Har du fått diagnos eller har du bara misstankar? För det finns ju även ADD, som medför många problem från ADHD. Jag har alltid trott att jag har ADHD, men har aldrig varit lika extrem och hyperaktiv som min syster och mor, så när jag för några år sedan satte mig in i ADD så insåg jag att det måste vara det. 

Jag tror inte att denna person riktigt vet vad han talar om heller. Många ungdomar har problem, men det är skillnad på allmänna problem i skola och fritid och då man misstänker en sjukdom. 

Jag har inte fått någon diagnos än, men är igång med utredning.
Jag har aldrig fått höra att jag antagligen inte har det, på samma sätt som du fick det slaget i ansiktet.
Men min far förstår sig inte alls på sådana där saker, och när jag berättade för honom att jag skulle påbörja utredning så frågade han varför, och så sade jag att jag har vissa problem(hur ska man annars förklara det mitt i all hast under matlagning?). Hans respons blev "alla ungdomar har väl problem".

Folk som inte själva lever med en diagnostiserad person eller som har diagnosen själv, kommer nog aldrig att förstå sig på sjukdomen.

Jag har diagnos. Har haft den hela tiden vi har haft kontakt. Han har med andra ord vetat om det i tre år och idag fick han för sig att säga att han inte tror att jag har ADHD. Att mina svårigheter i skolan kanske bara berodde på att jag tyckte det var tråkigt. Att jag kanske bara är uttråkad nu, att det är därfr jag är så trött.

Det är så märkligt för han har långt tid försökt få mig att äta Concerta.

Jag förstår inte och han kan omöjligt förstå hur ont det gjorde för mig. Att få en adhddiagnos var det bästa som kunde hänt mig tror jag. Helt plötsligt förstod jag varför det varit svårt med en del saker, varför jag inte fungerade som andra ibland osv. Men om jag nu inte har det.. då är jag mest lat och misslyckad. Det jag trodde att jag var fram tills jag fyllde 22 och fick diagnosen. Tillbaka till där jag började. Tillbaka till där min självkänsla och mitt liv försvann.

#2 För det första så är det ju konstigt att han tror att en utredning kan ta fel på lathet och sjukdom….

Men hans uttalande är verkligen helt oerhört onödigt, och jag förstår att du blev upprörd. Han borde väl förstå själv också tycker man.

Om han dessutom känt dig såpass länge och försökt få dig att äta Concerta så är det än konstigare.

Tycker du ska prata med honom, eller kanske ge honom en käftsmäll… (skämt åsido)

Jag vågar bara inte. Jag sa ju att jag var övertygad om det. Han ifrågasatte bara det också.

Hanna, om man nu ska tolka från den ljusa sidan, kanske han var inne på att överbegåvade människor kan utveckla symptom som liknar ADHD eller AS? Det är farligt att vara understimulerad, och efter vad du berättar om dig själv här så undrar jag om du har tillräckligt med utmaningar i ditt liv.

Och det skulle inte förvåna mig - och knappast dig heller - om du har för hög IQ för att stå ut med för lite stimulans…

Sa han inget mer om varför han trodde att du inte har någon NPF?

Han har ingen aning om huruvida jag är intelligent eller inte (vilket jag är).

Nej, han sa bara att han inte trodde på det och när jag sa att jag gjorde det undrade han varför och ifrågasatte det jag sa.

Jag är bara så äckligt trött på vården som aldrig tror på mig. Och på mig som inte kan låta bli att ta åt mig och undra om dom inte har rätt och det bara är det att jag är misslyckad och dålig som är fel.

Tror du inte det märks att du är intelligent? För det gör det.

Jag vet inte varför han sa som han gjorde. Jag hoppas att han menade något klokare än vad han uttryckte just då.

#8 Tss.. inte när man mest pratar om illrar och ångest vilket är ungefär vad våra samtal rör sig runt.

Jag hoppas också han menar något vettigare men jag tror inte det. Eller alltså, varför sa han inte något vettigare i så fall?

#7 Jag vet inte hur man utvecklar självförtroende, men det är något jag skulle önska dig. Att du kunde hänga upp din självbild på något som kommer inifrån dig istället för att låta andra tala om för dig vem du är.

Du vet att du är klok. Du vet att du är begåvad. Du vet att du har resurser. Det du behöver är hjälp att lära dig hur du tar vara på dina talanger. Du kanske skulle säga precis det till honom - vad kan du lära mig för metod för att utnyttja mina begåvningar?

