.

#2

Det tycker jag är ett alldeles utmärkt förslag, Fiction! Hur var det - är du själv diagnosticerad för AS eller minns jag fel? Om du är det, vilket jag har för mig, så är du och jag väldigt mycket på samma våglängd, vilket du har konstaterat förut, och jag har bekräftat förut…!

Och jag har ju faktiskt föreslagit dig redan, att vi skulle författa någonting tillsammans. Svårigheten ligger i att verkligen hitta sanna saker om syndromet, vilket inte är helt lätt. Det där om språket, som jag har skrivit om i min pres, är en relativt sann sak, som jag tycker står sig, och den har du ju dessutom bekräftat.

Vad jag nu upplever i nämnda autismforumsajt är, att man där bara anför iakttagna beteenden hos aspergare utifrån nt-horisont. Det är ungefär samma metod som en gång försvarade den vite mannens "överlägsenhet" över "negrerna". "Negrerna" var ju lata, imbecilla, omöjliga att drilla osv. - Visst; utifrån en viss horisont, så kanske det ägde sin riktighet. På liknande sätt så var ju en gång i tiden "kvinnan" omyndigförklarad, var "liderlig", "fåfäng", "infantil" etc. Och givetvis var hon det, ur den patriarkaliske mannens perspektiv!

Och givetvis är aspergarne precis sådär, som nt beskriver dem i Autismforum!

Men utifrån mitt eget perspektiv, så är jag en aspergiansk människa, varken sämre eller bättre än någon annan människovarietet.

#5 Jag är dessvärre "bara" diagnostiserad med ADHD och Aspergerdrag; den ofullständiga AS-diagnosen förklarades på så vis att jag "fungerade alltför bra socialt" för att den skulle vara adekvat i nuläget. Detta är dock en förmåga som jag kämpat oerhört mkt för att utveckla - och bara det faktum att jag snöat in fullständigt på psykologi, beteendevetenskap och diverse tvärvetenskaper, som har med de mellanmänskliga och sociala funktionerna att göra, tycker jag är talande nog. Allt för att kunna tillägna mig så mkt kunskap som möjligt för att öht vara kapabel att fungera i sociala sammanhang. Jag vill dock inte ta över din tråd, så jag länkar i stället vidare till min egen (där jag gå in lite djupare på ämnet). Min sociala färdighet är således teoretiskt inlärd och baseras på logik, snarare än en nedärvd empati.

Nog om detta.

Visst är det svårt att finna "rena sanningar" om ett tillstånd som inte går att bekräfta med ett enkelt blodprov, men då tycker jag isf att man bör framföra detta i artikeln. Svårare än så, behöver det nämligen inte vara!

Mitt (hastigt ihopknåpade) exempel:

En person med Asperger är först och främst en individ och det bör påpekas att dessa s k symptom kan yttra sig på en mängd olika sätt, med utrymme för allehanda tolkningar. Vissa personer har, därtill, en tendens att överkompensera för sina så kallade brister eller tillkortakommanden och på så vis mer eller mindre osynliggöra dem för allmänheten.

Det bör även poängteras att dessa beteenden betraktas utifrån två olika aspekter - ett neurotypiskt och ett aspergiskt. D v s att ett beteende som den neurotypiske skulle referera till som "respektlöst", kan på ren aspergska betyda "respektfullt", "hänsynfullt" och "ärligt". Har man öppnat upp sitt sinne och accepterat att verkligheten kan tolkas på åtskilliga vis, har man kommit långt i hur man bör bemöta individen snarare än "den funktionsnedsatte".

Menar du ngt åt det hållet?

#4 Jag kan bara hålla med dig Varulv. Det är ofta jag blir förtvivlad när jag läser "hur" en aspergare är/beter sig och så stämmer det inte alls in på vare sig mig eller mitt barn eller månag andra aspergare

#6 Jo jag minns det nu, att jag har läst dina inlägg, och även i det avseendet, där du beskriver hur du rent logiskt har byggt upp en strategi för att klara av det sociala spelet, känner jag igen mig själv allt för väl. Min slutsats av denna min förmåga (som även är din) har blivit, att "spelet" inte ger mig själv någonting, men något som man kan stå ut med för det mesta - men som måste motkompenseras med meningsfulla "egenaktiviteter", oftast i splendid isolation - inte för att man vill vara ensam, utan för att man måste. Av den enkla anledningen att det inte finns just några medmänniskor som man kan dela "sin" värld med.

"Diagnoskriterium 27:2 B - Söker isolering; ointresserad av social samvaro."

Med nt:s diagnosmetod är det så lätt att glömma bort att vi Bokstavsfolk är männniskor vi som de. Mera praktiskt är det då att betrakta oss som objekt.

För övrigt, Fiction, så uttrycker du allt så bra, att jag inte på något vis hade kunnat göra det bättre själv! Och intuitivt så ansluter jag mig till dina egna aningar om att du är en sann aspie.

#7 Visst är det så, npfejja. Nt glömmer hela tiden bort, att det är vi Bokstavsfolk, som ständigt, ideligen och hela tiden satsar all vår kraft på att leva upp till deras idealt konstruerade värld. Och när vi misslyckas i bara något litet avseende och i någon liten mån, så är de strax där & hackar på oss! Då blir vi genast "objekt".

#8 På ren och okonstlad ADHD-dialekt (då den uttrycker frustration så mkt bättre än övriga dialekter): Varför måste folk (läs; NT) vara så förbaskat komplicerade?!?!

Linda in och linda ut… Koder, gester, tonfall, deschiffrering, minspel, spel bakom kulisserna och ett annat framöver… Nej du, jag föredrar det burdusa, då det åtminstone står för ärlighet.

Jag tror minsann att jag skall göra en omdiagnostisering av mig själv: Misantrop. Ja, det är jag. *stämplar pannan*

#10 Jag tror att det är därför som jag har insett att jag alltid har gillat ADHD:are (även långt innan jag hade beteckningen, men kan rekapitulera nu i efterhand) - har alltid känt att jag passar ihop med dessa. Ja, jag upplever er precis så där som du beskriver det: burdusa - eller raka, om man så vill. Medan vi aspergare ofta kan vara mera försiktiga av oss - till en viss gräns, vill säga - sedan kan det ta hus i "h-e" (vågar inte skriva ut ordet, då mitt inlägg kanske i så fall blir cencurerat…?)

Aspergare = "analyserare"

ADHD:are = "utsägare"

Men en mycket viktig sak, som jag är helt övertygad om att vi båda "bokstäver" har helt och hållet gemensamt:

Ett fullständigt sant och ärligt sinnelag.

Utan att ha läst hela tråden, lite väl mycket text, men på nåt sätt måste man väl ändå ringa in vad Asperger är för något. För att kunna diagnostisera ett syndrom så måste man ju ha kriterier för det. Och att det är NT's som har skrivit kriterierna är väl ändå rätt logiskt, för de kan se syndromet ur ett utomståendes perspektiv.

Hur ska man annars kunna säga vad som är AS och inte, om man inte ringar in vad det är?

Man måste väl ändå kunna beskriva AS i en text utan att det för den saken är fel. Såklart man måste kunna få beskriva hur personer med en viss diagnos beter sig och hur de är, för det måste ju finnas gemensamma nämnare för personer som har en viss diagnos.

Visst att alla med AS är olika, likadant som att alla människor är olika, men personer med AS måste ju som sagt uppfylla vissa kriterier, som är gemensamma för alla med AS. Anars kan man väl inte få en diagnos?

Diagnoser är ju ändå till för att dela upp människor i olika fack för att sedan kunna hjälpa dessa på bästa sätt, och för att kunna dela upp personer i fack behövs kriterier för de olika facken.

Ursäkta om jag missuppfattar, men för mycket text i tråden så har säkert missat en massa jag borde ha läst. :)

#12 Nejdå Zaphix ingen fara, du har nog inte missat något väsentligt, tror jag, åtminstone.

Och du har förmodligen rätt i att syftet med att fastslå avvikande beteenden (enligt exempelvis DSM-IVR) var/är just detta, att försöka finna sorteringsgrunder för så att säga konglomerat av beteenden ("syndrom") för att sedan benämna dessa funna syndrom. Och en viss beteendemängd, vilken man fann återkommande, benämnde man Aspergers (syndrom) (efter dess "upphovsman" Hans Asperger).

När man så studerade individer och fann att vissas beteenden uppvisade matchning med det tidigare stipulerade syndromet Aspergers, så tillskrev man följdriktigt den individen detta syndrom. Så långt var det ren vetenskap.

Men sedan - vad gör man med dessa fakta? Där menar jag, att man lite väl lättvindigt har stannat vid att beteckna individer med i detta fallet Aspergers syndrom. Vad skulle vitsen vara med det, egentligen? Ingen vet.

Ok. Jag har diagnosen Aspergers syndrom. Det innebär att mitt beteende uppvisar ett visst antal definierade egenheter, betraktat utifrån ett "normalt" perspektiv. Men vad gör man med den vetskapen? Ingen verkar göra någonting alls med den vetskapen.

#13: Helt enkelt för att få hjälp på det sätt du behöver få hjälp. För du sökte dig väl till psykiatrin och fick en utredning av en anledningen?

Den anledningen antar jag var att få hjälp med något/några problem?

