*depression

Å, jag lider med dig. Att ha en depression gör i sig att mycket blir jobbigare och värre än för den som inte är deprimerad, så jag har full förståelse för att du känner dig uppgiven och inte vet vad du ska ta dig till. Har själv haft depressioner och har levt ihop med en kille som har AS och social fobi (bekräftat i efterhand) och visst, många gånger får man skit kastat på sig och man fattar inte vad man har gjort för fel, hur man kan ha trampat personen på tårna trots att man gjort vad denne sagt att man ska. 

Hur är det med vardagssysslor såsom att diska, handla, laga mat? Gör han sånt? Hygien?
Jag tänker att om även dessa saker blir lidande, och han sätter taggarna utåt såpass mycket, så kanske även han är deprimerad? Det kan verkligen ge olika uttryck, såsom apati, frustration, ilska, handlingsförlamning och förnekelse. Men det vet du nog redan!

Kan du erbjuda dig att följa med honom på terapin? Om du orkar.
Rörelse och motion är superviktigt för att vi ska må bra, få lite endofrinpåslag, och är en framgångsrik behandlingsmetod mot depressioner - brukar ni ta promenader ihop? Behövar inte vara varken snabbt eller långt, bara att komma ut. Titta på vackra hus, på träd, fåglar… njuta av luften. Aktivera er tillsammans.

Det är farligt när man skyller allt på sina diagnoser, man är inte sin diagnos utan man har den. Säger man det så går han väl i taket? 

Det verkar som att det verkligen har låst sig. Minsta lilla "vink" eller försök till hjälp, gör att han drar öronen åt sig ännu mer. 

Det är ju så att oavsett diagnos så är man två i ett förhållande och det är ett givande och ett tagande och allt ska inte bero på en part. Har du sagt till honom precis som du känner, att du gör ditt bästa för att bemöta honom på "rätt" sätt och att du vill hjälpa honom? Och att det här tär oerhört på dina krafter och på relationen och att det måste till en förändring? Om inte så kanske det vore läge för det, om han inte har insett allvaret?
Inte något anklagande! Men fakta. Och att det som krävs är att båda anstränger sig i en relation för annars funkar det inte.

Vet inte vad mer jag kan säga just nu.

2#

Du anar inte hur skönt det var att höra att någon varit i likande situation! Jag menar, ibland känner man sig lite som ett "svin" för man inte kan vara mer förstående. Jag vet inte, ÄR förstående. Men det finns en gräns för när man kan hänvisa allt till diagnoser. Men man ingenting ordnar.

Han kan inte ta hand om sig själv. Han äter dåligt. Och äter stark medicin för sin ADHD. Så han har förlorat massor i vikt. Han motionerar inte alls. Vilket jag gör. Försöker få med honom ut. Men han sitter hellre hemma och sysslar med sina intressen. Angående handlande och städande, det kan han inte heller med. Och just detta skulle terapin som han borde ha gått på. Men inte gjort. Erbjudit mig att följa med. Erbjudit mig att vara med och handla. Men när vi väl är i butiken skiter han i allt vad man heter och lägger alla pengar på - i brist på bättre ordval - total skit. Sedan sitter han utan något redan i mitten av månaden. Städar gör han aldrig. Så vill inte ens vistas hemma hos honom för man mår så dåligt av omgivningen. Har försökt hjälpa honom städa flera gånger. Men när man väl kommer tillbaka någon dag senare bara är allt i total kaos igen. Matrester överallt och liknande. Kan inte göra allt åt honom. Och som man nämnde, vänliga tips och råd så har han taggarna utåt.

Vi har gemensamt satt oss och t.ex skrivit matlista åt honom. Men som man ovan skrev. När man väl är i affären skiter han i allt och köper "roliga" saker. Godis och så vidare. Skiter i maten. Handlar elektronikprylar och liknande för det mesta och han har sällan mat hemma.

