Haft depressioner innan, men numera är det bara ångesten kvar.. GAD och panikångest, i smband med sömnproblem.

Haft depressioner i omgångar hela tonåren och mitt unga vuxna liv, dock ingen djup depression i form av sängliggande, utan lite mildare som tur är.

Har ADHD.

Centralstimulerande ger mig dock inte ökad ångest, vilket är skönt.

Venlafaxin skulle jag aldrig testa igen, bl. a. den gav mig problem med njurarna. Äter Voxra nu, vet inte om den fungerar, men jag äter den iaf.

Lyrican hjälper mig med grundångesten, men har mycket ångest kvar men inte lika mycket. Har dock inget bra som hjälper mig med panikångesten.

Fick diagnosen kronsik depression av en läkare innan jag fick ADHD diagnosen. Tar Concerta nu och det funkar väll bra för mig, men märker att jag lätt blir extremt deppig om jag går längre perioder utan min medicin. Sen har jag daglig och konstant ångest också, samt ett ex antal fobier som gör livet svårt för mig.. Men om allt hör ihop eller inte vet jag faktiskt inte riktigt.. :/

Zaphix: så du tar alltså ingen centralstimulerande medicin just nu, utan behandlar bara depressionen och ångestsyndromet? Har du några besvär som grundar sig i adhdn som du känner att du skulle behöva medicin för, eller du hanterar din ADHD tillräckligt bra på andra sätt?

KaiPon: så du tar alltså bara Concerta? vad bra att du inte har biverkningar av den. 

Man kanske inte ska säga sånt, men jag har provat på rent amfetamin och jag har aldrig upplevt någon ångest överhuvudtaget när jag tagit det. Så det känns inte som att det är den centralstimulerande effekten i sig som ger ångesten, utan nån annan del i medicinens uppbyggnad. Dock kan jag ju aldrig säga till min läkare att jag gillade amfetamin. 

#3 HELT utan biverkningar är jag inte, aptiten blir tyvärr lidande och jag har tappat ganska mycket i vikt sedan jag började med den. Första månaden med medicinen gick jag ner 10 kilo bara sådär hux flux.

Nu har jag inte vägt mig på länge, men jag har för mig att jag borde ligga mellan 70-75 kilo eller nåt sånt, och smal är jag inte, haha. Men börjar nästan bli lite orolig på den fronten, vill inte hamna tillbaka i mina gamla ätstörningar heller 

#4: det störda är att jag under mitt halvår med utprovningen av olika mediciner har gått upp 10 kg istället. Har tröstätit väldigt mycket, pga alla olika besvär av medicinerna och att allt varit så osäkert och jobbigt. Men jag kände mig samtidigt inte sugen på mat när jag tog Concerta och Ritalin, åt godis istället. Dessutom har jag en pojkvän som jag började träffa för ett halvår sen som också mår väldigt dåligt. Så tillsammans äter vi mycket pizza… Jag hoppades att centralstimulantian skulle göra så jag gick ner istället, men allt förbannade krångel har bara fått mig tjock. 

Ja, det är en tråkig biverkning, förlusten av aptit. Speciellt jobbigt måste det vara om man haft ätstörningar innan. Men så länge det inte går över styr så är det kanske värt aptitlösheten.

#5 Jadå, än så länge är det inga större problem med det. Men allra värst är det då jag både har mens och tar medicinen, för då kan jag inte äta alls på i alla fall en-två dagar. Men då myser jag till det med en massa te istället, haha. 

Tröstäter gör jag med, men på senare tid har det blevit mycket mindre med det. Stammis på pizzerian runt hörnet har man blivit också ^^; Samt att jag varit socker beroende sedan jag liten vart, så jag mår nästan bättre av att gå ner lite. 

Men äta ute går absolut inte för mig. Speciellt inte ensam. Och eftersom att jag är ensam i skolan (de flesta ser mig nog som lite udda) så är det nästan en bra sak att jag inte har sån stor aptit under lunchen, jag slipper i alla fall den ångesten. Brukar ätit klart och så på 5-10 minuter oftast. Fast, det är ju lite synd när det är god mat på lunchen XD Vilket det sällan är (eller ja, god mat är det oftast, men det är sällan sådär supergod mat om ni förstår vad jag menar)..

Hej på er det har ju kommit fram mycket inom forskninen under hösten om att vi med ADHD även kan ha under skott av vissa hormoner dopamin seralotin melatonin och ngn fler.

Även många av våra hormoner skapas i Hjärnbarbarken där även koncentartion och impulivitet sitter o vi med  ADHD har ju visat sig ha en tunnare hjärnbark.

Men den nya forskningen om brister på hormoner visar även på att om vi ha brist på dopamin som är belönings systemet ja då hjälper dom centralstimulerande medicinerna men däremot so har du istället brist på seratonin vilket resluterar i depresion så funkar inte Concerta så bra utan då kan det vara bättre med Attarx elelr ngn annat som inte är narkotika klassat.

Kommer även ett flertal nya läkemedel genom deom nya forsknings resultatet men inte alla som är godkänd i Sverige ännu men som man kan söka licens för. Fråga din läkare.