#9 Men hur talar du om illrar och ångest? Det går att angripa de mest banala ämnen på intelligenta och initierade sätt.

Man säger korkade saker ibland. Och ibland - efter tre år med en ung flicka som inte kommer någon vart t ex - kan man nog bli frustrerad och säga provocerande saker.

Jag har själv lust att ge dig en rejäl spark ibland… För att kicka igång maskineriet!

Dom flesta dagar tror jag maskineriet gått och dött. Det är lite så det känns.

För flera år sedan var jag i en alternativ affär och skulle handla lite kurs matrial  o det var under dag tid och skoltid.

Jag o sonen gick runt i affären och där fanns ju många roliga saker o undersöka.

Affärs biträdet kom fram o pratade med oss o så vände hon sig till sonen o säger men du min lille vän ska inte du vara i skolan nu.

Sonen säger då nej och berättar att han är avstängd från skolan eftersom han var för vild o våldsam o berättade då att han hade ADHD.

Butiskbiträdet blir då väldigt upprörd och säger till sonen att det var ju skandal för ADHD fanns inte för det vara bara ett påhitt o inbillning.

En gång var vi på en föreläsning med en man som pratade om djur kominikation och där det fick ställas frågor och då var det en dam som frågade om sin hund som var helvild.

O djurkominikatören svarar att den hunden har ADHD och det fungerar inte så den måste man avliva.

Ja där satt jag med min son med ADHD ja vilka tankar skapade inte detta.

Så okunskap och tanklöshet kan skapa många tråkiga situationer.

Lasse

Om det ändå varit okunskap. Personer i vården som jobbar med människor med NPF kan jag ändå inte beskylla för att inte kunna något alls.

Fy sjutton! Alltså, ens om han SKULLE ha haft rätt i sitt antagande, sådär får man ju bara inte säga, när man är någons psykologiska stöd! Nu är jag upprörd å dina vägnar…

Hanna, du har en utredning i ryggen som du kan lita på. Det enda jag kommer att tänka på är att du är väldigt lugn av dig, så möjligen att du har ADD i stället, men jag har ju ingen aning om ifall du var som en hal tvål som liten 

Man stöter på så mycket mumbo-jumbo inom vården så du kan aldrig ana (jo det kan du), men till saken hör att även om dom kan sitt ämne så kan dom inte ALLT.

#13, 15 Vet ju inte med just denna person. Men jag har träffat _många_ som jobbar med NPF och verkligen är okunniga. Ofta vet vi bättre själva, vilket är synd då man uppenbarligen inte kommer längre i sin utveckling, utan söker hjälp för att man behöver något mer. Både min läkare och arbetsterapeut är inne på att jag behöver utsätta mig för mer av det jag mår dåligt av tex. Detta trots att jag de senaste åren jobbat mest med att acceptera att jag inte klarar vissa saker och därför undvika de situationerna, för att lägga energi på mer positiva saker. Så de ska vara kunniga i både NPF och 'i mig', trots detta uppmanar de till att jag ska göra mig själv illa. Min uppmaning är att du skall lita på dig själv även om det är svårt. Frågan är om han ens är rätt person för dig att prata med. Hur är han i övrigt. Var detta ett misstag, eller är det i hans stil?

Vi har haft problem tidigare, när han inte tog min ätstörning på allvar men han är också den enda som stått ut med mig. Andra jag träffat har inte orkat. Och, han respekterar att jag inte vill äta mediciner betydligt bättre än alla andra jag träffat och jag trivs bra rent personlighetsmässigt med honom. Så det är väldigt dubbelt. Jag har många gånger funderat på om han är rätt samtidigt som jag också inser att alternativen knappast är bättre.

För mig var det här som en blixt från klar himmel då vi senast förra veckan pratade om problem med att bli utvilad och funderade just kring det här med adhd-hjärna och intryck och sådant.

Låter ju då som att han har en tendens att inte ta just sådana saker på allvar. Och din ätstörning antar jag att du inte känner dig osäker på (att den finns menar jag) så då kan du se det som att problemet är hos honom och inte hos dig.

Orkar du börja träffa någon mer så skulle du ju kunna testa andra och inte avsluta just denna kontakt förrän du har bättre alternativ!?

Tex be om psykologkontakt eller nåt annat. Personligen orkar jag dock inte med för många kontakter då det suger energin ur en att ha många olika.