Har haft otaliga samtal med honom där man förklarat hur det påverkar mig, och även honom. Hur vi gemensamt kan få det att fungera. Vanligen blir han arg först då han lever i förnekelse - mer eller mindre. Något han vägrar stiga ur. Men får han ett tag på sig och lugna ner sig så brukar vi kunna tala. Då säger han mycket orättvist om hur jag borde bete mig. Jag vet man kommer få anpassa sig något, det får jag räkna med. Så är det i alla förhållanden. Men helt och hållet? Jag har inget utrymme för mig själv. Kan inte dela något som intresserar mig med honom. Pengar att tillsammans göra något finns inte då han lägger allt på nöjen han drar iväg på själv och sedan sitter han där med en drös räkningar från inkasso och tycker synd om sig själv att livet är så orättvist och att han inte har råd. Är som han inte ser sammanhanget. Snarare inte vill erkänna det för sig själv. Och resultatet av detta blir givetvis att han tar ut sin ilska på mig. Speciellt om man lugnt försöker förklara att nästa månad kanske du kan undvika det eller det så kommer han inte hamna i denna ekonomiska kris igen. Då blir han hemskt förbannat och säger att inget blir bättre för man säger åt honom. Antar det blir så att han då måste erkänna för sig själv att det är hans egna handlingar som gör att det blir så. Inte någon "orättvisa" eller "otur".

Börjar bli ganska uppgiven. Han är t.ex inte mycket för närhet. Och när man själv mår dåligt, och han ej förstår att han kanske säger mycket som vem som helst skulle ta illa upp för - blir det svårt. Kan svälja det för man vet han inte menar det. Men när närheten inte finns heller, så sjunker självförtroendet ytterligare.

Sådan förbannat svår situation, detta!

Och angående att vi sätter oss ner och talar, bestämmer hur vi ska hantera saker. Vi kommer till samförstånd. Men dagen efter så är allt som bortblåst och han påstår alltid att det är för något jag gjort. Aldrig att det är för han inte lade manken till att verkligen förändras.

Sjävklart underlättar det inte om man flippar, blir arg, säger dumt. Så underviker det in i det sista. Men han kan inte ens ta att man lugnt och sansat framför hur det känns och hur det påverkar oss.

Vill som sagt inte att det ska ta slut. Men detta drar ner mig i mitt kämpande också som man på egen hand får göra. Visst är det absolut så att det är upp till mig att ta itu med mina problem. Jag lägger inte det på någon annan. Men när man lever i ett förhållande vore det skönt att kunna förvänta sig lite stöd ibland och inte bli bortprioriterad för att han ska sitta med något intresse som man kan göra när som helst istället för att finnas där för mig ibland.

Vilken tung situation du har.

När man läser det här så undrar man vad han egentligen vill? Eller hur mycket han egentligen vill dela sitt liv med dig?

Hans beteende är ju lite hänsynslöst nu menar jag inte att han gör det för att såra dig men han verkar inte vara beredd på att förändra de beteenden han har som leder till problem för dig.

Det verkar på mig som er kommunikation inte funkar alls? Familjeterapeut/behandlare kanske kan vara nåt?

Om jag går efter vad du skriver känns det som han "ger sig" för dina krav när ni diskuterar men bara för att slippa diskussionen. Har ju absolut ingen aning om det är så, så det kanske säger mer om mig, men som en tanke att ha med sig?

Som jag ser det är du ensam i din relation och det är inte bra.

Ta hand om dig nu.

pEr

Det är beklagligt om han har svårt att anpassa sig, men att värdesätta också sin partners behov är det minsta man kan begära. Det handlar ju om att samspelet ska fungera för båda. Jag förmodar att du har varit tydlig på vilket sätt det inte fungerar för dig.

Om han med ord visar förståelse utan att följa upp i handling så är åtminstone min tolkning (i största allmänhet) att det helt enkelt inte är tillräckligt viktigt. Tyvärr är det väl så att det är latt att fastna i vanemönster även om de i förlängningen inte håller.

Det kanske behövs att det krisa ordentligt för att han ska ta åt sig tillräckligt för att förändra sig. Å andra sidan kanske det redan har krisat ordentligt utan att det har lett till förändringar.

I slutändan är du som är ansvarig för ditt eget välmående. Jag tycker att du ska vara tydlig med att du också har behov, att situationen är allvarlig, att det inte får fortsätta som det har gjort, för du orkar inte med det. Att det finns krav från din sida om att detta respekteras. Acceptera inte undanflykter. De visar möjligen att han hör vad du säger men inte vad du menar. Viktigare är undanflykter vad man tar till för att slippa ta ansvar.

Jag tycker inte alls att du framstår som oförstående inför hans problem. Hans problem innebär inte heller att du ska känna eller godta att dina är oförstådda. Visar han inte prov på förändring så menar jag att du har att välja mellan att fortsätta få dina behov och känslor negligerade eller att gå din egen väg.

Ser att det skrivits en massa mer än det första inlägget som jag besvarade. Får nog läsa i kapp men det här vädret måste jag ut i.

