Fy sjutton så jobbigt, är precis som du fast snäppet värre.. Du tar steget ut och d är verkligen bra..för självförtroendet och hela ditt mående..hoppas du går nu på em , tror absolut du fixar detta, men jag avskyr verkligen alla tankar man har innan..d tar nästan kål på en..en bra sak är att man trots allt är medveten om sitt problem:) trotsar man hindrerna så tror jag till slut att man vinner.)) flinck e för övrigt underbar!!hoppas din kväll blir fin och avslappnad.. Njut av tillfället "tjooo"

Oj jag kanske ska förtydliga. Flinck-konserten var förra helgen! Den gick jag på <3  Gick ensam, men vad gör det.. då slapp jag sitta och låtsas höra vad mitt sällskap pratar om. Och hade full fokus på scenen. Tog en massa fina bilder också.

Festen idag har redan börjat, och jag kommer inte att gå dit! Jag stannar hemma….. slösurfar på internet, tittar på föreläsningar, slötittar på hockey-final i tv, och sedan blir det väl någon film. Ärligt talat så tror jag inte att det är någon större förlust att missa festen
De har fått för sig att det är en bra idé att börja med fika. Sedan efter en stund blir det mat (knytkalas) och sedan efterrätt! De säger att vegetarisk mat uppmuntras, eftersom det är några vegetarianer i föreningen… uppmuntras, det skiter jag i. Jag har varit vegetarian men det är många år sedan och till förra festen tog jag med grillad kyckling och en fetaoströra. De ställde skålen avsides på bordet. Vafan? Är det en förening för veganism eller Harry Potter?
Och folk tar då med sig mycket pasta och tofu, bönor och annat. Det rimmar illa med mitt sockerberoende, min PCOS och IBS, som gör att jag måste hålla mig lågt med kolhydraterna. Tycker bara det är jobbigt. Fika på varenda medlemsmöte.. det känns som att det är mer fika och mindre HP och engagemang för föreningen.

Nu låter jag bitter. Men ibland tycker jag folk är så insnöade och puckade att jag bara blir irriterad.  Inte bara pga. detta. Men rent allmänt. 

Ja, det är åtminstone bättre att uppleva sådan här ångest, än den ständiga ångesten som jag haft under mina depressioner.. det är ett helvete.

Ja ångest är ingen hit ! Låter trots allt som du har en mysig hemma em :)) neråå jag förstod att du redan vart å kollat på Flink..

Ahaa, då var det jag som hade missuppfattat 
Ja det känns faktiskt mycket bättre nu än för några timmar sedan. Till och med solen tittar fram lite nu! Var snöstorm och slask när jag vaknade idag…

Tittar på en föreläsning om sockerberoende. Men youtube verkar ha problem så det segar sig. Det kanske inte är det mest upplyftande, men det är bildande, och kanske kan det peppa mig att komma upp på banan igen.

Skönt att höra :)) hihi ja vilket jäkla väder man möttes av i natt .( vinter "gaaah" nu när knopparna sakta börjar kika fram på syrenbuskarna !! Jaja men jag tror d kommer smälta bort"l" jag har saltbegär och d e inge vidare heller.. Men har haft då jag var ung grovt choklad begär :)

Åhh, jag förstår precis hur det kan kännas. Så många gånger som jag inte vågat ta kontakt, för att jag känner mig dum och utanför osv.

För min del vet jag ju iofs att mina tankar och mina känslor kommer ifrån att jag blev mobbad som barn, och alltid känt mig utanför i familjen också.

Hade jag varit i din situation som du beskriver, hade jag varit nervös inför att känna den känslan att inte bli accepterad som jag är, om folk kanske inte visar att de gillar mig. Sånt är jag oerhört känslig för och blir lätt ledsen om jag inte känner mig omtyckt.

*kram*

#5
Ja huua, vädret hjälpte verkligen inte till att peppa inför festen. Men nu är det blå himmel och jag ser solen vandra ner mot horisonten

#6
*kram* Ja, exakt sådär känner jag med… och när jag blir osäker så är det lätt att jag drar mig tillbaka, blir kanske mer fåordig eller kort i tonen, vilket säkert inte hjälper till heller! Usch tänk om man vore sådär äckligt social… vad enkelt allt vore då, eller??