Jag som lekman som läst det du skrivit under flera år tror inte din diagnos är felställd. Men det är ju bara jag det.

Kram.

EDIT: Såg att jag missat ett viktigt inte tidigare!

Du vet att jag har berömt dig i olika avseenden flera gånger förut, HannaM. Men du har alltid kastat det ifrån dig. Kanske ligger det något i det trots allt, det som din psykolog insinuerar…?

Varför blir du upprörd av sådant prat? Varför inte väga det psykologen säger på våg och därefter komma med en slutsats? Är du kanske rädd för sanningen om dig själv?

Okej, om han inte tror att du har diagnosen ADHD som du ju har på papper, vad tror han att du har istället då är min fråga?

#19 Att jag är lat?

Hell no. Du kanske inte har Asperger, du kanske bara är annorlunda och inte riktigt försöker förstå andra tillräckligt? Det är ungefär samma frågeställning som den han slängde ur sig till mig.

#19 Varulv, hur skulle du uppleva det om någon (utbildad) sa till dig att din diagnos i själva verket är inbillad, ett sätt att slippa ta itu med dina egentliga problem!?

#21 "Att du är lat"? Nej, så menar åtminstone inte jag, och det vill jag inte tro att din psykolog menar heller. Jag utgår ifrån att din psykolog vill dig väl. Hän liksom du är säkert väl medveten om att du har specifika problem, Dem torde ni väl vara överens om?

Det handlar inte på några vägar om att se dig som något slags simulant eller så här, skulle jag tro. Utan det primära syftet torde vara att lösa dina problem, så att du kan börja fungera som den normala och mycket goda, trevliga, intelligenta etc. människa som du i sanning är.

Ett sätt att försöka lösa dina problem så långt det kan gå på, har varit att diagnosticera dig som ADHD:are. Då finns viss lindring och visst stöd att få, samtidigt som diagnosen innebär viss uppgivenhet.

Nu kanske din psykolog har börjat tänka i andra banor, i banor om att du kanske inte har ADHD. Utan istället skulle eventuellt "felet" vara att finna någon annan stans. Det borde rimligen inge dig en smula hopp. Kanske går dina problem att bota!

Men du kanske känner dig bekväm i det liv du lever nu?

P.S. Ja, om en expertis sa det till mig, att jag kanske inte har AS, då skulle jag ta det budskapet till mig med full kraft. Tänk, om det vore så - vilket ok, som skulle kunna lyftas från mina axlar…! D.S.

#22 "Varulv, hur skulle du uppleva det om någon (utbildad) sa till dig att din diagnos i själva verket är inbillad, ett sätt att slippa ta itu med dina egentliga problem!?"

För att analysera det du just sa, Sweetelle, så hänger ditt sagda inte logiskt ihop. Jag är inte självdiagnosticerad, utan har fått min diagnos efter utredning av expertis. Om denna diagnos skulle vara inbillad, så får expertisen stå för den inbillningen. Då är det deras inbillning, inte min.

Att en diagnos kan vara ett sätt att slippa ta itu med ens egentliga problem, det kan så vara. En diagnos invaggar förmodligen mer eller mindre alltid i passivitet. - "Du har den och den sjukdomen!" - Visst, då tar jag det försiktigt, av ren självbevarelsedrift.

Säg, att en inbiten rökare fick diagnosen "lungcancer". Det speciella inrättandet efter diagnosen innebar att rökaren slutade röka (en form av passivisering). Nu kommer läkaren efter några år och säger, att "det verkar som om du kanske inte har lungcancer". Hur skulle (den före detta) rökaren reagera? Bli besviken? Eller hoppfull?

#24 Jag är inte heller självdiagnosticerad. Jag har en diagsno som jag fått av utredare från npf-team. Jag är övertygad om att jag har ADHD. Jag har dom svåriheter som beskrivs. För mig var det här mest  bara ett påhopp som jag upplevde negativt.

HannaM!

Jag är förbannad å dina vägnar!

Jag kan bara säga att jag har fått höra liknande saker massa massa gånger. Och det säger en hel del eftersom jag fick min diagnos först för ungefär 3 månader sedan.

