Får du inte jobba ? Eller vill du inte ?

Panikångest etc kan bli bättre av socialt liv.. Din läkare samt AF borde satt in dej på Träning..

Innan man skaffa barn ska man kunna sig själv, älska sig själv så att säja. Men ingen kan någonsin säja att du inte får/kan skaffa. En mamma blir man inte innan, det blir man efter, man förändras lite i sin stil och känslor etc.

Jag kan inte jobba, min panikångest lede till eksterm djup deprisjon och vaqr påväg att sluta illa när jag gick in i väggen under gymnasietiden. Dessutom lider jag av trötthet som påvärkar min vardag och gör at jag inte kan jobba. Jag har förökt arbetsträöna och praktisera men när jag var nere på 2 timmar 2 dagar i veckan ochendå var helt slut så började vi ge upp.

Jag är med i Fenix utotriktad, kådad på arbetsförmedlingen och har nu varit sjuksriven i snart ett år och kommer nog varadet ett bra tag till. vätnar på utrednign om jag kan få utredning för Asperger och har ävne tid till en Nevrolog för att se om trötthten kommer där ifrån.

Medicin ?

Låter dom bipolär 2 eller 3. Men bra du utreder det!

Låter inte som att du skulle bli en lämplig förälder som jag ser det. Har man inte orken till att praktisera två timmar två dagar i veckan har man omöjligt orken till att vara en bra och engagerad förälder.

Men fortsätter du arbeta mot att bli frisk så kan du säkert bli en bra förälder, men som sjuk är det i mina ögon tyvärr egoistiskt att skaffa barn.

Barn kräver så mycket energi och engagemang och för att kunna ge det bör man vara frisk.

#3 ja jag har faktiskt funderat på det innan, Jag äter SSRI och det hjälpte första 2 åren men nu känns det sämmre igen.

#4 fast det känns samtidigt lte elakt att de med handikapp, drågproblem och annat kan få skaffa barn och jag som har värdens banälngtan inte får det för att jag har ångestsjukdom mm.

Tänker inte häller skaffa barn nu, men just nu håller jag på att gå ner mig totalt då mina drömamr var att skaffa jobb, bli djurskötare och få barn och just nu funkar inget. Så jag försöker se det ljusa och se att jag skulle kunan ha en familj endå. Kanske kommer dröja 1-6 år innan jag kan få barn men att det finns i framtiden.

#5: Barn är ju ingen rättighet, så det finns ingen som heter rättvisa i det sammanhanget.

Jag anser inte att de med drogproblem bör skaffa barn heller, men det gör det ändå. Du får självklart skaffa tio barn om du vill, ingen hindrar dig, men jag anser inte att du bör göra det efter vad jag läst i tråden.

#6  jag förtår vad du menar, men jag kommer skaffa barn i framtiden, det tror jag. OM jag nu tänker nej jag kan inte skaffa barn för jag är för sjuk, då komemr tankanrna i stil med om jag inte ka ngöra det varför finns jag då kvar här. Menar inte som hot utna föröfker förlakra hur viktigt och stort det kkänns för mig at vara förälder. Kommer inte skaffa barn om jag inte tror att ajg klara av det. Alltså inte nu utna såfall längre fram i tiden.

Däremot vill jag gäran h.ra om andra som varit i likande situationer som ajg andra som varit sjuka och skaffat barn hur det funkat för dem?

#7 Har du likt mig försökt att utreda Hypotyreos?

#7 Personligen så tror jag att var och en av oss har fått en särart, en unikitet, just på grund av att det är ett slags försök i blindo av Moder Natur till att få livet att gå vidare under extremt hårda villkor.

För det bör vi inte glömma bort, att det är extremt svårt för livet att behålla fotfästet, om man nu får uttrycka det så. Så därför behövs alla försök. Inte minst de osannolika!

Vem vet, kanske är det just genom dina gener, som mänskligheten passerar genom ett nålsöga och sedan blomstrar till en ny och mera välsignelserik tillvaro!

Så: resonera överhuvudtaget inte omkring barnafödande eller inte! Låt istället det som sker ske!

Och tänk: om du får barn, så kanske du växer som människa!? Vem vet!? Att ta hand om barn (och då dina egna kanske i första hand) kanske är din absoluta destination!?

Du kan inte säkert veta, om du inte har prövat!

#9: Men om hon inte kan ta hand om barnet, vad händer då?

Barn är inget man skaffar på prov.. Det bör vara ett väl genomtänkt beslut.

#10 Det finns väl en massa skyddsnät för det barn vars mor inte förmår ta hand om sitt barn. Fadern, till exempel. Och om inte han räcker till, så kanske far- och morföräldrarna eller andra släktingar kan ta sig an barnet - om nu nöden inte skulle ha någon lag. Och finns inga släktingar, så kanske ett fosterhem kunde vara en lösning? Eller så kan barnet, som en sista utväg, adopteras till något mera humant land såsom Chile eller Sri Lanka eller Bangladesh?

Barnet kan ges en fair chans i alla fall!

Så som du tycker, det anser inte jag. Barn blir till - inget man "planerar" fram!