Och när man vet vilket typ av människa man har framför sig, vilka typer av problem den människan har så kan man då fastställa på vilket sätt man bäst kan hjälpa den människan.

Eftersom AS faktiskt omfattas av LSS så måste det betyda att folk med AS ofta har problem att klara vardagen, att de i många fall behöver kunna få den hjälp de behöver. Och genom att dela in de människor som har en typ av beteenden i ett fack, så vet man också vilka som ska omfattas av LSS så de kan få hjälp.

För att få en diagnos så behöver man väl ändå betydande problem? I alla fall för att det ska startas en dyr utredning som kostar en massa pengar för landstinget så måste det ju finnas en anledning till det.
Och den anledningen är att personen behöver hjälp och stöd, inte för att landstinget får något ut av att placera folk i fack.

Jag har diagnosen ADHD för att jag har de problem en människa i ADHD-facket har, jag har blivit placerad i det facket för att kunna få de hjälp och stöd jag behöver.

Ser inte riktigt skillnaden på psykiska funktionsnedsättningar och fysiska funktionsnedsättningar. En person som inte kan röra benen och därmed sitter i rullstol har en fysisk funktionsnedsättning, och den personen behöver bland annat en rullstol som hjälpmedel och kanske även andra typer av hjälp i vardagen.
En person med en psykisk funktionsnedsättning behöver andra hjälpmedel och andra stöd, och för att kunna ge rätt typer av det så behöver man först ha definerat vilka problem personen har och hur de problemen ska lösas.
Och då är det ju smidigt att kunna göra vissa tester som är standardiserade och bevisade att de fungerar och genom resultaten av dessa tester kunna plecara in människorna i rätt fack. För oftast behöver ju människor med AS samma typ av hjälpmedel och samma typ av stöd som andra människor med AS.

Ser det som en typ av problemlösning, definera problemet, se om man har hittat samma typ av problem någon annan stans, har man hittat det så kan man ju använda samma typ av lösning som på de problemen av samma art man hittat förut.

Nu vet jag inte om alla med AS får den hjälp de behöver, eller om sättet med problemlösning verkligen fungerar i praktiken i de olika landstingen. Jag kan bara svara för mig själv som har ADHD att jag fått den hjälp jag behöver, och att den hjälpen har funnits i standardiserade lösningar.
Men sedan har jag även andra problem som kräver andra lösningar, GAD, men även dessa problem har standardiserade lösningar,

#12 Visst är det nödvändigt med diagnoskriterier! Däremot blir det ofta fel när man blandar in diverse personliga tolkningar av dessa; hur de i praktiken kan komma till uttryck och målar upp en (lite väl färgstark och nästintill "skönlitterär") bild av hur en person med Asperger beter sig i olika situationer. Och i de fall man ändå skall ägna sig åt att ge exempel på beteenden som är vanliga vid en AS-diagnos, bör man också vara noggrann med att poängtera att dessa är just exempel och ingenting annat.

Personligen anser jag tolkningarna skall överlåtas åt den som ägnar sig åt neuropsykiatriska utredningar och därmed baserar den eventuella tolkningen på den individ som utreds.

Har fått för mig att detta är kärnan i Varulvs inlägg. (Rätta mig om jag har fel.)

#14 Du har rätt och jag har rätt, anser jag. Visst är det fantastiskt att vi har ett samhälleligt stöd, och att samhället gör vad det förmår för oss. Det har jag på intet sätt kritiserat - utan ger nu samhället en stor eloge för det!

Men vad jag vill framhålla är forskningens gående i stå, efter det att forskningen har konstaterat AS. Därefter har egentligen inte så mycket hänt. Och därmed så tror samhället att dess hjälpinsatser är tillfyllest. Vilket jag menar inte är fallet. Bra är det som görs, givetvis, men för att komma vidare så måste vi också gå vidare i sökandet efter syndromets kärna.

#15 Jättebra uttryckt, Fiction! Behöver egentligen inte tillägga så mycket, annat än att det känns angeläget att försöka hitta ett riktigt övertygande "motexempel" till nt:s generaliseringsfelaktighet av oss som grupp. - Om man sade om rullstolsbundna, att de vore "så" och "så", exempelvis "urusla på alla slags gymnastiska övningar och lagsporter", så vore detta självfallet sant, men ändå inte riktigt relevant. - Utsagan saknar validitet, skulle man uttrycka det på forskarspråk. Om ni förstår vad jag menar. Högre validitet har då utsagan, att de har "dålig motorik" (om de nu har det - exvis benmotorik - utifall de är inkapabla att röra sina ben). Utifrån den utsagan går det givetvis utmärkt att förlöjliga: Man kan till exempel häckla med dessa individers dåliga förmåga att delta på gymnastiklektionerna - och kanske antyda att de bara är lata, eller ointresserade av att "ta i lite grann" etc.

Men har man "facit" - denne rullstolsburne är lam, och kan således omöjligen gå - så har man liksom nått högre i sanningshalt. Det är dessa gradskillnader jag har i bakgrunden, när jag konstaterar aspergarnas status idag för närvarande.

Nu förstår jag vad du menar. :)

#18

Varulv, du kanske ska ta och skriva till autismforum och ge dom dina synpunkter. Dels för att de säkert behöver dem och dels för att du kanske få svar på hur de tänkt när de skrivit denna text.

#20 Ett bra förslag som jag ska ta under övervägande.

#21 Det skulle vara intressant att få veta hur de svarar.

#22 Det beror givetvis på vad vi skriver till dem. Men jag är rätt övertygad om att de är ute på fel väg när de menar att "dom" (dvs. vi aspergare) "är" på ett visst sätt. Om de vidhåller sin uppfattning, så känns den organisationen ungefär som en djurrättsorganisation - och i så fall tror jag nog att vi klarar oss bra utan deras stöd.

Men fast än visst - inget hindrar väl iofs att de kan ha rätt - vi skulle ju rent teoretiskt kunna tillhöra en annan djurart. Men då gäller det väl att bevisa den saken först. Dessförinnan - så består vår människotillhörighet. Åtminstone hävdar jag det för egen del.

#22 P.S. Jag ser i din pres, sighni, att ett av dina intressen är just djurrätt. Vill bara förtydliga, att jag inte på något sätt vill misskreditera sådan verksamhet!

#24 Ja, det var en lustig liknelse som jag inte alls förstår. Förklara gärna.

#25 Jo men jag menar att om någon (dvs. här Autismforum) hävdar att någon (dvs. här Aspergare) är på ett visst konstigt sätt som avviker från det mänskligt normala, så måste man dra slutsatsen att vederbörande inte riktigt räknar "objektet" till mänskligheten. Med andra ord tillhör en varietet av människa eller ännu radikalare utgör en egen art.

Efter en sådan analys kan vederbörande inta några olika förhållningssätt. Ett är att "dessa avvikelser bör utrotas". Ett annat är Autismforums dvs. "jag ömmar för dessa varelser och vill dem allt gott." Och då menar jag att man intar en djurrättsorganisations ståndpunkt. Och vill samtidigt framhålla att jag på intet sätt föraktar djurrättsorganisationer, utan tvärt om högaktar dessa. Men jag själv - en aspergare - tänker inte i förstone acceptera tanken att jag skulle tillhöra en människan främmande art.

Jag vet inte om du, sighni, är aspergare? Utifall du är - köper du den idén att du är en främmande fågel i människosläktet?

#26 Nu  förstår jag. Jag har ingen AS-diagnos. Min sambo har. Han pratar faktiskt om sig själv som en högre stående människa ibland. Lite lustigt att du skriver om det. Jag ser dock inte AS:are som en annan art som ska ömmas särskilt för.

Det är fascinerande att se att Fiction och Varulv använder minst lika mycket kommatering, inskjutna bisatser, citationstecken, tankstreck, kursiveringar och ostandardiserade standardfraser som jag själv …

Men jag slogs av några saker som citerades ovan:

"_intresserar sig för hjulen på en leksaksbil, men inte för att leka med bilen på ett vanligt sätt."
_Ja? Intresserade av tekniska orsakssammanhang utöver den ordinarie förmågan att rulla ett föremål fram och tillbaka på golvet och skrika BRRRMM BRRMMM? Är detta en nackdel på något sätt?

"Diagnoskriterium 27:2 B - Söker isolering; ointresserad av social samvaro." No way, no wise. Bara ointresserad av tanketomt, påträngande, ointressant, faktalöst pladder.

Så kanske det där forumet i stället borde skriva:

Intresserar sig gärna för tekniska detaljer och föremåls beståndsdelar. Ägnar ogärna tid åt handlingar avsedda att imitera verkligheten.

och

Föredrar att undvika meningslöst umgänge men är starkt lojala mot dem de har något gemensamt med.

Så kunde det se ut om en AS-individ skreve kritierna.

#28 Kul noteringar du har gjort om mitt och Fictions språk! Och välkommen i klubben, om det är som du säger, att du känner dig befryntad med vårt språk!

Och visst tror jag som du, att vi har ett eget och igenkännbart språk, vi aspergare - jag har märkt fler än vi nyss nämnda, som uppvisar likeheter med oss i språkhänseende (och det tycks tydligen gälla en del ADHD:are med…).

Till en viss del tror jag att vårt speciella språk kan vara ett resultat av vår strävan att vara mycket tydliga och stringenta i våra språkmeddelanden, vana att missförstås på alla sätt och vis som vi är. Så det behöver således inte bara vara arvet som spelar in här, utan även miljön.

