Ja, jag har läst hela texten, och upplever att det är en liten Pippi Långstrump som ni har - och bör vara rädda om och glada för! Kreativ, levnadsglad, intelligent - vad mer kan önskas!

Nu var det tydligen Dyslexi som misstänktes. Det är väl bra i så fall att hon kan få lite extra hjälp med läsningen och skrivningen, utifall Dyslexi diagnosticeras.

Din beskrivning gör mig faktiskt lite intresserad av fenomenet och får mig att formulera en ny teori. Jag själv har diagnosen Aspergers syndrom, men har inga dyslexi-svårigheter. Däremot har jag alltid haft förhållandevis lätt för att läsa (och även skriva) uppochner, baklängas, spegelvänt… Det vill jag tillskriva min visuo-spatiala förmåga, vilken är väl utvecklad hos mig. Det är således bildtänkandet. Jag brukar anse detta som "fältmässigt" till skillnad då från ordtänkandet (vilket tydligen är det naturliga för de flesta individer), och som kan anses "linjärt".

För en "ordtänkare" är det således naturligt att läsa genom rader, så att säga på linje, på led. För en bildtänkare är detta inte lika naturligt. Din beskrivning av din dotter illustrerar ju hela saken på ett mycket tydligt vis! Hon vill hellre se texten som ett kontinuum över papperet, än som inordnad en följd.

Svårigheten med att skilja b, d och p åt finner jag väldigt intressant. "b" blir ju "d" vänd horisontellt och "p" vänd vertikalt. Likaså blir "d" "b" vänt horisontellt och "p" vänt både horisontellt och vertikalt. Och "p" blir de andra två bokstäverna på motsvarande vis. Sedd som en figur, så är det ju faktiskt samma bokstav, samma föremål!

Så förmodligen - skulle jag vilja tänka mig i alla fall - är din dotter "bildtänkare". Därmed brukar gå i följe konstnärlighet och kreativitet, något som du ju också har sett hos din dotter.

Hejsan. Tack för svaret! Ja visst är det mycket pippi i henne :-) Det här med bildtänkandet tror jag också på. Hon har dessutom inte trängt in hjärnan i en liten låda utan tycker nog att hon skapar sina egna regler. Härligt, men såklart en begränsning när det kommer till regler och skolsaker… Som ju bygger på en ganska trång låda… Mitt mål är ju att hon ska få de bästa förutsättningarna hon kan i livet. Det är därför jag grubblar över detta… Är glad att det i alla fall "är ont om q" :-D

(Mycket av det ni upplever som obstinat hos henne kan väl också ha med åldern att göra; en utvecklings- och mognadssak helt enkelt?)

Fast hon har alltid varit sån. Möjligen har det vilda mildrats något och det frånvarande ökat de senaste tre åren…

Kan bara erinra mig mig själv. Var vild vissa perioder (bland annat kring sjuårsåldern och några år oppåt) men dominerande var dock självbesjunkenheten. För mig innebar denna ett vidgat universum, men min omgivning trodde förstås motsatsen…  Men de var hänsynsfulla, och lät mig vara som jag var. Det var det bästa beteende de kunde ha valt! Tack vare det, fick jag en god grogrund till att utveckla mig efter egna förutsättninger - vilket ju blev bra!

Så dert där med "autism" verkar ju så skrämmande och ondskefullt för en social varelse, men för oss autister är detta bara naturligt, sunt och gott. Vår världsbild är oändligt tydlig och klar, men vi behöver - kanske för att vi tar in så mycket hela tiden - långa perioder av kontemplation, världsfrånvändhet. Vilket inte innebär att vi stänger av - vi behöver bara vara just så.

#5 fick du en diagnos som barn? För det är ju en del av min frågeställning. Som det är nu kanske vi fajtas "omöjliga slag" om helt orimliga saker. Jag vill absolut inte kväsa det som är fritt och kreativt, men vi har tex stora problem att komma iväg i tid till skola/andra tider som måste passas. Uppenbarligen har vi fel strategi, men mer kunskap kanske skulle hjälpa oss hitta en bättre…

Tja, ni är ju inne lite på att det kan röra sig om ADHD. Den diagnosen vet inte jag så mycket om. Men andra härinne kan desto mer. Hoppas att några av dem kan svara dig!

Nej, jag fick ingen diagnos som barn. Asperger var inte ens uppfunnet på den tiden. Men min omgivning visste ju att jag var rätt annorlunda, och lät mig vara sådan. Dock var jag ju ganska välartad i de flesta avseenden, så ingen kom väl på tanken att försöka "omstöpa" mig då jag inte innebar några större olägenheter.