Bevare oss väl för en sådan samhällsutveckling, där barn framavlas efter väl avvägda principer!

#11: Jag skulle så gärna vilja ha en hund, men jag inser att jag inte kommer ha energin och orken till det alla dagar när jag mår dåligt. Vet också att det är jobbigt för mig att gå ut endel dagar.

Men jag vill så gärna ha en hund.

Ska jag skaffa en hund för att prova om jag kan ta hand om den?

Ett barn är ett liv som förtjänar allt det bästa i sin uppväxt, den förtjänar engagerade föräldrar som ställer upp för barnet. Föräldrar som orkar med att ta hand om ett barn.

Förstår inte varför sämhä'llet skulle bli så fel om det bara kom önskade barn till världen med föräldrar som var tillräckligt friska för att vara riktgt bra föräldrar.

Jag vet hur trasiga många blir efter en uppväxt med psykiskt sjuka föräldrar som inte orkat finnas där, det är inte rättvist att bli född till att troligen bli en sån-

#12 En hund föds väl ändå inte fram ur din livmoder?

Och dock, om så, såsom ett mirakel, skulle ske, vet du ju inte på förhand hur du själv skulle reagera. Kanske skulle du - som du skisserar - reagera logiskt och döda hundvalpen (för att ditt logiska jag redan hade bestämt att du är inkapabel att ta hand om den)? Eller så skulle möjligen moderskänslor uppstå, och du befann dig plötsligt i situationen att inget hellre vilja, än vilja detta lilla liv det bästa du kunde frammana? Ömhet, med andra ord.

Jag anser, att man inte bör ha förutfattade meningar i denna sak, utan hellre låta naturen ha sin gång.

Ett nytt livs födelse är betydligt större än din tankeförmåga, bara det ville jag ha sagt.

#13: LIkheten var att jag har ett val från början, jag skaffar hunden eller barnet eller inte.

Barn är inget som bara dyker upp i de allra flesta fall, utan kommer för det mesta pga. brist på preventinmedel. Vill man inte eller bör man inte skaffa barn ska man heller inte ha sex utan preventinmedel.

Jag står helt och hållet på barnets sida, jag vet hur många barn det är som föds av föräldrar som i slutändan inte orkar med dom.

Det är barnets bästa som är viktigt, inte föräldrarnas barnlängtan.

Hur mycket moderskänslor man än har kan man inte bli den bästa föräldern till sitt barn om man inte klarar av att pratisera ens två timmar två dagar i veckan.

Du borde väl förstå det orimliga i det.

Och orkar man plötsligt med ett barn 24/7 så kanske man bör fundera över om man kanske egentligen orkar arbeta också.

Som jag sa innan, man förändras en del när man får barn. Och man är ju förhoppningvis inte själv i hemmet. Och man kan få mycket själv av kommunen i hemmet.

Jag orka jobba, men jag orka inte både och. Allså lägger jag max fyra timmar om dagen till arbete/praktik, resten är barnen och hemmet, och där i ligger inte bara städ etc utan läkartider, läxor, medicinering för resternade, katter, råttor, fåglar, utearbete, telefonsamtal m.m.

Jag valde inte barn, jag fick, och anpassade mig efter ett nytt liv. Jag levde full rulle i livet innan, sen när jag fick avstånde jag från allt sådant, för jag hade en annan att lägga den energin på..

Intresant att läsa era diskutioner jag håller med alla på olika sätt.

Jag har en valp nu igår kände jag bara att det var för mycket då tog min sambo över en timma innan har jag varit hoss min mamma och vi har tillsamans tagit hand om den, nu lever den rövare med katten och dom roar varandra. Vad jag mernar det detta är att det finns ett nät runt om mig med människor som mer en gänra vill se mig med barn och ta på sig en del av rollen som familjemedlämm och att uppfostra.

jag kommer inte skaffa barn när jag mår såhär dåligt, men frågna är ju ochså vart gränsen går för de som kan och de som inte kan ta handd om barn?

Gränsen är väl dem som är LSS, liksom väldigt låsa inom kommunen, som inte kan betala räkningar, laga mat etc. Utöver tror jag alla med diagnos kan ha barn men visst man borde prova sig till med, med tex ett djur eller sitta barnvakt.

Vad jag känner igen mig i din oro. Jag är diagnostiserad med ADHD , hypotyreos (vilket gör att jag blir väldigt trött). Samt har en djup deppression bakom mig som pågått i flera år.

Jag oroar mig så extremt mycket över hur de kommer gå när jag och pojkvännen bestmmer oss för att skaffa barn. Kommer jag klara av det , när jag själv knappt klarar av att ta hand om mig själv ibland. Hur kommer det ekonomiska biten bli ? En massa frågor och inga svar.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig.

#14 Jag ska inte munhuggas med dig i detta ämne, men kom att tänka på ett skönlitterärt alster som jag läste en gång; kanske kan det tjäna som nåt slags inlägg i denna debatt?