Så till dina analyser. Träffande! vill jag säga. Och jag tror jag har en förklaring till varför vi - inkluderande mig själv till 100 procent - som barn (och vidare som vuxna givetvis) har så svårt att finna sann tillfredsställelse i att "leka" med bilar och dockor. För nt är det däremot naturligt - som de höggradiga symboltänkare de är. Medan vi AS ju icke är symboltänkare i samma vida utsträckning. Så för oss är en "leksaksbil" inte en leksaksbil i första hand, utan den är blott vad den är: en metall(eller plast-)tingest som nota bene vi kan hålla med om liknar en "riktig" bil - fast men so what!? säger vi, och fortsätter lojt att pilla på föremålet och om det skulle intressera oss i någon mån undersöka det vidare.

Som sagt, Gronstedt, välkommen hit!

#29: Jag har varit här i åratal, men skriver inte så mycket. Men tack ändå!

Åh, då får jag bugande backa tillbaka…!

Men - om du är aspergare - kanske vi kan lära känna varandra närmare?

#31: Jag har ingen formell diagnos, bara en personlig övertygelse och diagnosticerad AS i släkten.

Exakt vad får dej övertygad om din tillhörighet till asperger-släktet? skulle vara intressant att få höra!

Oj, det bleve en lång uppsats! Efter egna studier har jag funnit att etiketten "högfungerande asperger" är den som stämmer bäst på mig, i den mån några etiketter stämmer alls. Den stämmer också på alla de av mina släktingar på spinnsidan som jag träffat, utom min syster. En kusin på morssidan fick nyligen diagnosen vid sådär 35 års ålder.

Lite om mig kan läsas här. Kan säga något, men eftersom ingen beskrivning som är mindre än verkligheten kan beskriva verkligheten, så säger det förstås bara litegrann, Jag måste, som alla andra, ses för att tros .

Bra självbiografi! Om du inte redan är det, borde du bli författare

Ja, onekligen framstår du som en aspie när man läser din berättelse. Du har aldrig funderat på att låta diagnosticera dig?

#35: Faktiskt inte. Jag har ingen känsla av att det skulle tillföra något, utan snarare bara bli en ointressant process som tar tid och energi man kan ha roligare med.

Du är rädd för sanningen med andra ord.

#37 Hur då rädd för sanningen? Grönstedt har ju sett sina aspergersdrag, och känner kanske inte att en formell diagnos tillför något?

#34 Det var gripande läsning.

#38 Jag tar en liknelse:

Första personen: - Jag tror att jag kan ha astma.

Andra personen: - Du har aldrig funderat på att låta diagnosticera dig? 

Första personen: - Faktiskt inte. Jag har ingen känsla av att det skulle tillföra något, utan snarare bara bli en ointressant process som tar tid och energi man kan ha roligare med.

Medge att där finns någonting i Första personens argumentering som döljer ett motiv! Och därför framställer jag ett förslag till motiv. Om det är rätt eller fel vet bara vederbörande själv. Så låt henne svara…!

#39 Okej, men "Du är rädd för sanningen med andra ord", det lät för mig som en onödig provokation och inte ett förslag till motiv. Därför reagerade jag. Jag vet mycket väl att Grönstedt kan tala för sig själv, han har varit här länge och skriver mycket genomtänkta saker.

#37: Fast en diagnostisering är väl inget som känns vettigt att göra om man känner att det inte tillför något?

Behöver man inte den hjälp man kan få om man får en diagnos, oavsett vilken diagnos det än må vara, känns det rätt onödigt att göra en utredning för att få en. Speciellt om man själv inte ens känner att det skulle tillföra något i ens liv.

För att dra en liknelse, Pelle har alltid haft läs- och skrivsvårigheter. Han har haft mindre lätt för sig i skolan, har fått dåliga betyg pga. detta. Pelle har alltid vetat om att det antagligen är Dyslexi han har haft, men eftersom Pelle är duktig på andra saker, såsom att spela fotboll har Pelle aldrig brytt sig om att han har Dyslexi. För honom har det inte spelat någon roll, för han vet att han är duktig på annat och har ändå inget intresse för saker som innefattar att läsa och skriva.

Numera spelar Pelle fotboll på fritiden och jobbar som taxuchaufför. Han är väldigt nöjd med sitt liv, men har fortfarande Dyslexi och det vet han om och har accepterat.
Han har inget behov av att få det hjälp och stöd han skulle få av en diagnos av dyslexin utan lever sitt liv bra ändå.

Varför ska då Pelle göra en tids- och kostnadskrävande utredning för att få reda på att han har något han ändå vet om redan sedan innan? När han lever ett bra liv som det är.

Är han rädd för sanningen, eller är han bara inte i behov av en diagnos?

#41 Nu har den här tråden spårat ur för länge sen - men ok, diskussionen är rätt intressant, så låt den få fortsätta ett tag till.

Din liknelse med Pelle ger inte något tydligt svar på din slut-fråga om huruvida det hade varit befogat eller inte med en dyslexi-utredning för Pelle. Kanske hade en diagnos inte förändrat saker och ting för honom. Kanske hade den gjort det. Blev Pelle, på grund av att han inte fick någon professionell hjälp med sina läs- och skrivsvårigheter, hänvisad till taxichaufförsyrket? Hade arbetsmarknaden öppnat sig på ett vidare sätt om han hade fått bukt med sina problem? Ingen vet.

Om vi återgår till Gronstedt, så läste jag hennes själv-berättelse alldeles innan jag ställde frågan om diagnos till henne. För hela berättelsen utstrålar åtminstone för mig livsproblem som kan vara kopplade till AS. Med en diagnos och god rådgivning och stöd så hade kanske åtminstone den existentiella situationen kunnat mildras och förbättrats i någon mån?

#42: Det jag ville få fram är att är man nöjd med sitt liv och inte är i behov av hjälp och stöd, då finns det heller ingen anledning att diagnostisera något.

En diagnos ger man inom sjukvården för att lättare kunna veta hur man ska behandla personen eller ge personen det stöd och hjälp den behöver.
Att definera personligheter och placera in människor i fack utan annan anledning än att det skulle vara intressant och spännande att höra vad de säger ser inte jag något som sjukvården bör lägga sina pengar på.

Nu har inte jag läst hennes berättelse då det var en hel vägg av text framför mig när jag öppnade länken. Skyller på att jag har ADHD och att det kryper i kroppen bara jag tänker på att läsa en sån vägg. ;)

AS har de sagt att min dotter har… men, jag kan mer relatera till ADD vad gäller henne. Fast, den biten verar de inte vilja kolla upp speciellt , fastän jag trycker på.

Illa om man får fel diagnos ju ! Hur ska då sjukvård, skola.samhälle osv veta hur de ska kunna agera på bäst sätt?

Som att få diagnos döv när du är synskada …

*Ja, jag vet..Låååångt tankehopp i ironin*

#44 Jag håller helt med dig. Jag har haft ett antal diagnoser, från "Persona immatura" (=omogen personlighet) när jag var liten, till "Anpassningsstörning UNS", "PTSD" och just nu ADHD. Okey, jag vet att diagnoskriterierna till en del går in i varann, och att vården ibland inte vet säkert vilken diagnos de bör sätta. Jag vet också att en obehandlad ADHD kan leda till PTSD och till att man beter sig omoget så att man ser ut som "persona immatura".

Men jag är lite sorgsen, och orolig. Vad säger att jag fick rätt diagnos just denna gången?

#37, 42: Möh? Rädd för sanningen är jag inte, för jag är min egen sanning. Däremot kan jag inte se något värde i att ägna energi åt att försöka förklara min sanning för någon annan, för att denna person sedan ska hitta en stämpel att sätta på mig. Vem har behov av den stämpeln? Inte jag, jag vet vem jag är. En diagnos skulle inte ge mig något. Möjligen skulle det ge andra ett handtag att hantera mig med, men jag behöver inte hanteras.

God rådgivning och stöd, skriver du om. Varför det? Vad skulle jag med det till? Antar du inte nu att jag är ett offer, en person det är synd om, någon som hade behövt hjälp för att hitta mig själv och finna balans? Det är inte sant. Om du läste berättelsen noterade du att jag aldrig var ett offer. Jag hade inte behövt rådgivning, men jag hade haft god nytta av en Mossberg, eller åtminstone en rejäl påk Jag tror dock inte att sådana utdelas bara för att man får en diagnos.

Jag utsattes för så kallat stöd ibland i grundskolan och himlen bevare mig för mer i den vägen!

#46 Jag förstår väl att du är bitter mot det "stöd" du fick i plugget. Alltför många vittnar om totalt fel behandling. Exempelvis "småprofessorer" med specialintressen, som sattes bland bråkstakar. Eller "genier" som kunde läsa redan vid tvåårsåldern men som ändå förpassades till läs-klasser. Horribelt!

Men ändå. Man visste inte bättre då. Nu vet man kanske något bättre, fast ännu inte bra. Dock menar jag, att jag som aspergare behöver stöd från samhället. Det är en sanning som jag inte ruckar på. Visst, det finns uteliggare som aldrig någonsin skulle förfalla åt socialförvaltningens erbjudande om en modern lägenhet i Gårdsten. Möblerad & allt. De sätter "friheten" högst, den egna integriteten. Och som aspergare så förstår jag den synpunkten alltför väl, ty jag är likadan själv. Kanske bara inte lika "stolt".

