Ni som har barn med adhd samt utreds själva..
Jag har en son som utreds för ADHD. Jag har innan hans födsel till o från funderat om jag har de då jag alltid varit lite överaktiv (hyper som barn) högljudd, pratar mycket och tappar tråden, varit impulsiv.. Även haft kort stubin och blivit/ blir jätte arg osv osv.. Har aldrig dock sökt hjälp för har fixat mitt liv bra ändå… MEN!!! Så fick jag min son.. Hyperaktiv, impulsstyrd och ja ni vet hela baletten… Jag slet som ett djur med art klara av jobb hem och familj och de slutade med att jag blev sjukskriven för utmattning.. mina symptom blev värre igen då de aldrig var lugn och ro.. Nu när vi har kontakt med BUP tyckte dom att jag skulle kräva en utredning även på mig då de är 80 % ärftlighet… Är de någon annan förälder som känner igen sig på detta hur har de varit för er i så fall o hantera situationer som tex ert barns spring "anfall" osv… Jag känner hur de blir kaos i hjärnan bara av att se. De blir tilt kan inte tänka och vill bara skrika SLUTA!!! Va har ni för erfarenheter samt råd o ge? Samt fråga ni som har fler barn än ett har ni diagnoser eller misstänker diagnos på de övriga eller har syskon klarat sig..?? Har alltid velat ha två barn men tror inte jag vågar skaffa fler om de blir 80 % chans att få ytterligare ett sånt här litet yrväder… :-)
Jag har två söner båda med ADHD.
De är väldigt olika i sättet. Så även om du får ett till barn som har ADHD så är det inte säkert att det kommer vara lika "jobbigt". Min ena är mer "typiskt" utåtagerande den andra mer tillbakadragen men intensiv på andra vis.
Men:
Du verkar ju ha fullt upp ändå så att ta hand om dig själv och nuvarande barn är väl prio ett, eller?
En egen utredning kan väl vara en bra idé? Har du ADHD så gör det inte saker lättare.
Se till att det finns utrymme för "springanfall". Låt han jobba sig trött. När min äldste var hos mina föräldrar tog de honom till en löparbana så han kunde springa av sig. Varför han gillade att springa just där vet jag inte men han sprang sig less så det funkade.
pEr
Ja jag har börjat med de jag oxå.. Runt huset så klockar vi så han kan slå rekord. :-) De där med två barn väntar lägger allt krut o kärlek på honom för att ge honom de absolut bästa förutsättningar..
Hej!
Jag har en som med ADHD som funktionshinder. Själv blev jag utredd för fyra år sedan och vet nu att jag har ADD.
Självklart känns det inte rolig att vara "anorlunda" och ännu värre är att man får skuldkänslor för att det är ärftligt och man har orsakat ett barns lidande utan att veta om det.
Jag har varit i kontakt med ADHD center och fått mycket bra erfarenhet, dessutom såg man att man är inte ensam.
Visst man får en chock, sedan borjar man acceptera den och samtidigt får man ångest och deppretion, sedan måste man lära sig själv och barnet att hantera det.
Att ta medicin är inte allt, man behöver vägledning att organisera, planera, ha diciplin, berömma och belöna barnet och varför inte sig själv.
Vi har trots all svårighet vi har haft och inte visste om det, klarat en hel del, eller hur?
Det svåra delen är fördomar, icke kunnande, rädslan, ensamheten och att man får inte den balans och harmonin som de "vanliga" människor har.
Man behöver prata ut utan att dömas, men det kommer alltid en men…
Det är ofta så det uppdagas då barnen får diagnoser. Jag tror jag har ärft min Asperger av min far då han har haft samma svårigheter genom livet. Han fick ingen diagnos innan han dog, men ett lugn med sig i graven då jag hade berättat mina svårigheter för honom. Vad som var Aspergers Syndrom. han har aldrig lyssnat på någon i hela sitt liv, men då blev han tyst, funderande och riktigt utstrålade lugn.
Det var den bästa present jag kunde ge honom när jag inte kunde ge honom livet tillbaka, ty det hade han förstört med alkohol.
Förlåt för OT.
Menar bara att det är väldigt väldigt vanligt med arv av dessa diagnoser och får du en diagnos så får du också svar på många frågor du ställt dig genom livet plus att du får rätt till diverse hjälpmedel samt avlastning ifall det skulle behövas. Boendestöd bland annat samt en massa praktiska hjälpmedel.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Jag har inga svårigheter o klara vardagen så.. De är väl mer när sonen varvar upp, springer, röjer, skriker och får dom här utbrotten som de blir kaos i mig har jätte svårt o hantera de.. :-)
Starta ny diskussion