- :

• Att vara eller icke vara, det är frågan:
  Månn' ädlare att lida och fördraga
  Ett bittert ödes styng och pilar eller
  Att ta till vapen mot ett hav av kval
  Och göra slut på dem med ens. — Att dö —
  Att sova — intet vidare — och veta,
  Att uti sömnen domna hjärtekvalen
  Och alla dessa tusental av marter,
  Som äro köttets arvedel — det vore
  En nåd att stilla bedja om. — Att dö,
  Att sova, sova! Kanske också drömma?
  Se, däri ligger knuten! — Ty i döden —
  Vad drömmar i den sömnen månde komma,
  När stoftets tunga skrud vi kastat av,
  Det tål att tänka på. Den tanken skapar
  Vårt hela långa levernes elände;
  Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
  Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
  Föraktad kärleks kval, senfärdig lag
  Närgången ämbets-högfärd och de sparkar,
  Odågan ger den tåliga förtjänsten,
  Om man själv kunde giva sig kvittens
  Med en tums stål? — Vem gick och släpade
  I svett och möda under levnadsoket,
  Om fasan ej för något efter döden,
  Det oupptäckta landet, varifrån
  Man icke återvänder, skrämde viljan
  Att hellre bära våra vanda plågor
  Än fly till andra, dem vi icke känna?
  Så gör oss samvet till pultroner alla
  Så går beslutsamhetens friska hy
  I eftertankens kranka blekhet över,
  Och företag av märg och eftertryck
  Vid denna tanke slinta ur sin bana
  Och mista namnet handling. — Stilla, stilla!
  Den sköna Ofelia! — Nymf, i dina böner
  Slut alla mina synder in!

#17 LSS är inget hinder för att skaffa barn.

Och väldigt många av oss som har LSS har inget som helst fel på intelligensen, vi KAN betala räkningar  och laga mat :-)

Zaphix jag kan hålla med dig i vad du säger, samtidigt så kan man ju inte veta. Barn kan hända även med preventivmedel,när man väl får barn kan det visa sig att man växer in i uppgiften och att många saker löser sig. Man kanske får som en form av nystart.

Sedan kan det ju vara samma sak fast åt andra hållet, barnet är planerat och efterlängtat av de "perfekta" föräldrarna. De har planerat allt, stabilt liv, ekonomi och inga som helst sjukdommar. När ungen så kommer inser de att det här var ju inte alls deras grej, de tycker olika om allt och inget blir som de tänkt vilket resulterar i att de går skilda vägar, kanske får barnet aldrig se den ena föräldern.

Man kan aldrig i förväg veta hur det komemr att bli den dagen man får ett barn att ta hand om med.

HAr själv inga barn och heller ingen längtan efter det just nu, känner att hur ska jag klara av en unge med när jag knappt klarar av mig vissa dagar. MEn skulle det hända trotts preventivmedel så får man ta ställning då, abort eller ge det en chans. För man är ju ändå två om ett barn och kan således dela på bördan. Förhoppningsvis har man även släktingar och andra som kan hjälpa till att avlasta och barn brukar bara tycka det är kul att få vara med mormor, morfar mfl.

Att du vill ha en hund, varför inte prova på att låna någons hund några dagar och se hur det går, funkar det kan du  ju tänka över det mera, du kanske har någon som kan passa hunden när du känner at du inte alls pallar, eller helt enkelt bara låna hund lite då och då, en form av kompromiss.

#21: Om man råkar bli gravid oplanerat är det en annan sak, inte så mycket att göra nåt åt.

Jag tänker mer på planerad graviditet nu.

Och man ska ge barn de bästa förutsättningar det kan få, vilket betyder att föräldrarna/föräldern bör kunna ta hand om sig själv och orka med ett normalt liv innan barn kommer in i bilden.

Att vara förälder är inget som ska vara en chansning.

Heller så ska man inte skaffa barn för att man tror att man själv kan utvecklas av det.

#22 Här måste jag nog ge dig en liten tillrättavisning, Zaphix (hur gärna jag än ovill!)

Barn är inget man "skaffar". Barn blir till. Tack och lov. Än så länge.

Men barn kan dock vara något man "oskaffar":

• Genom att med tillgängliga medel försöka föhindra manlig säd i farlig närhet av kvinnlig vagina att nå den sistnämnda och vidare simma in däruti.

• Genom abort.

• Förr genom att sätta ut den fullbordade olyckan i skogen.

• Eller genom att inte ta sitt ansvar att ta hand om sitt barn, utan lämna det ansvaret till någon annan.

Dock är husdjur något man kan "skaffa". Det är hur enkelt som helst: man bara går till en affär och köper ett.

Hoppas verkligen att ingen skaffar barn med tanken at tutvecklas som person. Vad jag menade var att man måste ha det med i beräkningen, att hur mycket man än tror att man kommer vara samma person med samma värderingar så är risken/chansen enorm att man förändras i sitt tankesätt och sätt i övrigt.

#24, jo precis man måste till viss del planera fram och se utöver hur det kan se ut. Men som jag nämnt så förändras man efter barnafödandet. Och är man två eller fler i hushållet så fungerar det ofta bättre än väntat.