Nej, jag är tacksam för min diagnos - den ger mig ett något bättre utgångsläge. Och att någon samhällsföreträdare skulle klara av att sätta sig på mig, det känns rättså avlägset. Det tror jag förresten inte att de vill i regel - personligen har jag mött idel välvilliga medmänniskor på den fronten, vilket har känts fantastiskt bra faktiskt.

Så jag lever städse med den känslan att vi samarbetar, samhället och aspergaren jag. Vi ger och tar, och kommer en bit framåt dag för dag. En dag har vi löst aspergergåtan - och då tillsammans. Den dagen ser jag fram emot!

#43 Zaphix, det är en väldig textmassa i Gronstedts artikel, men den är väl värd besväret om du orkar igenom.

Jag läste artikeln slarvigt förut och noggrannt nu, för jag blev så nyfiken av att Varulv säger "hon" om Gronstedt, och jag säger "han". Det går faktiskt att läsa texten som både och. Det tycker jag var väldigt intressant!

Och du behöver inte säga, Gronstedt, om du är man eller kvinna. Det gör detsamma! Man måste faktiskt inte veta kön på någon för att ha en uppfattning om vem de är.

#48 Javisst kan man läsa texten både som att huvudpersonen är en man och en kvinna - väldigt fascinerande, tycker jag! Egentligen säger det mer om ens egna förutfattade meningar, än ngt annat.

Tror att mkt av detta handlar om att Gronstedt har valt ett alias som är ett efternamn, vilket tycks vara vanligare bland män än kvinnor. Jag tycker dock att det är ett genialt drag! För egentligen; vad gör det för skillnad vilket kön man har?

#48, #49 Håller helt med er. I vardagen har kön ingen betydelse alls. Och inte ens sexuellt har könet någon större betydelse nuförtiden, när var och en har sin frihet att välja könstillhörighet och attraktionsriktning.

Men jag tyckte ändå att Gronstedt - om än att h*n gav intryck av "man" först - sedermera uttryckte kvinnliga sidor så ofelbart, att jag bedömde "kvinna". - Rätta mej om jag har fel!

#50 Vissa personer vill ju varken definiera sig som det ena eller det andra - och det är naturligtvis helt okej det med.

Om jag själv fick välja, skulle jag nog vilja vara en hen - d v s könlös individ, eller "mankvinna" (både och) om så vill. Missförstå mig inte fel nu; jag vill inte byta kön, då jag trivs med min feminina kropp och feminina klädsel. Däremot ogillar jag att bli tilldelad vissa egenskaper, bara för att jag råkar vara kvinna. Personligen tycker jag att det är totalt ointressant vad omgivningen har för uppfattningar om "manligt" resp "kvinnligt". Jag är bara jag och jag är en salig blandning av egenskaper. En individ, helt enkelt. Att dela upp befolkningen i män och kvinnor verkar så… stereotypt. Ja, förenklande på ngt sätt. Begränsande! Nog är vi människor mer komplexa än så?

(Nu blir det ännu mer OT.)

Det var intressant att ni tolkat mig som man och kvinna om vartannat. Jag brukar vara noga med att inte tala om vilket fysiskt kön jag har i sådana här nätkontakter, därför att det lätt begränsar mottagarens tänkande och reaktioner på de åsikter man ger uttryck för. Och som flera ovan skrivit, är det ju totalt ointressant om man inte tänker p***a personen i fråga … Jag ansluter mig helt till feminismens missförstådda grundbult: Kön predestinerar inte. Men det vore väldigt spännande att få veta vilka drag eller avsnitt som ni tolkat som det ena eller andra (om Varulv tillåter ytterligare urspårning av tråden).

#47: Du skriver att du tycker att du och samhället samarbetar. För min personliga del är jag glad så länge jag ligger under "samhällets" horisont och slipper bli uppmärksammad av det. "Samhället" kan sköta sitt, så sköter jag mitt. Ibland måste vi interagera, men så lite som möjligt.

#52 Jodå, jag tillåter gärna denna sortens urspåring! så länge den är civiliserad (och det är den ju här), ty då är den fruktbar, enligt mitt sätt att se.

Och jag ansluter mig verkligen till er andra i er köns-syn. Visst är det så, att människovärdet alltid måste få gå först. Jag har upplevt bland aspisar ganska vanligt detta, att vi har ungefär denna synpunkt på könstillhörigheten: i förstone är vi individer, därefter eventuellt tillhöriga ett kön. Jag själv upplever det på det sättet - utan att för dens skull känna mig "omanlig" - det är bara det att jag inte vill "sub-optimera" könet. Och jag tror att ni andra menar nånting liknande.

Och förresten, som jag har sagt i en annan tråd, så uppskattar jag kvinnor och det kvinnliga mycket. Men det skulle aldrig falla mig in att bortse från människan/individen i första hand, för den sakens skull. Och det känns också naturligt för mig att ha vänner av båda könen, utan att egentligen tänka på alls, vilket kön respektive vän råkar ha.

För övrigt kan jag förstå din synpunkt om samhället och ditt önskade förhållande till det, men beklagar samtidigt den situation, som har format din uppfattning. Du borde vara värd bättre!

#52 Jag skulle gärna tala om exakt vad som fått mig att uppfatta dig som man snarare än kvinna, men jag har svårt att sätta fingret på det.

En sak var väl den grova mobbningen du berättade om. Jag har sällan eller aldrig sett pojkar mobba en flicka på det sättet.

En annan är att om du är kvinna, så uttrycker du din kompromisslöshet ovanligt rakt. Jag kan se mig själv som en männsika som ogillar kompromisser, men jag uttrycker det mycket mer diplomatiskt. Och jag kan lätt falla till föga och - kompromissa…

Så om du är en kvinna vill jag ge dig ett extra stort grattis till att du är den du är, och inte den omgivningen förväntar sig att du ska vara. Det hör tyvärr inte till vanligheterna för flickor/kvinnor. (Låter jag bitter? Jag är faktiskt inte det. Som värst.,,)

Mer fördomar - du dejtade yngre partners först, men är nu tillsammans med en som är äldre. Det mönstret tycker jag är vanligare för män än för kvinnor.

Kommer inte på mer. Men nu vet ni en del om mina könsfördomar. Blir det offentlig avrättning nu?

Jag tror att du är kvinna för att du uttrycker dina känslor så väl. Enligt mina erfarenheter så håller män sina känslor inombords. 

Jag tror även att du är kvinna för att du skriver att du ligger runt en hel del under perioder, och det är något jag tror är typiskt för kvinnor - att ligga runt för att få någon slags bekräftelse eller göra det för att vara destruktiv mot en själv.

Sedan Tror jag även att det är vanligare för kvinnor att inte vela berätta sitt kön, för att de vill ha likvärdig respekt som männen. En man får ofta respekt hur som helst, så för en man hade det kanske varit en fördel att berätta sitt kön. 

Det finns även saker som pekar på att du skulle kunna vara en man, exempelvis mobbningen som LenaR tar upp. Jag tror att man oftast inte är lika våldsam mot tjejer som man är mot killar, utan snarare kör med psykisk mobbning mot tjejer, men det beror ju självklart på. 

När jag läste texten så antog jag på en gång, och genom hela berättelsen att du var kvinna, så därför tror jag så. Det KÄNNS så, men det kan ju lika gärna vara helt fel.

Spännande med dessa synsätt! Jag har nämligen ingen aning om hur det skulle kännas att "känna sig" som man eller kvinna, eller att ha ett mentalt eller emotionellt kön. Ett fysiskt kön har jag förstås, och vissa sexuella preferenser - men därutöver? Hela frågeställningen är mig främmande.

#54: Jag tror att både den där kompromisslösheten och rakheten är det som gjort att jag både utsattes för och kunde överleva och till och med nu kan säga att jag inte hade velat vara utan den mobbing jag genomlevde. Kanske är det så att det är bristen på kompromisslöshet (inte fysiskt kvinnligt kön) som utlöser psykisk mobbning snarare än fysisk?

#52: "Du borde vara värd bättre!"? Vi verkar vara helt okompatibla i den här frågan, du och jag. Har du verkligen bilden av mig som någon som är sviken av och behöver upprättelse av "samhället"? Någon som står gråtande utanför och vill in? Någon som saknar att bli sedd och bekräftad? Det lilla hörn av verkligheten som jag börjat umgås med i stallet och på nätet är nära att överväldiga mig som det är - inte 17 vill jag bli "sedd" av fler …

#56 Ja det är vi nog (okompatibla i frågan). Så låt oss undvika en debatt. Jag har blott givit uttryck för min egen spontana mening, och vill absolut inte "pracka på" dig några "sanningar". Jag utgår ifrån mig själv och vet hur jag förhåller mig till samhället och ser det bara positivt och trots allt konstruktivt - om än man kan framföra mycken kritik.

Vad jag menar med min reaktion på din berättelse är väl lite granna att om samhället hade haft större kunskaper om vårt syndrom (och du hade haft en officiell diagnos[!]), så hade du kanske för exempel sluppit mobbingen i skolan. Nu säger du visserligen, att du rentav inte hade velat undvara denna, men det låter tragiskt åtminstone för mig.