Har ni pratat om boendestöd? Det låter som det är något din partner skulle kunna ha stor nytta av om han kan tänka sig att ta emot den hjälpen. Då kommer någon hem till honom och hjälper honom att städa, se till så han tar sig iväg och handlar mat och hela det kittet. Man kan få hjälp att planera vad som ska ätas och göras och så vidare. Helt enkelt få hjälp med strukturen för att få ett liv att fungera. Plus då en spark i baken så det blir gjort.

Angående era samtal, se till så att ni tillsammans skriver ner vad ni pratar om så kan han inte neka till det sedan om det är så att han gärna försöker dra sig ur löften eller planer för att det kanske är obekvämt, jobbigt, kräver att han gör något han inte har lust til osv.

Ja HannaM!  Såklart att det kan vara en del av en lösning!

Jag glömmer att man kan ha rätt till det vid AS…

pEr

Vill nu inledningsvis säga att jag uppskattar era svar.

5# Jag har också frågat mig själv det. Han går runt i den där stressen över att vänner har barn och hus och ibland undrar man nästan, är han med mig för det är "rätt för hans ålder"? Men det blir jobbigt i och med att allt måste anpassas efter honom. Annars skiter han i det. Jag är betydligt yngre och vill uppleva saker. Med honom. Med någon man uppskattar, helt enkelt. Men om det inte är något han valt och vill helt och hållet blir det inte av. Allting går på slentrian. Låter förvisso som att allt är av missnöje nu. Det är det inte. Men det är en börda som börjar bli något för stor för min del. Jag har mitt eget liv, mina egna problem. Och börjar tröttna på att höra hur synd det är om honom för det och det händer när han själv skapat de flesta problemen han har.

Har också den känslan av det du påpekar. Att han ger med sig för att diskussionen ska försvinna för stunden.

6# Han får det mesta han vill ha, på sitt vis, när han det vill ha. Han har drömarbetet och även detta missköter han. Är han trött en dag så stannar han hemma. Han har inte fått sparken. Skulle han få det. Skulle detta antagligen inte vara hans fel, enligt honom. Antar han är van vid att få på sitt vis. Och de röror han skapar drabbar honom vanligen inte då han blir räddad. Just därför har inte denna möjligen välbehövda "kris" stött på honom. Gör den det - och det är självförvållat, så är det honom det är synd om och det finns enligt honom aldrig något han kunde ha gjort för att ändrat utgången.

Jag får nästan dåligt samvete av det man säger, haha. Känns som man sitter och uteslutande sitter och smutskastar honom. Men det är två personers välmående som står på spel. Och det skeppet har nog egentligen redan seglat.

8# Han har sådant. Jag tror det är sådant i alla fall. Det är en kvinna som kommer hem till honom ett antal gånger och de planerar gemensamt vad han borde göra för att få ordning på vardagen. Livet i allmänhet. Fast han ställer vanligen in de tiderna och har ursäkter till detta.

Känns bara som att han är för lat, bortskämd och självisk för att ändras. Om så det någonsin kommer ändras? För saker som bör ses som en spark i baken, de har skett. Men han vinklar detta till att det är synd om honom. Så vet inte riktigt mer vad man kan göra. Ohållbart. Så antar det lutar emot det tråkigare hållet att det inte kan fungera i längden. Det är tråkigt. För allt är inte skit. Det finns mycket bra med.

Men har för avsikt att må bättre själv, få ordning på mitt liv. Och svårt att dela sitt liv med någon som inte kan ta hand om sig själv eller ens försöker då. Man vill ju om inte annat gärna ha någon man kan utvecklas med, uppleva saker med och så vidare. Som inte går upp helt i sitt.

Självklart är det förmodligen hemskt jobbigt för han med att inte förstå "vanliga" signaler. Brukar dock tänka på att vara väldigt tydlig för missförstånd inte ska ske. Antar bara att man är så trött ibland och önskar han bara kunde fatta och göra något utan att man skall behöva vara övertydlig hela tiden. Att förstå rätt och fel. Att visa uppskattning och så vidare.

Nu blev detta svar hemskt långt. Ursäkta. Men gått och grubblat på detta i månader nu, snarare år.

8# Jag såg det med att skriva ner vad vi talat om. Det är en metod vi talat om och han brukar anteckna. Men sedan försvinner dessa listor då han är hemskt slarvig. Så antar att man bör ta hand om dessa i framtiden. Jag har dock en känsla av att det då skulle bli något i stil med att det stämmer att vi talade om just detta, bestämde just detta, men hade man ej bemött honom si eller så, eller läget för stunden var si eller så, då hade han hållit sig till det han skrivit.