Mobbad jag med… från lekis upp i gymnasiet knappast bra för självkänslan och självbilden, som är helt skev.

Nu blir det middag här och sedan lite TV. Tänkte titta på det där "Kvällen är din". Jag gillar sånt… blir ofta rörd när människor blir glada och lyckliga. Slutar inte sällan med att jag gråter.. haha..

Känner igen dig miss.. Jag kan oxå vara peppad men sen när det närmar sig kan jag till och med bli tjurig och vill dra mig undan. Haft svårt för bröllop mm.. Vet inte om förväntningarna är stora och man inte vill bli besviken eller nåt?  När mn väl tar steget över det jobbig så är det ju oftast väldigt trevligt.. Men ofta på fester som jag kunde bli deppig efter alkoholen slnk in.. Kunde sitta i ett hörn och tycka synd om mig själv.. Nu är är jag ju inte på fester så oft och har inte längre kvar de problem jag hade då…

Nu kommer jag inte ihåg hur jag skulle skriva:/ Jjaja eeeh

Hoppas du har en skön kväll!

#8
Hehe, jadå kvällen har varit riktigt hygglig faktiskt. Jag har tittat på föreläsningar om kost, Träning och addiction på youtube. Utbildat mig lite Det är mitt nöje…

Ja, alkohol har ju den effekten att förstärka olika stämningslägen. Antingen blir man jätteglad eller jättedeppig. Eller pendlar.

På kalas och fester tenderar jag att känna mig ensammast i hela världen. Fastän jag har massor med människor omkring mig, och kanske kommer dit i sällskap. Kanske sitter i ett sällskap där det pratas och skrattas. Och jag känner mig som om jag vore ljusår bort. Det är en deprimerande och surrealistisk känsla
Känner du igen det också?

Jag har faktiskt aldrig tänkt på om jag har några särskilda förväntningar inför olika event. Kanske jag har fast omedvetet? Jag tror det är att jag inte vet vad som ska hända, som gör mig orolig! Hur många jag kommer att känna igen, vad som förväntas av mig, vilket humör de andra är på, vilka man ska hälsa på, vilka man ska krama och vilka man inte ska krama, försöka hålla samtal igång, vara trevlig… och bland mycket folk eller i stökiga miljöer så hör jag bara inte vad folk säger. Min hörsel blev ju kollad i grundskolan och den var felfri då. Det är snarare så att jag hör allt, och inte kan koncentrera mig på det jag ska

#9 Du e ju inge annat än aspergare juh! MissInAction; fattah!

#10
Driver du med mig nu, Varulv?
Jag har också tänkt mer på det du antydde om Borderline härom dagen.

#11 Nej inte alls, MissInAction! Tvärt om - det är min spontana tanke när jag läser om dina upplevelser av en "social kväll".

Och Borderline - nja; beror väl lite på dig själv,

• om du är ärlig och uppriktig med dina tankar dem, du här förmedlar till oss - då har du nog inte borderline;
• men om du bara spelar och låssas hela tiden och utger dig för nåt i falskan dräkt - då kan du vara allt möjligt förutom aspergare…

om jag nu fick uttrycka mig väldigt vänligt och diplomatiskt…

#12
Jaha! Dåså… nej jisses, skulle jag hitta på allt detta så vore jag lycklig, kan jag tro!! Jag har träffat på ett gäng personer som jag vet hade/har Borderline. En av dem ljög, hittade på, smög och gömde.. betedde sig allmänt underlig - en var väldigt deprimerad … sedan känner jag en, som jag även har för mig har bipolär sjukdom, och hon verkar inte alls vara sådan som hittar på och överdriver saker. Eller lever promiskuöst.. som det verkar krävas att man gör också

Nja, kanske har jag inte borderline… hehe… men vad vet jag

Kan väl säga också, om det inte redan framgått, att sociala tillställningar som jag på förhand vet kommer att hända, kräver rätt mycket mentala förberedelser och att jag går igenom i huvudet olika händelseförlopp eller konversationer som kan ske.. men som oftast inte sker eftersom det är mina fantasier  Och sedan när det är över, så får man återhämta sig och fylla på med energi igen. Jag har fått för mig att det är lite karaktäristiskt vid social fobi också? Men det har jag inte.

