Du vill inte ha någon nätdiagnos, säger du, så jag vill också respektera det.

Vill bara ta fasta på en enskild del av din digra utläggning:

"Jag kan till exempel babbla okontrollerat i stora folksamlingar, det är inget jag kan styra över utan jag tar över totalt och tjatar hål i huvudet på folk, det är ett slags självförsvar för att jag blir osäker på hur jag ska bete mig. Kan lika gärna göra tvärtom och försvinna rakt in i min egen värld."

Det där känner jag igen väldigt väl från min egen asperger-situation. Jag kan, som du, välja strategi.

Om jag väljer "babblandet" så kan jag babbla, därför att det då sker helt på mina villkor: jag tillåter mig själv att s.a.s hålla en monolog. Och det, det är jag bra på.

Mindre bra är jag på att föra "samtal", där det gäller att ta hänsyn till lika delar av motpartens synpunkter. Formaliserade dialoger går bra, men mera ostrukturerade "prat" det går inte alls bra.

Så det du säger i citerat stycke gör dig till en av mina aspergerfränder - i just det avseendet.

Jag tycker det låter som att du har både AS och ADHD. En del med AS kan vara så där översociala, det som kännetecknar är fortfarande det där med att man har svårigheter i det sociala samspelet, som du besrkiver att du har. Dock är det även så att ADHD kan göra att man har svårt i sosciala situationer, pga problem med uppmärksamheten, impulsiviteten osv. Då kan man i stunden vara så inne i ngt annat att man inte lägger märke till hur andra regarerar tex, emn i grunden så kan man ändå sätta sig in i andra männsikors känslor och läsa av dem.

Det du beskriver påminner mkt om en perosn jag känner, som själv har misstänkt Aspergers (hennes pappa har AS också).

Jag tänker, om du känner att du skulle må bra av en aspergerdiagnos så gör en utredning. En jag känner har en aspergerdiagnos som antagligen inte alls stämmer, han känenr inte igen sig i diagnosen, har inte de svårigheterna och behöver inte ngt stöd, då är det liksom onödigt med diagnos tycker jag :P   men om du känner att du skulle vilja utreda för att förstå dig själv och varför du är som du är, samt att kunna få stöd så tycker jag det är en jättebra ide att föröska igen. och hoppas att din nya uttredare tar dig på allvar.

En diagnos kan hjälpe dig att få stöd i arbetslivet, i studielivet, ekonomisk hjälp, olika insatser av olika slag tex boendestödjare som hjälper till att stödja upp tillvaron och olika hjälpmedel som hjälper till att hålla reda på tid, att sova bättre osv, vad du nu har svårighet med. Dessutom kan psykolog etc om du går hos det, arbeta utifrån din aspergerproblematik, om du tex vill prata om problem du upplever i vardagen. Då är de insatta i AS och har mer kunskap i hur de kan hjälpa dej 

nackdelen är som du säger, ifall du börjar identifiera dej med diagnosen men även att du kanske blir bemött på ett annat sätt. Själv funderar jag på om jag har ADHD och skulle kasnke vlja göra en utredning. För mig tror jag inte jag skulle må dåligt av diagnosen, efterosm den skulle hjälpa mig att förstå mig själv. Om jag däremot fick Asperger eller Borderline skulle det inte kännas bra eftersom det inte känns som "jag", det skulle känas helkonstigt då ifall man blev bemött utifrån det, eftersom det inte stämmer in på hur man är.

Kan du ta stöd av ngn du litar på och känner dej trygg med? Om du tar tag i detta med utredning. Någon som kan stötta dej och uppmuntra, för jag förstår att det känns jobbigt när du blivit så illa bemött innan.

Sen vill jag även säga, att det kan bli så om man mår dåligt att man letar efter orsaker, i panik liksom, för att få ngt konkret som en fast punkt. Jag vet inte om det är så för dej, men du verkar ha det väldigt jobbigt. Då kan det som behövs vara att få stöd helt enkelt, hos samtalskontakt eller liknande, och det du behöver då är inte en diagnos utan att få bearbeta och jobba med det svåra. Men det du beskriver låter mkt som Asperger.

mycket påminner mig om min dotter på 14 som vi väntar på svar från utredningen.

Den där monologen föra ett samtal för många men det är bara en som pratar och inte ser om de andra har intresse och de andra släpps heller inte in.

Har beskrivit henne i en tråd Vilsen, vad ska jag göra. Det skrev för över 2 år sedan och jag har idag skrivit lite vad som hänt sen dess.

Känns konstigt att du upplever det så besvärande och en person som har det som yrke säger att du håller på att växa ur det.