Men folk alltså, de hinner med att trycka ner en. Jag pluggar på komvux, omvårdnadsutbildning och min vårdlärare (!) har ifrågasatt min diagnos. Liksom flertal klasskompisar. Då undrar en ju, det är ju vi som ska ut i vården, om de inte ens kan ge rätt bemötande nu, hur blir det då när de träffar personer med olika behov, när inte finns någon förståelse nu för en klasskamrat!? (som ju dessutom har tålamod och lugnt och fint försöker förklara)

Det är svårt, jag har valt att vara väldigt öppen med min diagnos (ADHD), men fan vad mycket skit man får.

Jag är ju uppenbarligen inte lat då jag med lätthet kan baka bröd och bullar till galet mycket folk, under stress, utan att gnälla? Fastän jag fortfarande har väldigt svårt för att öppna ett enda brev.

HannaM, en till grej jag tänker, om en tänker på tex. diabetes typ 1, dvs den diabetes som inte kallas ålderdiabetes, så vet ju faktiskt inte man om, varför man får diabetes, varför de här problemen med insulin kommer.

Men stackars den, som någonsin skulle ifrågasätta en diabetiker!?

Då kan man ju dra en parallell till just ADHD, som jag ärligt talat inte vet så mycket medicinskt om, men som enligt vissa (nu är jag ute på hal is), beror på brist på dopamin i den delen av hjärnan som styr just impulser osv.

Och nu vart det här om mig, men jag skickar styrka till dig!

#26 Bra sagt!

Dagens…. "det var ju inte riktigt så jag menade"… Men för i hela friden, säg inte så då. För det var precis så du sa. Jag blir galen. Om du menar att ADHD inte är hela svaret säg det för guds skulle. Säg inte "jag tror inte du har adhd". Det är milsvid skillnad. Det går inte att tolka det som sades på annat vis än som det sades. Det lämnades inte direkt utrymme för alternativa betydelser.

men vilken knasskalle (får man säga så?) 

#29 Ja.. men han erkände ju i alla fall själv idag att han förmodligen kunnat få en adhd-diagnos i sin ungdom men nu hanterade sina svårigheter nog för att inte besväras så våldsamt. Det visste jag redan…

Då har du fått en förklaring iaf, även om det blev en veckas grubblande i onödan.

Hm det verkar som ödmjukhet mot patienter/brukare är en bristvara i vården….

Han har klantat sig rejält och det tycker jag han borde erkänna. Det gör vi människor ganska ofta.

Jag är bra på att låta munnen gå när hjärnan sysslar med annat.

pEr

#29 Han kanske inte besväras av en ev obehandlad ADHD, men kanske besväras hans patienter av hans klumpighet. Ej ok. Kram.

Tja.. han insåg att han sagt fel men han bad inte om ursäkt… inte för att det är så noga men ändå.

Hej! Jag har ingen diagnos men ville ändå säga en sak.
Jag förstår inte varför vissa människor tar sig friheten att bedöma om en människa har t.ex. ADHD eller inte.
Jag tror (tror!) att man, åtminstone som lite äldre, känner själv om man lider av t.ex. ADHD eller inte.
Många förändras ju i tonåren och hormonerna är ju lite hur som helst. Men jag är ganska säker på att en person med ADHD känner skillnaden, inte bara genom att jämföra sig med andra utan att känna själv att man till och med har problem att klara den vanliga vardagen av olika anledningar.
Om man dessutom fått en diagnos efter en utredning, vad finns det då för anledning att misstro personen i fråga? :O
Om jag hade en diagnos och någon misstrodde mig skulle jag be dem överlämna bedömningen till en psykiatriker/utbildad istället!
Sedan kan ju andra aldrig någonsin riktigt förså hur en person känner sig på insidan, oavsett vem den personen är.

Stå på dig, men din samtalskontakt hade nog bara en dålig dag, han har ju hjälpt dig tidigare med medicin o.s.v. Men jag förstår att du är jätteledsen, det hade jag också varit.

Lycka till!

#35  Nej, visst är det märkligt att en person kan ställa en diagnos efter att ha känt en ytligt i några månader, när det krävs ett helt utbildat team mer än ett år för att ställa en korrekt diagnos!

Åh, det där känner jag såväl igen och lika ledsen och uppgiven blir man var gång! Vad är det med folk och inte vilja tro på psykiatriska diagnoser, eller de som "tror" på dem men ändå på något sätt ska försöka förminska det?