Att ta emot stöd och hjälp behöver inte betyda att man utplånar sig själv; ej heller att man ska behöva kompromissa med någonting alls - utan man ska kunna fortsätta att vara sig själv och kunna leva så som man vill leva. Det är den förståelsen - och respekten - jag hoppas på och också tror på i slutändan kan komma från samhällets sida.

#57 Gronstedt kan visserligen tala för sig själv - vilket hen, för den delen, gör alldeles utomordenligt(!) - men jag känner ändå att jag vill inflika ett par kommentarer här:

Jag kan sympatisera med hens åsikter vad gäller samhället. I mångt och mkt, tycker jag att dessa tyder på en stark integritet och en självständighet som är få förunnad. Det må så vara att denna inställning till viss (för att inte säga stor) del är baserad på negativa erfarenheter, men faktum kvarstår: Du är din egen lyckas smed och du kan aldrig ta förgivet att andra människor skall ha förståelse för dig - oavsett om du är diagnostiserad, eller ej.

Likaså verkar det vara ett lotteri, där en person med en specifik diagnos kan erhålla all slags hjälp/stöd och få förståelse från sin omgivning, medan en annan med samma diagnos inte uppnår särskilt mkt alls med att få sina svårigheter inringade av en diagnos eller konstaterade svart på vitt. Är man medveten om att så är fallet - och dessutom har lärt sig att handskas med sina svårigheter och därtill funnit strategier som fungerar - kan man komma ganska långt med denna vetskap. Dvs: Hen är medveten om sina svårigheter, tar själv hänsyn till dessa i hur hen lever och utformar sitt liv och får kanske även omgivningen att respektera dessa svårigheter och förhålla sig till dem som verkliga, trots att de inte är diagnostiserade. Vad mer finns då att uppnå? undrar jag.

Med andra ord, behöver det inte handla om att blunda för verkligheten eller vara rädd för "sanningen"; det kan snarare vara så att hen är så trygg och säker på sig själv som person att allt utöver denna vetskap är överflödigt.

Jag skriver att jag kan sympatisera med detta förhållningssätt och anledningen till detta är att jag tänker i liknande banor själv vad gäller min(-a) diagnos(-er). Såsom jag sagt förut, är jag övertygad om att jag borde ha en dubbeldiagnos (ADHD + AS). Nu har jag visserligen fått diagnosen ADHD + drag av AS konstaterad efter en NP-utredning, men jag anser inte att denna diagnos är helt adekvat (åtminstone inte om man skall vara petig, vilket jag är). Jag skulle som sagt kunna gå igenom samma procedur ännu en gång, men denna gång med fokus på att få en fullständig AS-diagnos. Det skulle säkert gå vägen, men i dagsläget ser jag inte att det fyller ngn som helst funktion för min del och jag tror tyvärr att det skulle vara tidskrävande och därtill även icke lönsamt, då jag just nu behöver fokusera på annat i mitt liv. Det främsta syftet med att jag ville bli diagnostiserad med ADHD, var att jag ville ha tillgång till medicinen. Nu har jag det och, mig veterligen, finns det ingen medicin som hjälper mig med mina AS-relaterade svårigheter. Därför ser jag det inte som ngn nödvändighet att jag lägger energi på att ytterligare en gång bli utredd. Min egen vetskap är tillräcklig i sammanhanget och genom att utgå ifrån att jag har en AS-problematik kan jag således skapa verktyg för mig själv utifrån detta. Om jag en dag ser att jag skulle bli hjälpt av att få min AS diagnostiserad, kommer jag naturligtvis att göra vad som krävs för att på nytt bli utredd. Men såsom det ser ut i dag? Nej, jag ser faktiskt inte att jag har ngt behov av det.

Vad gäller mobbingen, tror jag inte att det hade gjort ngn större skillnad om hen hade haft en diagnos i det läget. Barn/ungdomar är som de är (när de inte blev som de skulle) och de skulle förmodligen inte ha någon som helst förståelse för en eventuell diagnos. Blir man inte mobbad av den ena anledningen, blir man troligtvis mobbad av den andra. Det är bara realistiska fakta.

Varför vill man då inte ändra på det som varit? undrar du. Tja, jag kan ju bara tala för mig själv och min egen uppväxt och därav konstatera att jag 1) är nöjd med den jag är i dag (även om det alltid finns utrymme för optimering) och 2) att jag inte på ngt vis vill förändra sådant som har kommit att forma den person jag i dag är, oavsett hur mkt skada dessa än åsamkade mig under vissa perioder av mitt liv. Ibland kan svårigheter bidra till att skapa ngt riktigt, riktigt bra. Ngt man hyser en stolthet inför. Och, i dessa fall, kan man komma till ngn slags acceptans inför svårigheterna och betrakta dem som nödvändiga.

Bitterljuvt? Tragiskt?

Varför inte bara som ett uttryck för: "Jag besegrade"?

#56 Jag är nog inne på samma spår som du här, vad gäller könsdefinitioner. Detta är på mga sätt en icke-fråga enligt mig. Ett mentalt och emotionellt kön? Vad sägs om åtskilliga? Varför begränsa sig så - på det mentala planet - när det finns ett helt smörgåsbord av egenskaper att plocka ifrån? En individ är allt den önskar vara och fri att uttrycka sig själv som person snarare än som man eller kvinna.

Så ser jag det. Och därför tänker jag inte spekulera i huruvida du verkligen är man eller kvinna till könet, för du är just den du presenterar här för oss - en individ. En individ med allehanda egenskaper, som låter sig själv växa åt allehanda håll och vägrar låta sig förpassas in i en, av samhället predestinerad, mall. Det är precis så jag önskar att alla valde att förhålla sig till begreppet "kön".

#59 Applåder!

#60 Tackar! Jag tar det som att jag uppenbarligen sade ngt vettigt.

#61 Ja, du sqa definitivt nåt vettigt!

Jag visste till slut inte om jag var inne på vi aspisars forum eller på erat ADHD-dito, men sen kom jag ju ihåg att det var jag själv som skapade tråden en gång i tiden…!

Din slutplädering, Fiction, andas emfas, men är framför allt intressant på det viset att du ger uttryck för en alldeles sann karaktäristik av hur ni ADHD:s är! Till skillnad då från oss Aspergiani. Där avslöjas då en väsentlig skillnad. Medan vissa grundläggande likheter kvarstår. Fast det är ändock skillnaderna som fastslår ett ginnungagap (om än inte så brådt) mellan oss.

Här befäster du den olikheten, att ADHD:are är kämpa-varelser, alltmedans AS:are är individualister. Hedervärda egenskaper båda två - men ack så olika! Och Gronstedts attityd kan förklaras fullständigt genom den arbetshypotesen att hän är ADHD:are snarare än AS:are!

SIC!

#58: Du sammanfattar väl stora delar av det jag försöker framföra! Eftersom jag är så dj***a bra är det bara att vara glad för det som gjorde mig sådan, för utan det hade jag kanske inte alls varit så lyckad. Observera därvid att det är min blygsamhet som gör min storhet så förtjusande. *skämt*

#63: Nu är jag inte alls med. "ADHD:are är kämpa-varelser, alltmedans AS:are är individualister". Och detta skulle vara en oöverbryggbar skillnad mellan två olika "typer"? Kan du förklara hur du menar?

Och kan du förklara vad hos mig som skulle vara ADHD? Jag känner inte alls igen mig i det.

#64 Nu får vi nog ta och avsluta denna utvikning på tråden, som handlar om Aspergers syndrom så, som Autismforum framställer det, och inte alls om hur Gronstedt är som människa (vilket i det stora hela är fullständigt ointressant, men som för oss som diskuterar saken, har blivit en smula intressant).

Men har jag gett mig in i den diskussionen (om hur idem är som mska), så får jag väl "rida linan ut" (för att travestera kontaminationistiskt).

- Varför jag finner dig varandes ADHD:are, #64? För sättet som du debatterar. Du ger uttryck åt en önskan att interagera.

"Kämpa-varelse versus individualist". Där kan jag hålla med om att jag uttryckte mig luddigt. Båda är givetvis individualister, fastän på olika sätt. Den skillnaden har jag klart för mig. Men har ingen lust att specificera här. Kanske även du anar den skillnaden utifall du är en aspie?

Men kanske är du varken aspie eller adie?

#65: Naturligtvis ska du slippa förklara dig; det är ju trots allt din tråd och om du inte vill följa upp dina egna påståenden med förklaringar, så står det dig fritt. Jag passar inte i din norm för hur riktiga aspiesar ska vara, och då ska jag förstås låta bli att kontaminera din AS:tråd. Å andra sidan kan du knappast vara någon aspie själv, enligt din egen definition, eftersom du försöker allt vad du orkar att interagera; vad annat är dessa rop efter godkända AS-personer på detta forum? Eller är det som gör dig till aspie men inte mig att du drar ut proppen när det visar sig förekomma avvikelser?

Nåväl, jag tockar mig hän!

#66 Jag fortsätter gärna pockulationen med dig, Gronstedt; det är bara det att jag har varit med om denna upptrappning förr - som jag ser den ett typiskt beteende från adies. Civiliserat samtal övergår i munhuggeri och snärjning - allt för att bevisa att motparten gjorde fel i att "antasta" sin motpart… Föga konstruktivt.