Jag tänker inte skaffa barn NU. Men i framtiden.

Jag tror inte att det är enr rättighet att ha barn, men det finns en masas människo i samhälet som är i dåliga situationer och göra ett superbra jobb som föräldrar.

Finns det några här inne som har genomgått sjukdom elelr som har en psykisk sjukdom. Eller fysiks.

Och vart går igentlinge gränsen? Vilka är friska nog / för sjuak för barn?

Har följt den här tråden med stort intresse. Tänk att en fråga kan engagera så mycket 

Vill man vara riktigt tråkig så kan man hävda att all fortplantning är egoistisk. Oavsett om föräldrarna är friska eller inte. Att det är urgamla instinkter som säger till oss att nu är det dags att föra generna vidare för annars överlever inte arten. Med snart 6 miljarder människor på planeten så vet vi att det är ingen akut risk att vi dör ut, (vi lär ju utrota oss själva ändå, vi är på god väg, men det är en annan diskussion ) men logik är något som vi utvecklat och som inte är lika djupt rotat som fortplantningsinstinkten. 

Hur många är det inte som vittnar om att "allt förändras" när man får barn. Plötsligt har man ett nytt, pyttelitet, liv att ta hand om och ansvara för. Man sätter sig själv åt sidan och ger kärlek och tid till barnet. Alla djurbäbisar ser söta ut för att vi ska vilja ta hand om dem.

Ungdomar som man föreställer sig aldrig skulle skaffa barn, lyckas med konststycket att vara förälder, därför att någonting händer med en som blir förälder.

Det finns även mödrar som drabbas av djup depression i anslutningn till födseln och hur kapabla är de att ta hand om sitt barn och njuta av den första tiden? Man kan aldrig veta, hur framtiden ser ut!

Jag anser inte heller att barn är någon rättighet, men oftast så tar naturen hand om saker på ett bra sätt - till exempel så är det svårt eller omöjligt för sjukligt feta kvinnor att bli gravida, för deras kroppar skulle inte klara en sådan process. Samma med anorektiker. Vad gäller psykiskt mående så anser jag att om viljan finns, och till och med insikten om att kanske inte nu, men senare, så är det en väldigt bra grund att stå på. Det är ju precis det som TS skriver också, att hon så gärna vill ha barn, bara inte nu. Men hon undrar hur det är att vara förälder när man är sjuk. Det är en bra fråga och tyder på att man inte bara rusar in i något "för att man vill". Inte alls själviskt, i min värld.

Bifogar en trailer till en underbar film. Det handlar om en man vars intelligensnivå är som hos en 7-åring, kanske inte att likställa vid det vi här pratar om. Även om dessa fall förekommer. Det jag vill förmedla med detta är att det finns grundläggande, oerhört viktiga saker när det kommer till föräldraskap - kärlek och vilja är en väldigt bra början, och därifrån kan det bara bli bättre.

Jag har varit sjukskriven pga depritioner panikångest ångest osv.
Nästan hela mitt mammaliv.
Min älsta son fyller 14 år i sommar. Efter honom fick vi tvillingar som är 10 år nu i mars och en kille som fyllde 4 i december.

Jag mår dåligt ibland, MEN jag ser alltid till att mina barn har de dom behöver. Dom kommer till skolan i rena hela kläder, dom har mat på bordet, bra hygien osv. Sen kanske jag inte alltid leker med dom 24 timmar om dygnet, men jag ser till att vi alltid finns där för dom.

Vi har inga missbruksproblem etc.
Mina barn vet att jag mår dåligt i perioder och jag är väldigt öppen med de så dom aldrig behöver vara rädda eller undra.
Dom vet att jag äter medeciner mot depritioner och ADD och att när jag höjer doser byter medecin osv kan jag må väldigt dåligt.

Mina barn vet att jag älskar dom överallt annat och ser till deras behov först. hur jävla trött eller dåligt jag mår så gör vi de bästa av dagen.
Sen som sagt blir de kanske inte värsta buffen när jag mår som sämst, utan lite lättare mat. Men dom e mätta och belåtna :)

Tror inte att någon gör allt rätt oavsett om man mår dåligt eller inte.
De viktigaste är att man kan ge sitt barn all kärlek och trygghet de behöver för att växa upp och bli friska sunda vuxna.

Alla föräldrar känner nog oro, även där med eller utan diagnos.

har även hund och katt får jag tillägga. 2 omplaceringar dessutom.
 sen har jag en man som är en klippa!!! har funnits vid min sida i 16 år.
han jobbar borta i perioder och är borta 2-3 veckor åt gången, men de klarar jag fint, de har stärkt mig. Tror nog mycket handlar om vilja också.
Läste gamla jornaler från min läkare att jag knappt pallade fixa tvätt osv. Då va iofs alltid min man hemma och tog tag i dom sakerna jag inte orkade. jag sov mycket, men de gjorde jag när barnen va iväg så jag va piggare och gladare när dom kom hem från skola och dagis.