Vet att han mår skit över att ha fått dessa diagnoser och ser det som ett hinder. Han ser sig själv som värdelös, mer eller mindre. Vilket är fruktansvärt. Men ser till att lyfta fram alla hans bra kvalitéer hela tiden och att han skall se sina så kallade svårigheter som stykor. Att han har specialintressen t.ex gör att han är som mest kunnig på sitt arbete i det han gör.

Fast det gör ju också att all hans fokus ligger där och inte på att göra något för andra. Med andra. Om de inte delar hans intressen. Förbannat klurigt!

Ja han kanske är deprimerad? Men då måste han ju vilja ha hjälp med det för att det ska bli bättre? Att se diagnoserna som hinder är en sak men många hinder går ju att gå runt, klättra över, gräva tunnel och i vissa fall bara forcera. En del hinder är värre. Där kanske man bara får acceptera att de finns. Framförallt måste man accptera sig själv. Det brukar vara ett stort hinder för många av oss.

Men:

Du måste välja hur mycket blod, svett och tårar han är värd?

Om man tittar på vad du skriver så verkar det gå en massa tid och energi åt att ha en pojkvän? Visst tid är ju tid men borde det inte ge mer energi än det tar?

Jag känner igen mig själv i honom mer än vad som känns bra det måste jag erkänna.

pEr

12#

Vet ej huruvida han är deperimerad eller inte. Han är en glad person överlag. (Ja, det kan ju finnas mycket under ytan för det. Vilket det garanterat gör). Men det är exakt som du säger - man måste acceptera sig själv för den man är.

Egentligen är det väl så för de flesta. Självklart har vissa enklare att anpassa sig än andra. Men alla är ju olika.

Det är ju det. Är många som har kommit med fina råd och tips här och ansträngt sig. Det är ju dock så att det är sådant han borde ha gjort - som han haft tider till, som t.ex terapi, men hoppar över med ursäkter.

Han har tidigare varit med flickvänner som haft samma diagnoser. Jag har inget sådant så har svårt för detta enformiga vis att leva, eller hur man ska säga. Men de alla har tröttnat ändå och lämnat honom. Vet inte vad som krävs för bättring.

Fy vad jobbigt det verkar  Jag hade varit vansinnigt frustrerad över att försöka och försöka till leda, utan respons och förändring. Jag hade nog faktiskt blivit förbannad på honom och sagt att "du lever ditt liv och i ditt liv har inte jag någon plats". För precis så skulle jag känna, att inte jag har plats i hans liv, eller att han inte vill vara del i mitt liv. Det kan inte jag leva med. Som någon tidigare sagt här, det borde ge mer energi än det tar. 
Nu är ju jag en person som gillar listor. Vad händer om du skriver en lista med för- och nackdelar med att över huvud taget stanna kvar i förhållandet? Skriv ner alla plus och minus som du kan komma på, och sedan får du naturligtvis väga varje "rättvist" för ett plus kan ju väga upp fyra minus, om du förstår vad jag menar 

Nu vet jag att jag låter hårdare här än i mitt första svar men jag tycker att han verkar vara ett hopplöst fall. Om han till och med missköter sitt jobb, som du säger att han är duktig i och som du säger är ett drömjobb?? Inte bryr sig om hälsan, inte bryr sig om sin partner. Och hela tiden sätter sig i offerrollen. Visst har han säkerligen problem men alla har ett val. Antingen så lever man sitt liv, tar den hjälp som erbjuds (inte alla som får hjälp!) eller så kastar man bort det. Och då kan man lika gärna vara själv 

Synd att han inte tycker att boendestödet är något han uppskattar. I ärlighetens namn gjorde jag det inte heller men jag vet ju att många gör det och att det fungerar bra i många fall.

Ställer du krav på honom? Alltså raka, enkla saker? Eller blir det lätt så att det blir på hans vis? Förstår han vad du förväntar dig och varför? Och vad konsekvenserna kan bli?

Att ha Asperger kan vara svårt, lite olika beroende på vem man är och så men det är svårt. Jag har alltid haft åsikten att en diagnos kan vara en förklaring men ingen ursäkt. Man ska helt enkelt inte kunna komma undan med vad skit som helst bara för att man har svårigheter. Jag har en kompis vars bror har ADHD och han misshandlade henne i ett raseriutbrott och föräldrarna valde att skydda honom eftersom det är så synd om honom… Det kan som sagt vara en förklaring till varför en del saker är svårare eller varför man får jobba mycket med vissa beteenden. Det är däremot ingen ursäkt för att bete sig allmänt svinigt utan att försöka göra något åt det.