Dock finner jag vår diskussion intressant. Den kan i bästa fall lära oss mer om huruvida där finns någon kärna i de båda frukterna AS och ADHD och i så fall hur denna kärna (eller dessa kärnor) ser ut. En sak vet jag säkert: att jag själv har en AS-diagnos. Inte nog med att jag själv tror på den, mina närmaste också. Och icke minst viktigt: mina experter är övertygade.

Att käbbla om huruvida du, Gronstedt, skulle få en diagnos av något slag utifall du utsatte dig för prövningen, är meningslöst. Det enda jag själv kan göra under vårt samtal är att vara receptiv för eventuella egenheter hos dig vilka kan närma dig den ena eller den andra diagnosen. Min känsla för AS säger mig för närvarande i alla fall att ditt beteende utesluter AS-diagnos. Däremot kan du mycket väl ha ADHD, enligt mitt amatörmässiga sätt att se - men den diagnosen kan mycket väl vara uppåt väggarna. - Eller vad säger du själv? (om du inte redan har sagt det…)

#67 Nu var visserligen inte detta inlägg riktat till mig, men jag tar mig ändå friheten att kommentera det.

Jag förstår hur du resonerar i sammanhanget, men kan inte låta bli att undra om detta inte är en felaktig slutsats trots allt. AS eller ej - vi är alla individer, med drag av det ena eller det andra i vår personlighet. Det borde väl innebära att Aspergern mkt väl kan vara närvarande, även om personen i ett visst sammanhang beter sig på ett sätt som inte är så typiskt för diagnosen. - Eller?

#68 Ja det säger jag inte emot. Men jag menar samtidigt att det finns en problematik hos aspie-människan, som vederbörande förr eller senare blir medveten om - och då "trillar poletten ner".

Läs gärna tråden "Aspergare?" så framstår kanske vad jag vill ha sagt i en tydligare dager.

Jag vet att den här tråden är jättegammal, men jag kan inte låta bli att kommentera den ändå.

Eftersom den spårade ur och började handla om lite andra saker, vill jag göra några tillägg till den ursprungliga tråden.

Från början var jag nämligen lite av ett frågetecken.
Jag läste först om att det fanns fel eller missförstånd och oriktigheter (eller vad det nu var det stod) bland kriterierna för (eller om det var beskrivningen av) AS.

Jag undrade nyfiket vilka dessa var.
Sedan läste jag om era exempel på dessa och tänkte: "Ja … OCH?"

Sedan läste jag #17 … och då trillade myntet ned!
Det var faktiskt så (ursäkta) humoristiskt skrivet att jag skrattade länge.
Jag skrattade för att jag äntligen förstod på vilket sätt ni tyckte att det hade låtit fel från början … Och exemplet med rullstolen var så belysande. (Det var det faktiskt! Det skulle kunna bli en kul sketch av det à la "Spik i foten" med Hasse & Tage eller någon Monty Python-sketch.) Jämförelsen var fantastisk och gav mig insikt på ett oöverträffat sätt.

Jag tror inte att jag har läst ursprungstexten, som ni kommenterade, men jag har naturligtvis läst en massa texter och beskrivningar om AS.
Till en början med stor nyfikenhet och stort intresse, eftersom jag undrade vad det egentligen innebar och hur det yttrade sig.

Ju mer jag läste desto mer tänkte jag: "Jamen, det är ju på pricken mina släktingar.
Ibland var också beskrivningarna så teoretiskt konstruerade och så omöjliga att omsätta i praktiken … till något konkret, att ett enda exempel gjorde stor skillnad.
Faktum var att det var på just de beskrivande exemplen jag förstod vad de egentligen menade.

Vart vill jag då komma? Jo, jag är inte säker på att det uttryckligen stod att det rörde sig om exempel, men det var så tydligt och för läsaren alldeles underförstått.
Och när jag tänker det där sistnämnda ordet kommer aha-upplevelsen: _för många aspergare missar lätt det som är just UNDERFÖRSTÅTT. 
_

Oavsett om jag har asperger-drag eller är Asperger light (eller vad man vill) och har ad(h)d light (eller nå't) så har mina släktingar betydligt fler och "värre" symptom än jag och ibland uppkommer just den typen av missförstånd - den sorten som gör att exempelvis aspergaren kan tycka att NT-personer är så onödigt komplicerade.
Nämligen att vissa saker inte är explicita utan implicita.

Just där är jag ingen typisk aspergare eller ad(h)d alls. För jag älskar det implicita och kan lägga ned mycket energi på att leta efter implicita betydelser, koder och mellan-raderna-utläsning. För mig är det spännande och öppnar upp en helt ny värld i den gamla. (Men nog därom.)

Jag har ju som sagt kanske inte ens läst ursprungstexten, men nog tänker jag mig att det som beskrivs kunde vara typiska belysande exempel, tagna ur verkligheten, som får folk att bättre föreställa sig på vilket sätt de olika kriterierna försöker beskriva AS (ur betraktarens öga, alltså) eller snarare en person med AS.

Om jag nu har rätt, så innebär det att NT-personen direkt tänker sig detta som ett (måhända fördomsfullt) exempel och generaliserar till ett möjligt - låt vara annorlunda - scenario, som får honom/henne att bättre kunna föreställa sig de olika tänkbara sätt som gör en aspergare igenkännlig.

Om jag istället har fel, så har de kanske mött så många aspergare med just dessa symptom att de börjat kategorisera AS som vanligen förekommande tillsammans med dessa beteenden (och därmed slutat kalla dem exempel)?
… och på så sätt försöker göra NT-personer uppmärksamma på att just personen med det beteendet är en typisk aspergare.

Hursomhelst, jag hade kanske aldrig kommit till klarhet med vad Asperger eller autismspektrumsyndrom innebar, om de inte kommit med sina infama exempel … 

Dessvärre kan de ju vara korkade exempel, som ger stendumma beskrivningar, som i exemplet med den rullstolsbundne.
Om beskrivningen av den rullstolsbundne skulle vara "en person som är urusel på att springa och allmänt lat och därför ofta har dåligt betyg i löpning" (så att folk lättare skulle kunna känna igen honom/henne) är det självklart att folk skulle reagera.

På samma sätt är det självklart att varje aspergare har rätt att reagera då någon beskriver AS på ett likartat, ointelligent sätt.

Det lustiga är bara att NT-personen antagligen helt missar dessa båda beskrivningars (vansinnigt tokiga) paralleller ända tills någon aspergare påtalar dem.
Det handlar om infallsvinklar och synvinklar.

Ur AS-perspektiv är somliga av beskrivningarna då naturligtvis helt förkastliga.
Men om man vänder på steken?
Låt oss säga att den lame/-a saknar sitt typiska attribut - rullstolen - och istället lever med alla andra och på deras villkor försöker hänga med allt vad han/hon förmår!
I en värld av okunniga skulle han/hon då naturligvis kunna uppfattas som just lat, eftersom han/hon antagligen skulle vägra att ens försöka springa.
I en sådan hypotetisk värld skulle han/hon naturligtvis inte heller uppfatta sig själv som lam, utan bara som annorlunda och som en person som måste krypa eller släpa sig / rulla till skolan i god tid för att hinna fram.
Därför skulle han/hon inte heller benämna sig som en som inte kunde springa, eftersom han/hon ju (möjligen omedvetet) försöker dölja sitt handikapp och vara lika "bra" och "normal" som alla andra. 
Ett "självklart" sätt att hitta och känna igen den rullstolsbundne skulle då kunna vara just: "usel löpare som är allmänt lat med uselt betyg i gymnastik" och med relativt stor säkerhet skulle allmänheten kunna ta det på det och känna igen den rullstolsburne på direkten.

Ja, jag håller självklart med om att det är ett synnerligen elakt och smaklöst sätt att beskriva en rullstolsbunden eller handikappad person.

Tråkigt nog skulle en stor del människor, som kanske inte är så teoretiska i sina sinnelag, missa den rullstolsbundne om beskrivningen istället uttrycktes en smula mer etiskt (men på nästan samma en smula ointelligenta sätt): "en person som saknar förmåga att exempelvis springa, pga en skada i ryggraden, och därför i slutänden får dåligt betyg i ämnen som gymnastik".

I det tänkta exemplet skulle nämligen ingen associera den rullstolsbunden med en person med fel på ryggen … och dessvärre kanske inte med en person med oförmåga att röra benen heller. De lever i sin trångsynta värld och tror kanske därför att han/hon helt enkelt vägrar använda sina ben.

Varför krånglar jag till det så här då?
Jo, för det blir lite samma sak, med beskrivningen av en aspergare. Omgivningen känner inte riktigt igen aspergaren på den aspergianska beskrivningen, som aspergaren skulle beskriva AS-personen.
Därför uppkommer den oerhört klantiga beskrivning som visserligen kanske sätter strålkastarljuset på AS-personen, men som samtidigt känns en smula långsökt, onödigt exemplifierande och till och med vansinnigt idiotisk.

Men med lite tur så kan man få till en mer precis förklaring i framtiden, som berättar om omständigheterna som gör att aspergaren exempelvis ibland kan sitta avskärmad på sitt rum (för att han/hon ofta saknar någon att dela sitt speciella och intensiva intresse med).

Det är faktiskt viktigt att NT-personer och andra får klart för sig att det är viktigt med beskrivningar och förklaringar som tillfredsställer både NT-personen och aspergaren! Jättebra initiativ!

