Attans! Då fick jag ju fel diagnos i alla fall! 

Som om man inte skulle kunna tala om det man är intresserad av - det är ju typ det enda man vill prata om. Allt annat är bortkastad tid.

Fast det är ju bara ett namn på en problemetik?

Om artikeln skriver att ni skulle klassas som särbegåvade istället för aspergare, vad har det för betydelse?

Ni är ju ändå samma personer som innan, bara att problematiken har ett annat namn..

Vad gör det göra om ni skulle räknas som särbegåvade istället för aspergare? Kan det inte vara bra att ha specificerat problematiken ännu mer så att man kan få hjälp som passar en ännu bättre?

#3 Fast grejen är ju inte att de kallar aspergern för något annat - de säger att vi aspergare inte kan prata med någon annan om våra (special)intressen. Det är ju det som är så korkat. Jag har inga som helst problem med att prata om det jag är intresserad av - det är ju allt jag inte är intresserad av som jag är fullständigt värdelös på att prata om. Antingen försöker jag vara artig och prata om det, med skitdåligt resultat, eller så struntar jag i att lyssna eller så säger jag att jag inte är intresserad. Vilket förstås är väldigt oartigt och otrevligt och mycket som börjar på "o", men jag är verkligen jättedålig på ointressant prat. Bara att lyssna på det gör att tankarna flyger iväg till intressantare saker.

#4: Näe, de kallar er feldiagnostiserade, att ni skulle hetat särbegåvade och inte aspergare.

#4 & #5

Först vill jag säga att jag tycker att du uttrycker dig väldigt väl där, MoaL. Du framstår faktiskt som den ädlaste aspergare!

Fast för att räta ut ett möjligt missförstånd, då. Dom i artikeln säger inte som du menar, Zaphix, utan det är jag som drar den slutsatsen av artikelns innehåll. Vad jag säger i mitt inlägg är, att alla (eller kanske rättare då de flesta) aspergare här på denna sajt måtte vara feldiagnisticerade, ity vi alla har sökt oss hit med syftet att dryfta våra intressen med likasinnade. Ett sådant beteende uppvisar - enligt artikeln - inte genuina aspergare men väl "särbegåvade".

#5 Nej, de säger att de som ÄR särbegåvade felaktigt riskerar att få diagnosen "Aspergers syndrom", inte att de som har Aspergers borde kallas särbegåvade.

I början säger de att likheten mellan särbegåvade och aspergare är att vi har en "intensiv fokusering på specialintressen".

Därefter skiljer de aspergare och särbegåvade med:

.. att särbegåvade har stor empati, medan aspergare har svårigheter att leva sig in i andras situation.

.. att särbegåvade inte har några problem med att prata om sina specialintressen, medan aspergare är oförmögna att interagera med andra som delar deras specialintresse.

Både och är förstås fel, vi kan visst känna empati och vi kan självklart prata med andra om våra specialintressen. Jag gissar att det är en hel del annat som skiljer aspergare och särbegåvade åt. ;)

#6 Haha, tack Varulv.

#7, #8

Du är helt enkelt underbar, MoaL! Sådär analytiskt/strukturerad som du uppvisar prov på här, är jag med. Och jag gillar denna min förmåga. Således gillar jag din, då den uppenbaras här för mig!

Du tar för givet att du är fast i aspergerrollen efter att ha läst artikeln. Men så som du reagerar, reagerar inte jag. Jag tänker: "hm… kanske att jag skulle kunna vara feldiagnosticerad, då?" Jag ser som en möjlighet, att jag kanske mera är "särbegåvad" än det jag hittills varit diagnosticerad för nämligen "asperger".

Men det är bara lite funderingar.

#9 Tack detsamma Varulv!

Det handlar inte om att vara fast i aspergerrollen, jag tror bara inte alls att jag är särbegåvad före aspergare, så det känns inte som något alternativ jag behöver fundera över. Av det lilla jag har läst om särbegåvade så känner jag inte att det stämmer in på mig, utan att Asperger passar betydligt bättre.

Jag tror som sagt också att skillnaderna mellan aspergare och särbegåvade är mer omfattande än mer eller mindre stor empatiförmåga och förmåga eller oförmåga att diskutera sina intressen med någon annan. :)

Hahaha, trodde det stod "Aspergers och särberger" i rubriken., xD

#10 Jag har kommit att inse, att du och jag kan ha väldigt mycket gemensamt när det gäller personligheten. Intressant! Jag köper ditt sätt att vara, helt enkelt. Själv är jag - förmodligen då som du - diagnosticerad som "klassisk" aspergare, och det är alltså expertisens bedömning.

Kanske kan du och jag kommunicera mera, om det ena och det andra, när tillfällen kan bjudas?

#11 Ha haha! - Tokfia där!

#13 Hihihih, du skriver så intressanta trådar min vän!

Men vem är vill prata om andras intressen än sina egna? Ingen! Man behöver inte ha Asperger för det. Om a är intresserad av fåglar och b av bilar så tycker dom båda att den andres intresse är rena gäspningen. Oavsett vad man har och inte har.

