Näe, jag orkar inte bry mig om sånt.

Dessutom känns det rätt ofta som att det är legitimt avänt, som när folk säger "Vilken dampig hund!" om en galen hund som far runt som en virvelvind och inte kan sitta still.

Är väl mindre legitimt när folk använder det "Jävla damptelefon!".. Men jag orkar inte bry mig. Ser ingen anledning attg bry mig.

Så länge det inte är riktat mot mig så är det okej.

Däremot händer att människor vill skoja med mig och kallar mig "dampbarn" och dylikt, och då blir jag ledsen. Eftersom jag mår dåligt av mina diagnoser (ADHD och Aspergers) så blir det lite som att de strör salt i såren.

Den som kallar mig nörd eller tönt sårar mig ity jag har Asperger. Jag kan då komma att tänka: "Jasså, det syns utanpå på det sättet… ".

Fast ofta, i de fall jag berättar om min diagnos, så får jag en respons av förvåning: - "Du aspergare…!!!???"

Men det säger de väl bara av artighet.

Senare, bland NT-kompisar, så talar de kanske istället om en som "den där nörden" eller dy-likt.

# 3 Måste bara säga jag känner igen mig där du skev om vad du får för respons.

Oftast när jag berättar om mina diagnoser , i synnerhet till folk jag inte känner så bra, så får jag oftast höra: "Oj, det märks inte! Det måste vara väldigt lindrigt eftersom du är så normal!" Och sedan försöker de "bevisa" för mig att jag inte alls har några diagnoser…

Det är någonting jag tar väldigt illa upp av eftersom mina diagnoser har medfört väldigt många problem i allt i från vardagssysslor till relationer av olika slag. Därför känns det extra jobbigt att de försöker förminska det och vägra inse att jag är "bokstavsvuxen".

Jag blir lite ledsen i hjärtat om någon säger "Har du damp eller?" till mig…

Ja ghar ju ADHD; och det är ju inte så långt ifrån. Dock vet ju inte de som säger så att jag har det men..

Damp var ju ADHD förr typ. Så nej, men jag ha inte stött på nån använda ordet på många år :P

#4 Bra sagt!

Det beror på hur man säger det, man kan ju skoja också.

Har ej råkat ut för faktiskt men jag kan säga det själ som tex. Om du inte lägger av nu så får jag DAMP :)

Jag blir mest faschinerad av människors okunskap och får snarare lust att gå fram och förklara hur det ligger till på riktigt än att be dom hålla käften.

Nr 10, kan man inte skoja?

Visst får man skoja men vissa ämnen är lite känsliga och man bör kanske undvika dom. Att tillexempel sitta och skämta och kalla någon för dampig eller cp-barn eller vad som som anspelar på olika funktionsnedsättningar kan bli så väldigt fel då det finns många som tar illa upp.

Jag tycker inte det känns alltför bra eller roligt jag har Damp själv och är hypo (dvs under aktiv) och har inte minsta likhet med steroetypen i lamkronan…det är skälls ord som detta som får unga att hålla tyst om sin diagnos och lida i det tysta ,jag är inte arg men ser en fara i att se det som ett kul skämt…det är nån annans vardag…

Helt rätt egentligen Varulv.För inte säger man så om cancer tex?

#14 Du menar: "Va, har du cancer!? Det syns minsann inte!" Bra reflexion av dig i så fall!

Men om ålder sägs så ibland, av artighet. Min sambo brukar få höra: "Va!!?? är du verkligen xx år!? Det kan man då sannerligen inte tro! (jag som trodde du var typ yy år!)."

Man kan skoja om många sjukdomar och tillstånd, men cancer är nog undantaget. Hur många skämt finns inte om alzheimer till exempel?

"Jag börjar nog bli lite dement.."

"Min hund är så schizofren, ena stunden är han glad och andra stunden arg."

"Vad deprimerad jag blir, går ju inte attg skicka sms med min  telefon just nu.."

Blir ni lika upprörda av det?