Förresten… han har dubbeldiagnos, hur är han utan adhdmedicineringen. Jag har hört om flera med adhddiagnos och aspergerdrag som fått betydligt förstärkta aspergerdrag när dom börjat medicinera så adhdproblematiken mildrats. Tänkte eftersom det du besrkiver för mig mest låter aspigt och det just nu verkar vara den största problematiken.

Beklämmande läsning det här. Det finns säkerligen problem som grundar för hans diagnoser, men det är en helt annan sak att lägga sig och platt finna sig i det. Det är verkligen inte den reaktion man vill se hos någon med problem. Att offerstämpla sig själv är ett oskick och tyder på att man inte ser sin egen roll och ansvar för ens liv. Samtidigt kan man inte hjälpa någon som inte vill ta emot hjälp.

Det verkar inte alls som att han inte alls behandlar dig som du förtjänar. Sättet han reagerar på när du lyfter problemen i er relation talar för ett vanskligt hopp om en givande framtid. Det är tillräckligt jobbigt att ta hand om sig själv när man mår skit - att dessutom få bördor pålagda av någon som inte ens verkar bry sig är mycket att begära. Min erfarenhet av depressioner är att det är mycket svårt att ta sig vidare när man dras med negativa inslag i sin närhet.

Eftersom du har bearbetat det här länge så vet du nog redan vart det här barkar, och det är inget fel att satsa på sig själv när det är vad mest behöver. Nu kommer våren och med den mycket bättre förutsättnar och möjligheter att inspireras, hitta sig själv och ta tag i sin utveckling.

Så min uppfattning är att du borde lämna honom. Att du inte ska offra ditt eget välmående för en person som inte hjälper dig tillbaka. Förstå hur viktigt och avgörande ditt mående är för din egen framtid.

Jag känner förstås varken dig eller honom och har ingen anknytning till era känsloband eller mer insikt än du avslöjat. Det låter dock som att du mest har känslobandet att förlora och allt annat att vinna - ett enkelt men inte nödvändigtvis lätt val.

14#

Jag har väl snarare mentala listor. Och ser väl fler nackdelar än fördelar. Speciellt nu när det känns som man tagit till alla knep, haft all förståelse, de behov man har för att må bra blir långt ifrån uppfyllda. Saknar att kunna diskutera lite djupare med någon. Och inte bli avfärdad för att få diskussionen in återigen på det han uppskattar. Må låta harmlöst. Men att gå på det viset i år, man känner att man inte utvecklas, man kommer ingenstans, man gör inget ihop. Likaså uppskattar han inte närhet. Han säger att han gör det. Men han avvisar mig vanligen. Det blir ju en liten törn på självförtroendet, och mer och mer för varje gång. Jag har ju som sagt ansvar förr mitt mående - men det gör inte saken bättre och har sannerligen för avsikt att ta mig ur mitt dåliga mående. Kämpar på varje dag och studerar för att komma vidare, få ordning på mitt liv och så vidare.

Han var inte riktigt såhär i början. Då var han lite uppvaktande. Och det var spännande för det hade aldrig hänt mig. Hade levt i ett långt förhållande före och blivit misshandad, utnyttjad och bedragen. Så att en man bjöd ut mig på middag och bio - man kände sig nästan skamsen för att ta emot erbjudandet men samtidigt kände man sig lite som en prinssesa! Nu påstår jag inte att det alltid skall vara på det viset. Men alla små inslag av något speciellt har försvunnit. Han är bekvämare än någonsin. Slarvigare än någonsin. Latare än någonsin. Dagarna går ut på att man skall lyssna på honom tala om hans arbete. Händer det en annan något så blir man snabbt avvisad.

Självklart upplever han det inte såhär. Han har alltid svar på tal och att det var något agerande jag gjorde som gjorde att man hamnade i den situationen, inte något han gjorde. Och avsäger mig verkligen inte allt ansvar. Är garanterat misstag som finns där en annan gjort med. Men eftersom han har svårt att läsa människor. Så har jag börjat sett till att vara tydlig som han ber mig om. Även om man har svårt för det, speciellt om det gäller behov av stöd. Jag har alltid klarat mig själv. Förr kunde han bry sig något. Nu skiter han i allt.