Jag läser just nu till socionom och t.o.m de på mitt program kan säga "men, det där har jag ju också problem med…det har ju alla". Speciellt när jag försöker förklara varför jag får 2h längre tid på tentor, får sitta enskilt och använda dator. Då brukar vissa säga "men du hade säkert klarat det lika bra utan det, bara det att du inte hade fått så höga poäng". Och nej, det hade jag inte…jag hade inte ens varit klar med halva tentan. Det de inte verkar förstå det är att ens eget problem är som deras x 100. Inte säger väl jag till någon med ett brutet ben "men, jag har också ont i mitt ben ibland…det har ju alla" för att sedan lägga till "du kommer klara dig precis lika bra utan vård/operation/gips, ditt ben kommer bara att bli lite sämre". Hade jag sagt så hade folk tyckt att jag var dum i huvudet, rent utsagt. Så den eviga frågan är, varför anses inte folk som säger så till "oss" vara "dumma i huvudet"?

Så sjukt trött på att hela tiden bli ifrågasatt. Förstår verkligen din frustration HannaM, då jag känner exakt samma sak. Det du ska göra är att säga ifrån på skarpen. Jag fick ett riktigt vredesutbrott på en som hela tiden ifrågasatte, förminskade och menade på att jag bara var "lat" - sedan dess har det varit rätt lugnt. Tråkigt dock att man ska behöva trigga igång sina gamla impulser som man har jobbat bort, men ja, finns det inget annat så får man ta till vad som krävs.

#36: Mer än ett år..?

Min utredning tog ett par veckor..

#38 Jaså? Jag har läst att en grundlig ADHD-utredning kan ta upp till ett år och till mig har de sagt att jag får räkna med att det kommer att ta lång tid för själva utredningen alltså, väntetiden är ju också lång…

#39: Man hinner med sjukt många tester på ett år, om dom inte är väldigt utspridda då.

Aldrig hört om någon som det tagit så lång tid för.

Det är ju intervjuer och standardiserade tester, så det skulle väl vara om de ville intervjua hela din släkt + alla andra du träffat som barn och inte bara dina föräldrar,

Men visst, det kan säkert ta ett år hos en mottagning som är väldigt långsam och sprider ut testerna med långa mellanrum.

#39, #40 Det finns fall när utredningen tagit ett år, men det beror inte på att utredningen tar så lång tid utan att det finns problem med att få tider, som med all sjukvård. Är patienten deprimerad kan vissa teater få vänta tills personen är mer stabil, också. När det gäller barn kan det ta lång tid för att man inte vill riskera att sätta fel diagnos om problemen växer bort/är tillfälliga. För mig var det ca 10 tillfällen som jag träffade läkare/gjorde tester, plus självskattningstester. Hur lång tid detta tar beror ju på hur tätt man får tider. För mig tog själva utredningen, från första träff till diagnossamtal ca två månader, det tror jag är ganska normalt. Hur lång väntetiden är, är en helt annan sak. Men har inte väntetiderna blivit kortare numera?

Väntetider kan vara väldigt olika vart man bor. Själv fick jag inte ens vänta. Blev tvungen att köpa utredning privat.

pEr

Men det verkade ju som att #36 menade att utredningen tar ett år, inte väntetiden.

# 41

Min utredning tog 3 år innan dom var klara att sätta en diagnos.

Tog nästan ett år innan jag fick komma på första besöket.

När det nästan gått 3 år tröttnade min läkare och remiterade mig i stället till en privat klinik i stället  och på den privata kliniken så tog det bara ett par veckor att göra utredningen.

Lasse

#43 Det är det besked jag har fått. Nåt annat vet jag inget om.

--Kex

Jag talade med min läkare idag, och hon sa att utredningen kunde ta ett år att genomföra, med tester och intervjuer. Har även hört andra som sagt liknande.

--Kex

#46 Då måste det handla om att det går lång tid mellan intervjuer, tester och annat. Finns inte en chans att en dels diagnosers utredning tar ett fullt år, alltså innehåller mer utredning än vad andras gör på det viset. Visst kan man behöva fler samtal för att det finns mer att prata om än vad det finns för andra, men njä, ett år, så mycket behövs inte för en utredning utan väntetider.

Såvitt jag vet använder sig alla av samma tester och liknande för de olika diagnoserna. Rätta mig gärna om jag har fel.

Då undrar man vad som ska ta ett år?

Jag tror att en vuxenutredning behöver inte vara så komplicerad/långdragen egentligen?

Det är ju ändå en liten "chansning" med medicinen om det är det som "spökar"?

pEr

Min utredning tog ett par veckor typ. Träffades ett par gånger i veckan á en-två timmar.

#49 Samma här.