Kämpa på och hoppas du har stöd

#0 By the way, du säger dina specialintressen är det mest signifikanta för din misstanke om Aspergers syndrom:

Vilka är då dessa dina starka specialintressen?

Jag ebr om ursäkt för att jag svarar så sen, jag har varit tvungen att fundera lite.

#1 Ja! Precis så är det! Man håller en monolog. När någon försöker bryta sig in monologen så är man snabb med att dra tillbaka fokus till sig själv för att slippa göra det hela till en dialog. Jag försöker numera jobba med att inbjuda folk ibland, speciellt när man är två och två, för att göra det hela mindre asocialt och få folk att orka umgås med mig - jag märker nämligen att jag suger energi ur den person jag umgås med… vilket jag kan förstå, eftersom jag maler och maler och maler om samma sak vilket förmodligen blir långtråkigt. Själv klarar jag av att säga åt folk att "Nu tjatar du hål i huvudet på mig så nu får du vara tyst" men andra säger inte ifrån och när jag märker att jag redan tjatat hål i huvudet på mitt sällskap så är det redan försent. Då blir jag så nervös att jag maler på ännu värre och det blir en ond cirkel.

Problemet med att bjuda in andra är att jag tappar fokus på en gång. Jag brukar fråga "Hur tänker du kring det?" eller dylika frågor och när personen börjar prata så tycker jag att det är intressant i ungefär tio sekunder och sedan sitter jag och undrar när de ska sluta prata. Usch, vad hemsk jag känner mig…

Fomaliserat prat, som du säger, är enklare. Där finns det en struktur som är enkel att följa och man vet oftast ungefär hur länge det kommer att pågå.

# Tack så hemskt mycket för din input. Apropå din vän vars pappa har AS så har min pappa också det, med största sannolikhet. Jag har aldrig träffat någon som passar så bra in på samtliga beskrivningar av syndromet, han är AS personifierad… Men han vill inte erkänna att det är något fel. En enda gång har han gjort det inför mig, det kan hända att jag är den enda han har pratat om det med, och då uttryckte han det som att "Ibland undrar jag om inte jag också har någon diagnos… det är så mycket som är konstigt, jag känner mig som en jävla alien". Det är synd att han förmodligen aldrig kommer att göra en utredning, det gör mig ledsen att han ska gå runt och känna sig onormal och knäpp när det inte är hans fel. Jag vet själv hur det känns att jämt känna sig som en alien och det gör inte direkt något bra för självkänslan att känna så. Jag vet att han mår väldigt dåligt emellanåt, har depressioner och så, men han skulle aldrig söka hjälp.

Jag vet inte med det här med utredning, det känns så himla läskigt. Det känns som att jag inte ska bli tagen på allvar utan att folk ska börja se mig som en sån där som bara vill ha massa diagnoser för att vara speciell. Jag är ju inte sån, inte det minsta! Är inte heller den som sitter på nätet och gör tester och självdiagnostiserar mig själv men är rädd att folk ska tro att jag är det. Hade jag kunnat vara helt normal så hade jag varit det, men nu är det inte så och jag vill hemskt gärna veta varför så att jag kan sluta klandra mig själv för att jag aldrig passar in. Jag är rädd för att folk ska se ner på mig om jag ber om en ny utredning.

Ang. det här med hjälp så har jag faktiskt, för första gången i mitt liv, ett väldigt bra team omkring mig. Jag har en arbetsterapeut och går i arbetsterapi, jag har en psykolog som jag trivs helt okej med och jag har både boendestöd och personligt ombud, och fin kontakt med funktionsnedsättningsenheten på soc. De jobbar allihopa med att ge mig små medel i livet som kan göra det enklare. Hela mitt team accepterar och uppmuntrar mig till att vara sjukskriven så länge som det behövs och alla är med på att jag kanske alltid kommer att behöva extra stöd och ledighet. Jag har dessutom en handfull människor som accepterar mig precis för den jag är. Det är väldigt skönt! Det enda jag skull kunna önska var en mer regelbunden läkarkontakt som kunde gå till botten med min medicinering som inte alls fungerar bra just nu, och att det fanns resurser till att ta tag i mina ätstörningar.

#4 Vad skönt att din dotter har fått hjälp så pass tidigt! I den åldern blev jag väldigt missförstådd och jag tror att det hade hjälpt mig väldigt mycket att ha en diagnos i ryggen. Man har så fullt upp med att försöka förstå sig själv och jämför gärna sig själv mot alla andra, och det blir lite skevt om man nu inte kan vara som alla andra. Mina föräldrar hade ett helvete med mig i tonåren, för vi förstod inte varandra. De tyckte att jag var nonchalant, egoistisk och dryg och jag kände mig missförstådd och svarade med att göra allt precis tvärtemot vad alla ville. Jag fick min diagnos som 19- eller 20-åring och det blev lite som en aha-upplevelse för mina föräldrar.

