Jo det kan jag nog bli, har svårt att vara nöjd med mig själv och det jag har, och jämför mig med andra. Det kan vara att någon har finare hår än vad jag har, är mer vältränad eller har lätt för att umgås och skaffa vänner, eller för att någon har ett bra jobb.

Oh ja. Har Asperger Syndrom.

Nä, det har jag nog inte. Som yngre blev jag lätt svartsjuk och avundsjuk, men nu när jag blivit äldre har jag sällan såna känslor.

Visst kan jag ibland tänka att jag skulle vilja vara som en person pga. nån orsak, men inte så att jag blir avundsjuk på personen.

Dom känslorna har nog vuxit bort ifrån mig, vilket är riktigt skönt då det bara är nedbrytande känslor som inte leder till nåt vettigt.

Ganska kraftigt anlag till det har jag. Tex så jobbade jag med en äldre tjej på ett ställe där vi blev bra sociala så, och satte även min lilla tös på hennes kooprativa dagis, umgicks sisådär, gick hem till varandra ibland så där men hon visste redan då att jag inte är så social så heller så det var korta stunder. Men så började en ny "fröken" på hennes dagis och dom började umgås där, sen privat väääldigt mycket så idag kan jag bli sur bara jag ser den enes bil hos den andre etc. Umgås inte med förstnämda längre, pratas vid om de är nåt med lillen, har försökt med nya fröken på social nivå men det klickar inte hos mig med den personen.

Nej inte särskilt mycket alls. Det var mer när jag var yngre isåfall.

#4
Åh, det där kan jag lätt relatera till. Jag skulle säkert reagera likadant.

Jag kan lätt bli väldigt svartsjuk/avundsjuk när jag ser hur lätt andra har att komma in i grupper, om det är föreningar eller arbetslag eller bekantskapskretsar. Känner mig alltid utanför. Det var lättare i skolan då jag hade en bästis och några kompisar som jag alltid umgicks med.

Dock är jag inte svartsjuk åt det kärleksaktiga hållet

Nej, jag tycks nästan sakna det anlaget helt. Det är liksom inte inom min värld att vara avundsjuk eller svartsjuk. Men så lever jag ju mestadels i min egen värld, och där vill jag också vara. Har AS.

(Fast det är klart, att när man var yngre, och mitt uppe i stormande kärleksrelationer, då förekom nog svartsjuka även ibland…  )

Hmmm….här är en till som också saknar anlag för avundsjuka och svartsjuka!

Ärligt talat så förstår jag inte riktigt vad dessa "sjukor" är för något!

Däremot har jag stora anlag för att glädjas med andra och rycks lätt med i euforin

#9 Sådan är jag också. Känner mycken sympati för medmänniskor - i medgång som i motgång.

#10 För mig är de inga motsatser. Jag kan känna avundsjuka men jag menar samtidigt att jag har rätt mycket sympati och förstå mycket empati för mitt eget bästa…

Tack alla för era svar, det har hjälpt mycket

#11 Nej, egentligen inte för mig heller. Men i just det här avseendet så visar sig den bristen, som är förknippad med att ha Asperger.

En "normal" människa har ju hela registret av olika empatier, sympatier och antipatier. Däri inkluderas såväl sympati som avundsjuka, svartsjuka, hämndlystnad, elakhet osv. Men då givetvis dessutom omtänksamhet, ridderlighet, rättrådighet, ömhet - med flera socialt goda egenskaper.

Jag antar att vi aspergare hyser stark sympati, men saknar antipati alldeles. Det är då samtidigt vårt stora men.

Dock: Vi kan korttidsreagera på oförrätter. Om någon förolämpar mig simultant, kan jag slå ihjäl vederbörande.

Det verkar således som att vi aspergare har mycket stränga krav på juste-het. I vårt idealsamfund behövs inte oförrättstänkandet alltså avundsjuka, hämndlystnad osv. I vårt samfund blir ingen illa behandlad, utan alla behandlas rättvist. Därifrån vi kommer, alltså. Vår planet med andra ord.

Min första pojkvän (under 4 år) var extremt svartsjuk och kontrollfreak  det kvävde mig, tyvärr. Han har i efterhand fått diagnoserna AS och social fobi.

Se där! Det vederlägger således det jag nyss sa…

Haha, jo… lite så 
Fast alla är ju individer - även aspies!