15#

Han uppskattade boendestödet. Mer än att det innebar några dagars förberedelse. Städning. (För som han lever tar det dagar att städa). Vanligen lyckades han inte planera in detta och göra något, och skämdes för hur äckligt han hade det. Så han ställde in mötena. Att bryta mönster är ju svårt för honom, och det är viktigt att planera. Men istället skjuter han upp saker, sitter och drömmer om hur bra det vore om det blev si och så, sedan blir det inte av just för han inte gör det till handling.

Nej, det är ju så. Det är en förklaring till hur saker och ting kan bli. Men min partners föräldrar har snarare skämt bort honom. Vilket bara förvärrat. Än idag, 30 år gammal, så hjälper de honom var och varannan månad, åtminstone så har de gjort det ofta. När han bränt pengarna på skit och inte betalt räkningarna. Och det är vanligen inte med sura miner och hyttande fingrar som pengarna lånas ut - som jag uppfattat det. De fortsätter dalta med honom. Jag daltar inte med honom, och kommer inte göra det heller. Säger saker rakt ut. Som " - Du måste se till att handla hem mat nu så du har något hemma." Eftersom han hellre går och köper en pizza eller något varje dag och efter två veckor är pengarna slut. Så köper han denna pizza ändå, och snabbmat, hämtmat, godis. Efter två veckor är pengarna slut. Då är han hos mig som har mindre i inkomst och ska äta. Jag har sagt nej till detta, stå ditt kast. Och blir lite dum och säger "Vad var det jag sade? Ska du lära dig denna gång att inte bara köpa skit för pengarna?" Då är man lite trött och kanske säger onödigheter. Men det är ju sant. Han påstår dock att det är just sådana kommentarer som gör att han skiter i allting. Han skyller allt på andra, jämt. Självklart skulle det ha negativ effekt på vem som helst om man kom och skrek "NU HAR DU GJORT BORT DIG IGEN DIN VÄRDELÖSA JÄVEL". Men det är inte så jag gör. När han kanske skjuter upp på att städa i veckor och han sitter vid datorn bara istället så kan det hända man säger att han borde ha städat, speciellt då han har djur, matrester överallt är inte så hälsosamt, och att det är äckligt han inte gjort det. Och då rasar det igen, då påstår han att kommande veckor städade han inte för just de orden. Men har tröttnat. Är nog med att gå dit och plocka undan och hjälpa och försöka skriva listor och försöka med ditten och datten när det var år sedan han fick dessa diagnoser och allt han gör är.. ingenting. Han tar inte hjälpen som finns..

16# Ja. Du har rätt i vad du säger. Just nu verkar det inte som att han tänker förändras. Jag tror inte ens han låtit det sjunka in för honom att han har svårigheter, mer än när det är till hans "fördel" att använda dessa som ursäkt. För det sker i tillfällen då han verkligen använder det som URSÄKT, inte som förklaring och att han gärna skulle vilja lära sig hantera situationen annorlunda.

Att sätta sig ner att ha dessa diskussioner, vara klar och tydlig, uttrycka att man inte får utrymme, inte upplever att han vill göra saker tillsammans, utan att krutet går på hans intressen, våra planer blir sällan av eftersom han spenderat upp alla pengar på hans, så man blir själv ganska besviken och mer påverkad. Eftersom man bor i en stad där man bara honom känner. Och har ingen familj i närheten heller. Därför så betyder han "mer" än vad han egentligen borde. Kanske därför man håller sig kvar längre. Detta är absolut, absolut bara dumt. Missförstå mig inte - älskar honom. Men har i över 10 år tampats med mitt mående. Hamnat i dåliga relationer förr, vanligen med män som tar all plats och kräker mig. Nu är man där igen. Någon som möjligen inte medvetet tar all plats. Och sedan lyssnar på att man säger, känner mig lite bortprioriterad, för att sedan skita helt i det man sade. Det är som att det inte berör honom något mer. Att han hört alla mina ord så många gånger att han blivit avtrubbad, likgiltig inför det. För i början blev han faktiskt helt förkrossad om han insåg han varit dum emot mig. Men nu är det vanligen inte någon reaktion alls mer än ett eventuellt "Förlåt" då han sedan återgår till sitt. Men vanligen blir det att han lägger över skulden på mig, helt. Jag är en del av våra problem och konflikter, jag kanske inte alltid bemöter allt på bästa vis. Fast som sagt - mår inte heller bra, har sovit dåligt i över 10 år och sover i perioder inte alls. Att då dela sitt liv med någon som är ett stort barn.. Går inte.

