Japp, det är inte helt fel 

Nu har inte jag AS iofs, men är ofta lite knepig i sociala situationer..

Träffar rätt sällan personer son allt stämmer med, men ibland händer det. Är tillfälliga möten med personer jag sällan träffar mer än en gång, och jag vill ha det så. Jag vill inte att mötet med människan ska förstöras genom att man pratar så mycket att inget längre finns att sägas.

Senast träffade jag en tjej på en fest, två dygn med henne blev det och det gav så mycket att prata med henne. Men jag har trots att allt stämde inget intresse av att se henne igen, för då hade nog den där känslan av samhörighet förstörts.

Dom människor jag träffar kontunieligt (stava?) är inte såna som jag känner den totala samhörigheten med, utan det är personer jag känner en mer normal samhörighetsnivå med.

Möten där allt stämmer blir så intensiva att jag är mättad socialt länge efteråt.

Tror att det är folk som skulle kunna få diagnosen ADHD eller redan har den som jag kan känna den totala samhörigheten med. De är lika snabb i tankegångarna som mig och man får snabba svar så man slipper vänta två år på att den andra personen svarar såsom man brukar behöva göra. Är folk som är lite udda, men inte för udda.

#2 Tja, det må så vara. Men i detta fall, som jag har upplevt idag, så handlar det om sannhet, ärlighet gent emot de egna tankarna, upplevelserna och känslorna. Inte något ytligt "småprat" här inte!

Nej här handlar det om två själar som förmedlar nästan identiska kognitiva erfarenheter, uttryckta på begripliga vis. Den typen av samvaro är ingenting man tröttnar på i första taget. Det är snarast en lisa för själen (bådas själar kanske?).

#3: Är nog olika hur lätt man tröttnar på något. Jag ledsnar snabbt på folk hur mycket jag än uppskattar dom så blir det tråkigt att prata med dom för mycket.

Jag pratar heller inte om småprat, utan dessa möten består alltid av djupa diskussioner som ger mig nya insikter och en euroforisk känsla. Men det räcker för mig att träffa spdana människor en gång, för jag tror att det mötet var meat att ge mig redan har getts.

Har man pratat djupt med någon och känt en perfekt samhörighet, då har redan det goda varit i relation till den människan. Då kan det bara bli sämre, det räcker så.

Men vi är nog olika i det, jag tröttnar snabbt på människor hur bra dom än må vara.

Eller så är jag bara rädd för vad som skulle hända sedan om det visade sig att man faktiskt inte hade den samhörighet som man trodde man hade. Det har hänt, och det är obehagligt.

#4 Du talar vist, och ditt tal bygger på stora insikter. Det respekterar jag!

Men vad jag talar om, det är inte att "suga ut" en annan människa. Nej jag talar om att finna samhörighet. Och det, menar jag, har ett värde i sig.

Det kan hända, att vi aspergare är så svältfödda på just den varan, att det är just den vi eftertraktar mest i samvaro av alla de slag.

Men jag menar samtidigt, att det faktum att vi aspergere inte får något vidare värst ut utav nt-samvaro och dess ytlighet, det kan bero på, att vad just vi aspergare främst brukar vara ute efter är att finna "samma våglängd", och en sådan finner vi i regel inte i samvaro med nt. Men i samvaro med andra aspergare är det uppenbart att "samma våglängd" kan uppstå såsom förhandenvarande. Och detta, menar jag, är väldigt fantastiskt (för en aspergare)!

#5: Vi talar om samma sak, men har olika tankar om det. :)

#6 Det säger du.

Men jag tröttnar inte på människor vilka är av samma våglängd som jag. Hur skulle jag kunna göra det!? I så fall skulle jag ju tröttna på mig själv! Och det, det kan man inte göra - det är nog en riktig grundsanning.

Folk som tar livet av sig, de tröttnar nog inte på sig själva. Jag tror mera då att de lyder andra, vilka har tröttnat på dem…

Men det sista stycket har iofs ingenting med vad vi talar om här att skaffa. Det blev bara som en spontan reflexion.

Men det hänger ihop med det totalfilosofiska perspektivet i någon mån ändå.

(Av vilka skäl tröttnar man då på en medmänniska? Tja, på grund av falskhet kanske. Svek. Genom att hen inte motsvarade mina förväntningar i fundamentala avseenden. På grund av att den andre tröttnade på mej. På grund av att medmänniskan betedde sig oacceptabelt i något annat avseende.)

(Och om jag så gärna vill, att min medmänniska inte ska tröttna på mig, hur kan jag då bete mig? Tja, med ett "perfekt" beteende gentemot vederbörande. Genom kryperi. Genom servil välvillighet. Genom att krusa. Genom att ge "det där lilla extra". Genom att framhäva mina ljusa, goda och positiva sidor. Genom att visa tacksamhet för vederbörandes ynnest.)

Men frågan är, vart man (i personlig mening) når med det sistnämnda…

Vill man inte att jag ska tröttna på en person så bör den personen inte vara så öppen utan bara dela med sig av en liten del av sig själv i taget. Och vara trevlig och intressant. Och intelligent, människor som inte förstår normala saker fixar jag inte.