#5 I första hand djur. Det är nog svårt att förklara för någon som inte har ett specialintresse hur extremt stort intresset är, det är svårt att sätta ord på det. Jag älskar djur. Älskar. Älskar älskar älskar. I min värld finns det ingenting som är så underbart och fantastiskt och fascinerande. Jag lär mig allt om alla djur, det finns liksom ingen hejd. Det går ofta i perioder vilket djur som gäller men det går alltid lite överstyr… Jag börjar "obsessa" över djuret och läser in mig på all fakta jag möjligen kan hitta, blir medlem i forum och läser i flera veckor. Mamma skrattar fortfarande åt när jag hade min iller-period som 13-åring och har sparat ett av mina mejl till henne där det står ungefär så här:

"Hej mamma!

För att du ska förstå vilket fantastiskt djur illern är så tänkte jag berätta lite om dem.

• Illern väger 0,75-2,5 kg och blir ca 30-36 cm lång.
• Den äter följande djur [lista], men illrar i fångenskap brukar äta kattmat.
• De lever i ca sju år och den vanligaste dödsorsaken är…
• [etc etc, det fortsätter i en evighet]

Om vi skulle skaffa en iller så skulle kostnaderna bli:

• Iller: x kronor
• Matskål: x kronor (Zoolarsson)
• Sele: x kronor (Illerbutiken)
• Toalettlåda: x kronor (ICA)
• Klotång: x kronor (Zoolarsson)
• [etc etc, ner till minsta vitaminburk, veterinäravgift och foderkostnad per månad]

Jag har skrivit upp vilka affärer jag har hittat priserna i så att du kan titta om du vill. Jag hoppas att du nu förstår vilket underbart djur illern är."

I samma veva skrev jag "Iller!" på ett tjugotal post it-lappar och satte upp i hela lägenheten. Bara för att mamma skulle komma ihåg. Sådär blir det hela tiden, även om jag håller informationen för mig själv numera… i alla fall om man frågar mig, min sambo tycker förmodligen att jag är lika tjatig som alltid. Det är tur att jag lever med någon, annars skulle jag förmodligen ha djur i heeela lägenheten. Jag tycker att det är så intressant, hur de beter sig och vad de äter, och jag mår så oerhört bra av att röra vid dem. De ger mig allt som social interaktion med människor ger andra, men utan de negativa delarna. De pratar inte och de förstår mig mycket bättre än människor, och jag förstår dem. Ibland önskar jag att jag var ett djur. Jag vill dock alltid deras bästa och skulle aldrig skaffa så många att jag inte kunde ge alla individuell tid varje dag. Mitt stora livsmål är att bo på en gård mitt ute i skogen, utan grannar, där jag kan föda upp lantdjur. Nästa år ska jag gå en kurs i vilddjursrehabilitering så att jag i framtiden kan ha ett vilddjurscenter och ta hand om sjuka vilda djur. Många undrar varför jag inte vill bli veterinär men det var det där med människor…

I övrigt så har jag ofta perioder av andra specialintressen. Dockor är ständigt återkommande men försvinner helt ibland, dockor är så dyrt (den smala docktypen jag är intresserad av, asiatiska bolledsdockor) att intresset svalnar efter några månader av intensivt läsande, för att sedan återupptas igen med full kraft. När jag har en period av dockor så har jag svårt att prata om någonting annat. Sedan kommer perioder av intressen som jag obsessar över ett tag och sedan lägger ner helt, nu senast var det folksagor (Bröderna Grimm, HC Andersen osv). Jag läste alla sagor jag kunde komma över, alla tolkningar och all historia bakom varje saga tills jag kände mig färdiginläst och var nöjd. Det tog ungefär två veckor, och nu när jag och min sambo av en händelse har börjat titta på en serie som just baseras på dessa sagor så blir jag ett vandrande uppslagsverk. Min sambo skrattade åt mig idag och sa "Haha, när blev du expert på den här serien? Vi började ju titta på den igår. Du är som en tvättsvamp, slurp! så kan du alltid allt om störda saker. Men det är gulligt." Då hade jag precis berättat allt jag lärt mig när jag råkade fördjupa mig lite i seriens olika varelser igår kväll. Tyckte att de var så fascinernade, varelser som är antromorfer av olika slags djur, att jag ägnade några timmar åt att läsa in mig lite. Själv tycker jag inte att det är konstigt men jag märker att det kanske är lite ovanligt med tanke på folks reaktioner.