Nej, så vitt jag kan bedöma så är det karaktäristiskt för just Asperger. (Ty så fungerar åtminstone jag…  )

Aha. Vet du hur det är ställt med självinsikt då? För en aspie, menar jag 

Självinsikt…?  Det ordet har jag då aldrig till förrene påh stött…

Skämt å sido.

Jag är mycket medveten om att min självinsikt är lika med noll. Men genom självanalys så håller jag ändock på att få vissa - om än marginella - självinsikter. - Men än så är jag långt från i mål!

Hehe, undrar om det är något generellt?

Kanske är det inte självinsikt jag syftar på, men jag kommer inte på något bättre ord. Som exempel på vad jag menar…
När jag sökte mitt nuvarande arbete så skrev jag något i stil med att jag är bra på att få en överblick och se helheten. (Vilket ju kan vara bra när man arbetar på förskola) och ju längre tiden har gått, så har jag insett att näe det stämmer då rakt inte. Inte i den situationen. För det händer saker hela tiden, det är fullt ös med tempo i 270 från morgonen till 16.30 och med en halvtimmes rast. Jag kommer ofta på mig med att stirra tomt framför mig och "stänga av", för jag orkar inte. Och ofta så ser jag detaljer och kanske inte att det är full rulle omkring mig 

Men egentligen har jag inte alltid svårt att se helheten.. t.ex. i stallmiljö med hästar, så har jag full koll och är medveten om vad som händer, och märker om något inte stämmer.
Och visst har jag ändå koll på barnen, mest när jag är själv med ansvar för då skärper jag till mig extra, antar jag.

Men att jag trodde något annat då jag skrev ansökan.. och detta har jag i alla år trott

Tänker också på min np-utredning för flera år sedan. Sitta där och, med en man stirrandes på en, försöka att snabbt tänka ut hur man fungerar i vardagen och svara så korrekt som möjligt. Det fungerar inte för mig! Dels så får jag blackout, blir stressad. Men sedan så behöver jag tid på mig att tänka igenom sådant. Jag vet inte hur jag fungerar, förrän jag har fått fundera på det.

Förstår du alls vad jag svamlar om nu?

Jodå. Och jag har relativt nyligen börjat begripa vad det där med "helheten" innebär, som de elaka NT anklagar oss snälla AS för att inte kunna uppfatta, hela tiden…

Det är så beställt med mig och sådana som jag, förstår du, att vi inte uppfattar allt, utan missar vissa saker. De tester som jag fick göra i min utredning visade också det med all önskvärd tydlighet.

Jag har även märkt det samma, när jag löser sudoku: jag registrerar inte alltid alla siffrors rätta funktioner (positioner); här och var missar jag nåt väsentligt…'

- Men kan vi köra bil tillförlitligt då?

Ja, det kan vi verkligen! Det är nämligen ävenledes så beställt med oss, att de "mönster", vi redan identifierat, de sitter bergsäkert. Så det är ingen risk att vi skulle missa en bil eller fotgängare - snarare tvärt om. Ty, som sagt, en "bil" eller en "fotgängare" (eller ett "trafikmärke" eller en "vägmarkering" elller you name etwassess [märk mitt charmiga pidgin-språk!]), dem har vi allaredan "identifierat" och missar således knappast. Detta kan jämföras med korrekturläsning; en syssla vi aspergare tycks tämligen lämpade för.

Haha ja, visst är de elaka!  Jag säger de, för jag identifierar mig inte som en av dem. Även om någon annan kanske gör det.

Jag skrattade gott åt din sista mening där. Korrekturläsning tycker jag själv att jag är jättebra på! Och är dessutom lite av en språkpolis. Även om jag också kan skriva fel. Men det skär i hjärtat på mig när jag ser vissa språk och syftningsfel och annat.

Se där!