Nej, jag är inte svartsjuk egentligen, så länge jag får den kärlek och närhet jag vill ha. Avundsjuk är jag, eftersom jag känner ofta att jag inte får det jag behöver eller vill ha, att andra har det lätt för sig och får massor av saker.

Men är jag nöjd så är jag inte avundsjuk.

--Helena

Jag förklarar innan jag ens ger mig in i ett förhållande att om han är otrogen så kommer jag att skada honom allvarligt. Den kunskapen till trots så har jag haft ett par pojkvänner (införde otrogen = Sjukhusvistelse/död just innan, dvs på slutet av 90 talet.) som inte varit otrogna, men det var deras bästa kvaliteer…

Jag är långsint bortom denne värld. Min hjärna har avsagt sig möjligheten att minnas namn och ansikten för att i detalj kunna komma ihop oförätter. Jag får dock genomlida varje sådant ögonblick varenda dag och jag önskar att jag kunde sluta.

Förutom de 2 senaste, jag minns inte ens hur länge sen men men.. så var det bara 2 bra killar i mitt liv. En kan man räkna bort eftersom även om han inte var otrogen mot mig så våldtog han en 9-åring i sin taxi och gud vet hur många fler innan det.

Så, en kille som varken var otrogen eller pedofil. Jippie vad jag har valt bra i livet

(sarkasm)

Nej, jag är inte en tjej man ska vara med om man vill flörta eller k**lla runt, för jag blir inte glad.

#18 Intressant att ta del av din beskrivning, Allamej! Trots att du och jag tycks fungera ganska likartat i många avseenden, så skiljer vi oss markant åt här. En egenskap jag tidigare kopplade ihop med AS hade således ingen sådan koppling…

För en stund sen fick jag lite avund på en sak. Jag gav en bekant som oxå är fröken på dotterns förskola, en dvdfilm om hur man målar ansiktet, allså som djur och sånt, och skrev på en lapp att denna är för förskolans fördel för hon delvis var intresserad av att lära sig mer, men oxå då så det bli bra/bättre. Nu såg jag uppladdade bilder på henne och sin dotter där hon har målat efter dvd:n. Och då kände jag att om hon nu skulle träna, som hon sa, kunde hon väl frågat mig och mina barn att göra de på etc.. Vet inte, men sånt påverka mig negativt. Jag bruka dock ge bort saker, gett bort en hel del bara till förskolan i olika slags för barnen skull då. Men detta kändes som en spark i ansiktet ändå.. typ..

#20 Jo men rent allmänmänskligt, så är det väldigt viktigt att man får "credit" för det man gör. - "Äras den som äras bör", är ett ordspråk som kan passa in i sammanhanget. "Idétjuvar" är ingenting som någon av oss uppskattar, men jag skulle tro att det är en kulturfråga. Många människor är tyvärr oupplysta (ouppfostrade) i sådan kultur - och så blir det på sådant vis, som du redogjorde för. Trist!

#20
Usch ja, jag förstår precis känslan! Dock så kan jag se, kanske för att jag själv inte är inblandad, ett annat perspektiv. Din väninnan kanske hade en till tanke med bilderna - nämligen som ett sätt att visa dig uppskattning också! Förstår du hur jag tänker då? Ungefär som att visa upp ett klädesplagg man fått. Men det handlar om något som man själv skapar i det här fallet.

Ja, jag överanalyserar allt. >.<

#22 Då hade hon taggat mitt namn liksom..

#24
Kanske hon bara inte tänkte på det? *försöker komma på en vettig förklaring* Men jag är fortfarande med dig… skulle ha känt samma sak själv

#25 Mja taggade mig ju samma dag då jag gav dvd:n typ.. Hade väl förväntat mig i stil med bilderna: Tack ***** vad rolig Träning m.m.

Men jag vet..

#26 Kanske att vi ändå måste försöka stå över sånt. Vår lön kommer ändå, om än på omvägar…

Kan upplysa dig om att jag har haft ett visst yrke, där det verkligen gång på gång blir sådär som för dej nu. Jag har blivit så luttrad, så det är inte klokt egentligen.

Man kan till exempel tänka på, om man vore en musiker, kanske en trubadur som även skriver sina låtar. Efter ett framförande, så går halva byn och gnolar på just din låt! FRÄCKT! egentligen…!

(Men samtidigt lite smickrande, och stärkande för självkänslan…)

#27