Det är också återkommande, att bli ett uppslagsverk. Jag kan dra fram kunskaper jag inte ens visste att jag hade, om saker som jag glömt att jag läst mig in på. Vid ett tillfälle, under den korta perioden i mitt liv då jag faktiskt försökte gå på fest någon gång i veckan, så frågade någon på skoj "Men hur fan växer bananer egentligen?"… och då satte jag igång. Höll en monolog om bananfakta som jag inte ens visste att jag kunde, ända tills folk började lämna rummet. Återigen så är det svårt att veta när man ska sluta, när folk inte är intresserade längre. Extra svårt när de faktiskt frågar om något, då tar ju jag för givet att de vill veta.

Herregud, kan inte ens sluta babbla på nätet… Ber om ursäkt.

Jag har också funderingar runt AS och i mina efterforskningar att hitta info om AS och tjejer (…vilket det varken finns särskilt mycket eller bra info om! gah!) stötte jag på det här väldigt intressanta dokumentet, som listar drag som är ofta utmärkade för just kvinnliga aspies.

Kände att jag ville dela med mig av det här.
Om du vill ha hemside-adressen till där jag hittade listan, kan jag leta upp den. :)

För mig är igenkänningsfaktorn väldigt hög, precis som hur du beskriver dig själv och hur du uppfattar världen, jag har också lärt mig att just att säga det ofta inte uppskattas, men jag tror att du förstår att jag vill med det säga att, I hear you! :)

Bla trodde jag att ofta bryter ihop med tårar som sputar i jobbiga situationer och är något som man inte kunde göra och samtidigt och ha AS eller att ha att min IBS och krånglande mage kan höra ihop med det eller att man samtidigtkan älska djur.

Jag vet inte om det är relevant det jag skrivit nedan, vill inte ta över din tråd genom att skriva en massa om mina tankar om mig.
Men jag bestämde mig för att skriva om det till slut, för det ligger till grund för mitt svar till dig.

För att göra en lång historia kort, så har jag fått diagnosen AS, för att sen fått höra att det inte var så…kunde man bla bara bortförklara några av mina svar på testerna, så föll jag inte inom den ramen… och jag var för social, för duktig på att få kontakt. 

Jag har nu fått bra hjälp runt mitt mående, anpassat efter hur jag fungerar, men mina funderingar ligger fortfarande kvar och vill jag ha en ny utredning så måste jag söka utanför området jag tillhör.

Jag är glad jag hittade din tråd, tyckte verkigen om att läsa det du skrivit, ditt babblande finner jag väldigt trevligt, satt och fnissade flera gånger när jag kände igen mig lite extra. :D

Maya - som också svarar i längd både på nätet och i verkliga livet, så fort någon stackare frågar om något jag finner intressant…

Ja du att vi fungerar så olika även om vi har samma diagnos är inte alls så konstigt.

När vi för några år sedan var inlagda på BUP Akuten.

Där man gjorde nya utredningar på sonen så förklarade läkarna att har man ett Neuropsykiatriskt handikapp så har du även inslag av ngt annat neuropsykiatriskt handikap.

Så har dy ADHF med inslag av Touretts så funkar du på ett sätt.

Har du ADHD med inslag av Aspberger  eller Autism så funkar du på ett annat sätt  osv.

Många med AHD har även dyselexi osv

Plus att forskarna förra året kom fram till att vi med neurpsykiatriska handikapp har en tunnare hjärnbark där både koncentrationen, impulsiviteten o arbets minne.

Men även produktionen av ett flertal olika hormoner kommer från hjärnbarken och deom flesta med ADHD har ngn form av minskad hormon.

I och med det så fungerar en person med för lite Dopamin annorlunda en personen som har minskad  produktion med Seatonin.

Eller som jag själv som har brist av melatonin o svåra sömn probelm.

Medicinerar i dag även Melatonin.

Denna upptäckt har ju blivit ett genombrott att forska fram nya mediciner för ADHD och ett par nya mediciner har redan kommit ut även om dom inte godkända i Sverige ännu utan licens belagda.

Så igentligen inte fel diagnos utan olika varaiationer därför vi fungerar så  helt olika fast vi har samma diagnos.

Lasse

#6
Även jag fnissade högt flera gånger när jag läste texten. Du skriver underhållande

Kanske ligger det mycket i det som #8 säger och det hoppas jag att utredarna också är medvetna om. Att inte alla är stöpta i samma mall. Det finns ju variationer även inom NPF-intervallet!

#7
Mycket intressant bild du hade där!! Jag sparade den. Tyckte att det mesta var klockrent där, mycket log jag åt och några saker gjorde att det drog ihop sig i magtrakten…
Jag väntar på återremiss till psykiatrin för jag vill att de kompletterar min utredning. Är inte alls nöjd med den som de gjorde för 6 år sedan.