Ursäkta för den idiotiskt långrandiga och krångliga stilen! Jag är nog lite trött så här på småtimmarna … Förlåt!

Har bara skumläst i början, värdelös koncentration och ska precis sticka iväg ut, men jag måste skriva här så jag hittar tillkbaka, för oj vad jag känner igen mi i början ialla fall!

#70 Tack för att du aktualiserar tråden, Pippis Ängel, och jag tror att du med ditt långa inlägg (som du eventuellt skulle kunna koka ned en smula?!) har kunnat utveckla mitt resomemang ytterligare. Nästan ett styng gick genom mitt hjärta när jag läste ditt skrivna om hypotesen, att en lam inte valde rullstolen utan istället hittade en annan (omkringväg) till att gå och springa, dock inte lika elegant som de icke-lamas.

Denna din likknelse är faktiskt relevant för Asperger-människan. Vad som karaktäriserar henne är just, att till 99 procent hänga med i svängarna, fastän hon egentligen, för sitt eget bästas skull, borde få ha en betydligt lugnare och mer "skyddad" tillvaro.

Problemet för aspergaren är att handikappet syns så lite utåt, och att det som kan synas, döljs med alla medel.

#4 Jag orkar inte läsa exakt allt i hela tråden. Jag kan bara säga att alla aspies är olika. Flera av exemplen du Varulv inte alls känner igen dig i, känner jag definitivt igen mig själv - och andra aspergare - i.

• Det är inte ovanligt att personer med Aspergers syndrom söker kamrater enbart utifrån en aktivitet de gillar eller ett intresse. Ofta är den typen av relationer utan någon ömsesidighet.

Vad är det som inte stämmer? Själv tycker jag att det är ganska logiskt. OM jag söker kontakt med folk så är det bara med sådana som har samma intressen som jag. Till exempel trivs jag att vara på djuraffärer och titta på och prata om djur. Sådana relationer blir sällan djupa vänskapsrelationer à la "normalt", eftersom i alla fall jag sällan har något större behov av mer än just det de andra kan bidra med gällande det JAG är intresserad av. För de flesta - framförallt då NT - är sådana relationer på intet sätt kompletta, även om jag själv är fullkomligt mättad och nöjd. Sådana relationer kan då knappast kallas ömsesidiga, när inte båda parter känner liknande mått av tillfredsställelse. Vi har bara ett gemensamt intresse, mer relation än så blir det sällan från mitt håll.

• Barn med Aspergers syndrom har ofta en "veta bäst-attityd" som kan ställa till problem i relationerna med andra. De kan kommentera och rätta både barn och vuxna i sin omgivning utan att förstå eller tänka på att det kan väcka irritation. Det kan leda till att ett barn blir illa omtyckt och får svårt att få kamrater.

Jag har och kommer alltid att rätta folk runtomkring mig. Om någon säger, stavar eller gör fel så rättar jag på en gång, vilket jag gjorde redan som litet barn - till mångas förtret. Min stackars sambo som är dyslektiker tycker att jag är måttligt rolig när jag ska rätta allt han skriver och säger.
Du själv Varulv har också en attityd av "veta-bäst", så kanske din främlingskänsla gentemot dessa kriterier inte har att göra med att de inte alls stämmer, utan att du inte själv tänker på alla dina egenskaper? :)

• Det är vanligt att en person med Aspergers syndrom inte delar sina intressen med någon annan i familjen eller med någon kamrat på ett ömsesidigt sätt. Man är inte heller så intresserad av andra människors intressen. Däremot berättar man gärna ingående om det egna intresset, oberoende av om andra är intresserade eller om situationen är lämplig. Man är ofta inte intresserad av andras kommentarer eller av att diskutera sitt intresse.

Jag är inte särskilt intresserad av att diskutera mina intressen. Jag är inte heller intresserad av att hålla på med dem tillsammans med någon annan. Mina samtal om djur både IRL och över internet handlar till största del om att jag för ett informativt tal till den andre parten, samt svarar på frågor. Om det är ett djurslag den andre har större erfarenhet av tar jag rollen som elev. Vi blir alltså aldrig så att säga vänner som bara för ett lätt samtal om djur, för det kan jag inte, och det intresserar mig inte heller.

• Relativt ny forskning antyder att personer med Aspergers syndrom utnyttjar fakta- och språkminnet (det semantiska minnet) även för saker som de flesta andra sparar i andra mer automatiserade minnen. Ett exempel kan vara minnet för hur man går tillväga när man ska laga sin frukost. Det semantiska minnet är ett aktivt och medvetet minne. Det innebär att det tar längre tid att genomföra sådant man lagrat där eftersom man måste plocka fram det på ett medvetet sätt istället för att det går av sig själv.

Jag antar att det är detta som gör att jag till exempel glömmer bort vilken temperatur man ska koka ris på, eller hur jag ska bena surströmming, om jag inte gör det ofta och med jämna mellanrum. Det har dröjt flera år för mig att lära mig utantill hur man gör en enkel omelett, trots att jag gör det lite då och då. Första gången jag gjorde en omelett utan att använda kokboken för att kolla ingredienserna var förra veckan. Jag tror knappast att NT tar flera år på sig att lära sig att blanda ihop fyra ägg, fyra matskedar vatten och lite salt, utan att använda en kokbok.

• Behov av rutiner och begränsade intressen och beteenden kan hos en del personer med Aspergers syndrom bero på en bristande föreställningsförmåga eller fantasi. Förklaringen till det här resonemanget är ungefär så här:_

  Det en person gör, måste han eller hon antingen redan kunna eller också hitta på själv. Men har man en begränsad föreställningsförmåga, är det svårt att hitta på nya saker själv. Det man då kan göra är att försöka lära sig nya saker genom att härma andra. Resultatet blir att de aktiviteter och beteenden man har att använda blir begränsade._

Jag har svårt att hitta på nya saker själv, så jag "härmar andra". Jag kan inte improvisera till exempel i matlagning, utan måste ha recept att följa. Jag kan inte "höfta", eftersom jag inte kan föreställa mig hur resultatet kommer att bli.
Jag kan helt enkelt inte komma på "nya" saker att göra, utan bara saker jag har gjort tidigare eller hört/sett andra göra.

Så mitt summa summarum är att jag känner igen mig i väldigt mycket. Det betyder inte att den ena eller andra har mer eller mindre Asperger, eller att någons diagnos är ogiltig. Att det finns kriterier jag eller du eller någon annan aspie inte känner igen sig i betyder inte att vi inte har Aspergers syndrom.

Precis som att jag känner igen mig i kriterier som vissa andra känner sig främmande inför, så finns det med all säkerhet aspies som känner igen sig alldeles utmärkt i kriterier jag själv inte känner igen mig i. Det har ju helt enkelt att göra med att vi alla är olika. Vi har vissa saker gemensamt, javisst, men inte ALLT, oavsett om vi är nt, aspergare, adhd:are, tourettare, ocd:are och så vidare, och så vidare. Det finns nog INGEN som känner igen sig i ALLA kriterier - och det är ingen som säger att det måste vara så heller. Det står "hos en del", "det är vanligt", "det är inte ovanligt", "har ofta", och så vidare. Man tar alltså för givet redan i texterna som här kritiseras att det inte går att applicera på alla aspergare.

Sedan ogillar jag din inställning gentemot NT. Du verkar överhuvudtaget inta en väldigt överlägsen attityd gentemot de som inte har diagnosen Asperger, och det finner jag ganska onödigt. Du fördömer NT som yttrar sig om Aspergers syndrom, men tar dig själv rätten att yttra dig det som går om NT.

Och självklart är det så, att NT lägger märke till våra egenheter mer än vi själva, liksom vi lägger märke till NT:s egenheter mer än vad de gör. Det säger sig självt. Man lägger märke till det som "sticker ut" och känns annorlunda eller till och med fel, vilket är varför NT lägger märke till oss och vi lägger märke till dem. Att de inte har Asperger betyder inte att de inte har någon rätt att yttra sig om det - i sådana fall finns det ingen som ens skulle kunna få diagnosen, eftersom det inte är aspergare som sitter och utreder oss.

Att du Varulv är på ett visst sätt betyder inte att alla med Asperger är eller ska vara likadana för att få diagnosen eller för att räknas som en "äkta aspergare". Ingen är en kopia av den andre. :) Det är därför det finns så många kriterier, för att det är skillnad från person till person.

Sedan måste jag fråga ifall alla här har missat att de har "positiva kriterier" för Asperger på den sidan? Likaså där finns det kriterier som inte alla känner igen sig i, men många aspergare känner säkert igen sig i mycket. :)

#73 Just den beskrivningen du länkar till, är den jag brukar hänvisa "nyfikna" till. Jag tycker att de är långt bättre än många andra.

HH

#73 Jag tar till mig av din kritik av min person, MoaL. Och jag håller med dig om att många av dessa karaktäristiker äger sanningshalt.

Det var ändå kanske inte så mycket sanningshalten i utsagorna som tonen och sättet på vilket sanningarna presenterades, som jag reagerade på. Vilket Pippis Ängel närslutet förtydligade på ett bra sätt.

Just det kliniska avståndstagandet från och särskiljandet av oss aspiesar, som man på Autismforum ger uttryck åt, var det som jag reagerade på.