#7 hajjar. Uppskattar dina svar även om du inte är expert på ADHD! Insåg lite försent att det kanske inte är bästa grejen att skriva VÄRLDENS längsta inlägg om jag hoppas på svar från folk med ADHD. Men jag hoppas nån som är insatt vill ge lite tips :-) Skönt att du har den känslan från din uppväxt!

Förutom Dyslexi (som jag absolut tycker ni ska få utrett, för skolan kan bli ett helvete annars) uppfattar jag som att du även funderar på ADHD? Har du funderat något på om det kan vara drag av Aspergers? Jag var likadan när jag var liten (förutom att jag kunde sitta still och jag kunde koncentrera mig i skolan, oftast). 

Men tänkte på att hon kan sitta och göra saker hon tycker om hur länge som helst. Kan ju vara värt att försöka hitta något internettest om det, även om de inte är alltför tillförlitliga.

Jag tycker ni kan berätta för utredarna att ni misstänker att någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan ligga bakom, så kanske de kan ta en titt på det och om de också misstänker något så kan vi kanske göra en till utredning. 

Jag mailade mycket till min psykolog som skulle utreda mig om hur jag är och var och beskrev min problematik, ni kanske kan göra detsamma och maila ditt inlägg?

#9 Jag har tänkt att hon är för sprattlig och ofokuserad för det… förutom när det gäller att rita då… men jag är inte på påläst (där heller) hm, ja kanske, får läsa mer om AS med helt enkelt.

Fast sen undrar jag om jag målar f-n på väggen i nästa sekund, att jag liksom letar efter en förklaring som kanske inte finns… ÅÅÅH frustrerad!

Jättebra tips att ta ett snack med utredarna, även om de är logopeder så lär de ju vara lite öppna för att det kan vara nåt annat än (eller något mer) än dyslexi…

Tack för input!

#8 Apropå LinaIsabells fundering angående eventuell Asperger, kan jag tillägga att jag tydligen var extremt envis redan tidigt, och igenom hela uppväxttiden - och fortfarande, tydligen, enligt vissas utsago…  (Men det är ingenting som jag själv så att säga inifrån har någon förmåga att avgöra…  )

Som barn kunde jag bli topp tunnor rasande om någon försökte förmå mig till något som jag inte var motiverad till för tillfället.

#11 Jag var likadan. Och jag totalvägrade allt jag inte ville. Jag kunde gömma mig i farstun för att slippa gå till skolan, eller slita av mig kläderna och vägra gå. 

Mamma hittade mig ibland i farstun när jag stått där närmare en timme och bara låtsas att jag gått till skolan (detta var som 6-åring dock). Varför jag hellre stannade och hade tråkigt i farstun än att gå till skolan vet jag inte. Jag tror jag hade ångest redan då bara att jag inte förstod vad det var.

Känner du att din dotter har mer problem än bara Dyslexi, så tycker jag du gör rätt i att se till att utreda det nu när hon är så pass ung. Då kan hon få den hjälp hon behöver så tidigt som möjligt, och förhoppningsvis inte komma efter i tex skolan.

När min dotter gick i 3-an pratade jag med skolkuratorn om hennes rastlöshet och omogna beteende. Skolkuratorn undrade om jag ville låta utreda dottern, och det tyckte jag var ok. Läraren ansåg på det bestämdaste att det var onödigt, för hon ansåg att tösen inte hade andra problem än att hon inte lärt sig att sitta stilla. Absolut inte AD/HD. Men utredningen visade på alla plan att det visst var AD/HD! Tack vare det kunde tösen få mer specifik hjälp i skolan. Tex accepterades det att hon skulle sitta längst fram vid vita tavlan, så som hon länge själv velat. Hon fick ha hörselkåpor, så hon slapp höra andra elever när hon skulle göra uppgifter själv. Hon fick extra hjälp med att komma ihåg att ta med sig läxböcker, mm. Senare fick hon börja i en mindre grupp vissa timmar i veckan, där hon fick mer hjälp med skolarbetet. Hon fick även läxhjälp i skolan, för hemma blev det bara bråk jämnt. Jag ser bara fördelar med att hon fått sin diagnos, för nu kan hon bemötas med ett helt annat sätt än utan den.

#13 Tack för dina tankar!

Vi var på dyslexiutredningen i veckan och det var i alla fall inga tvivel om att det var Dyslexi. Jag ska avvakta logopedens rapport med resten.