I staden vi bodde i för många år sen, hade vi en bekant som hade ett handikapp, vet inte riktig vad, hon kunde till exempel inte förstå vissa saker, hade katt men visste inte att denna ska ha rent i lådan och mat varje dag, kunde inte heller förstå att man ska lukta gott/ren, kunde bli lättpåverkad av andra och ekonomin skötte en god man. Men iaf, hon "råkade" bli gravid, socialen blev inkopplad av god man, och hon fick inte vårdnaden alls. Får träffa barnet vad jag vet då. Nu vet jag inte. Var många år sen. Men iaf så läste jag vissa papper som socialen skrivit och där står det bl.a att sådana som denna tjejen (om jag får uttrycka mig lätt) ska enl paragraf någonting steriliseras. Allså står det i avtal med kommunen och socialen att dessa som har vissa handikapp ska sterliseras så inte gravidtet uppstår.. Jag kan till viss del förstå det hos vissa grava handikapp. Men ska inte människan få en chans ändå ? Att visa INNAN dem bestämmer livet för barnet/mamman…

#29 tack så jättemycket för din berättelse, låter väldigt mycket osm mig, och stöttar mig mycket. jag kommer klara det framöver det känner jag nu. Det ligger i mig helt enkelt. jag måste bara göra allt jag kan för att bli så bra som möjligt tills dess. =)

#30 ja jag förstår varför man inte vill att de som inte kan ta hand om sina barn ska bli gravida. Men det låter hårt. Hmmm frågna är om hon ville vara mamma eller tyckte att det var rätt de som hände.

Verken ville, de skedde bara pga hon slarvade med piller. Men dem gav ingen chans att visa skillanden på katt och barn.

Jag har så svårt att tro att ett barn blir tagen helt utan att de finns en grund till de.

Jag kanske bara har bra erfarenhet av socialen. Har själv kontaktat dom då vi inte hade någon släkt som kunde hjälpa oss att avlasta med barnen när jag mådde som sämst och fick stödfamilj en helg i månaden. Jag mådde som sagt väldigt dåligt men jag kunde juh sköta både min egen hygien, våra djur och våra barn.  Vihade de under 3 år, jag har kommit på fötter och nu har vi ingen.

De jag kan tyca är konstigt att de finns dom som har stora missbruksproblem som soc vet mer ger chans på chans, och sen kan de finnas mindre problem och dom tar direkt.
Men som sagt har jag svårt att tro att dom tar barn helt utan anledning och de e väll klart att alla föräldrar och vänner tycker att de e för jävligt för man kanske inte ser de som en utredning såg. ?

hoppas jag håller mig till ämnet.. :P har inte lusläst alla inlägg bara dom sista och de första.

i detta fall gjorde dem de. Och jag har även sett på Unga mödrar att där tog dem barnet tre tim efter förlossningen.. Och grunder därefter då.

Socialen har jag både och i erfarenhet själv. Men vill inte gräva i det just nu.

Stödfamilj/stödperson är ju det första socialen sätter in om man ber om det eller nästintill bli tvingad för att få behålla och bevisa hur man fungerar som föräldrer.

Därför tycker att ibland agerar dem ju direkt utan att få nyblivna föräldrar en chans att visa, bara pga ovårdat djur eller annat som agerat "fel" enligt deras paragrafer och normer.

Känner till en del missbrukare av alla sorters, vissa har barnen, andra ibland och alltid fast med stöd. Finns tyvärr också kännerdom om att vissa har men ingen agerar..

Måste bara hoppa in och berätta lite om min barndom. Jag växte upp med en ensamstående (nåja, var hos pappa varannan helg), sjuk mamma. Hon sov sig igenom större delen av min barndom, lider/led av panikångest, depressioner, migrän och troligen också fibromyalgi. Jag klandrar inte min mamma för hur min barndom blev, jag "råkade hända" och var inte planerad. Missförstå mig inte, min mamma älskade mig! Hon gjorde sitt bästa. Men hon var sjuk och hon räckte inte till som mamma.

Jag fick klara mig själv från väldigt låg ålder. Redan från sex års ålder fick jag vakna själv, klä mig, göra frukost, borsta tänderna och håret och gå en kilometer till skolan. Mamma sov. När skolan var klar så gick jag hem igen, mamma sov. Jag fixade mellanmål och tittade på TV. Mamma vaknade lagom till middagen, gjorde något att äta och sedan satt vi i soffan resten av kvällen. När hon var vaken var hon kärleksfull, hon berättade ofta att hon älskade mig och sådär. Hon brydde sig på sina sätt, t.ex. lyssnade jag alltid på kassettband när jag skulle sova och hon kom ALLTID in och vände sida när det tog slut, även fast bandspelaren stod alldeles bredvid mig :) Bara för att visa att hon var där. Jag var väldigt trygg med min mamma och jag älskade henne i mängder.