Gärna inte vara långsam när den pratar och tänker dock, då ledsnar jag direkt.

Eller helt enkelt bara vara öppen för politiska diskussioner, då ledsnar jag aldrig..

Jag har sedan nyårsafton 11/12 varit med om något liknande ett antal ggr i veckan :) Min nuvarande pojkvän har även han Asperger (jag har diagnosen Asperger och bipolär typ 2) och jag har aldrig känt mig så nära någons medvetande som hans. Det är som om jag haft en dimension i mig där ingen någonsin befunnit sig förutom jag, men när jag träffade honom trädde han in i "min" dimension på direkten. Väldigt fascinerande, njutningsfullt, lyckobringande och ibland.. frustrerande som tusan. Varför? För att vi ibland helt enkelt är för lika. Men det känns helt klart fortfarande som att fördelarna överväger nackdelarna och det är så himla skönt med förståelsen som han ger mig som jag inte fått av någon annan. Sen upplever jag en energimässig connection med honom som är ordlös och inte går att uttrycka i ord. Men djup, personlig, intim och skön är adjektiv som poppar upp i alla fall :)

#9  Väl uttryckt!

Ni blev således ett par efter mötet den där nyårsafton…?

Ja, det blev vi! :)

Vad roligt för er båda då! Grattis!

Tack :) Grattis till dig som också funnit en likasinnad i ditt liv!

Det tackar jag för! Och det känns faktiskt som en stor ynnest. Precis som du beskriver det, så öppnas plötsligt en helt ny dimension, som man inte upplevt tidigare i livet.

Det är väldigt fascinerande och spännande att inträda den dimensionen tycker jag, men kan nästan vara lite läskigt också (för mig). Jag kan inte låta bli att tänka att det nästan är för bra för att vara sant. Drömmer jag eller? är en fråga jag ofta ställer mig när det känns som härligast. Men jag försöker att njuta av den möjlighet vi fått istället för att noja över framtiden eller ge vika för den rädsla för initimitet som jag kan ha ibland (när det blir nära blir det också intimt).

Allt detta positiva som vi talar om nu, det talar väl för att aspergare verkligen borde ha olika slags sociala relationer inbördes - vara vänner, ingå parförhållanden, ha arbetsgemenskap, göra aktiviteter och projekt tillsammans, eller kanske till och med "umgås" (denna förhatliga företeelse!).

En del av vårt dåligt fungerande sociala liv måste kunna tillskrivas det faktum att vi helt enkelt inte passar särskilt bra ihop med NT. Men att vi kanske passar desto bättre ihop socialt med varandra…

Det är intressanta tankegångar du tar upp Varulv. Jag tror också att åtminstone en viss del av den sociala problematiken kan tillskrivas att vi inte passar ihop med NT:s. Dock så får vi ju inte glömma att det finns stora personliga variationer även mellan aspergare och att tilläggsdiagnoser, som är rätt vanlig (såsom ADHD och bipolär sjukdom t.ex) kan fucka till det s.a.s :)

Jag kan i alla fall konstatera att dom människor jag trivs bäst med är dom som antingen har diagnosen Asperger eller som jag misstänker har den (p.g.a ibland nästan löjligt tydligen aspergerdrag i mångfald :)). Det är människor som jag känner mig trygg med och vars sällskap jag njuter av (något som för mig kan vara svårt med NT:s). Jag verkar också gå bra ihop med ADHD:are, och det finns misstanke om att jag kan ha även den diagnosen.. verkar som att en neuropsykiatrisk funktionsvariation påverkar ens sätt att tänka rätt mycket, och man vill ju gärna vara med dom som man förstår, d.v.s dom som tänker någorlunda lika som en själv. Och det är ju då man kan driva lyckade projekt ihop, och ha kul!

Jag kan så väl relatera till det du skriver i #5 och #16, Varulv 

Ville bara säga det. Är alldeles för trött och grusig i ögonen för att komma med reflektioner nu!

#16 Jag tror Varulv, att två AS:are som har ett parförhållande och bor ihop är mer lika NT's än ett parförhållande där en är av annan diagnos/NT och den andra har AS,

Jag tror det kirrar bättre.

Iaf om man är lika varandra med samma svårigheter och samma behov.

#19 Det ligger säkert mycket i det.

Som du och jag resonerade vid något tillfälle: Om vi skulle kalla aspergare för "-" ("minus") och nt för "+" ("plus"), så blir ju, enligt matematiska lagar:

• + och + sammantagna blir som bekant + .
• + och - sammantagna blir - .
• men - och - tillsammans det blir + !

Och det sistnämnda, det skulle således symbolisera två aspergare sammantagna.

Mm + fär NT då och - för AS… *nickar*

#21 Tjaa… men så är det ju tyvärr, i realitet (än så länge iaf… ).

- Men det fina med denna matematiska kråksång är faktiskt, att oavsett om vi kallar oss för " -" och nt för "+", eller tvärtom oss för "+" och nt för "-", så blir resultatet samma… !

Så sant så sant!