Tack för att du konstaterar att jag ställer mig "överlägsen" visavi NT! Det är nämligen min stora målsättning att försöka med den saken, och inför dig har jag då tydligen lyckats! Det gläder mig, och jag slickar i mig av din "kritik".

Nejdå, åtminstone jag har inte missat "positiva AS". Tony Attwood är en förgrundsfigur för mig. Utan honom hade jag inte varit mäktig anlägga den strategi, som du i ditt långa inlägg rannsakar.

Tony Attwood har en betydligt mer positiv syn på AS än många andra. Glädjande tycker jag.

HH

#75 Kritik av din person? Vad syftar du på då?

Jag upplever inget avståndstagande, jag ser kriterier. Det är inte meningen att kriterier ska vara personliga och gulliga. Men alla upplever förstås saker på olika sätt.

Jag konstaterar inte att du är överlägsen NT, jag upplever att du beter dig överlägset. Anser du att du är förmer än NT? Ifall du gör det, varför? För det är du inte, lika lite som att NT-personer är förmer än dig. Att vissa NT anser Bokstavsfolk vara sämre betyder inte att det är okej för Bokstavsfolk att i sin tur bete sig likadant "tillbaka". Två fel blir inte rätt. Min respekt för dig minskar tyvärr om det är så du tycker att man ska bete sig. Jag hoppas dock att jag har missuppfattat dig och att det här bara blev ett trist missförstånd, annars vore det i mitt tycke väldigt tråkigt.

Jag önskar er en trevlig natt allesammans. :)

#77 Du frågar mig, MoaL:

"Kritik av din person? Vad syftar du på då?"

och ger själv svaret i din tråd #73:

"Du själv Varulv har också en attityd av 'veta-bäst'"

"Sedan ogillar jag din inställning gentemot NT. Du verkar överhuvudtaget inta en väldigt överlägsen attityd gentemot de som inte har diagnosen Asperger, och det finner jag ganska onödigt."

"Att du Varulv är på ett visst sätt betyder inte att alla med Asperger är eller ska vara likadana för att få diagnosen eller för att räknas som en 'äkta aspergare'."

Som jag sa i #75, så tar jag till mig av din kritik. Jag tar den således på allvar, och erkänner den. Du har rätt. Vad mer är då att säga?

Du hävdar vidare att jag beter mig överlägset gentemot NT. Och ställer frågan till mig, om det är så jag anser att man ska bete sig. Och anser jag det, då är jag inte mycket värd i dina ögon.

Jag har ju redan svarat delvis på detdär. Men för att kunna svara riktigt uttömmande, så behöver jag få från dig preciserat, vad i mitt beteende som gör att du stämplar mig som överlägsen mot NT. Kan du godhetsfullt ange sådana konkreta utsagor från min sida som du har registrerat?

Varulv: Kanske var det detta som verkade underligt för MoaL:

"Tack för att du konstaterar att jag ställer mig "överlägsen" visavi NT! Det är nämligen min stora målsättning att försöka med den saken, och inför dig har jag då tydligen lyckats!"

Jag tycker i vart fall att det inte låter så trevligt. Det jag tolkar det som är att du beter dig överlägset och STRÄVAR efter att vara överlägsen.

Överlägsen, är ett negativt laddat ord som handlar om att man anser sig förmer än någon annan. Inte att man är bättre/duktigare i sak.

#78 Själv anser jag inte en "veta-bäst"-attityd vara av ondo, förutsatt att man faktiskt också "vet bäst". :) Annars blir det förstås både pinsamt för en själv och vansinnigt irriterande för den som exempelvis tillrättavisas, om det visar sig att man har fel.

Jag upplever att du beter dig överlägset mot NT för hur och när du använder uttrycket. Exempelvis många gånger någon går dig emot och inte håller med dig hävdar du att de är NT. Du verkar använda den benämningen som en slags förolämpning.

Du pratar om "förståsigpåarna" ur NT's stam (de som har skrivit kriterierna om jag har förstått dig rätt), och likställer dem med Aftonbladet - vilket anses vara förolämpande.

"Någon annan horisont än den egna finns inte för nt: Genom sig själv känner man andra, och därmed basta! är vad som gäller för nt, en majoritet inom det mänskliga."

Jag tolkar detta som att du menar att 1. De har ingen aning om vad de pratar om, och 2. De är oförmögna att lyssna till och lära något annat än "sin version av vad Asperger är".
Helt uppenbart måste de ju ha någon aning om vad de pratar om i alla fall, när du dels redan i #4 erkänner följande: "Åtskilliga partier ger jag dock klart godkänt och finner bra."
Av de 9 stycken du INTE känner igen dig i så känner jag igen mig själv och många andra aspergare i 5 av dem. Att det finns aspergare som känner igen sig i resterande 4 kriterier är jag säker på.

Och att man genom sig själv känner andra gäller de flesta människor, oavsett om man är NT eller har NPF. Så fungerar de flesta av oss.

Ett annat exempel är din kommentar i #75, som Sweetelle tolkar precis som jag:
"Tack för att du konstaterar att jag ställer mig "överlägsen" visavi NT! Det är nämligen min stora målsättning att försöka med den saken, och inför dig har jag då tydligen lyckats! Det gläder mig, och jag slickar i mig av din "kritik"."

Vidare tycker jag att det är värt att nämna - vilket jag redan tidigare har sagt - att det INTE är personer med NPF som utreder oss eller hjälper oss när och om vi behöver hjälp, utan folk som är NT och inte har våra egenheter och problem. Vi behöver "normala" människor i den här världen. Vi har ingen rätt eller anledning att dra alla över en kam och behandla dem som om de är mindre värda, och nedvärdera vad de säger och tycker och hur de upplever oss. Lika gäller förstås omvänt, de har ingen rätt att behandla oss som mindre värda heller.

Jag tycker att det är ofta ditt avståndstagande gentemot NT är märkbart. Dock ska jag självklart nämna att du i vissa inlägg även uttalar dig positivt om NT. :) Det är därför jag hoppas att jag bara har missuppfattat dig. Det skulle ju inte vara helt omöjligt att vi aspergare tolkar saker lite galet nu och då, och missuppfattar både andra och varandra. ;) Det är därför jag gärna vill ha ett rakt svar så att jag med säkerhet vet vad det är du egentligen menar med dina ord.

Jag hoppas att ni alla har en underbar morgon. :) Själv ska jag traska sistprommisen med hunden nu, och sedan gå och lägga mig.
Yes, jag är en nattuggla.
Sov gott!

#80 Hej, MoaL!

Känner att jag skulle vilja busa lite med dig; nypa dig lite i kinderna på skoj, osv.  Men det tål du nog inte, utan skulle börja analysera även det.

Hej hopp!

Ja, vad är att säga…?

Du förstår mig inte, helt enkelt, är mitt svar. Men jag står för mina utsagor ändock.

#81 Hej Varulv. :) Nej, skulle du nypa mig i kinderna skulle jag inte bli nöjd, jag är väldigt känslig för nyp.  Det gör ont, till och med även om det bara är försiktigt gjort. ^^

Så sant, jag förstår dig inte, det är därför jag ber dig förklara. :)

#82 Just ja, förklara. Vad jag menar är, att det inte går.

Men däremot kände jag för att nypa dej lite i kinderna.  Fråga mig inte varför - där begriper jag inte på mig själv…

Kanske var det ett sätt att försöka lösa situationen?

Kanske är du en sådan person som tilltalar mej? Men det vet jag inte. Det är barta mitt undermedvetna som agerar så långt. Kanske är jag personlighetskluven?

#72 Ja, Varulv, du har fullkomligt rätt. Man skall inte skriva sent på natten, när man är jättetrött; då blir texten nästan oläslig sedan.
Ber om ursäkt … det är väl min AD(H)D-gen … ;D

Trevligt att jag slog huvudet på spiken när det gällde något i alla fall (även om det var "en smula" jättesvårläst …). =D

För övrigt så pratar ni förbi varandra, MoaL och Varulv … ;-/ 
Eller så läser jag in mer humor i Varulvs inlägg än som egentligen finns där(?). ;-)
Ni har så rätt båda två - och jag finner egentligen ingen diskrepens …

Det blir kanske lätt missförstånd, men jag uppfattar inte Varulv som så förståsigpåig, haha, som några tycker. Mer som en personlighet.
Jag tycker i alla fall att ni är jättegulliga allihop, och det är jätteintressant att läsa allt som skrivs här. Mycket intressantare än det mesta jag läser på nätet … ;)

#84 Tack Pippis Ängel!

Du anar rättså rätt: jag är inget monster, bara en vanlig (mänsklig) varulv! Men det verkar nu som om jag håller på att bli lite kär i MoaL. Men förnuftet hänger ingalunda med här…

#85 Hihi, ja det måste nog vara så … ;D

Tss, Varulv, du får mig att fnissa. Du har ett säreget sätt att lösa situationer på, något annat kan inte sägas. ^^
Jag tycker för övrigt om monster, personlighetskluvna och oförnuftiga eller ej, om de (till största del) är snälla.

Kram på dig (om du vill ha den, förstås). :)

Tack, MoaL! Såklart jag vill ha kramen! Ger dig en försiktig smekning på kinden tillbaks…  (om du inte misstycker, förstås? ).

Hihi, näe då, jag misstycker inte. ^^ Tack. :)