Jag själv har ju svåra sömn problem o visade sig att jag hade brist på Sömnhormonet Melatonin så i dag kombinerar jag Concerta o melatonin och det funkar bra.

Och kan även förekomma andra kombinationer  med Concerta o hormoner som fungerar bra tillsammans men inte var för sig.

Så en djungel där läkarna får testa sig fram för att få fram en kombination som passar dig som person.

Eftersom en annan person med ADHD som knaske har brist på en annan hormon fungerar på ett annat sätt på medicineringen så man får testa sig fram.

Lasse

#3: Jag tar Concerta och Ritalin, men det ger ingen ökan på ångesten. Äter förutom det ångestdämpande antidepressiva och sömnmediciner.

Är det inte så att den som har ADHD även har en depressiv sida?

#9 inte nödvändigtvis, men att vara odiagnostiserad ett längre tag kan leda till att man kan bli depprimerad, om jag förstått saken rätt. Men man kan inte säga att alla som har ADHD är depprimerade heller, för alla är individer, ne? 

Hej!

Har inte lusläst allting. Men ville bara säga att jag är nydiagnosticerad ADD. Varit deprimerad av och till i många år. Håller på att avsluta mina studier, samma som du. Ge inte upp! Det går, det tar bara tid. :)

mmh… detta är verkligen fruktansvärt. Och det blir bara värre och värre. 

har läst en del böcker, i en snackade de mycket om att personer med ADHD har dåliga funktioner i sin frontallob, och de därför kan behöva en vikarierande frontallob i form av en annan människa. Det var en bok som vände sig till barn, deras föräldrar, lärare och andra runt omkring. Men det grundläggande problemet är ju fortfarande detsamma. Och min mamma var min vikarierande frontallob i alla år. När hon dog för snart 3 år sen hade jag ingen sådan längre, vilket fick mig ganska chockerad. Utan mamma och även pappa såklart hade inte saker gått så bra för mig innan som de gjorde. Men jag fick heller aldrig träna upp min egen frontallob. De var fantastiska som alltid ställde upp, körde mig till skolan i rasande fart osv osv. Hade de inte gjort de sakerna hade nog mitt funktionshinder märkts mycket, mycket mer. För de flesta blev ganska chockerade när jag fick diagnosen ADHD för typ 9 månader sen eller nåt i den stilen. Jag har ju alltid varit så tyst och ordningssam och duktig. Framförallt duktig.

Nåja, nu när jag är utan vikarierande frontallob är jag låångt ifrån duktig. Jag klarar knappt ett skit. Jag har inte lust med ett skit heller.

Så.

Atarax har jag tagit, min läkare ville att jag skulle prova något mildare än sobril pga att jag har haft problem med alkohol. Men atarax har ingen som helst ångestdämpande effekt på mig, den gör mig bara sjukt sömnig dagen efter. Värdelöst skit. Har inte träffat på en enda som har haft nytta av den skitmedicinen.

Funderar på att skippa mediciner helt ett tag, känns som att de mest strular till det ännu mer i min hjärna och hela kroppen. Kanske för att jag byter stup i kvarten för att hitta nåt som funkar.

#12 Hennum det där med  dysfunktionerande frontallob har inte jag hört tidigare. Berätta gärna lite mera om detta!?

Nu använder jag säkert lite fel ord. Men i frontalloberna finns grejer som har med känslostyrningen att göra. Och hos personer med ADHD så funkar de delarna av hjärnan inte så bra, vilket innebär att vi är väldigt känslomässiga, våra känslor är väldigt starka och svårare att kontrollera. Där sitter även sådant som har med planering att göra. Vilket innebär att man blir impulsiv och känslostyrd och har svårt att planera och följa sin planering. Typ så. Då påpekade de även att personer med ADHD inte alltid överreagerar på en känsla, utan oftast överkänner.

Vilket känns otroligt skönt att läsa för mig. För jag brukar inte tycka att jag överreagerar, för känslan jag har är otroligt stark. Men kanske är det då så att känslan jag känner i vissa situationer är starkare än vad de flesta andra med en o-ADHD-ig hjärna skulle känna i samma.

Väldigt intressant detta, Hennum. Tack, kära du, för att du delar med dig av dessa kunskaper!

Då kan det finnas en dipolär skillnad mellan ADHD och Asperger där, möjligtvis. Ty ofta så "underkänner" vi aspergare det vi upplever (!). Vi "undervärderar" inte, utan vi "underkänner". Ja, det är förmodligen helt sant!

Det låter fullt möjligt! 

Samtidigt tycker jag det är väldigt intressant hur vissa jag känner som har Asperger överkänner vissa saker, saker de är känsliga för. En jag känner klarar inte av beröring, en annan reagerar otroligt starkt på plötsliga ljud. Något utomstående kan tycka är överreaktioner, men jag tror inte att det upplevs som överreaktioner inifrån den som har upplevelsen.

Ja, fast här gäller det nog att skilja på mentala känslor och fysiska stimuli…