Dom där kriterierna är lite konstiga, jag har empati,massor och jag har inte ett speciellintresse utan flera. Så på mig stämmer inte det och särbegåvad är jag inte. Så vad har jag? Kanske en helt egen diagnos som jag ska döpa till "Joannas" hahahahahahaha

#12

#15 Jag menar inte att det bara har att göra med att jag tycker att det är ointressant att prata om andras intressen, för mig är det nästan helt omöjligt att säga något vettigt om sådant jag inte är intresserad av. :)

Man kan för övrigt ha flera specialintressen, inte bara ett. ;) Och det kan dessutom förändra sig över tid, man behöver inte ha samma intresse hela livet, ens ett år eller en månad, men det är något man går intensivt upp i, blir i princip besatt av. För några månader sedan blev jag helt besatt av teckenspråk, jag lärde mig hela alfabetet, massor av olika ord och meningar, jag satt och rabblade ord med händerna medan jag åt, när jag duschade, när jag var på toa, medan jag var ute och gick med hunden. Jag tecknade enkla fraser till mina djur, när jag stod i duschen, och så vidare. Jag tänkte på teckenspråk, jag låg och övade och tecknade med händer och fingrar i mörkret när vi låg i sängen för att sova, och självklart satt jag timme ut och timme in framför datorn där källan till kunskapen fanns. :P Efter cirka en och en halv månad eller så dog det helt plötsligt, som ett regn mitt i sommaren. Skittråkigt, för jag tyckte verkligen att det var roligt, men motivationen bara dog. :(

Hehe, men indirekt står det egentligen oavsiktligt i den oupplysta artikeln, att de flesta (alla?) aspergare egentligen är särbegåvade, haha!

OCH DET ÄR JU SÅ DET ÄR OCKSÅ!

Särbegåvade när det gäller speciella saker … (i synnerhet sådant som inte alla andra är särbegåvade för) - så det så!
XD

#16 Jag finner sådana medmänniskor oemotståndliga, som går upp i sina specialintressen, det vill jag att du ska veta!

Och själv är jag lika dan som du, att efter en helt enormt intensiv period av ägnande (åt det fokuserade specialintresset), så dör det plötsligt ut. Och man blir verkligen ledsen för det, ty man hade hoppats att just detta specialintresse skulle ha blivit det ultimata. Men så vart det såklart inte - inte denna gången heller…

#17 Du har givetvis rätt i din klarsyn! Men den som gör åtskillnaden särskiljer ändå:

• empatisk eller ej?
• kan diskutera specialintresset med andra eller ej?

Det vill säga: den springande punkten tycks ligga i om man är social eller inte, när man hän-ger sig åt specialintressen.

#18 Ja, tänk om alla kunde uppskatta det lika mycket. :P

Under tiden ens specialintresse är "aktivt" så är det förstås det ultimata. Sedan har jag turen att ha tre specialintressen som aldrig verkar dö - djur, läsning och sitta vid datorn - men man önskar förstås att man hade något intresse som man eventuellt hade kunnat ha större nytta av. Jag hade verkligen älskat att vara riktigt duktig på teckenspråk, då jag alltid har tyckt att det är intressant. Men när motivationen falnar så är det svårt att kunna göra något åt det. :S

Vad är/var ditt senaste specialintresse? Om du vill delge oss det vill säga. :)

#19 Just för närvarande så tycks jag börja bli receptiv för CSS (Cascading Style Sheets)  och det gäller då att utnyttja det! Men att jag nämner det på detta sättet säger väl inte så mycket. Utan det är mera min inre värld som just har börjat inse vilka möjligheter CSS kan tillföra den gamla ång-strukturen HTML - den interaktionen, med andra ord. Ett slags aha-uplevelse triggar således igång min motivation.

Därmed inte sagt att drivkraften skulle ligga inom Sz2. Nej, det har jag sedan länge av-analyserings-avfärdat. Drivkraften ligger inom Sz3, liksom för alla oss av asperger- eller liknande stam. Så det är således inte bristen på "nyhetens behag", som "av-triggar" oss. Det är någontingen annat. Men vad, vet jag faktiskt inte i nu-läget.

Kul och intressant detdär du nämner om teckenspråk. En auktoritet för oss (jag nämner inte vilken!) har skrivit en väldigt intressant bok i ämnet. Den har jag läst, och inspirerats av i mitt därefter fortsatta tänkande. Och tror (med dig?) att vi autistiskt lagda faktiskt borde tillägna oss teckenspråk mycket mera, än vad vi gör. Kanske det rent av vore bra, om autistiskt diagnosticerade i skolan finge lära sig teckenspråk, och påbjudas använda det som sitt primära kommunikationsmedel? Ja, personligen så tror jag det.

(Om du undrar vilken bok jag menar, så ge mig en hint därom, så förtäljer jag dig mer än gärna!)

Efter första meningen förlorade du mig, och jag var tvungen att googla. ;) Jag är tyvärr helt okunnig om det som du är intresserad av - men det är förstås därför det är dina specialintressen och inte mina. :)
Jag kan absolut förstå motivationen du får av en aha-upplevelse. Jag gillar den känslan, när det "går upp ett ljus" för en. Det är tillfredsställande och ger mersmak. :)

Jag tror absolut att teckenspråk vore en mycket god övning för oss. Jag har visserligen ett rätt dugligt kroppspråk, men märkte själv vilka svårigheter jag har med det när jag fick upp ögonen för teckenspråk och började försöka att lära mig det. Teckenspråk är inte bara händer som rör sig, man tecknar med hela kroppen. Jag har själv inga problem att lära in övningarna man gör med händerna, det är ansiktsrörelserna och de mer yviga och häftigare kroppsrörelserna som är svåra att lära sig.

Hint.

#21 Det där med CSS har en historia, som har med mitt hemsidebygge att göra. Mer kanske inte behöver sägas här.

Boken, så:

Sacks, Oliver: Att se röster: en resa in i de dövas värld. Prisma, Bromberg, Stockholm, 1990.

Jag vill absolut rekommendera den. Du kommer att få stora aha-upplevelser tror jag.

#22 Tack. :)