Jag har dock satt mig ner och förklarat vår situation, mina känslor, lyssnat på honom, sagt att det kanske är bäst vi går isär och att vi ordnar upp våra liv för att sedan kanske finna varandra igen. Detta är också ord och meningar man sagt så många gånger att de inte längre har effekt. Det är ju helt och hållet mitt fel. Fast svårt att göra slag i då. Vanligen säger han "Nej, det är inte slut". Sedan drar han iväg och där är diskussionen slut.

Jag tror nog att man bara ville höra lite andra erfarenheter. Men det låter ju som han avvisat all hjälp som kan få, och att man bemött honom så gott man kan. Resten är upp till honom. Låter kanske hårt - men vill ha ett ordnat liv nu. Och det går inte att få med honom, så länge han inte anstränger sig för att ordna upp sitt liv och behandla mig med respekt.

Alla vill väl känna sig betydelsefulla för sin partner. Så att säga.

Jaa, vill väl tacka igen för ni står ut med mina långa inlägg! Har vridit och vändit på detta så länge och undrar hela tiden om det är jag som tänkt fel, hanterat situationen fel, förväntar mig för mycket eller liknande. Jag har som tidigare nämnt självklart en del i detta också. Avsäger mig inte det. Men har kämpat för oss så länge nu trots att man är helt orklös av andra anledningar. Att det nog inte går något mer, helt enkelt.

*Kväver mig.

Haha, kräker mig. Vilket misstag med slintande på tangentbordet!

Hur man hittar och upprätthåller livslånga förhållanden är intressanta och viktiga ämnen så för mig kommer de långa inläggen med dina perspektiv lite som en skänk från ovan.

Jag tänker apropå det du skriver om tidigare förhållanden, att det kanske inte är en slump att du hamnat i åter ett du inte mår bra i. Inte för att försöka dra några avancerade gissningar om din person, men det låter som att du har mått dåligt i halva ditt liv. I så fall finns ju en del att reda ut.

När man dragits med svårläkta sår som öppnas gång efter annan så är det oerhört viktigt med tillit, kärlek och respekt. Man behöver en för hälsan näringsrik miljö, vare sig det är i form av vänner, familj, aktiviteter, förhållanden eller vad som helst. Man måste respektera sig själv och sina behov. Och man behöver välja bort det som drar ned en. Den tid och energi tid man har över tillhör det som gynnar en. Det här är svårt men viktigt.

Jag vill påpeka att jag inte på något vis begär att du öppnar dig i den här ganska känsliga frågeställningen om sår för den anonyma massa vi utgör här på diskussionsforumet. Men jag vill att du tänker på det här, för det är lätt hänt att tiden rinner iväg utan att sw hinner läka ordentligt. Det är bättre att göra det när man är ung än gammal och i värsta fall bitter.

sw = de

#17
Detta med att inte ha någon familj eller vänner i samma stad känner jag igen. Det gör verkligen att man är rädd att gå ifrån sin partner, även om man har funderingar på det. Då blir det som att börja om på noll. Vilket i och för sig är en förutsättning för förändring och utveckling! 

Nu vill jag inte gå händelserna i förväg! Men om du bestämmer dig för att bryta med honom så finns det många nätverk för att finna vänner och folk att hitta på saker med, till exempel Citypolarna brukar ha aktiviteter på många ställen. Jag menar att det är viktigt att känna att man är aldrig ensam, det finns andra människor i liknande situation och som också är i behov av nya bekantskaper, och att tänka så kan kanske göra det hela lite mindre läskigt?

Usch jag känner verkligen med dig. Det måste ta otroligt mycket energi och glädje ifrån dig, och jag förstår inte hur du orkar. Jag önskar att du hittar styrka någonstans ifrån snart så att du kan se till att du själv mår bättre. Kanske kan du då också hitta andra sätt att försöka nå din partner och kommunicera med honom. Eller så får du helt andra insikter. Vem vet 

19# Nej, det finns ju ingenting sådant i mitt liv. Jag är distansstudent och känner inga där man bor. Har inte heller någon familj i närheten. Men lägger inte över ansvaret på honom att underhålla mig, så att säga. Är inte kvävande, eller krävande.

Jag anser att det är bra och viktigt att man kanske har skilda intressen så man inte spenderar all vakna tid tillsammans. Att sakna varandra kan också vara viktigt.