Jag frågade lite svävande (ville inte leda "vittnet") om hon hade sett några andra tecken på något som skulle kunna vara något bakom. Och hon tyckte att hon var lite snabb med att svara på vissa grejjer och så sa hon "och så hade ju skolan indikerat det i sina svar".

Alltså, jag må vara naiv men samtidigt blir jag lite arg, för om skolan anser att det är nåt mer som är knas, varför har de inte pratat med mig om det? Jag har nog tänkt att de skulle prata med mig istället för att "smyga" med det i sina svar till logopeden. Eller så övertolkar jag bara, känner mig lite känslig just nu.

Nåväl, logopeden undrade om jag ville ha med det i hennes rapport, och jag sa att allt som du tror är av vikt är väl bra att få med där… så nu ska jag börja plöja mer in i dyslexi-info som finns och så får jag ta resten nästa vecka… Orkar inte ta in allt på en gång känner jag.

Tack igen för all input jag fått so far! Jätte-värt för mig!

Idag ska vi på den officiella utvärderingen. Jag har fått se rapporten redan men idag ska skolans personal vara med också. Lite pirrigt, fast logopedens utvärdering är tydlig och bra.

Hon har problem med Avkodningen (bokstäver --> ord) och fonologin (stavelser och ljud), men har en medelhög till hög språklig förmåga samt hög stanine-poäng på arbetsminnet.

Får se var vi hamnar med de andra tankarna…

andra problem som ställer till det för henne. Sen får vi se om utredningen visar på det också. Skolan vill inte se eller har inte förmågan att se.

Men vad jag förstått så är just arbetsminnet starkt kopplat till NPF men då dåligt arbetsminne.

Ta det lugnt och se vad som händer nu när hon kommer få hjälp och förståelse kring sitt funktionshinder Dyslexi. Har flertalet vänner med barn som har Dyslexi och flera av dem vittnar om att de fått nya barn när det kommit in i alla det nya kring det med hjälpmedel och allt annat.

Lycka till!

#15 Hur gick det, och hur hamnade ni med de andra tankarna…?

Ja hur har det gått för er?

Finns väl många saker i det som du skrev i första inlägget som kan kopplas till ADHD och jag känner igen mig i väldigt mycket. Frågan är hur pass avgörande de är. Men om det ligger något NPF, även AS är ju inte omöjligt, så kan det absolut vara värt att få utredningen gjord. Som barn kan ju världen kännas rätt oskyldig ändå när man slipper alla krav och ansvar som ligger på en vuxen. När man på sin resa mot vuxen ålder märker att saker och ting inte alls fungerar och det känns som att det allt som oftast ligger motstånd i det man företar sig så är det lätt att känna sig misslyckad, udda och deprimerad, och då kan det vara en fördel om man vet varför man fungerar som man gör - och inte som alla andra. 

Det här med att kissa på sig uppe i skolåldern har jag tidigare sett i samband med ADHD, men jag kan inte komma på hur det skulle hänga ihop  gissningsvis något med signalsubstanserna och att kommunikationen med hjärnan inte går "rätt" väg. 

Vad har din dotter för förhållande till mat? Förutom svårigheten att sitta stilla länge och äta. Finns det några tendenser till självmedicinering, typ äta flingor, godis, mackor? Eller självkritik med åsikten att hon äter fel eller för mycket?

Hej, FÖRLÅT att jag inte svarat tidigare. Mitt Insider har krånglat och jag fick inte till det…

Men nu är jag back on track!

Det går ganska bra för oss. Hon har accepterat sin diagnos bra tycker jag. Har själv berättat för alla i klassen (bett fröken att få prata inför alla på en gång). Hon har fått hjälpmedel och snart kommer vi få reda på hur det gick på nationella provet…

Det andra går upp och ner, ett tag fungerar det ganska ok, men nu är vi inne i ett "skov" med utbrott, attityd (typ "gör det själv", "vem bryr sig") och tal om att hon inte vill leva när något går emot henne (kan vara att fel byxor är i smutstvätten).

Det som ändå är det som vi lider av mest just nu är nog att hon inte KAN göra något utan att komma på villospår. Har hon fem minuter till skolan börjar så kan hon ändå börja fingervirka istället för att gå iväg. Vi försöker förbereda, påminna, tjata och jag vet inte vad men det GÅR inte att fokusera på det viktiga.

Sen kan hon också dra igång historier, som att hon blir retad och mobbad i skolan. Men om man skrapar lite på fernissan så känns det som att hon bara hittar på medans hon berättar. Jag tror mer att det är hennes dramatiska hjärna som skapar spänning. Men tänk vad HEMSKT om det är sant och hon inte blir trodd…

Usch jag mår ganska dåligt över allt det här.