#17 Bra exempel! För de beskriver på ett sant sätt vad det handlar om. Och då blir det inte lika gärna fel, och ej heller skällsord/förnedrande tillmäle.

Är man deprimerad så är man.

Demens vet alla vad det kan innebära, och man behöver inte ha diagnos för att stundom känna sig "dement".

Schizofreni innebar förr "personlighetsklyvning". Och det är väl mest det man menar fortfarande när man använder begreppet - åtminstone som du gjorde nu, Zaphix. (Fast nuförtiden så förnekar vetenskapen sambandet mellan schizofreni och personlighetsklyvning. Förmodligen håller båda begreppen på att fasas ut, tror jag.)

#18: Vetenskapen förnekar väl att personlighetsklyvning ens existerar som jag förstått det.

Jag är i kontakt med ett par som lider av schizofreni, och efter att ha hört hur dom har haft det och hur dom lever så måste jag erkänna att jag ofta blir lite upprörd över folk som använde begreppet fel. Just för att jag vet hur stort lidande det kan innebära för de som är drabbade, och när man använde begreppet helt fel så minimaliserar (rätt ord?) deras lidande.

Jag rättar för det mesta folk när de använder begreppet så, jsut för att det är så felanvänt.

Även ordet "tentaångest" gör mig frustrerad, för det är inte ångest. Har man känt på vad riktig ångest är så använder man inte ordet "tentaångest".

Så visst, jag kan bli upprörd, men för det allra mesta bryr jag mig inte, Men i och med att jag vet att flera med schizofreni tar illa upp av när ordet blir felanvänt så blir jag upprörd å deras vägnar.

Innan jag kom i kontakt med schizofrena personer så blev jag aldrig upprörd av felanvändningen, just för att jag inte kunde bli upprörd å någins väg.

Men dampig och att benämna nåt med ADHD är inget jag blir upprörd över, just för att det ofta används relativt korrekt.

#19 Jag skulle gärna vilja diskutera det där med schizofreni mera, tack vare att du tar upp det så bra som du gör här. Men för att inte belasta denna tråd, så skapar jag en ny.

Vad SKÖNT att höra att det finns andra som blir besvärade av att folk jämt och ständigt ska säga "Men va, har du ADHD/OCD/whatever, det märks ju inte, så kan det inte vara!" och sedan vägrar tro på det.

Man kanske borde ta det som en positiv sak, men det känns som att de underminerar allt mitt arbete med min sjukdom. Jag har jobbar stenhårt i flera år på att anpassa mig, växte upp i ett hem där man inte riktigt fick vara svag eller ha svagheter vilket gör att jag, genom att ha studerat hur andra människor beter sig, vet hur jag ska bete mig bland folk. Det har varit skitsvårt och jag har fortfarande enorma problem med att anpassa mig vilket gör att jag kämpar i alla mina relationer och framför allt i min relation till mig själv.

Tänk om människor kunde säga "Oj, har du [diagnos], det hade jag aldrig kunnat tro!" och lämna det vid det eller inte säga något alls.

Ang att använda uttrycken vardagligt så bryr jag mig oftast inte faktiskt, jag använder själv utrycket dampa, men som beskrivning, aldrig som skällsord. Att hästen "dampar loss" händer, det är när han får totalryck och börjar fjanta runt och inte vill koncentrera sig. Då kan jag kalla honom "jävla dampprinsessa" med kärlek i rösten, eftersom jag ju vet precis hur han känner sig. Jag vet ju själv hur det är att inte kunna kontrollera sina impulser och inte kunna koncentrera sig. Min bästa vän, min mamma och min sambo kallar mig också dampunge (jag har inte DAMP utan ADHD) när jag är extra ADHD-ig ibland men de gör det också alltid på ett kärvänligt sätt. Det gör ingenting.

Däremot använder min släkt ADHD som någonting negativt, de vet nämligen inte att en person på släktträffen sitter och lider av just ADHD… "Han måste ju ha haft ADHD eller något" säger de, på ett negativt sätt. Det är faktiskt jobbigt. Jag antar att det helt enkelt beror på hur man använder orden.