Men var det en dans på rosor för mig som liten flicka? Nej. Jag satt hos min psykolog senast i torsdags och var så arg, så arg, så arg på min mamma för att hon var sjuk när jag var liten. Det är ingenting jag någonsin skulle säga till mamma, och hon har bett om förlåtelse och jag har förlåtit henne. Jag hatar inte min mamma för att min barndom sög, jag älskar min mamma och vi har jättefin kontakt… men visst är jag arg. Visst önskar jag att hon skulle ha väntat, visst mådde jag skitdåligt som barn och kände mig övergiven. Sanningen är den att min situation var så kass att om soc hade vetat, så hade jag förmodligen blivit placerad i fosterhem eller hos min pappa. Mamma orkade inte städa, man såg inte golvet hemma. Hon orkade inte göra roliga saker med mig som att gå på museum eller djurparken, hon orkade inte gå på julmarknad eller några såna saker som är viktiga för en liten flicka. Det blev många löften som aldrig infriades.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta, för å andra sidan älskar ju jag mitt liv nu och jag vill leva. Men jag har fått betala ett oerhört högt pris för min mammas sjukdom och har själv panikångest, återkommande depressioner och OCD bland annat. Som barn led jag av nattskräck, dvs extrem ångest och hallucinationer. Inte nog med att jag var olycklig som barn, jag betalar ju fortfarande för min kassa barndom. Det suger.

Jag kan inte avgöra om du ska skaffa barn eller ej men jag kan dela min berättelse för att ge dig en tankeställare. Jag kan lova dig att det INTE är roligt att vara barn till en sjuk mamma. Inte det minsta roligt, det är helvetet många gånger.

#35 det låter som en väldigt jobbig barndom. Min mammas var lite likande hon tog hand om sin lillebror medans hennes mamms sov jobbade och fixsade med sig själv. Jag vägrar låta mina barn gå ingeom något likande, känner jag att det ens påminner om detta så ska vi fanemj få söka hjälp och få det. Usäkta svordomen.

Jag har ju hund sen ca 2 veckor tillbaka och det har påvärkat mig, jag är trött som valnigt men har lyckats gå och lägga mig innan 11 varje kväll och kommer upp vid 10 då han vaknar.  Går ut och går ger honom mat och sitter hemma hos min mamma en stund.

Långt ifrån perfekt men jag kan anpassa mig och det är de jag är så glad över =)

#36 Jag tror inte att det är någons mening att det ska bli som det blev för mig. Min mamma är, utan sin sjukdom, den mest omtänksamma och varma människa man kan hitta. Jag vet att hon aldrig planerade att det skulle bli som det blev, hon växte själv upp i en fruktansvärt tuff miljö och sa garanterat som du: "Jag vägrar låta mina barn gå ingenom något likande"… men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det är alltid lätt att säga så när man inte befinner sig i en där situationen.

Att ha valp är inte som att ha barn, så det ska du nog inte ens jämföra. En valp är jobbig till viss mån, en bebis är jobbig på en helt annan nivå. Båda skänker glädje men det ligger mycket jobb bakom och jobbet med en valp går inte att jämföra med jobbet med en bebis. En valp har du dessutom alltid möjligheten att omplacera, men du kan aldrig omplacera ett barn. En hund lever i max 20 år, ett barn lever tills du dör. Det går inte att jämföra. Och två veckor är kort tid, man kan inte säga någonting om hur det blir framöver efter två veckor. När jag har haft hund så har det varit lätt i några månader att ställa om till en bra dygnsrytm, men är man sjuk så kommer sjukdomen smygandes förr eller senare och då orkar man inte vara lika aktiv. Med en hund gör inte det så mycket, bara den får sina timmars motion och kärlek varje dag… Men med ett barn får man inte bli svag på samma sätt, för då får barnet betala priset.

Jag har ju själv en problematik som gör att framför allt arbeta kommer vara någonting som jag bara gör periodvis. Jag har också en oerhörd barnlängtan och hade gärna skaffat barn nu nu nu… men jag är rädd att jag inte ska orka. Jag vill få rätt diagnoser och rätt medicinering först så att jag kan leva hyfsat normalt, och vill skapa rätt förutsättningar runt omkring - gå på universitetet, ha ett hus, ha bra ekonomi. Vad gäller hjälp så har jag boendestöd och dylikt som hjälp i ryggen och en man som är van vid att ta ansvar och gärna gör det. När man har problem med sig själv så tror jag att man måste se till att ala förutsättningar är rätt innan man skaffar barn. Att göra det när man egentligen har lite för lite pengar/är sjukskriven, egentligen bor lite för trångt, egentligen inte har fått någon struktur i sina diagnoser utan tar dagen som den kommer… då tycker jag att man är grym mot sitt blivande barn.

Vad gäller hjälp så tycker jag att du ska se till att ha hjälp utifrån, dvs via funktionsnedsättningsenheten m.m. innan du ens funderar på barn. Kompisars och släktingars hjälp kan du inte förlita dig på i tjugo år. Visst kommer dina vänner och bekanta säga "Jamen guuuud, det är klart att jag hjälper dig!" men i slutändan gör folk sällan det och i din situation hänger det ofta på om man får mycket hjälp och avlastning eller ej. Boendestöd, stödfamilj och annat är exempel på bra lösningar.