Nämnde detta tidigare, men försöker ordna mitt liv. Få min gymnasiebehörighet. (Är distansstudent för man har social fobi). Jag arbetar på detta via KBT och andra möten med doktorer. Gör allt för att föra mitt liv framåt. Har tidigare personligen haft både alkohol- och drogproblem men är inget som finns i mitt liv något mer. Detta är också något han ofta använder emot mig när man ber om något, kanske kräver något han faktiskt borde göra eller inte borde göra.

Vet inte vad som hänt med honom. Men all fokus hamnar på det som är roligt, nöjen, projekt (som vanligen inte blir av, men tar all tid för honom). Vi bor nära varandra. Men ses ca 1 - 2 gånger i veckan. Den tiden tas upp av att man ska lyssna på honom, det han har att säga, anpassa hela tiden efter honom och man får inget utrymme. Han säger mycket olämpligt. Vissa saker vet jag att han faktiskt förstår är rent utav sagt fel att säga. Förvisso, det mesta bottnar nog i hans egna mående. Människor har dessvärre en tendens att ta ut det på de närmaste.

Nog måste dock vara nog. Sagt man stannar i förhållandet om han söker och genomför det med hjälp, arbetsterapi och så vidare. Men han har varje gång sagt det gick inte denna gång, han hade inte tillgång till bil, han hade inte råd med bensin, han var trött. Alltid något.

Kan en människa leva ett helt liv på detta vis? Begå samma misstag hela tiden. Som förstör för en själv - så som att han hamnar i ekonomisk kris, lever så snuskigt att han mår dåligt och så vidare. Och samtidigt sårar och driver bort folk som står en nära. Finns det för vissa inga gränser när det är dags att ta tag i sitt liv och allting? Det är väl kanske en fråga som är omöjlig att svara på.

Må hända att det börjar bli lite OT. Som man redan skrivit. Jag ville höra med andra som har samma diagnoser som min partner, eller en av dem, eller lever med någon som har diagnoser, eller någon kunnig eller bara en vänlig själ som har lite tips och råd.

Jag är noga med att inte lägga över allt ansvar på honom angående vår problematik. Men har kämpat för min del, ändrat saker som jag faktiskt kan ändra för hans skull, som gjort oss mer ont än gott. Jag gick igenom detta med att sluta med droger och alkohol på egen hand för att rädda vårt förhållande. Under tiden skulle han ta itu med sitt. Men det hände aldrig. Nu sitter vi här två år senare och inget har hänt. Händer det någonsin då? Förmodligen inte.

Tror det var någon drömvärld i mitt eget huvud. Man möter dessutom "samma sorts folk", inom samma kretsar. Och just i de kretsar man rört sig är det folk som mått dåligt på olika vis, är annorlunda. Så man har väl fortsatt mött folk på den vägen. Fick för mig att detta var en trygg, stabil man och tyckte det var skönt att han var sex år äldre än mig. Någon som har lite ordning och reda. Någon man inte behöver ta hand om. Men fallet var inte så.

Misstolka mig inte. Alla har väl "rätt" till sina problem och brister. Men så som han behöver mig, så behöver jag honom. Men då finns det alltid något viktigare. Och tycker läget är för extremt att det uteslutande beror på diagnoserna som han ursäktar sig med. Är mer än så, lathet, dåligt mående, brist på respekt för andra, egoism. Jag tror säkerligen det är svårt att försöka hantera saker och ting som det förväntas av en människa, när man är/tänker något annorlunda. Fast skulle nog personligen anstränga mig mer om man sårade någon i sin närhet väldigt mycket - även om hinder fanns på vägen. Hellre det än att hela tiden förlora människor och saker. Men det kanske är lättare sagt än gjort?

17#

Ditt svar kom visst under tiden som jag skrev mitt. :) Så missade det.

Ah, det är i perioder väldigt kämpigt när man lämnat sin hemstad. Det är det. Men gjorde det för mitt eget bästa. Och är lite utav en ensamvarg hur som helst. Så ensamheten i sig, är väl inte alltid tuff. Men ibland - visst, verkligen. Alla behöver det där sociala. Komma ut och sådant. Vilket aldrig händer.

Nej. Antingen får han väl till att ta tag i sitt nu, och ordentligt. Annars kan man inte hålla på mer. Går inte. Anser han inte att han är värd ett värdigt liv, och vi. Så får det vara. Kan inte vara en del av detta.