#18 Hm, det har jag inte tänkt på. Förhållande till mat: hon går ofta i skåpen och letar efter nåt att äta. Vi har hittat "tjuvgömmor" med bröd, kakor och kex i hennes rum vid några tillfällen… Annars så käkar hon rätt bra vid måltiderna.

det fanns en period när alla tjejer i hennes klass höll på att jämföra hur tjocka de var, men det har TACK och LOV gått över…

Hur tänker du att det kan spela in?

#19
Jo det finns många som självmedicinerar med diverse stimuli, allt från nikotin, alkohol, till socker och narkotikaklassade prylar. Antingen för att man vill få ett lugn i kroppen och/eller i huvudet, man vill kunna tänka, eller kanske slippa tänka, få känslan av välbehag - för att man har så mycket motorisk oro eller ångest eller vad det nu kan vara. Finns ju alla kategorier på människor.

Jag är en av de som självmedicinerat sedan jag var liten och min drog är socker.

All stärkelserik mat bryts direkt ner till socker i kroppen, det börjar redan i munnen. Så visst kan det vara så.
Nackdelen är ju att blodsockret åker berg och dalbana och efter det där välbehaget så kommer kanske hyper-perioder och sedan kommer dippar då man mår dåligt, vill ha mer..

Jag är på väg till bussen och måste rusa nu! Skriver mer senare ifall du vill

Hemskt gärna!

Jag har själv haft ätstörningar och (inser jag nu) tar ofta till mat när jag ska belöna/trösta/dämpa oro mm…

#21
Du är inte ensam om det. De flesta av oss har fått det med oss sedan babyåren, med välling vid minsta gny. Och sedan fortsätter det, med mutor och belöningar i form av godsaker. Mat och känslor har så starkts kopplats ihop. 

När någon fyller år ska det fikas, när någon är ledsen tröstas det, när någon har glad/lycklig/framgångsrik/tillfreds så fikas det. Till och med på begravningar så fikas det! Ständigt socker..

Här är en föreläsning om socker, det blir i första delen en hel del förklarande diagram som visar hur olika sockerarter bryts ner i kroppen och vad det sedan gör. 

Det här med att ta till mat och gärna då kolhydrater av olika slag, är mycket vanligt och många reflekterar inte närmare över det utan tycker att det känns bra, att det är bekvämt.

Har dottern fått någon annan diagnos än Dyslexi? Eller är det på gång?

Vi har valt att avvakta lite tills utvecklingssamtalen för våren är avklarade för att se hur skolan tycker att det fungerar.

Men vi båda föräldrar har ju en massa funderingar och som nämnts våndor för vad som kan bli följderna av att göra en utredning alt. INTE göra en utredning…

Var går gränsen mellan "spring i benen" och "huvudet i molnen" och medicinsk diagnos?

#23
Ja men det låter ju klokt.
Vid 9 års ålder så har de ju haft ett par terminer på sig i skolan att lägga märke till beteende och eventuella svårigheter. 

Väldigt bra fråga, det där! Önskar att jag kunde svara på det.
Jag brukar säga att jag har fötterna på jorden och huvudet bland molnen

#24 Det rätta svaret… det är ju en del av det som är mitt problem. Jag vill gärna att det ska finnas ett facit. Att om jag bara funderar ut tillräckligt många angreppspunkter så kommer det att trilla ut ett svar ur en maskin… Tyvärr gör det ju inte det…

För övrigt vet jag inte hur mycket jag ska sätta min lit till skolan, de har ju missat hennes Dyslexi fast vi har haft upprepade möten (flera/termin)… på så sätt var det skönt att logopeden inte hade någon som helst tvekan i sitt omdöme. Klockren dyslektiker… Men jag ska försöka pressa fram lite mer input från dem den här gången…

Tack för input! Det ger stöd, även om det inte finns någon facit-maskin

#25
Ja ett facit hade varit att föredra - stämma av efter en lista och så har man "domen" sedan!

En fråga, eftersom jag inte har någon direkt erfaranhet från BUP själv, kan man ha kontakt med dem utan att de påbörjar någon utredning? Det kan väl kanske inte skada, i så fall?

Men, hur kan de ha missat en sån sak som dyslexi….  antingen så är din dotter bra på att klara sig ur situationer eller så har läraren helt enkelt inte tillräckligt med tid för att se alla barnen, och det är ju fruktansvärt Tyvärr ligger det ju nära till hands att misstänka att det är så också.