Precis som ovan säjer och som jag sagt, att om man skaffa barn så är boendestöd, stödfamilj bra hjälp, samt socialen kan ge andra alternativ. MEN de är framtiden och man vet aldrig hur det ser ut när de isf är dags, dock planera j*vligt mycket i din sits innan… Många år framåt innan barndagen..

#35, tack för din personliga text

Ja  håller med er =) Vänner räknar jag inte med då jag inte har några, familj räknar jag med till viss del och sambon ja det blir ju självklart att man räknar lite på pappan även om ma ninte borde.

Jag håller på att ta kontackt med Habilitering nu och jag kommer inte skaffa banr innan jag har stabilitet (vilket jag kanske har om 2-10 år) alltså inte något jag kommer skaffa i sommar.

Duktig tjej 

Hahah Duktig vovve

Har läst igenom det mesta i tråden, men har säkert missat något, så jag ber om ursäkt om jag upprepar vad någon redan skrivit.
Men så länge man inte klarar av att ta hand om sig själv eller orkar göra något några timmar i veckan tror jag aldrig att man skulle klara av att ha hand om ett barn 24/7. Så först får man ta hand om sig själv, innan man ens funderar på att ta hand om någon annan som kräver allt av en.

#41 

#0: Det är svårt att veta om man fungerar som förälder. Om du är beredd att viga minst 18 år av ditt liv åt att i första hand tänka på och ta hand om barnen kan det fungera. Det gäller att man förstår vad det handlar om. Bortsett från att det är väldigt roligt är det jättemycket slit också. De första åren nästan dygnet runt.

Jag har en ettårig kille och trots att jag har en tolvårig tjej också blev det en chock hur mycket jobb det är. Man glömmer. Ska man vara förälder måste man kunna göra vad som krävs även om det känns som att man håller på att dö av trötthet. Dag efter dag.  Dessutom bör man kunna vara en bra förebild.

#42 de du säger har redan tagit upp innan =) och jag tänker preiss lika dant, tror frågna är bredare en så nu, mer var gränsen går och vad det ignetligne innebär att ha barn. vad man msåte tänka igenom innan =)

#44 Jag har hört flera som säger som du att man blir förvånad hur mycket jobb det är. Jag tänker att ett barn är minst 18 år. det är inte bara roliga utflycket att lära sig själv och barnet nya erfarenheter utna ochså en hel del slit, bråk, mat kläder kompisar skolan, för mig var det mycket mobbig och läkartider.

Det jag funderar på är om de som inte jobbar på sätt och vis kan var abättre föräldrar eftersom att dom har så mycket mer fri tid att ge. Bättre är nog fel men det behöver ju inte var asämmre om om är arbetslös elelr sjuksriven. bara anorlunda.

#45:

Det jag funderar på är om de som inte jobbar på sätt och vis kan var abättre föräldrar eftersom att dom har så mycket mer fri tid att ge. Bättre är nog fel men det behöver ju inte var asämmre om om är arbetslös elelr sjuksriven. bara anorlunda.

Det är nog olika. Delvis beror det väl på varför man inte jobbar också. Att till exempel vara arbetslös kan nog vara rätt jobbigt. Samma sak med sjukskrivning. Att vara sjuk och tvungen att ta hand om barn 24 timmar om dygnet är nog inte så lätt.

#45 Min mamma var sjukskriven ända tills jag var tolv år gammal. Jag var överlycklig när hon kunde börja jobba igen, för det innebar att hon fick ett liv. Hon visade lite kraft och styrka som hon inte visat innan. Barn förstår mer än man tror, är du sjukskriven eller arbetslös så kommer det inte att vara samma sak som att du är hemmafru (dvs hemma frivilligt). Barnen vet mycket väl skillnaden och barn har en tendens att ta på sig ansvaret för att föräldrarna mår dåligt. Det är ingenting positivt för barnens del att vara sjukskriven mamma. Barn vill ha en mamma som mår bra och fungerar.

Det är sant, inte vill jag att mina barn ska ansvar för mig.

Hmm

Minns hur jobbigt det var när min pappa var sjukskriven i flera år pga. utbrändhet.

Han hade inte varit hemma så mycket innan pga. han jobbar konstant, och när han blev sjuskriven så blev det en omställning att plötsligt ha pappa hemma jämt som mådde dåligt. Första två åren sov han nästan jämt.

Då var jag ändå i högstadieåldern, men det är jobbigt att ha en sjuk förälder som är hemma. Är inte direkt som dåtidens hemmafruar som bakar bullar så det luktar nybakt när man kommer hem ifrån skolan och hemmet är skinande rent.

#48 Nej, som sagt, det är verkligen ett dilemma det här.

Jag vill dock fortfarande tro att man även som kroniskt sjuk kan ha (lyckliga och välmående) barn. Jag sitter ju själv i samma situation som du och vill hemskt gärna ha barn, tror att jag skulle bli en fantastisk mamma på många sätt. För min del så handlar det till 100% om planering! Hela livet handlar om planering när man är sjuk. Mitt mål är att kunna leva så normalt som vanligt och för det har jag en plan. Jag har bland annat valt ett yrke som gör det möjligt för mig att arbeta hemifrån vilket kommer att underlätta mycket (man kan lägga sig och vila när man blir trött osv) och jag kommer med största sannolikhet att vara sjukpensionär på halvtid. Jag ska bygga upp mitt liv kring att må så bra som möjligt. Jag kommer aldrig att bli rik, men jag kan bli lycklig och må bättre.

Där kan vi återigen dra paralleller till att vara hemma som förälder. Det gör all skillnad i världen att mamma/pappa går upp på morgonen, äter frukost med sina barn, och tar barnen till bussen till skolan. Att barnen kommer hem och vet att mamma/pappa inte bara legat i sängen utan har jobbat en stund, gått ut med hunden och lagat lite middag. Det har inte så mycket med jobbet eller hunden eller middagen att göra i sig, det är bara barnens känsla av att mamma/pappa mår bra och orkar leva ett bra liv. Sedan om mamma/pappa jobbat två eller åtta timmar spelar ingen större roll.

Jag minns att jag ofta tänkte: "Vad hade mamma gjort om hon inte hade haft mig? Hade hon sovit jämt då?" och det är ingen rolig tanke för ett barn. Man blir plötsligt mammas enda anledning att kliva upp på morgonen och kämpa - och det är ett JÄTTEstort ansvar. De här tankarna hade jag, om än sämre formulerade, redan som väldigt, väldigt liten.

Ja ett barn ska inte behöva känna att föräldrarna är beroende av dem, Jag tycker att din tanke låter väldigt sund #50 tror inte att de viktiga är att vi jobbar som föräldrar utan att barnen ser att vi gör något. Sen om det är att måla, praktisera, jobba, skriva på en bok ja vad som vi gör något. Bara vi inte ligger och sover eller sitter framfkr tv hela dagen.

JAg kommer kanske inte vara som dåtidens hemmafru men jag klara av att under de bättre dagaran städa hela hemmet, baka och laga god mat.  Så behöver bara lära mig att balansera mig själv och hitta mig själv.

Sen kan jag kanske börja jobba på att öka min energi.

Jag arbetar inte och orka knappt allt själv men jag försöker, varje dag. Och när jag praktiserar, max fyra timmar, verka jag hinna mer ändå, så alla är olika på det med..

#52 Ja jag känner just nu att jag gör mindre sne jag fick hunden, men jag göra mer av de saker som har med honom att göra ju, promenerar, lydnadstränar och ser till att både jago ch han får i oss mat så vi orkar.

Klart du kan skaffa barn fast du har deprissoner o ADD.

För det mesta så växer man in i att bli förälder. Kanske kan det göra dig så lycklig så du inte får några mer depressioner..

Ingen vet, och ingen kan ta ifrån dig den rättigheten.

När du är gammal nog och känner att du kan och vill, och har ett stabilt liv (så gott det går) så låt det ske..

Och ta dagen som den kommer.

Jag fick mitt första barn när jag var 19… sen har jag fött totalt sex barn, adopterat 1 och har också tre fosterbarn!

Jag har ADHD, och just därför kanske så är jag skitbra på att vara just mamma.
min hjärna är blixtsnabb och jag är nog lite barnslig fortfarande.

Idag är min äldsta 29 och min yngsta är 11 år.

Alla är fantastiskt fina och välfungerande barn.
Vi har inte alltid haft det lätt… tvärtom… vi har haft det jättejobbigt ibland, men vet du …att jag tror att KÄRLEKEN är det som gör att människor klarar allt.

Bara man vet att man är ÄLSKAD!! Då spelar det inte så stor roll om livet gungar ibland…vi har varandra, och jag är som jag är, och jag är också tolerant med att andra är som dom är..

Låt ingen ta ifrån dig den rätten…
Du kanske blir världens BÄSTA Mamma !! Vem vet?

Och precis som Nicklas skriver här ovan, så spelar det roll om du är hemma mycket också.. Det har jag varit, eftersom jag inte pallat att jobba så mycket.

Då har jag kunnat vara mamma ännu mer, och jag lovar att jag skulle inte vilja haft det på nåt annat sätt..

Du är unik, precis som varje barn som föds, och varje barn är glad över sin unika förälder.

Nu menar jag såklart om man är en någorlunda bra sådan..

Jag vill bara säga att vi med NPS har nog med dålig självkänsla ändå…

Känn inte så… Du är bra och du duger som du är…

Om vi lär oss att känna så så mår vi också bättre =)

Som avslutning på denna intensiva och fruktbara debatt, så vill jag bara säga en sak.

I det så kallade "samhället" så är strömlinjeformning ett ideal.

Men i forplantningshänseendet så är det lite granna tvärt om: där är olikheterna, divergenserna, de intressanta produkterna! Så vi "divergenta" ska inte alls ge upp - åtminstone inte i det avseendet - utan göra vad vi kan för att bidra till släktets fortplantning!

Tack denna diskution har fått mig att tänka igneom allt en extra gång. har gjort mig mer Säker på att jag kommer funka som mamma men ochså väldigt säker på att jag måste vänta ett tag till.